Graatass blogg om http://www.dn.se/nyheter/sverige/om-fem-ar-vill-inte-en-kotte-bo-pa-landsbygden

 

Tycker att det är mycket bra att de människor som fruktar vargens närhet bildar ett politiskt parti. Dess partiledare kommer att bli de vargräddas ansikte utåt. Som många gånger tidigare vill jag poängtera att ”Vargfrågan” eller ”Vargdebatten” inte handlar så mycket om vargen, egentligen. Den handlar om äganderätten till naturen och de frilevande djurens och växternas tillgång till vild natur. Idag vet vi att hela mänskligheten just passerat sex miljarders strecket i antalet människor.  Här i Sverige oroar sig människor både om arbeten, t ex SAAB-fabriken, rätten till jakt och fiske, t ex vildfångad fisk i Östersjön och i Nordsjön. Människor som fortfarande bor kvar på landsbygden, försöker hävda rätten till att bo där de alltid har bott och rätten till att försörja sig på de sätt de alltid har försörjt sig på. Liksom Åsa-Nisse i de gamla filmerna, betraktas Länsman som en naturlig fiende, som hindrar Åsa-Nisse och Klabbarparn att tjuvjaga och tjuvfiska. Här antas marken tillhöra Kronan, dvs Staten, och Åsa-Nisse och Klabbarparn står plötsligt på samma sida som Godsherren, Adelsmannen eller Brukspatronen, eftersom att betala skatt och följa lagen betraktas i det närmaste som ”omanligt”. På ett liknande sätt vill man idag hävda brukanderätten, till de som brukat och odlat marken i alla år. Och som nu mer och mer känner sig akterseglade, eftersom det är billigare att importera kött, fisk, spannmål, grönsaker och frukter från länder långt borta, än att ”handla lokalt”. Sedan flera år tillbaka har vi sett affär efter affär slå igen på den svenska landsbygden. Man kan påstå att det är butikerna, posten, systembolaget, försäkringskassan, vårdcentralen, hemsjukvården och hemtjänsten som har svikit de som bor kvar på landsbygden. Eller kanske det är så att de som bor på landsbygden hellre köper varor och tjänster i närmaste större samhälle, än av den lokala handlaren. När inte affärerna har något kundunderlag, blir de naturligtvis tvungna att slå igen.

Men sen får man inte glömma bort vilka det idag är som bor kvar på landsbygden. Är det människor som kanske har egna företag, har egna anställda i företaget, arbetar heltid och är kreativa och innovativa?

Eller är det mer av författaren Stig Claessons romanfigurer, som i romanen och filmen ”Vem älskar Yngve Frej”?  Människor som slåss för något, men inte har någon att slåss emot. Vars barn flyttar in till städerna, eftersom ”det inte finns något att göra” därifrån de kommer. Istället blir var fjärde av dem stockholmare inom en snar framtid.

Människan och människorna behöver naturen, vilda och frilevande djur och växter. Men naturen, djuren och växterna behöver inte arten Människa eller flockdjuren människorna.

De som hellre åker till ett varmare land på vintern och lever lite bättre än de skulle göra för samma belopp kronor som här.

Fortfarande lever vi i en slags nostalgi, som inte ens är sann, eller var sann, då det begav sig. En längtan efter trygghet, solidaritet, förståelse och upplevelsen av att ha någonting gemensamt. Alla snickeriprogram kan inte ha fel. Man hade mer tid till att anstränga sig förr. Man kunde skapa ting med sina händer, som sedan höll sig bevarade i många år framöver.

Därför kommer jag att rösta på Hundpartiet i kommunalvalet år 2014!