Odalbonden och hans marknadsandelar.
Med is i magen och pannan i djupa veck har Odalbonden Puntila, efter många tappra försök och bittra erfarenheter, lyckats med färdigheten att programmera äggledare via ett flödesschema och låta äggen tävla om lebensraumet i en sammanflätad pilkorg.
Odalbonden Puntila, som satt läshuvudet Matz i skolan och ett flertal gånger motat den motvillige, lidande av ODD, Olle i grinden, har efter ett otal tröstlösa uppgivningar dragit den elementära slutsatsen att ägg, även om de redan är introvert inneslutna i ett hårt skal, kan mjukas upp i badvatten med ättikssprit. Med en pipett av Guds nåde, utsätter Odalbonden de numera oskalbara för olika slags genetiska prövningar.
Här går specialisters och experters forskare vitt isär.


I en orolig tid i en främmande värld befolkad av främmande element och ofrivilligt alienerade, där negativt laddade stackmoln långsamt men säkert ständigt erövrar orörd, dunkelt betingad, mark kan de första symtomen på Profylaktisk Traumatiskt Placebo Syndrom visa framfötterna även på de mest olämpliga andra ställen.
Även en aldrig så teoretiskt lagd agronom påtvingar sig själv sanningen om hur mera frimodiga, frisinnade, fritt utövande frigående ägg också måste ha ett tillräckligt rörelseutrymme, typ lebensraum, i nära anslutning till förpackningsenheten. och fördelar de genmodifierade äggen på separata utrymmen i samma pilkoger.
Odalbonden Puntila, även om han är på sitt mest oävna humör, förlägger aldrig slagsidan utmed långsidan på bredsidan.

Vidskeplig av naturen, men utan slagrutemannen Lemminkäinen inom synhåll, väljer Odalbonden Puntila mellan I-Ching, tarotkortleken, kaffesumpen eller forna årets utgåva i faksimil av Tysk Bondepraktika.

Med omsorg om Odalböndernas antiintellektuella inställning till populärlitteratur i vanligt halvfranskt band, har Ansvarig Förläggare av Sedelärande Berättelser, på grund av tidspress före pressläggningen, utformat volymen helt i överensstämmelse med Gutenbergs Bibel, i fraktalskrift.


Bondepraktikan vet alltid bäst och ger svar på tal:
Hur Odalbonden Puntila vägrar uppleva Samtiden som ett holistiskt uppdraget solipsistiskt urverk.

Såsom Bokstavstroende Legaliserad Neoluddist, föredrog Odalbonden Puntila, i Gustaf Wasas Fädrens spår att hellre än att spåra ut på något avvikande sidospår, slänga upp laggarna på ryggen, placera benen lättillgängliga, eller med benen dragna efter sig som två maskformiga bihang, söka en lämplig genväg från fäboden och under utedassets baksida.

I stundens hetta kunde han inte undvika att inandas den hälsobringande odören från gödselstacken då fermenteringsprocessen pågick som bäst.
Odalbonden Puntila, som just inträtt till begynnelsen av livets mitt, ägde inte den inre förmågan till att inse sig, främst av religiösa lutheranska skäl, ha gjort sitt.

Då den nya upplagan av Katekesen ännu inte fanns tillgänglig i landets alla pressbyråer, gällde för Odalbonden Pintula att anpassa livet på landet till upprepade uppmaningar från uppslagna sidor i Tysk Bondepraktika. Den uppgivna texten är inte följd av en fotnot med hänvisning till ursprunglig källa:

”Plagiatet är den bästa formen av smicker. Vem är det som har sagt det? Det var en bra en…”
Med det förhållningssättet som attityd, kunde Odalbonden Puntila med en halvtom Höganäskruka hängandes i en livlina runt halsen, förlita sig på förhållandet som omständighet, mellan Prototypens demoversion och det som inte ens Den Destruktiva Visualiserande Skaparen själv sått i sitt hermafroditiska, jungfruliga sköte.
Bortom På Landsvägen till Marknadsplatsen i Damaskus Red Light District Quarter, grunnar Odalbonden Pintula som vanligt på paradoxen:
”Finns Ingenting Alls, så varför Existerar Gemene Man?”
Fördelen med ett sådant kvasiproblem är att, hur Odalbonden än vänder och vrider på ordföljdens riktning, kan den omvända gälla likaväl som den tilltänkta. Den kan, liksom pendeln, svänga åt ena extrema maximipunkten och sen tillbaka till den andra extrema maximipunkten. Den kan till och med, över mellangården, utföra en veritabel Venuspassage.


Fortsättning följer på nästa sida.

Miljöpartiets roll är redan förbi.

Den matchen har Corona/covid-19, tillsammans med Klimatförändringens konsekvenser tagit över.

De politiska partierna står handfallna inför #metoo-rörelsen.

Hur ska man kunna ställa sig utanför något som man redan har fastnat i, som en rävsax?

Kommer Svenska Akademien någonsin kunna återerövra sin forna ställning inom Sveriges kulturliv?

Ett etablissemang som säger sig utgöras av en subkulturellt Översta skiktets Inre krets?

Problem uppstår redan då Etablissemanget ska utse den subkulturella underjordiska cell som ska stå i rampljuset härnäst.

Då tänker jag på Olle Adolphson.

Avicii.

Jag tänker på Josefin Nilsson.

Vadå? Jag kände ju inte henne. Men, alla känner nån och, vad kan man göra? ”Slå’en på käften”?

Vadå? Jag, Dyster?

Siri Hustvedt.

Nej, Hökarängen kallades inte alls för ”Mördarängen”. Men jag, fastän jag kanske inte ens var påtänkt då, minns Kerstin Blom.

När blev ”medkänsla” att betrakta som en omanlig svaghet?

När blev Catrin da Costas liv värderat i kronor och ören?

Who made Who?

Hur man löser matematiska problem genom att kasta ut matteboken genom fönsterrutan.

What You See is What You get.

Är Livet förutbestämt? Ett Öde? Predestination? Determinism? Fri vilja?

Tillbaka till Hembygden.

Livet är en Paradox. Självmotsägelse.

Men är detta ett rimligt skäl till att avstå från att välja?

”Har du slutat slå din fru?” (Retorisk fråga)

Önskar Gemene Man överta Birollen som Bollplank och Markservice, även efter AI med Digitalisering och Automatisering?

Vem gillar inte ett vanlig skämt? (Jo, Gary Glitter är en stor skitstövel, men musiken är det ingen fel på. Tänk bara på Wagner!

Så, vad annat kan Du göra för att Världen ska bli snäppet bättre?

Eller, ännu hellre?

För visst kommer Solen gå upp, även efter Valet 2022?

” – Det här är hemma på Mammas gata.”

Anta att Du, liksom jag, är uppväxt i Stockholms innerstad.

Alla är vi ständigt på jakt efter första steget in i Morgondagens solljus.

För en oerfaren informationsspridare kan just strålarna som sticker i ögonen vara första varslet om ett kommande scoop en signal som starkt kan påminna om en Tredje person singularis, som tills vidare önskar anonymitet mot kränkande integritet och skyddande av alienerad identitet, där inte ens en hyperaktiv papparazzi uppnår tillräcklig grad av Papagenoeffekt (”Först en liten Pa-pa-pa-papagena, sen en liten Pa-pa-papageno.”, vilket i sig har den för affektivt berörda Associativa Steganografiska Ordkonstverkare Utan Gränser och därför, ytterst motvilligt, hamnar i Örebro.)

En i preventivt syfte grävande mullvad, kan utan större svårighet snart, i högst femton sekunder, få sola sig i strålglansen från Malou efter Tio:s varma leende.

Vad har jag gemensamt med mina grannar och andra som bor innanför Tullarna?

Det finns ju sådana som Stina, som vilken tid på dygnet som helst, kan ge aktuella referat om vad som händer och sker i kvarteret där hon bor.

Så finns det en och annan snabbköpskassörska.

Orup vet också en hel del, men som proffs borde taxischaffisarna i sina bullar veta allt.

Gå in i en butik, nät- eller fysisk, och fråga efter en detaljerad karta över dina hemtrakter, men där stadsdelars, kvarters, platser, torg, kända byggnader, statyer och annat som kan vara till hjälp för att identifiera den fysiska platsen, är överstruket med Tipp-Ex, eller borttaget via något bildretuscheringsprogram.

Det är ju enklast för mig, eftersom jag är infödd och uppvuxen i ovan nämnda urbana samhälle, att ta med kartan som en slags ”stadsorienteringstur”, från, i Orups fotspår, Danvikstull och, som allra längst, Östra station, Tullfritt, och bort till Universitetet vid Frescati.

Med en karta där gatorna inte är namngivna på varken svenska, latin, ren klingonska, eller rövarspråket, finns goda förutsättningar för Ofrivilligt Ensamstående, Isolerade Solitärer, Eremiter med högsta betyg i Social kompetens, Korsordslösare med tunghäfta samt Asociala Altruister med Alaister Crowley som husgud, i Social Ingenjörskonst.

Frågan som många av majoriteten inom kategorin Gemene Man undrar över, är:

”- Hur långt ska jag gå?”

Det enkla svaret är:

” – Tills att Du inte vet var du är.”

Kuggfrågan i det Socialdarwinistiska Experimentet lyder:

” – Hur ska jag hitta hem?”

Ett färdtips är att ta med sig en tillräckligt lång svensk kompass.

Men egentligen, även om debatten, oupphörligen och oavkortat kommer att fortsätta även efter Domedagen, har storleken ingen betydelse.

Huvudsaken är att riktningen, själva fokuseringen på målsättningen, är den enda rätta.

Ett annat är att följa intentionen, eller ”magkänslan”. Blir vederbörande Gemene Man hungrig, så kan själva kroppskänslan avgöra var ”Hem” ligger.

Annars kan Turistsjukan, Typ Montezumas Hämnd, fungera som tillräcklig inre motivationsmotor mot närmaste andra ställe nära Dig.

(En mer litterat person som kan hela kanon på sina fem fingrar, kan hänvisa den håglöse till skriftställare som George Perec, Paul Auster och Patrick Modiano.)

En tredje, mer abstrakt utformat, villkorlig sats gäller:

Mät avståndet mellan ett väl lämpligt utvalt Tillkortakommande, lägg till Naturliga, Ärftliga eller Inlärda, Förutsättningar, och därpå, med den svenska kompassen noga avvägd i sinister hand, använd en objektiv, i betydelsen ”förutsättningslös”, eller ”opartisk” kurs mot närmaste högst belägna utsiktsplats. (Detta gäller även om Gröna Lund tills vidare är stängt på grund av ovillkorlig Corona/covid-19 strategi.)

På andra ställen i vårt avlånga land mellan Ystad till Haparanda, gäller andra förhållningssätt än i en synnerligen minimal Västeuropeisk Hufvudstad.

Ofrivilligt Hemlösa, Digitala Nomader och Ordlekare utan Språkspelande Gränssättningar, känner allt till knepet som okastrerade byrackor, typ rondellhundar och oregistrerade Hundar utan Hem, tar sig för under plötsliga stjärnfall.

För en närsynt hundanalfabet gäller att snarast möjligt uppsöka en sådan lyktstolpe vars senaste signaler avgör vilken jycke som ligger högst i topp i förhållande till störst möjliga revir.

Det säger sig själv att ingen där anden går in och vettet ut, söker bevaka ett större område än vilken räckvidd vederbörandes DNA, feromoner samt luftburna vågpartiklar kan utsträcka sig i tiden och rummet.

Med utgångspunkt från Fritt Fall, kan även en tillräckligt hög talltopp gynna sådana förhållanden som för andra utsiktslöst, siktat mot stjärnorna.

Är du hemmahörande, med hemvisten och hembygden känd från tiden medan Du fortfarande kunde krypa, men långt ifrån gå, kan du, om inte täckning saknas, yuppienallen fungera som GPS via satelliten Tel Star.

Om Du skulle uppleva ett allt starkare inre behov av en sådan utmanande fysisk karta, så fråga i närbutiken, men kom ihåg att tänka på utrymmet mellan vagn och påstigningsramp samt hålla minst två meters avstånd från lättillgänglig snabbköpskassörska eller motsvarande av motsatt kön.

Slutligen och Sist:

Repetitionen är den bästa körskoleläraren.

Hamnar du på okänd ort eller i främmande hamn, så misströsta aldrig.

Placeboeffekten kan fungera, även om och trots att hela Stureplan upplösts i en psykodynamisk entropi.

Samuel Beckett skrev en gång: ”Varför vill människor ha yttrandefrihet? De har ju tankefrihet.”

Frihetens paradox är varje Utopists mardröm.

Frihetens första villkor, är att sätta ut gränserna.

”Endast Fantasin sätter gränser”.

Människans Frihet är direkt beroende på hennes Dröm om Eskapistisk Flykt bort från Något.

Friheten till, är sällan lika intressant som Frihet från.

Nazityskland, det forna Sovjetunionen samt det forna DDR, borde ha lärt nu levande människor en hel del av ”Bäst att Tänka Efter Före”, eller ”Gör om. Gör rätt!”

Tyvärr är ju Världen ingen spelplan, typ Fia.

I Rummet kan vem som helst åka fram och tillbaka, Men i Tiden, blir också en resa tillbaka i Rummet, en Resa framåt i Tiden.

Friheten kan nyttjas inom vissa gränser.

En sådan gräns är att, så länge som ”Tillbaka till Framtiden” inte gäller, Tiden i vår tid, följer samma riktning som Tidpilen.

Människor som än idag äger en föreställning om ”Att dra klockan tillbaka”, eller att färdas ”Moturs”, lever i praktiken kvar i den analoga, cirkulära tiden.

I den cirkulära tiden följde allting Solens gång.

Året gick runt.

Dygnet gick runt.

Människan, som en självuppdragande robot, följde löpande bandet från Vaggan till Graven.

Tiden har sin gång.

Historiens Vingslag.

I Fäders Spår till Framtida Segrar.

Jag vet att Du är och Du blir vad Du var.

Desinformation.

Alternativa fakta.

Anakronism.

Synkronicitet.

Kontrafaktisk information.

Eskapism. Verklighetsflykt.

Alienation. Förfrämligande. Avståndstagande. Utanförskap.

Utopia. Landet Ingenstans.

Isolering. Isolering från.

Isolering till Frihet.

Flykten från Friheten.

Flykten från Ansvar.

Orden trubbas långsamt men säkert av. Hur de används, omvandlar deras inre kärna, innebörden, till något annat.

Subkultur är vår väg till Trendkänslighet.

Jag säger bara det, så har jag ingenting sagt.

Gör jag ingenting, så har jag i alla fall inte begått några fel.

Utanförskapet tillåter Handlingsfrihet utan Ansvar.

Själva Utanförskapet i sig är ett tillräckligt argument, för att ta sig Friheten att Handla Ansvarslöst.

Friheten kan aldrig definieras som: ”Handling utan konsekvenser”.

Friheten är inte gratis.

Det är det som är Frihetens Paradox.

Endast Slaven är fullständigt fri, eftersom Slaven är Omyndigförklarad och därmed också Ansvarsbefriad.

Flykten från Friheten är detsamma som Flykten från Ansvaret.

Ändå är det intressant hur så många myndigförklarade människor vill underkasta sig tvånget till villkorlig frihet.

Det finns de som menar att Friheten är en Naturlig Drift.

I ett alltmer urbant samhällsbygge, blir den ena medborgaren den andras fångvaktare.

Driften att Fly blir allt starkare, än Önskan om ökad Frihet.

I Tider av Ofrivillig Ensamhet och Ofrivillig Isolering, ökar, inte behovet av Frihet, men Längtan efter att Fly.

Sveriges Flyktingpolitik går ut på att ingen ska kunna fly, varken psykiskt eller mentalt.

Vem som helst kan ta en båttur över till där de danska strandnyponen växer, men inte till en plats där inte informationsinhämtandet är möjligt för psykiskt frånvarande Gemene Man.

Fysiskt fly, till annan okänd ort, dit den Ofrivilliga Isoleringen ännu inte har nått.

Psykiskt fly, genom föreställningar om en Bättre, Friare, i betydelsen till Ansvarslös, Hänsynslös, Impulsstyrd, Handlingsfrihet.

Mentalt fly, genom olika Former av Psykisk Ohälsa, Ofrivillig Apati, Defaitistiska personlighetsdrag, Beroende av Eskapistiska Flyktmedel bestående av Spel, Icke definierbara Partydroger, Sex utan Ömsesidigt Samtycke, Kärlek vars Naturliga Begär numera kan Inhandlas på The Dark Net, eller via Nättroll uppför Karriärstegen.

Endast fantasin sätter gränser.

Det intressanta experimentet uppstår som en impulsdriven effekt efter förutbestämda förutsättningar som anges i det outtalade antalet av tillkortakommanden.

En Bokstavstroende Legaliserad Vän av Ordning förväntar sig i god tid före läsningen att det Objektifierade Ordet, i tillämpad form av förenklad artefakt, att Ordet-i-Sig förespeglar något helt annat, konspirationsteoretiskt omöjligt.

Varje levande, tänkande varelse, kan själv uppleva varje enstaka bokstav, typ A, eller typ B, som ett konkret exempel på nutida artefakt.

När bokstaven sätts in i ett betydligt större sammanhang, kan en syntetisk betydelse uppstå, utifrån de närvarande eller nytillkomna semiotiska tecknen runt omkring.

Ett enda ord kan utgöras av en enda stavelse.

Två stavelser, typ ett prefix och ett morfem, kan till exempel medföra: ”An” och ”Fall”.

Tre stavelser kan göra den gällande situationen lite mer komplex, men därför också, i förhållanden till det holiska sammanhanget, mera spänningsladdat.

Detta kan enklast utföras med hjälp av passande affix eller suffix.

När ett sådant ordkonstverk är etablerat, kan annat underförstått, till exempel en sällan utnyttjad synonym, äga samma innehåll men i en mer avvikande, i förhållande till det ursprungliga ordet, riktning.

Just därför att det förespeglade Ordet-i-Sig samtidigt både inleder hypotetiska förbindelser med Kant, Wittgenstein och Beckett i samma parallellkopplade flödesschema kan en Bokstavstroende, typ Vilseförledd Farisé i omedelbar anslutning till Kanaanbadet där alla som känner sig kallade, att upprepa Mästarens promenad på vattenytan, utför en synnerligen enklare bedrift efter att den svaga isen har lagt sig platt framför Kung Bore iskalla fötter.

Även om De Tre Vise Männen (Kant, Wittgenstein och Beckett) har mycket gemensamt på det metafysiska planet, finns det enda återstående utrymmet för tyst samförstånd kvar på en mer jordnära, andlig, nivå.

Från korta snilleblixtar anknyter impulserna till det öppna nätverkets fria associationer, typ hjärnstormar.

Då de böljande magnetfälten böjer sig för solstormarna, uppstår snilleblixtar som i diskbänksrealismens tradtion omnämns som quietistiska altruismer, anabola booleska algebra samt burleska iscensättningar i passiv form till att själva plotten uppstår likt en tornado mellan temperamentsfyllda laddningar, som i ”Iscensättningar av ett redan i förväg utdömt Äktenskap”.

Redan titeln fungerar i överensstämmelse med den Associativa Steganografiska Ordkonstens oskrivna regelverk. Bloopern ger omedelbart en försmak av kommande Spoiler Alert-effekt.

Så är det också med Euklides beskrivning av linjen från den hypotetiska punkten A till den än mer hypotetiska punkten B.

Delen A, förhåller sig till delen B, som delen B, till helheten C.

Det är synnerligen bekvämt att förutsätta A som en fristående fortsättning till B, därför att sett ur ett logiskt perspektiv, endast kan finnas ett B, om och endast om ett föregående A redan intagit sin naturliga plats i gällande ordning.

C får tills vidare rollen som den Uteslutna Tredje.

Att Euklides förhåller sig så objektiv, i betydelsen ”neutralt fantasilös” i förhållande till A och B kan ytterst bero på att de ännu äldre i Antikens Grekland, som befann sig utanför Atens agora, mycket väl kunde förstå A, men förblev osäkra om ifall också A var ett nödvändigt och tillräckligt bevis för ett existerande B, för att inte tala om den än så länge onämnbara C.

Fråga kan, då den redan iskalla Agenten kommit in från kylan och, med en het romtoddy på bordet framför öppna spisen, återupplever som ett dejà vu, hett blod pulsera innanför tweedkostymens golfbyxor, åter aktualiseras längre fram i en än så länge inte utförligt formulerad informationsbit.

Här finns en möjlig förklaringsmodell hur Associativ Steganografisk Ordkonst, kan tillämpas också av Gemene Man ute i diskbänksrealismens skarpa läge:

Tes: ”Kasta inte ut barnet med badvattnet.”

Antites: ”Kasta inte ut huset genom fönstret.”

Det första exemplet kan tyckas klassiskt och till och med utnött.

Det andra exemplet kan tyckas mera samtida, men troligtvis har det sitt ursprung i Occitanien, då , albigenser, katarer och gnostiker, utförde sådana mysteriespel för Crethi och Plethi, att Påven lät bannlysa föreställningen och tvingade ensemblen i exil.

Många av dem flydde ner i förhistoriska grottbildningar, där de med tiden utformade grundläggande utbildningar i Taktil Speleologi. Systematiken skulle långt senare vinna gehör då Neowittgensteinare i Kosovo förenade Speleologisk Estetik med Maria Montessoris egen, fritt översatta, version av sällskapsspelet: ”Ordlekaren i Språkspelet”.

Alga i oregelbundna samarbeten med Abu, kunde med tiden, tillhandahålla ett motsvarande spel, men gatorna på spelplanen, saknade med i verkligheten överensstämmande beteckningar. Där någon berörd av Stockholmssyndromet borde återupprepa en traumatiskt laddad situation på Norrmalmstorg, stod nu ingenting, i betydelsen, tomt och innehållslöst utan utsträckning i vare sig Tiden eller Rummet.

Spelet kunde i korthet i mycket påminna om en samplad remix av Monopolspel och GO-spel. Mycket gick förlorat men annat nytillkommet väckte spelarnas intresse till liv, då Alga-Abu överförde det atonala regelverket till Digital GO-spel 4.2.

För en asketiskt lagd självspäkare kan detta tyckas vara ett synonymt uttryck för att binda ris om egen rygg, men det kan bero på att, där sådana missförstånd inträffar, vet inte den ena handen vad den andra gör, eftersom händelseförloppet utspelar sig bakom aktörens ryggslut.

Syntes: ”Den som kastar ut barnet med badvattnet kommer i ett givet ögonblick av tillfällig förvirring, också kasta ut huset genom fönstret.”

Läsaren/Tydare som redan utfört det slutgiltiga konststycket i valet om att antingen kvarstå som medlem av utomstående obehöriga, eller ingå i subkulturen utomstående behöriga är redan upplyst om hur att grafiskt manuellt, genom trans eller hypnos, framkalla hypotetisk livslinje som livlina mellan A och B.

En utomstående obehörig kvar i ett stabilt tillstånd av kritiskt tänkande kan i denna formulering upptäcka en möjlig kant där undre, i sydlig riktning, ena sidan om linjen A – B är helt frånskild, ovanstående, i nordlig riktning, diametralt motsatta. Linjen i sig döljer sådana fantasiberikande detaljer som bäst kan illustreras i en visualiserad fraktal zoom.

Utifrån den funktionen kan det mycket väl finnas en sanning i hur gränssnittet i vissa särskilda sammanhang till sitt yttre i mycket påminner om limes.

Ordet som betydelsebärande kan för utomstående obehöriga upplevas som identiskt överensstämmande med Ordets etymologiska härkomst.

Linjen mellan A och B kan därför ses som ett förstadium till X-linjen.

Euklides hade visserligen helt rätt i antagandet att om punkt A inte har någon yta och punkt B befinner sig i samma dimension, så kommer logiskt följdriktigt den, än så länge, raka linjen mellan A och B också undslippa den kritiskt tänkande utomstående obehöriga Bokstavstroende Legitima Farisén inlärda grad av vakenhet.

Det är ungefär som att dricka koffeinberikat kaffe, utan vare sig grädde, kyssar eller tillagat med kärlek.

Alla och envar förstår utan större problem hur kaffet som sådant i en halvfull kopp, ter sig mer tillgänglig än en promenad ute i ogjort väder.

Det finns ändå en kategori som, i försök att dölja sitt generande inre tillstånd, hellre går ut i ogjort väder och därmed kan utstöta veritabla hydrauliska fanfarer av tidigare magstarka väderspänningar.

Var delegerad fysionom med specialområdet Peristaltiska motrörelser, samt med fritidsintresset ”Hur påverkar varmluftens drag under kalluften, Sapiens upplevelse av inre undertryck?” kan ana sig till vad som döljer sig under detta Associativa Steganografiska Ordkonstverk.

Som en ytterligare ciceronsk vägledning in omväxlande förväxlande förnöjelser, finns här för den Associativa Steganografiska Ordkonsthantsutövaren ett helt ordförråd där några verktyg kan namnges som:

”Entropi”, ”Subversiv”, ”Barometer”, ”Implosion”, ”Densitet”, ”Erosion”, ”Exponentiellt” och/eller ”Långtidsverkande efterskalv”.

I ett givet sammanhang skulle dessa slumpmässigt utvalda ord kunna inordnas, med hjälp av en elektronisk, digital samplare, i lösa sentenser av skrämskott för ordblinda analfabeter som aldrig någonsin uppmärksammat någon reell form av litterär kanon.

Bokstavstroende lever med den förespeglingen att Lögnen, som lögn betraktat, bättre överensstämmer med diskbänksrealismens vardagsverklighet, än den högst osannolika till motsvarande 100%, sanningen.

Det är den ursprungliga orsaken till varför Bokstavstroende med trosviss glöd utbrister:

”Vita Lögner ska Befria Oss från vilseledande Sanningar.

I Böckernas Bok i Det Bästas utgåva med Alla Konsumenters Bästa i åtanke, står att läsa:

”Till den som har skall det vara givet, men till den som intet har, skall också det tagas ifrån honom”.

Så, med Malou von Sivers fråga om: ”Vem äger Sanningen”, så borde, följdriktigt i förhållande till det föregående påståendet eller trossatsen, svaret bli lika med:

”Till den som äger Sanningen, skall mer av samma vara erbjudas i stort sett utan motprestation, medan till den som helt och hållet har avstått från Sanningen, till förmån för annat, mer bedrägligt, ska inte minsta uns av sannolik överensstämmelse med diskbänksrealistiska vardagshändelser återstå.”

Den mer andligt lagde kan förstås också ersätta utrymmet mellan ”har” och ”skall” med profylaktisk ”Tro”.

Att ”kan” inte implicerar ”bör”, innebär för Läsaren/Tydaren, att intuitivt spontant upptäcka, att trots Subjektet, oavsett om denna omsluts av en Första person singularis eller en Andra person singularis, utifrån kan uppfattas som en fjäderlös tvåbening, måste inte den Objektifierade därför ingå i rörelsen: ”Mot Framtida Segrar”.

Läsaren/Tydaren, som envist och oroligt vill komma närmare slutet av textmassan, önskar gärna förväxla ”Tro”, med ”Tvivel”.

Trots att en sådan oöverlagd mental handling kan verka, på kort sikt, tidsbesparande, så vet var och en som varit med om en del i Livets Hårda Skola, bland annat genom fritidssysselsättningen ”Kamratfostran”, som gärna ingår i diverse lagsporter organiseade från Högsta Ort, att, efter ett oräkneligt otal tappra försök, så kan man inte ens med samtliga av mentala krafter, förflytta ett berg motsvarande Zermatts massa-volym.

Talesättet att om ”Blickar kunde döda”, är också inget annat än en mytologisk, symbolisk mem.

I en konventionell, traditionell tystnadskultur, säger en bild mer än tusen ord, men morgonstund har guld i mund och tala är silver men tiga är guld.

Det är alltså, på hela vägen bort till Banken, hellre hålla tand för tunga, än glappa om det som hjärtat är fyllt.

Inte så konstigt att människor som inte lider av Fönstertittarsjukan står som fastfrusna i marken för att framföra ett trosvisst tvivel om gällande desinformativa faktaresistenta kontrafaktiska informationsbitar, medelst stirrande korpgluggar.

I vår hektiska samtids nuläge är det också bekvämt att dra slutsatsen om hur Intelligens, Intellekt, Intuition, Induktion och Implosion har flutit iland till fast mark, tack vare litterära sammanställning i bokstavlig betydelse.

För att råda bot på en sådan faktaresistent konspirationsteori, som än så länge endast existerar i vardande form, men vars tillblivelse kan bli nog så svår att hantera om i fall Historien tar en helt annan vändning, typ Taxi på en femöring, backtrackar visserligen fortfarande baklänges, men i full fart mot de historiska ursprungskällorna, kan Homeros fungera som lämpligt exempel.

En gammal grek som just övergivit livets glada dagar sitter nu likt en föregångare till Kung Oidipus och söker finna på en, som i respekt till hans arma lekamen, kan förmedla sådana levnadsöden så att även en manschettarbetare i full fart mot den legendariska väggen, kostar sig på en stunds vila och betalar för underhållningen medelst Retsina, Fårost, Grekiskt lantbröd och nyplockade fikon.

Den gamla greken delar visserligen många äldres vardagsproblem med sinnena och rörelseapparaten.

Såsom synskadad analfabet utan högre utbildning har han ändå, med sitt goda minne som trogen följeslagare, hunnit uppfatta betydligt mer än det som skulle kunna finnas med i Svensk kanon, typ Carl Gustaf.

Homeros, som mannen hade valt som täcknamn under kalla nätter, hade överlevt endast tack vare sin tillgång till glasklara drömmar, vilda fantasier, fria associationer och en känsla för vad Crethi och Plethi var villiga att offra sina surt förvärvade sekiner, efter att arrendet var betalt, frugan fått en ny hatt och de tolv barnen varsin potatispistol.

Eftersom Homeros saknade något konkret uppdrag, väderknäna värkte, ryggen tog ut sin rätt och träsmaken ökade så länge han befann sig i sittande läge, kunde Homeros utforma det första mönstret för ”Äventyrsroman” och utmejsla en sådan mångsidig i många fasetter, heroisk världsomseglare som Odysseus.

Berättelsen berättade i stort sett sig själv. Homeros drog ifrån lite här och lade till lite där, och med publikums nyfikna frågor kunde Homeros snart flytta in i en grotta något större än Diogenes vintunna.

Den tidens motsvarighet till Beverly Hills, erbjöd residenter som Aisopos, Aristofanes, Aristoteles, Agamemos, Noah, samt syskonen Castor och Pollux och de olycklig Tristan och Isolde, till grannar.

I samkväm med sådana, den tidens superstjärnor, regelbundna besökare i Olympiska Parnassens kaféliv, kunde Homeros fortsätta uppleva återstoden av livet i glada vänners sällskap, med vin, kvinnor och sång.

Med is i magen och pannan i djupa veck har Odalbonden, efter många tappra försök och bittra erfarenheter, lyckats med färdigheten att programmera äggledare via ett flödesschema låta äggen tävla om tillgången till en sammanflätad pilkorg.

Odalbonden, som satt sin Matz i skolan och ett flertal gånger motat Olle i grinden, har efter ett otal tröstlösa uppgivningar dragit den elementära sltsatsen att ägg, även om de redan är introvert inneslutna i ett hårt skal, kan mjukas upp i badvatten med ättikssprit. Med en pimpett av Guds nåde, utsätter Odalbonden de numera oskalbara för olika slags genetiska prövningar.

Här går specialisters och experters forskare vitt isär.

I en orolig tid i en främmande värld där negativt laddade stackmoln långsamt men säkert ständigt erövrar orörd, psykologiskt betingad, mark kan de första symtomen på Post Traumatiskt Stress Syndrom visa framfötterna även på de mest olämpliga ställen.

Även en aldrig så teoretiskt lagd agronom påtvingar sig själv sanningen att mera frimodiga, frisinnade, frigående ägg också måste ha ett tillräckligt rörelseutrymme, typ lebensraum, i nära anslutning till förpackningsenheten. och fördelar de genmodifierade äggen på separata utrymmen i samma pilkorg.

Odalbonden, även om han är på sitt mest oävna humör, förlägger aldrig slagsidan utmed långsidan på bredsidan.

Bondepraktikan ger svar på tal:

”Odalbonden vägrar uppleva Samtiden som holistiskt ekocentrisk. Såsom Bokstavstroende Legaliserad Neoluddist, föredrar han, i Gustaf Wasas Fädrens spår att hellre lägga benen på ryggen bakom sig, än med vardera benet som ett maskformigt bihang, dra dem efter sig in i stridens obevekliga hetta.

Odalbonden, som ännu inte anser sig ha gjort sitt, föredrar att, i egenskap som anonym alienerad undersåte, tills vidare förklara för den som orkar lyssna, att vederbörande betydligt mer att ge.

Som någon sfinxliknande Pythia ovanpå opiumhålan förutsett: ”Plagiatet är den bästa formen av smicker.”

Med det förhållningssättet som attityd, kan Odalbonden med en Höganäskruka hängandes i en livlina runt halsen, förlita sig på förhållandet som omständighet, mellan Prototypens demoversion och det som inte ens Skaparen själv sådat i sitt jungfruliga sköte.

På Landsvägen till Marknadsplatsen i Damaskus grunnar Odalbonden som vanligt på paradoxen:

”Finns Ingenting Alls, så varför Existerar Gemene Man?”

Fördelen med ett sådant kvasiproblem är att, hur Odalbonden än vänder och vrider på ordföljdens riktning, kan den omvända gälla likaväl som den tilltänkta.

Odalbonden, som är både nära släkt och nära vän med socknens Klockare, är rörande överens om att Historieskrivningen fyller samma funktion som ifall en mandarin skulle tillägna sig informationsbitens innersta innebörd, bromssträckan från då nomaderna lade den första stenen till Göbekli Tepe, upptäcka hur vägen tillbaka är betydligt längre än den digitala tidpilen framåt, uppåt och bortom Händelsehorisontens Förväntanshorisont.

På vägen hem insåg Odalbonden hur Motsols, Moturs, Motvals var den Treenighet som, liksom en tidsinställd katalysator, igångsatte Big Bang och med Tidpilens enkelriktade färd, förr eller senare skulle sammanstöta med kusinen från landet: Big Ben.

Implosionen ledde vidare fram till en eroderande jordskredsseger. Odalbonden, som inte heller ville vara den som var den, tog sig en prilla, söp som en hel karl och, efter mötet med Mamsell Sara Videbäck (som egentligen till yrket bär artistnamnet Dolly La Dominatrix Dott) vaknade upp ur skönhetssömnen i Mårten Trotzigs återvändsgränd. helt robbad inpå bara skinnet och, på håret när, sjanghajad med briggen Blue Bird, ändå hade sinnesnärvaron med det immateriella mönsterskyddet i säkert förvar under bukomfånget.

Var annars, om inte där, skulle en kringvandrande klensmed och kittelflickare visa för Odalbonden var det blå skåpet skulle stå.

Socialantropologen Napoleon Xolo visade med hela handen Odalbonden ända in i den Inre Marknadens Innersta Krets.

Xolo, som också kallades för ”Xolo med blåröda näsan” förledde Odalbonden in bland oklädda odalisker och dalkarlar som just anlänt från den smala vägen som till Himla bär.

När inte Horne-Per, som just befann sig på ett angeläget ärende till ett annat ställe, fanns tillgänglig, måste Odalbonden, med de obefintliga benkläderna nere vid knävecken och ändalykten lysande som augustimånen på en kräftskiva där alla bröderna var Du med varandra och systrarna höll markservicen igång, ta saken i egna händer.

Som en historisk förgrundsgestalt för Elizabeth Holmes senare bedrifter inom Automatisk Provtagning angående Corona/covid-19 samt följande mutationer, kunde han inte mindre än med henne i åtanke, försvara hennes Oskuld och Behovet av att tillönska sig Guld och Gröna skogar, samt Folkets kärlek. Till råga på allt är inte nio miljarder dollar inte något att förakta.

Odalbonden kunde i sitt inre visualisera en klar dröm om hur en kringvandrande forskare, med namnet Melker Merkurius, tornade upp sig i skymningen bortom solnedgången mellan Capricorns kontinentalsockel och Cancerns vänkrets utanför Golfströmmens Equatorial Ocean, där en vintage koppargryta efterlämnad av en överförfriskad Doctor Feel Good, uppenbarade för Odalbonden att allt som fanns att veta om ”Sagofåglarnas DNA”, fanns nedtecknat av en sinister hand i en tillförlitlig anteckningsbok med omslaget i vaxad pergament.

Med tacksamma blickar framåt i tiden där Elizabeth Holmes just ställdes inför kalla faktaresistenta kontrafaktiska illegitima motbevis, kunde nu Odalbonden oreserverat göra slag i saken, ta i vacker hand och inordna sig i subkulturen ”Skrået för Utstötta, Utomstående, Obehöriga, Sol-och-Vårare med specialiteten Väderspännande Slagruteman, Veritabla Hästskojare, Legendomsusade Bilaterala Akupunktörer, Legitima Bokstavstroende Illiterata Ordbehandlare, Ikonoklaster med Tre Snäckors Språkspel som skattebefriad bisyssla, typ hobbyverksamhet, Subversiva Bitcoinväxlare och andra dygnet runt dubbelarbetande Traffickers med egna stall av sjungande Sirener, Scandal Beauties-praktikanter, Wannabies, Howtobies, Älvor, Feer samt lätt upptäckta Nättroll som även djupt nere i Dark Nets orter och hypersnabba associationsbanor mellan impulser och synapser, alltid iklädda Steve Jobs svarta polotröja, men nu designad av Elizabeth Holmes bakom lås och bom, svarta Janis Joplin-inspirerade slokhattar, satsade Odalbonden allt han hade, det vill säga hans högst blygsamt tilltagna medfödda Talent och då Monte Carlos sista nattöppna Casino just skulle stänga för natten, visade Bankens croupier antingen att föreviga sig bland olycksbröderna ute på Första balkong, eller spendera Gula Änkans sista skärv på Black Jack.

Det var som om Odalbonden, med egna vidöppna ögon slutna, kunde ana Jolly Rodgers hånfulla skratt, samtidigt som Thanatos föll fritt som en fura ute på Dark Nets Bitcoinbörs.

Också drängen hade en dräng.

En dräng är av födsel och ohejdad vana, lite senfärdig och inte lika litet, bakom flötet.

Alla utövare av denna sysselsättning utanför Livspusslet, vet med sig att ju förr läggaren finner den sista biten, ju fortare kan tidsfördrivaren föredra, innanför Tiden och Rummets gränsöverskridande råmärken, desto mer Oförutsedd tid blir tillgänglig till, till exempel, fiske medelst metspö., lina, sänke och en hullingförsedd krok, eller doppler.

I en sådan kontemplativ stund av egentid inser också den mest extrema av extroverta extremister att det närvarande flötet i stort sett är lika rund som en tjänsteutövande basketboll av märket Wilson.

För att en försigkommen piga ska förklara sig villig att utföra den onämnbara akten med drängen, bör, eller rättare sagt, i Lagens skarpaste betydelse, ska den Utvalde kunna lyfta tunga grejor, öppna en burk med glasmästarsill med två blotta händer, utom synhåll för Arbetsgivare eller dennas Angivare, doppa fingrarna i syltburken och strax därpå frilägga varje tänkbar yta, från naturligt biologiska substanser samt syntetiskt artificiella onaturliga kemikalier.

Evidensen för utsagan finns i hur att, med samtycke från både drängen och pigan, förklara för drängen att, om inte hans vilja finns i trädtopparna, med eget valda ord förklara varför pigan bör ha en inte så oväsentlig del högre intelligenskvot, än den än så länge, oäkta barnets tilltänkta fader

Fördelningen är från båda inblandade parter, överenskommet under tidsbegränsade kuddsamtal förlagda från arbetets avslutande kvällen innan, till strax före korna ska mjölkas och latrintunnan tömmas.

Det är inte mer än rätt att man nämner sakernas tillstånd i förhållande till deras ursprungliga beteckningar.

Således är drängen döpt till ”Staffan” och hans tilltänkta namngiven som ”Hedvig”.

Från arla ottan till sena timmen, sliter Staffan som en häst mellan två hötappar.

Hedvig är inte sen att inflika hur också hon, med arbetsbeskrivningen ”Odalbondens Röst och Tröst”, samt, då tid finns över till oförutsedda uppgifter, följer ”Kungens Lilla Pigas Metodbok ute i Diskbänksrealismens Vardagsverklighet”.

Odalbonden, som efter att ha beslagtagit Hedvig för egen del och med egna privata och priviligierade detaljstyrda förvecklingar som dygdemönster, låter udda vara rätt och det osagda förbli osagt.

Hedvig vet att inte syna en vinnande häst i munnen. Om öket dessutom till råga på allt visar sig vara en Trojan, vore det som att ta ut placeboeffekten redan innan sockerpillret har trillat ner i magsäcken, genomgått entropisk upplösning, med glans rundat första passagen och, som en 33 centiliters aluminiumburk, än så länge oöppnad, men till hälften fylld med råvaror från syntetiska källor, med en hög och ljudlig skräll, ramlar ner på en plats där konsumenten, efter överenskommet belopp är erlagt, kan ta den för given.

Vidare så är hon helt på det klara med att, syllogistiskt följdriktigt, är många barn i byn av Prosten förklarade som ”Oäkta, Faderlösa, Oidipala Horungar” kan det enda uteslutna vara att förhållandet mellan, tills Högsta Domstolens Klubba markerat motsatsen; ”Oäkta, Faderlösa Bortbytingar samt Oidipala Mylingar som gått upp i rök utan eld” och den oförvitlige Odalbonden uppstått som samma immateriella, inaffektiva, andliga mirakel som då Den Heliga Jungfrun av en från Ovan kommandes androgyn kastratsångare med Historiens vingslag på ryggen, erhöll den så länge saknade informationsbiten om hur att förklara för Joseph Carpenter, hur en obekräftad avlelse ändå kan leda till oförutsedda familjeplaneringar.

Ett envist rykte som är synnerligen svårt för Högsta Domstolen att avliva, återupprepar som ett mantra hur Odalbonden, då Odalmoran i egen hög person bevistar sockenkyrkan tar varje tillfälle i akt och mening att inte spilla sin säd på hälleberget.

Trots att Staffan är väl så medveten om att Nättrollen, i maskopi med Tomtebarnen på loftet, medan fålarna bevattnades, kunde byfånen Herakles städa stallet och, då denna hade andra uppdrag för handen och hastade, inte kunde invänta morgondagen, tog de hästade sadlarna och drog till skogs.

Där fanns Brunte, Sverker, Gamle Svarten, Harry Boy och favoriten Apelgrå.

Lofttomten Klas hade i överensstämmelse med riktlinjerna för egenmäktigt förfarande, utnämnt sig själv till formell ledare, medan samtliga personligt, åtminstone i betydelsen ”fysisk” närvarande, i en sluten omröstning, utsåg Nättrollet Loplop, tillsammans med vapendragaren, verkställande direktören och vice ordföranden Medietrollet Nicke, till informella, subversiva, subkulturella, asociala och impulsstyrda, med hastigheten 450 kilometer i timmen, utrikes handelsresanden, infiltratörer, influerare och kunskapare.

Då Odalbonden inser hur nära avslöjandet stått som det falna trollet i farstun, förklarar han för Staffan att, eftersom vita lögner står som spön i backen, bör Staffan snarast uppsöka närmaste tiggarmunkskloster, typ Franciskanare, och där, med de riksdaler som Odalmannen, av förekommen anledning, tillhandahållit som handpenning till Tomas och Hedvigs framtida hemförsäkring, inhandla ett avlatsbrev inklusive allt.

Har Staffan någon enda valmöjlighet i sikte?

Med sjumilastövlarna på och Odalbondens dalbohund Eldtungas flåsande i nacken, beger sig Staffan till Zauberberg, där han, medelst furnikulären, tar sig upp till Bergakungen och inför alla Lofttomtarnas och Nättrollens uppspärrade ögon stora som Rondetorn, eller numera alienerade UFO-tefat, bara för tillfället, med Hedvig som insats och pantsättning hos Bergakungen, utsätta Odalmannen för Anitras dervischinspirerade dans.

Bergakungen, som har suttit inspärrad i berget sedan Eldkvarn brann, upptäcker genast en första antydan till ett ärofullt avslut på Vendettan mot de livs levande skapelser som, utan psykodialysapparater med Kristet Blod, skulle fortsätta livet som hyperaktiva zombies.

Medan Odalbonden inväntar avlatsbrevet, hämtar Staffan, Hedvig, försätter henne som i trans i felsäkert läge på enspännarens kuskbock och drar sin kos bort till Bergakungens Hall of Fame.

Odalbonden, som i samma stund sitter på händerna med armarna i kors och rullar tummarna ömsom medurs, ömsom motsols, inser åt vilket håll det håller på att bära hän. Moraklockan har, eftersom kommande generationer inte orkat tillägna sig konsten på eget bevåg, att spänna fjädern och putta till pendeln, ännu inte insett vilken enorm betydelse det kommer ha, då Tiden inte längre låter sig, via gravitationens vågformiga rörelser, tidpilens oavkortade rörelser i riktning, förslagsvis parallellt utmed Ekvatorn, som då Solens strålar tangerar växthuseffekten och därpå, avviker i en kurs, i ljusets hastighet, vidare ut i Universums yttersta perifera orörda rytmiska rumtid-materia.

Odalbonden vaknar upp ur sin självuppfyllande profetia. Det som har hänt, har hänt. Det som ännu inte har hänt, är ändå förutbestämt i den betydelsen att mytologins Nornor, även fortsättningsvis, trots Digitaliseringen och Automatiseringen, oförtrutet kommer spinna röda trådar, öppna nätverk och förlägga högriskinvesteringar, i form av avrundade Bitcoins, i sådana klassiska verksamheter som ofta besöks i samband med konferenser förlagda i Hamburg, Amsterdam, eller Bankock.

Gemene Man, med Allgemeine Stechapfel Bahnhof Terminal Hospice Desinformation Service’s Pressekreterare, Hans von Spiegelgasse, vid sin högra sida, introducerar genom den Inre Marknadens Tullfria Gråzon, ett nytänkande utanför boxen.

Odalbonden, som hellre än aldrig är sen i vändningarna, tar det ödesmättade steget över från Neoluddismens ”Ta det Säkra före det Osäkra” och ”Du vet vad du har, men inte vad du får”, till Neoidealismens ”Först till kvarn…”, ”Till den som intet har, skall allt varda givet”, samt det trösterika i nödens stund: ”Livet handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det”.

Gemene Man, här i oheliga allians och oetisk kartellbildning med Crethi och Plethi, samt i samverkan med Allmänheten Detektiven, ställer sig tveksam till om det senast uttydda innebär en uppmuntrande uppmaning till otillåten tillägnande av annans egendom.

Här står Odalbonden, med båda fötterna med fasta marken under sig, rådvill på ostadiga ben.

Diplomatiskt retoriskt besvarar Neoidealisternas osvurne ledare Odd Fellow-goto-Bed, att sådana problem lättast kan avgöras med ett parti GO.

Den Rättrådige Roland av Törnrosens Sång skrider in till den Guilt by Association anklagades hjälp.

”Livet är lätt som en plätt, en bondomelett, eller en vol-au-vent, med champinjonfyllning.”

Anitra dansar för Odalbonden. Bergakungen håller löftet och ger Hedvig politisk asyl. Hedvigs livsfrukt visar sig inte alls vara resultatet efter Odalbondens snabbvisit hos Hedvig.

Inte heller säden som spillts likt begråten mjölk, visar sig ha någon avgörande betydelse för utnämnandet av faderskapet.

Då något barn inte kan hålla tand för tunga och utropar ”Det har gått Troll i det här”, tappar Bergakungen masken och måste till slut erkänna att Hedvig, efter besöket av budbäraren, som med risk för att anklagas för äkta, biologisk far till den än så länge inte nytillkomne, vägrar uppvisa någon form av giltig identifikationshandling, trots konkreta bevis, varken vara biologisk eller andlig mor till ett, än så länge inte försatt i ett välsignat tillstånd, välkommen Världsmedborgare, typ Metropolit, Kosmopolit och Astropolit.

Med lite bistånd från en kokerska specialiserad på ”Bondomelett”, kan Staffan och hans blivande trolovade Hedvig, fixa till en ugnspannkaka som, mot all förmodan, vinner Gastronomiska Automobilklubbens Första pris i klassen:

”Det Du ännu inte Haver, måste Du för att Spara, först Taga”.

Den apokryfiska versionen av Alförrädaren Pseudo-Ned-Ludd, lyder:

”De närvarande barnen med Fadern frånvarande, anklagar i nu gällande tystnadskultur, att om ifall den frånvarande INTE haver barnen kär, kan de i nuläget undra var Du är och vem Du i själva verket, är.”

Den skattebefriade svarta omeletten säljer som smör i solsken. Som brukligt är, med oskyldigt blå öga, inför Odalbondens oreserverade stränga blick, att de, drängen Staffan och pigan Hedvig, tappat inkomsterna då de, samstämmigt, unisont och i konsensus, hoppat över skacklarna för att därmed uppleva träsmaken från enspännarens kuskbock.

Odalbonden kräver att antingen ska Hedvig utföra en fri version av Isadora Duncans ”Salomes Sju Sjöjornas Dans” och därpå, som en ringa eloge till Hedvig, erbjuda Staffans Behållare för Tankens Frihet, på ett för ändamålet tilltänkt guldfat.

Staffan, som är en stark förespråkare för Allmogens Traditionsbundna Sedvanerättsliga Tystnadskultur satsar allt på ett kort och låter Hedvig, fortfarande utklädd till Salome, välja mellan pest och kolera i överensstämmelse med Buridans Åsna.

Hedvig, som inte är den som är den, men ändå, tills vidare gjort sitt, lystrar i suset från furornas toppar och uppfattar därifrån hur den Förtappade Ängeln Legio, telepatiskt förmedlar till Hedvig att Staffan, medan de fortfarande var på lyran, gjort Hedvig på smällen och därmed satt in en främmande bulle i ugnen.

Staffan, som nu kommit ut ur sin mållöshet, anför till Odalbonden att: ”Om du sköter ditt, så sköter jag mitt.”

Året därpå insåg Staffan att, när allt inte verkar stå rätt till, så kan det inte vara på något annat sätt.

Efterord:

Bergakungen har sedan barnsben lärt sig hur att förvända synen på Allmogens Gemene Man, Crethi och Plethi, samt Allmänheten Detektiven.

Numera förklaras sådant magiskt tänkande med naturbegåvning i Mentalism.

På så vis kan Bergatrollen i första hand, med Odalbonden som Odiskutabel Representant för det Onaturliga Urvalet, bortförklara Staffan som biologisk fader till Hedvigs naturtrogna avkomma.

När sådana argument kommer till sin rätt och ute i den praktiskt tillämpbara diskbänksrealismens vardagsverklighet, påverkar Lagens innebörd så att den andra vågskålen plötsligt väger tyngre än den föregående, vinner också sådana evidensbaserade informationsbitar, med omedelbar verkan, laga kraft.

Såsom Kronprinsessa i Zauberberget har Anitra förvänt synen på Staffan. Den kringgående rörelsen över Hedvigs levande, men i högsta grad, i viloläge, insomnade kropp, kan Anitra, trots att senare Odalbonden högljutt protesterat mot de orättvisa anklagelserna mot Staffan.

Faktum kvarstår. Kontrafaktiska metoder att betrakta Historien som en i Tiden och Rummet möjlig väg till regelrätt reträtt, leder ändå i bevis att Bergakungen, i konspirationsteoretisk symbios med Anitra, försett Staffan med osynliga guldtömmar. Liksom en gång Botten Vävare, i skenbilden av en anonym Åsna, umgåtts intimt med Titania, intar nu Anitra samma ergonomiskt riktiga ställning på de olympiska ängderna, att Staffan, styrd av sin omedvetna intuition, i akt och mening med att försätta Hedvig i ett välsignat tillstånd, istället, beroende på alkaloider inom bekvämt avstånd från offret, det vill säga Anitra i Hedvigs kropp, till Anitra överföra mänsklig biomassa i DNA-form, så att Anitra, utan minsta ansträngning från varken Odalbonden eller Hedvig, kan föda till världen en bortbyting som så småningom ska överta tronen efter Bergakungen.

Detta är en anledning till varför DNA också införda i nyöversättningar av Bröderna Grimms Sagor, kan iscensätta sådana fantasins begränsningar där en ”Bortbyting”, visst kan vara en korsbefruktad hybridform av Homo sapiens sapiens och Troglodytam erectus mytologicus.

Det säger sig själv att om man inte känner till sin historia, så är man dömd till att ersätta den med en annan, förhoppningsvis i en förbättrad, men förenklad populärversion.

Rättare sagt: ”Den som inte kan sin historia utantill som ett rinnande vatten klockan två på natten, får tills vidare upprepa den in i minsta partikelvåg”.

Den som kan sin Historia in i minsta detalj, kan, som Gemene Man behagar, antingen välja att upprepa den, vinkla den på ett annat sätt, eller mera kreativt fundera över hur att använda normalt designat gem, utöver den gemena funktionen som klassiskt formgiven pappersklämma.

Att igen och igen och igen, uppfinna Hjulet, är betydligt enklare än söka patent på Gemet som immateriellt affektivt mönsterskydd.

Många måste ta sig för pannan, innan de, som ett mantra, upprepar Historiens Förlopp från Tidernas Begynnelse till Det Bittra Slutet då många Uteslutna Tredje, upptäcker sig vara en av de Utomstående Obehöriga.

Historien har likt tesserakten, sina, i fyra dimensioner konkretistiska sidor.

I Historien ingår Genesis, Introduktionen, Prologen, Morfemet, Epilogen, Efterorden, Registret och hela Historien i Det Bästas urval från Illustrerade Klassiker.

Det kan verka vara en truism att påstå att Historien sammanträffat med Tidernas Begynnelse.

Likaså att Historien alltid slutar med att någon Deus ex Machina får sista ordet.

Historiens Uppgång och Fall, sammanfaller med Rumtidens hastighet genom ett lättillgängligt svart hål inne i det andra stället, där tänkas kan att i motsvarande parallella universum också finns en dörr pyntat med ett rött hjärta, där var och en som kan läsa, får uppleva den abstrakta värme som döljer sig bakom orden: ”Finns Hjärterum? Finns Stjärterum?”

Förr började Tidernas begynnelse, då den gick runt och runt men aldrig kom fram till skott.

Domedagsprofetior och andra dystopiska såpoperor, låter sig gärna prokrastineras til den vecka där två torsdagar följer som ler och långhalm.

Vitsen med hela Historien är alltså att, om möjligt ,så gott som Crethi och Plethi kan följa diskbänksrealismens vardagsbestyr, fullfölja den till punkt och pricka, från Vår Tidräknings Början, till Vår Tidräknings Slut.

Kan vi leva utan ett förflutet?

”Lev i Nuet”.

”Carpe Diem”.

”Fånga Dagen”.

”Medveten Närvaro”.

Den enkla sanningen är att ”Framtiden” har gått i stå.

Vi slickar våra sår från igår.

Det finns något suspekt i att älta det förflutna så mycket som vi i dagens samhälle ägnar så mycket tid till en föreställning om något som har pågått samtidigt som vi har levt.

Varför är det så viktigt att känna sin historia?

Utan att känna sin historia, kommer man att upprepa sig hur länge som helst.

Ungefär som Vladimir och Estragon i Samuel Becketts ”I Väntan på Godot”.

Vad är det för fel med att upprepa samma liv om och om igen?

Det har väl människor gjort i årtusenden tillbaka, så länge som vi i vårt kollektiva undermedvetna, minns sedan urminnes tider i mannaminne.

”Den Omätbara Tiden” har funnits fram tills dess att Tiden blev allt dyrbarare.

På den tiden då det begav sig, var Urmakaren mer mån om att sälja Moraklockan, än Tiden som konsekvens av Livets Mening.

När vi människor blev alltmer upptagna och fixerade vid Döden, än Livet som vi just nu lever.

Andrej Tarkovskij gjorde en film som heter ”Nostalgia”.

”Nostalgia” betyder på svenska. ”Sjuklig Hemlängtan”.

Så länge som vi ältar en föreställning eller vanföreställning om ett Förflutet, så missar vi tillfället till att Leva Här och Nu.

Motargumentet lyder: ”Om vi inte minns vår historia, så kan vi inte heller uppleva ett Här och Nu.

För att uppleva framtiden, måste vi gå livet baklänges.

Först med Livet i Backspegeln, kan vi Förstå de Handlingar som finns kvar i våra Medvetanden, sedan så långt tillbaka som vi minns.

Vi måste minnas Andra världskriget och Atombomben, för att inte upprepa alla händelserna en gång till.

Har vi ingenting lärt oss av historien, så kommer vi, deterministiskt att upprepa den.

Det innebär att vi också måste förklara för nästkommande generationer hur detta Ekorrhjul fungerar.

Springer vi inte, så upprepar vi inte vår historia.

Minns vi att vi har sprungit i Ekorrhjulet även dagen innan och dagen före den, så kommer vi faktiskt att återupprepa handlingen ändå, fastän vi minns den.

Vi kan stanna Ekorrhjulet, hoppa av och förstöra det.

Då slipper vi springa, men, vad ska vi då göra?

Är Ekorrhjulet, Livet?

Det skulle inte dröja länge förrän Löpande bandet, Rulltrappan och Pater-Nosterhissen för första gången skådade ljuset i andra änden av partikelacceleratorn…

Men då var det redan för sent. Gemene Man hade redan lärt av misstagen.

Det borde ju vara så att just därför att vi minns att vi även igår sprang i Ekorrhjulet, så kan vi inte heller finna på något trovärdigt alternativ till varför att inte springa i Ekorrhjulet också i morgon.

Förklaringen lyder: ”Vi som minns vår historia, vet att Mänskligheten i alla tider ägnat sina liv åt att springa i Ekorrhjulet.”

Att drabbas av Amnesi, minnesförlust, innebär också att fråga sig:

Vad är detta för något?

Det ser ut som något att springa i. Men varför göra det?

För att jag (som faktiskt flera gånger om dagen kan hysa djupa tvivel om min egen oförmåga) inget annat har för händer.

Allt som finns är Jag, i den mån jag finns, och något som ser ut som något det går att springa i.

Kan jag inte springa utan detta Objet Trouvé?

Kan jag inte springa på barmarken?

Varför det?

För att jag har ben som är fulla av spring.

Hur vet jag det?

För att jag faktiskt inte lider av minnesförlust och därmed känner till att Livets Mening är att springa i ett Ekorrhjul.

Men jag kan väl inte vara den första som har tänkt på det?

Nej. Eftersom jag känner min historia, så vet jag att redan Albert Camus, med ”Myten om Sisyfos” visste vad Människan har för existentiell förpliktelse.

Valet att antingen springa i ett Ekorrhjul, eller att rulla en sten uppför ett berg och därpå åse hur det rullar ner igen.

Friheten är alltså det ögonblick då stenen rullat ner och Sisyfos själv måste ta sig ner för att börja om Livets Mening från början till slut.

Att sitta ner på händerna med armarna i kors, är varken ett alternativ till att springa i Ekorrhjulet, eller rulla en sten uppför ett berg och därpå se det rulla ner igen.

Skillnaden är kanske att sitta på händerna med armarna i kors, rulla tummarna och antingen betrakta den som finner Livets Mening i att springa i ett Historiskt Ekorrhjul, eller överta stafettpinnen efter Sisyfos.

Vilket är att föredra?

Att leva i permanent och kronisk minnesförlust och därmed kunna vara dömd att upprepa det förflutna, eller med Albert Camus absurda förslag; ingenting annat önska än att fortsätta med livsbejakande sysslor som att rulla upp Sisyfos sten och, medan stenen rullar ner, springa några varv i Ekorrhjulet?

Slutsatsen är att om Sisyfos rullar en sten uppför berget, så upplever han ett livsbejakande av Livets absurditet.

I ordets bokstavliga bemärkelse bör ju var markbunden nostalgiker föredra en utdragen version av, hellre än att ständigt och jämnt, utföra rutinhandlingen att, då Tiden rusar iväg, regelbundet dra Klockan tillbaka, välja verklighetsflykten Anakronistisk Faktaresistens.

Där emot, om Sisyfos skyndar sig ner för berget, kan han antingen välja att springa en stund i Ekorrhjulet, eller sätta sig ner på händerna med armarna i kors och rulla tummar.

Någon välutbildad inom Människans Anatomiska Rörelseapparat, med kompletterande poäng i Excentrisk Ergonomi vet, om denna drar sig till minnes fakta från Skolans läroplan, att vissa händelseförlopp går att återupprepa in absurdum, medan andra bara kan utföras om Sisyfos eller annan Medmänniska i samma belägenhet, först drabbas av Kronisk Amnesi.

För övrigt kan detta vara en fullt möjlig förklaring till varför Antonio Egas Moniz (bara namnet är ett tillfälle till minnesträning i sig) år 1949 erhöll Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin.

Efter år av posttraumatiska stressyndrom, kunde till och med högst normalbegåvade lida av partiell minnesförlust, speciellt i samband med Börskraschen, Lebensraum i Zauberberg, och de kärnfysiska experimenten i Sydostasien.

Senare har andra minnesvärda legender upptäckt att, i förhållande till Lobotomeringskonsten, är Hjärntvättmaskinen betydligt mycket billigare i både drift och underhåll.

Medan den lobotomerade, i brist på defaitistiska föreställningar om Paradiset i Ekorrhjulet eller den Manuella Bergbanan ”Sisyfos”, kunde Artur Hazelius med facit i handen, i eftertankens kranka blekhet, reflektera över om repliken av bergbanan Sikló i Budapest från 1870, funicularen upp till Zauberberg, vore en bättre souvenir, än det som en ej frigående Fjällko, som aldrig upplevt alplandskapet som avbildats i Milkaloopens samplingsfil.

I alla fall hypotetiskt kan den hågade uppmärksamma hur Antikropparna, likt Jupiters månar, på något sätt, antagligen med något slags antigravitationsfält, typ ett tesseraktiskt nätverk, intimt hänger samman med Dark Nets Antimateria.

Den syllogistiska slutledningsförmågan tillkännager:

”Att för att Göra Rätt, måste man dra klockan tillbaka, åtminstone den korta visaren på ett analogt urverk, börja om från början, upptäcka hur, med Historiens perspektiv färskt i närminnet, det kunde gå så fel och därpå, återställa Tiden in i rätt kronologisk ordning, och, i det här ögonblicket är det väsentligt att agenten fokuserar på ”timing”, återställer det felaktiga läget in på rätt banas spår.

En klassiskt utbildad Associativ Steganograf, här under pseudonymen ”Fidias”, vet hur att arrangera det än så länge ofärdiga Ordkonsthantverket till sådana oförutsedda faktaresistenta desinformationsbitar, motsvarande de Medicis föreställningar om hur Renässansparadigmet också i en hypotetisk kommande framtid, då den passiva delen av Provisoriska Aktionsgruppen för Florens Bevarande, såsom Etablissemanget, Nomenklaturan samt den tysta majoritet av kringresande affärsmän på avvägar från Sidenvägen samt Via Dolorosa, har beslagtagit, i immateriellt hänseende, omskakade och omrörda till oigenkännlighet, retoriska frågor och då i betydelsen, förslå slutförvaringen av borttappade effekter i motsvarande doserade kurvor som brukar förläggas i Venuspassagens Mellangård, mitt emellan Mångården och Sörgården.

Det fanns andra försigkomna som också eftertraktade samma viktlösa själsliga tesserakt.

(Varför Tesserakten äger sin givna plats inom det Associativt Steganografiska Ordkonsthantverkets domäner är därför att den har samma idealistiska inflytande på Platons tredimensionella på högkant upprättstående hexaeder (som så här med facit i fickan kommer att återkomma som visuella återgivningar av Skinners Box, Boeings Black box, Schrödingers halvlevande Katt som, innesluten en halvgenomskinlig box tvingas avstå från steget ut till loven runt het gröt, men i väntan på rätt tillfälle, besöker Andra ställets sandlåda, i bakgården intill Rubik’s Kub, som Platons Box i relation till Euklides rätvinkliga kvadrat.

Det Euklides i ”Elementan” påbörjade, kunde Erathostenes avsluta i hexagonens första hörna, Puben Halva Inne i Origo. Ett trevande möte mellan X och Y, men där det Wittgensteinska Språkspelet inleds med den Uteslutna Tredjes avspark.

Pythagoras, med hans hemliga destruktiva sekt, ”Pythagorean Primo Materia” bidrog med ännu ett delsvar till Kommissariens Gordiska knut.

Platon som antingen var före sin utmätta tid, eller senarelagda utsatta (Detta beroende på om ifall de gamla grekerna räknade Tiden i förhållande till Sedan Vår Tideräknings början med Big Bang som deterministiskt utlösande faktor, vars brakande ljud inte kunde höras i någon skog, eftersom Adams osäkerställda revben än så länge låg kvar på operationsbordet och Evas framtida förehavande mellanhavanden med Freuds oidipala Orm (Vit Salamander) tills vidare kommit av sig.

Euklides, vars ytterst begränsade tid han inte ens hunnit mäta ut från början till slut, verkade ha gott om fritid över till att dra raka förbindelsesträckor än hit och än dit. Distansarbetet som ”Legitimerad Lantmätare” var föga lönsamt om man räknade i BRD: Mark, men med förmånliga tjänster där även heltids markservice ingick i paketet, kunde Euklides dels förhålla sig till marken under fötterna som arbetsfält, såsom ytläget i en förespeglad fyrbent rektangel.

Euklides tänkvärdheter passerade Eufrat och Tigris, tills att de flöt iland som luftbubblor intill badande Pythagoréer.

Det förhöll sig långt ifrån så att alla talen fanns inräknade i Sfärernas harmoni.

Thalia, som sedan nyfödd i andra könets gestalt, gärna deltog i Orfiska Mysteriespel där även Extatiska Orgier i Ormgropar ingick som enskild punkt i det dagliga programmet, ansågs sedan det posttraumatiska födelseögonblicket, som på en gång lomhörd, tondöv och omusikaliskt begåvad.

Med devisen ”Cadentibus enim tentatio est Ars ” (Fritt översatt: ”Att Falla för Frestelsen är ingen Konst”) tatuerad ovanpå Dia Phragma, kunde Thalia vinna vem hon ville över till sin sida.

Ute på Marsfälten stod Marshararna öga mot öga med Marskatterna.

Somliga föll i fritt fall motvilligt ner i slagfältets skyttegravar.

I Wittgensteins närmaste karismatiska aura fann var och en av närvarande vapendragare med det sunda förnuftet i behåll hur sublima syllogismer i Tractatus sammanföll med Euklides mest rigida axiom i Elementan.

Som inom allt annat med vetenskapliga förtecken vet var och en av intresserade spekulanter hur partiklarna i gässliknande vågrörelser följer Månens attraktionskraft genom tidvattnets extrema motsatser från ebb till flod och vice versa.

Än så länge har inte ens Tesseraktens anonyma uppenbarelseman kunnat förklara hur en kluven atom utan sammanhållande skal, ut ur ett kaotiskt utformat svart hål, kan utsöndra antimateriella antikroppar som färdas i tvärs emot de rådande förhållanden som råder innanför Kosmos Universalnätverk.

En lättsam lekman iklädd en hermetiskt tillsluten thermooverall för skoterförare, kan helt förutsättningslöst och fördomsfritt behandla atomen inom samma behållare där minus tvåhundrasjuttiotre grader Celsius kan förhindra den mest stelfrusne att darra på underliggande läpp.

Vem var först? Platon med sin Academeia, eller Den Andra Diogenes Stoa på ett annat sälle i nära anslutning för ändamålet, offentlig plats även för Crethi och Plethi.

Var och en bevandrad i miljöer av gallerior, supermarkets, köpcenter och Passagerna i Paris (med en utsökt kommentar från Walter Benjamin) vet hur att, enkelt, praktiskt, lätt och bekvämt, fönstershoppa och då och då, när obehöriga utomstående är utom syn- och hörhåll, införskaffa något tröstpris för obotliga konsumtionsberoende.

Tesserakten kan alltså, på en tidslinje, härledas från Pythagoras och ända fram till, i tätt samarbete med Great Internet Mersenne Prime Search (GIMPS) (och har 24 862 048 siffror).

Inom Ordkonsten gäller regeln att tre eniga subjekt, typ ”Memen”, ”Morfemet” och ”Modemet” mycket väl kan, i semiotisk betydelse, motsvara ”Fadern”, ”Sonen” och ”Den Heliga Ande”. (Vilken som är utrustad med den kraftigaste formen av Permanenterad Vändpunkt, avgörs som suffixet efter ett ryskt familjenamn som gärna är detsamma som faderns ryska ortodoxa förnamn, typ Dante, Daniel, Danilo Danilowich).

Problemet om hur att betrakta utsidan av en tesserakts utanpåverk, är mycket intressant, men i det här sammanhanget, helt utanför ämnet.

Ett annat ämne som knappast kan ingå i sammanhanget, har ändå vissa gemensamma, betydelsebärande genomer, typ morfem eller substanslösa memer.

En Associativ Steganografisk Ordkonsthantverkare, som önskar kvarstå som sufflör i luckan, någonstans inne i dramats kulisser eller bakom något karmosinrött draperi, kan, för att utesluta en utomstående obehörig till rättssäkert läge, använda en sådan legendariskt person som nu alltmera sällan hamnar i rampljusets 15 minuter, nämligen ”Prokrustes”.

Om ifall Prokrustes levt idag, hade han med högsta sannolikhet ersatt utdragssoffan med en mera komplex tasserakt.

Dels för att tvinga in den oproportionerliga kroppen ytterligare en dimension utanför denna, eller den hinsides.

Här kan den uppmärksamma Läsaren/Tydaren finna en järnvägsknut för friliggande associationer.

Prokrustes har lika mycket gemensamt med Sisyfos, som Prokrastes har med Oblomov.

Somliga retroaktiva mytologer emeritus menar att Prokrustes, liksom Sisyfos, ingick i samma kategori av Överdrivna Handlingens Handgångna Man.

Där emot Prokrastes, samt den långt senare i sängläge utdragna Oblomov, hade samma ovana att ställa in kronometern på larmet: ”I Grevens Tid”. Detta förklaras som en spoiler alert redan i librettot:

”Greve Danilo (i den Gammaltestamentliga betydelsen ‘Gud är min domare’) Danilovitsch, Förste ambassadråd vid Pontevedrinska ambassaden och Hannas före detta älskare”.

Här finner Läsaren/Tydaren och en Associativ Steganografisk Ordkonsthantverkare in Spe ett otal växelspår samt avigsidor som, med lätta handrörelser, en rejäl nypa salt och tungan rätt i munnen, kan inleda till oförutsedda frestelser som sällan eller aldrig går i land. Detta främst för att Kvaliteten sträcker sig långt utanför Kvantitetens ytterst begränsade ramverk.

Naturligtvis är Sisyfos lika lätt att argumentera med, som Oblomov. Detta beror ytterst på att Oblomov var mer lagd åt det quietistiska hållet, medan Sisyfos hellre föredrog att, alldeles i onödan, dra det ena benet efter det andra.

Andra historiska inflikare antyder andra anledningar till varför klostermunkarna inte bara måste ingå i en tystnadskultur, utstå destruktiva sektliknande envägs relationer och, liksom en Freudiansk tunghalkning, bokstavera ”SM” som ”s/m”. Detta i sig bör antyda hur Newtons färgskala inverkade på Dansen kring Treenigheten. (Att förhålla sig till Treenigheten som om Anden utgjorde Den Uteslutna Tredje, ansågs av de särskilt invigda och utvalda, som en Dödssynd med oregerliga proportioner.

Svaret på frågan om varför endast skalliga män med tonsurer, istället för mensurer, ingår i klosterverksamheten med deltidsarbetande abbot kan bero på det vanligt förekommande citatet om ”Homo mensura” endast tillföll Friställda Frigående Friherrar Fritagna Från Frilagd Frigolit.

Mycket tyder på att Munkväsendet har tre pelare som bärande stöd. Utan varken alfabetisk eller kronologisk ordning, kan Läsaren/Tydaren tydligt uppenbara grundläggande, väsentliga destruktiva sektbeteenden som ingår I Pythagorean Club, Platons Academeia och Stoas gallerior

med färdigformulerade i all hast, eloger till Euklides ”Elementa” den i Tre dimension motsvarande, något

Pilgrimer, än så länge medvetet närvarande av Svartmunkeordern ”Fattigmunkarna, ”Tiggarmunkarna” och Den Helige Fransiskus Oäkta Brödraskap, efter att ha avklarat Via Dolorosas första raksträcka, önskade släcka törsten i en närliggande taverna med det inte alltför överraskande namnet: ”Via Dolorosa”.

Som äkta olycksbröder har för vana, lade de ner varje tillräcklig sekin, dinar och skärv, på den spruckna bordsskivan. Efter en synnerligen försiktig, nästintill blygsamt förödmjukad inställning till den tillfrågade, kunde bröderna, för den hopsamlade kassan erhålla fem fiskar, två bröd och en flaska av det klassiska märket ”Algère”. Det båtade inte bättre att, utan minsta antydan till meningsskiljaktigheter, kunde de i konsensus sända iväg det redan förödmjukade ombudet till tavernans krögare och, med minsta darr på underläppen, lägga kapitalsamlingen på bordet, samt beställa:

” – Så mycket vin som kan erhållas för denna klumpsumma till guldfot från dansen kring guldkalven, typ Nietzsches Dansande Stjärna Lulu!”

Då krögaren och hans äkta hustru var till den milda grad troende på högre makt, typ energi, enades de om att i förebyggande, preventivt och profylaktiskt syfte,  sträckan på Via Dolorosa avklarad, önskade släcka törsten hos en klunga av än så länge medvetet närvarande anhängare till Den Helige Franciscus, intaga ett otal kannor av det klassiska märket ”Alger”. Med Franciskanen ytterst begränsade ekonomi i åtanke hade krögaren tillsatt hembränd Klosterlikör med en knappt kännbar air från smaksättaren Finkel.

Fidias bevakade byggnadsarbetarna, nyanlända egyptier samt en stam som sade sig brutit sig ut från Moses Tolv, men då Babels Språkförbistringen kom av sig och spårade ur då frivilliga determinister hellre sökte sig bort till den mer känsloladdade Fidias arbetsläger och, som en första välkomstdrink, erhöll varsitt halvfullt gratis glas till brädden fyllt med ättika till minne av en som aldrig vilade på lagrarna, men som man så här i efterhand, ändå tog sig en tupplur eller powernap, för att därpå med förnyade kraftansträngningar, ta i tu med nästa gotiska spetsbåge.

Inte ens en nytillkommen Läsare/Tydare och kanske blivande in Spe kan föreställa sig en Fidias som, med nödvändig men inte tillräcklig grad av framförhållning genom levande fantasi, allra först reser det gotiska valvet i lodrätt läge, för att, som motsvarande Matadorens något oplanerade ingrepp på dragdjurets parti mellan huvudbasen och, ungefär mellan entrecôten och högreven, själva dödsstöten, en sista bekräftelse och med slutstenen anse valet som färdigslaget.

Alltså, inser även den minoritet som annars är införstådd med vitsiga anekdoter om Alexanderhugg och Columbi Ägg, är det ur byggnadsteknisk synpunkt bättre att slå valvet, även om det kan kännas omoraliskt opassande, i liggande läge.

Vid slutstegets slutfas ligger slutarstycket som slutsten utslagen till Gemene Mans förvåning.

Senast uppdaterade angående senare tiders mer brutalistiska byggnadsverk i vilka till och med modernistiska material, typ ”armerad betong”, ”pansarglas”, ”svenskt härdat stål” och ”remixad cement” antingen har förlagts på en hylla utom räckhåll för byggherrens, på en armslängds avstånd, trevande fingrar.

Såsom nödlösning betraktad har Steganografen istället utfört en mycket detaljerad postplatonsk form, föreställande en tredimensionell modell som skalenligt motsvarar varje minsta dammkorn som kunde ses med blotta ögat i virvlarna ovanför Svarta listan tvådimensionella yta.

Med Skriftställarens problemformuleringsprivilegium till anspråk på tolkningsföreträdet kan ändå Läsaren/Tydaren, efter en godtycklig stund av återkommande granskningar, upptäcka att mellan raderna kan vederbörande, än så länge behörig utomstående, framkalla, medelst ett värmeljus under A4-arket, den osynliga klartext som är skriven med citronsaft och därpå lagts på hyllan för att utsättas för oväder, kastvindar, kulblixtar samt Solens uttorkande sken..

Som Esaias Tegnérs berömda bevingad ord lyder: ”Det Dunkelt Sagda är det Dunkelt Tänkta”.

Inom det Associativa Steganografiska Ordkonsthantverkets (framöver, på grund av utrymmesskäl, omnämnt som, på ytan traditionsenligt men åberopar av sedvanerätten omnämnd i förbigående i senaste numret av Svensk Författningssamling, utsträckt i två dimensioner.

Eftersom den tredje dimensionen, i ett hypotetiskt skikt mellan bladets sidor, visserligen fungerar som ett sammanhållande lim, bör ändå det ändå, inför Gemene Mans granskande korpögon, anses duga som ett särdeles lämpligt utrymme för Associativ Steganografisk Ordbehandling.

Bortsett från vad som kan finnas mellan raderna, underförstått i betydelsen ”innebörd” och svart på vitt i det finstilta kråkfötterna är det just den här paradoxala föreställning som zenbuddhistens koncentrationsförmåga upptas av, eller hypnositörens inbillade möte mellan två motsvarande pekfingrars ytor.

Det Euklidiska utrymmet kan med fördel innesluta både prefix, modem och suffix, förutsatt att syntesen för någon närvarande medveten införstådd inplacerat paradoxala desinformationer med kontrafaktiska ordalag i motsatt, moturs, färdriktning.

Undersåtar i obehörigt utomstående ofrivilligt utanförskap, kan, då de blivit utkastade på gatan, dra sig till minnes om hur Stadens ljus, i ett osäkert läge, inte kan utnyttja samma bokstavligt formulerade paragraf, som ute i vilda och orörda naturmarker väl vet hur en olåst fjällstuga alldeles på gångavstånd från Nikkaluokta, kan rädda livet på någon landsstrykande obevandrad, men fortfarande hängiven beundrare av Carl von Linné, hänvisa till att då livet är en kärare än, som ett djupfryst paket innehållande 400 gram Alaskan Pollock från Norra Ishavet, tar sig fram genom ogjort väder.

Helmut Ternberg, med svindlande höga känningar uppe på Skansen Vargen, eller ännu högre upp, dit inte ens strebrar, typ Underliga Gökar på hopfällbara stegar kunde slå sina lovar, Schloss Adler i sällskap med Gunstig Herrn, mycket förtjust i paranta ariska kanelbullar, het drickchoklad med grädden piskad av Irma Ghese, då för tillfället samtliga interner, via J. A. Topf & Söhne, redan i arla ottan förpassats till andra sidan.

Det hände fler än en gång att rundaordsamtal, avslutades med ett underbordavtal.

DANILO
O Vaterland du machst bei Tag
Mir schon genügend Müh und Plag!
Die Nacht braucht jeder Diplomat
Doch meistenteils für sich private!
Um Eins bin ich schon im Büro,
Doch bin ich gleich drauf anderswo,
Weil man den ganzen lieben Tag
Nicht immer im Büro sein mag!
Erstatte ich beim Chef Bericht
So tu’ ich meistens selber nicht,
Die Sprechstund’ halt’ ich niemals ein,
Ein Diplomat muss schweigsam sein!
Die Akten häufen sich bei mir,
Ich finde ‘s gibt zu viel Papier;
Ich tauch die Feder selten ein
Und komm doch in die Tint’ hinein!
Kein Wunder wenn man so viel tut,
Dass man am Abend gerne ruht,
Und sich bei Nacht, was man so nennt,
Erholung nach der Arbeit gönnt!
Da geh ich zu Maxim,
Dort bin ich sehr intim,
Ich duze alle Damen
Ruf’ sie beim Kosenamen,
Lolo, Dodo, Joujou
Clocio, Margot, Froufrou,
Sie lassen mich vergessen
Das teu’re Vaterland!
Dann wird champagnisiert,
Und häufig pamponiert, (cancaniert)
Und geht’s an’s Kosen, Küssen
Mit allen diesen Süssen;
Lolo, Dodo, Joujou
Clocio, Margot, Froufrou,
Dann kann ich leicht vergessen
Das teu’re Vaterland!

Helmut Ternberg var inte den som var den. Lantlollor från när och fjärran som just upptagits som aktiva medlemmar i Kvinnoklubben, hade på sitt lilla sätt sina förföriska metoder att ingå i den Lilla Landstormens Lätta Garde. Ett häpnadsväckande bidrag till deras ypperliga behag, var ett Höganäskrus buren i en rem runt svanhalsen.

På den tiden då det begick sig var var Gul Änkan ute på vift med någon sämre bevandrad men överraskande bemedlad Sol-å-Vårare, typ Gulaschbaron med tangorabatten under ena kranen och en kanal för nyss inhalerad vit lina.

Kaka söker maka och lika barn leka bäst som särboende i chambre separee.

Brännvinsadvokater, utsökta mimiker i elakt spel, välsmorda vita jockeys med Y-fronten öppen för förslag. Glada änkor, Gula änkor, Skärvförsedda änkor, gräsänkor, sjömansänkor, dalsänkor, valsänkor samt andra mindre upplärda av Sugar Daddies; Nana, Emanuelle, Fanny Hill och det håv som Benny Hill då Viv Thomas, i spåren efter Hugh Hefners Bunnies och Andy Warhols Superstars, firade, med Veuve Clicqout Extra Brut, Bella Nellas inträde i Sapho’s Hall of Fame.

Även om man så här med facit i handen, men där vissa generande uttrycker mer i ett ord format, än tusen retuscherade photohoppande pixlar i tusen ord, kan väcka heta känslor från kalla källor typ Maxim, Crazy Horse, Chat Noir, Le Sfinx, Schwarze Feukel, Penthouse. Dinkelspiel och Värdshuset Vita Hästen (där den något särbegåvade Svarta Ryttaren halsar en halv flaska med White Horse hårvatten, i god tro att det motsvarar innehållet av en hela White Horse.

Sekreterarklubben kanske inte tillhörde Jack Nicholsons favoritstall i Hugh Hefner Mansion, men det berodde mer på deras medfödda allergi mot pälsdjur, än, ibland tilldragande, ibland motbjudande, men alltid generöst överförfriskade främmande män med inför Gemene Mans inlärt apatiska synintryck, tysta överenskommelser där den närvarande expertisen i Stenografi, under täcknamnet ”Karin Lilian”, förde över tysta överenskommelser under bordet, till sådana tecken som den bästa av all världens semiotiker, under täcknamnet ”Angelo Franko Phil”, kursivt i faksimil räta ut i stil med gotiska spetsbågar och fraktala kustlinjer. De med eget designade mensurer synnerligen väl utförda av någon kringresande barberare, tillika kittelflickare, tarotkortutläsare, tandutdragare, tatuerare, akupunktör och svärmorsdröm, bar alltid med sig under armen första utgåvan av Arthur Schopenhauers ”Die Welt als Wille und Vorstellung”. Detta främst med avsikt att imponera på hemmaflickor som, dagarna i ända, inväntade rätt ögonblick då en trubadur från Provence stod beredd som hängiven beundrare av Beethovens ”Für Elise”, ”Kalle Johansson”, ”Pekfinnervalsen”, samt paradnumret ”Ach Du Lieber Augustin”.

Lösa rykten om skaran av mogna kvinnor kunde från helt främmande män med medaljer på bröstet, erhålla mat och dryck på bekostad från Tyska Delegationen, på den tiden inhyst i den byggnad som sedermera, under det numera anständiga ”Hôtel Lydmar”, bland annat med Erika, under täcknamnet, ”Min Onkel” (”Hulot”, ”Gillot”, ”Callot”, eller ”Culottes”) kunde föra ut krognotor med Sauerkraut, som förvald huvudrätt, eller ”Dagens À la Carte” som dygnet runt serverade svinpälsar, grisfötter, men numera, efter den praktiskt tillämpbara övningen ”För att göra omelett…” vältvättade hjärnor från sådana ”Förlorade Fristående Frigående Ägg”, som inte ens i yttrandet av ”Sista ordet” sagt sig förbli anonym.

Sekreterarklubben tynade långsamt men säkert bort då radérbanden ersatte Tip-Ex, skrivkulan kom som en räddning då hemmaflickan på befallning från högre ort, skulle ha framfört ”Pekfingervalsen”.

Den Skenheliga Kulten ”Bokstavstroende Paragrafryttare” tvingades till en sista avgörande reträtt, när styckets sista klanger klingade ut och, i en Wittgensteins tystnad där så många hade så mycket att säga varandra, men den avslutade refrängen först övergick från visor till ord och därpå från desamma uttrycken till monotona toner vars ekon återuppväckte Upplysningsmannen ur hens dogmatiska slummer. från tvingades inse hur uppväckt dem ur deras dogmatiska slummer.”

Wittgensteins näst mest citerade rad kan låta:

”Mitt verk består av två delar: det som jag har skrivit och det som jag inte har skrivit, och det är det senare som är det viktiga.”

För en nytillkommen Läsare/Tydare in spe, kan detta tyckas höras ut som en obehärskad, impulsdriven ”blooper”, eller i värsta fall ”spoiler”.

Men i sann diskbänksrealistisk anda, kan innehållet tolkas minst både en och två gånger.

När geväret fortfarande kvarhållit sin givna plats på väggen, kan en dammig bokmal, via diverse mer eller mindre sekretessbelagda metoder, översätta Wittgensteins sats i skarpt läge.

Typ Bibeln, Gamla Testamentet, Genesis:

”Då förklarade Gud med en teaterviskning som borde höras allra längst bort på första parketts första rad:

Nu har jag gjort mitt.

Ormen knorrade och svarte:

Då ska jag göra mitt.

Och så blev det och på den vägen är det tills vidare.

Adam och Eva, som, även om de befann sig i Lustarnas trädgård, önskade enträget att de haft något annat för handen. Vad hade de annat att göra, än att omhänderta, omfamna, omfatta samt omskaka varandra?

Ormen förtalte hemligheten:

Allt som skiljer Er från Gud, även om Ni till utseendet är, i androgyn hermafroditisk betydelse, näst intill identiska i Tiden, men inte i Rummet, är att Gud, då hans ständiga sekreterare för tillfället befinner sig i Kick Off-läge, den gamla trotjänaren Olivetti, än en gång får komma heders och visa framfötterna.

Allt Ni behöver är någonting att sitta, mer än den för ändamålet avsedda, på, behålla samtliga två tomma händer i felsäkert läge, för att strax därpå då inspirationens fria associationer kommer som ett rinnande vatten ur flödesschemat, sammanställa textmassan i en hypermodern ordbehandlare, typ Scarlets Johanssons replik i Lucy.

Då gjorde Adam upp med sitt och därmed hade Eva kvar något att göra.

Herren upptäckte då Eva med sitt, att Ormen gjort sitt och Adam fortfarande fullt upptagen med sitt.

Att därpå de enäggade enögda Kain och Abel rådbråkade varandra och, som alla syskon brukar göra, göra slag i saken för att därpå, inför närvarande förälder, ansett som förmildrande omständighet att andra part inte heller den var helt opartisk.

Då återstod för ingen mindre än Noah (Noa, Noak, eller Noa-Noa) att dra sitt strå till stacken och därmed, i efterhand, gjort sitt.

Gud som ställföreträdande båda motståndarlägren, söker fredliga förhandlingar på neutral mark. Hen tar för givet att utrymmet borde finnas någonstans mellan Varat, Tiden, Intet och Rummet.

På själva krigsskådeplatsen förklarade sig neutraliserade, invaggad i självtillfredsställande apatisk inlärdhet, med slutfasen Egal Stoicism som ständigt hägrande målbild.

Ternberg, som helt övertygad ateist, var helt ense med det fåtal som, efter ett antal fyllda krus, framburna av kontorsflickor ingen under anständig ålder och utan kråksparkar i nära anknytning till ögonvinkeln, bar in enliters weissbir, iklädda endast Halloween Dirndl, djupt urringade dekolletage, men i skydd mot icke i samtycke skrivet kontraktsavtal svart på vitt, en blydagg med självutlösande effekter.