”51” was a magazine that was based on the idea that New York City should be the fifty-first state of the US. This is article written by Debbie Harry, was taken from the bio Making Tracks/The Rise of Blondie published by Da Capo Press. I chose to immortalise this article on the net since it’s almost impossible […]

via Debbie Harry in ”51” Magazine — Loud Alien Noize

2202/5000

What did SAMUEL BECKETT mean when he wrote. ”Fail better”?

Fail, ”better”?

If I have failed, I can then do the ”failure”, better?

He does not really mean that: ”- Fails. Try to succeed instead? ”

To strive, ”grit” is not it work to NOT fail?

What could Samuel Beckett mean by ”Failing Better”?

Having read Victor Bockris’s biography of Andy Warhol, I believe that Andy Warhol’s view of art, which is an interpretation and development of MARCEL DUCHAMP’s view of art and what art can be, can serve as a guide to what Samuel BeckettMay have meant.

Andy Warhol invested, both time, money and energy, just: ”Fails better”.

When he advised Jean-Michael Basquiat (I think it was for him):

About: ”Do not read the reviews about your art. Weigh them. ”

Andy Warhol was certainly interested in what others thought about his art, but he did not let it affect neither the artwork nor his creation process.

Why not?

Well, then he would become a ”follower”, instead of a ”leader” and ”pioneer”.

”Fail better” could be translated (my interpretation) to: ”Do your own thing and do not snail on others” or ”Run your own race.”Believe in yourself, even if no one else does. ”

What you really are looking for with your creation, ”fail” if you think someone else is in the ”right answer”, ”the right solution”, or have a ”facit” or a ”recipe” to ”succeed ”.

Are you really interested in art and creating, so spend, waste you no time trying to guess what the ”audience” or ”critique” wants.

If you give them what they say they want, they will soon forget what you’ve accomplished.

When you find the ”thread” logically following your ”failures” by ”failing better”, you will soon find what you are looking for.

Of course, nobody else understands it!

In that case, you have only ”succeeded” or, rather, failed, with something that someone else before you has already produced.

So, if you take the game or game seriously, you dare to invest, not just following the rules, but also finding new interpretations of them.

https://dublin.sciencegallery.com/failbetter

Vad menade SAMUEL BECKETT​ när han skrev. ”Fail better”?

Misslyckas, ”bättre”?

Om jag har misslyckats, kan jag då göra själva ”misslyckandet”, bättre?

Menar han inte egentligen att: ” – Misslyckas inte. Försök att lyckas istället”?

Att anstränga sig, ”grit”, är inte det att arbeta för att INTE misslyckas?

Vad kan Samuel Beckett ha menat med: ”Misslyckas bättre”?

Efter att ha läst Victor Bockris​ biografi om Andy Warhol, tror jag att Andy Warhols syn på konsten, som är en tolkning och utveckling av MARCEL DUCHAMP​s syn på konsten och vad konst kan vara, kan fungera som en vägledning till vad Samuel Beckett kan ha menat.

Andy Warhol satsade, både tid, pengar och energi på att, just: ”Misslyckas bättre”.

När han gav råd till Jean-Michael Basquiat (jag tror att det var till han):

Ungefär: ”Läs inte recensionerna om din konst. Väg dem.”

Andy Warhol var säkert intresserad av vad andra tyckte om hans konst, men han lät inte det påverka varken konstverken eller hans skapelseprocess.

Varför inte?

Jo, då skulle han ju bli en ”följare”, istället för en ”ledare” och ”banbrytare”.

”Fail better” skulle kunna översättas (min tolkning) till: ”Gör din egen grej och snegla inte på andra”, eller ”Kör ditt eget race. Tro på dig själv, även om ingen annan gör det”.

Det som du verkligen är ute efter med ditt skapande, ”misslyckas” om du tror att någon annan sitter inne med det ”rätta svaret”, ”den rätta lösningen”, eller har ett ”facit” eller ett ”recept” till att ”lyckas”.

Är du verkligen intresserad av konst och att skapa, så ägnar, slösar, du ingen tid på att försöka gissa vad ”publiken” eller ”kritiken” vill ha.

Ger du dem vad de säger att de vill ha, så kommer de snart att glömma bort det du åstadkommit.

När du själv finner ”tråden” som logiskt följer i dina ”misslyckanden”, genom att ”misslyckas bättre”, så finner du snart vad du själv är ute efter. 

Det är självklart att ingen annan förstår det! 

I så fall har du ju bara ”lyckats”, eller rättare sagt, misslyckats, med något som någon annan, före dig, redan har producerat.

Så, om du tar leken eller spelet på allvar, vågar du satsa på, inte bara att följa reglerna, utan också att finna på nya tolkningar av dem.

Looking Through The Heart of Glass I just finished reading Debby Harry’s biography Making Tacks/The Rise of Blondie written by herself, Chris Stein (photographs) and under the general supervision of Victor Bockris who aided in the formation of the text and the selection of the photographs. It seemed the perfect time to read and review it since […]

via Blondie — Loud Alien Noize

Min teori, efter att ha läst Victor Bockris ”Andy Warhol” och flera andra biografier, är att Andy Warhol, bland annat, börjat med billigt material, mer eller mindre ”skräp” eller ”trash”, för att arbeta sig upp från ”coolness”, tomhet och likgiltighet: ” I don’t care”, jag bryr mig inte, till ”celebrity”: kändisar, berömdheter, rika människor, till diktatorer och andra människor med mycket makt.

Vad utgör då Andy Warhols ”hemlighet?

Kanske att en av hans vänner, Truman Capote, har rätt, när han säger:
”Andy Warhol är en sfinx utan gåta”?

Ändå är nog hans hemlighet: Nyfikenheten.

Från att ha kommit från en fattig gruvarbetarfamilj i Pittsburg, tog han sig upp från hans ”superstars” och ”lifers” i The Factory, till att sälja, likt en gammaldags hovmålare, porträtt av dem och andra familjemedlemmar, till världens rika och mäktiga.

Det finns naturligtvis andra inom underhållningsindustrin som har gjort liknande ”klassresor”, som Keith Richards, John Cale, Madonna, Paul McCartney med flera.
Det finns förstås andra innovatörer och skapare som lyckats med samma sak, som t ex Thomas Alva Edison, eller vår egen ”mekaniker” Chistopher Polhem.

Ändå sträcker sig Andy Warhols ”impact”, mycket längre än vi någonsin tror, inom konst, musik, teater, film, dans, och, inte minst: politik.
Kändast av hans citat är att i framtiden kommer alla att bli berömda i 15 minuter. Är det inte det som alla i dag är ute efter: sina ”15 minuter” av uppmärksamhet och publicitet?

Om Neoluddismen:
Problemet är, skriver jag om i min roman, med arbetsnamnet: ”Till flykt och tröst”; att det som jag i romanen kallar för: ”Neoluddismen” är ett mer exakt ord för det som händer i världen idag.
Alla som känner till ordet ”Luddism” eller”ludditer”, vet att förindustrialismens hantverkare och arbetare, protesterade mot att maskinerna och de mekaniska redskapen tog ifrån dem deras inkomster och möjligheter till att försörja sina familjer.

Det är alltså inte så konstigt att fransmännen och andra ”arbetssökande” vill ha tillbaka sina manuella arbetsuppgifter, nu när datorer, robotar, automater och andra maskiner och apparater tar över arbetsmarknaden.

Detta pågår just nu, varje dag och varje natt, när maskinerna kan hålla igång dygnet runt, och klarar av fler och fler av avancerade arbeten, där människor, med ”den mänskliga faktorn”, blir okoncentrerade, trötta, sjuka, gamla och inte längre hinner med i utvecklingen.

En rimlig lösning är att införa ”maskinskatt” för alla inkomst- och vinstbringande arbetsuppgifter, som tidigare utförts av människor, men som nu är ersatta av maskiner.

Maskinskatten skulle i första hand ge människorna tillgång till en ”Global Basic Income”. De som inte vill arbeta, kan förstås låta bli, men , se på rika och berömda människor som skulle klara sig på sina förmögenheter, ändå fortsätter att arbeta. Det kan gälla t ex Bill Gates, Keith Richards, Madonna, Beyonce, Lady Gaga, David Gilmore, Paul McCartney, med flera.

Det tråkiga och farliga arbetet kan ersättas av maskiner, medan fler människor får chansen till att rehabilitera sig, träna, utbilda sig, bli kreativa eller bara njuta av tillvaron. De som så önskar kan flytta till varmare länder, där naturligtvis även den befolkningen har Global Basic Income, eller göra resor runt i världen, för att ”tänka utanför boxen”, vidga sina perspektiv och uppnå högre upplevelser.

När jag använder begreppet ”Neoluddismen” så har den i högsta grad en nostalgisk längtan tillbaka till ”förr”, som de anser var en idyll av rikedomar till alla, trevnad, gamla regler och lagar, kulturella särdrag och en längtan tillbaka till något som inte längre finns och aldrig kommer igen.

Vem i vår tid vill avstå från alla de tekniska innovationer och upptäckter som vi har i allas vår vardag idag?

Varför skulle dagens framtid vara mer hotfull, än någonsin tidigare, när mänskligheten får det bara bättre och bättre?

Med nya möjligheter uppstår ännu fler, hittills okända upplevelser, intryck och idéer.
Vad är det för fel med det?

Om Don Quijote eller Frihetens Paradox:
 
Problemet med, när människor försöker begränsa ondskan, är att de snart själva blir onda.
Fler och fler beskriver och förklarar ondskan och om den inte är konkret och synlig, kommer misstanken och rädslan ta över det kritiska tänkandet och förnuftet.
För blotta tanken om att kunna förklara och definiera att något kan vara ont eller orsak till det onda, blir i sig en orsak till att begå misstaget att själv avgöra, bedöma, döma och fördöma.
 
Det är enkelt!
En intrig i en bok, teater eller film, skulle bli helt ointressant om alla personerna var och förblev goda, snälla, artiga och välanpassade. Det enda att göra för att skapa en motsättning, är att utse något annat som farligt, okänt eller ont.
 
I vår vardag gäller att den som är ”tuff” och ”smart” också är, till en viss del: ”ond”.
Den ”gode” strävar inte efter makt, inte ens makten över det onda.
I vardagslivet föraktas istället den som är en ”mes” och inte vågar säga ifrån eller sätta andra på plats.
I moderna actionfilmer hamnar sådana personer i skymundan, som ”fegisar” eller förblir ”statister”.
Hjältarna är de som går över gränser, aldrig anpassar sig, går sin egen väg, ”kör sitt eget race”, tar för sig och hellre njuter av ett kort liv med risker, än visar hänsyn och respekt.
 
Det är en person som väljer att hellre vara ”det svarta fåret” eller ”den förlorade sonen”, för att slutligen bevisa att hen hade rätt och därför kunde klara upp konflikten bättre, än de skötsamma, anpassade och flyende.
 
Men en tillvaro utan motsättningar, skulle bli helt meningslös. Det är därför som många människor idag fortfarande hänvisar till ”naturen”, ”det naturliga urvalet” och ”den starkes rätt”.
 
Det stadiet har vi för länge sedan passerat.
Vi lever i ett människoanpassat samhälle som till största delen går ut på att den ”vilda (det vill säga: onda) naturen inte längre ska medföra något problem i vår vardag.
 
Det må vara ett eftersträvansvärt ideal och en utopi, men ingenting som skulle leda till något nytt, överraskande, spännande eller på annat sätt motiverande.
 
Massmedia skulle inte längre ha något att rapportera om.
Samhället i stort skulle leda till en fördumning. Att leva sitt liv helt och hållet riskfritt, skulle göra alla människor håglösa och helt oberedda, om någon fara eller hotbild, trots alla försiktighetsåtgärder, skulle uppstå.
 
Ondskan är i sig destruktiv, förödande och självutplånande.
De som medvetet utför onda handlingar, kommer förr eller senare bli tvungna att stå till svars för sina handlingar. Ingen vill umgås med dem. Alla är rädda och undviker dem. Deras tillvaro blir allt ödsligare och ensammare, när de inte längre har någon som vill umgås med dem, eller kan ha något utbyte med dem.
 
Godheten, utan dess motsats, ”Ondskan”, ebbar också ut i ingenting. Möjligtvis att de som överlever, likt buddhistmunkar, kan sitta och meditera i hela sina liv, men till vilken nytta, eller inför vad då?
 
Människor kommer även i framtiden begå misstag. Misstagen skulle kunna ses som ”onda”, men det är av dem vi lär oss något nytt, från det okända. Det finns utopister som menar att alla skulle själva begränsa sig till att bli ”goda”, men det vore detsamma som att leva under en diktatur, men en diktator inifrån, istället för utifrån.
Den tanken brukar att kallas för: ”Frihetens paradox”.