Det var så Mich med andhrybens förstärkta upplevelseförmåga kunde föreställa sig och fantisera om hur människorna och andra levande varelser levt sina liv, för tre miljoner år sedan, i Etiopien, för över tolvtusen år, vid det nuvarande Göbekli Tepe i Turkiet, vid Dreva Bruk, på 1600-talet, i SpåRätt Star City of Stockholm, år 2116, eller i New York, Manhattan, vid platser som Lower East Side, Time Square och ställen som Andy Warhols The Factory, The Chelsea Hotel, Max’s Kansas City, Studio 54 och CBGB’s.

På en tidsaxel, enligt den linjära tidens teori, fanns det en kronologisk ordning, från världens begynnelse och fram till här och nu, i detta ögonblicket.

I fantasins värld var alla dessa tidpunkter likvärdiga. De hände på sätt och vis samtidigt, men på olika platser. I en tänkt värld skulle Lucy från savannen i Etiopien kunna stiga in på diskoteket Studio 54 för att där dansa med Andy Warhol, Bianca Jagger och Debbie Harry.

Samtidigt började det skymma i rymdbostaden, långt borta från Tellus jordyta, ett nästan helt avfolkat Stockholm och Lucys hembygd i Etiopien. Mich tittade på sitt dockhus. Än så länge skulle han låta det vara i dess nuvarande form, ifall det plötsligt skulle dyka upp några kontrollanter. Han visste inte heller helt säkert vad ”tomtenissarna”, de små robotarna utanför ramverket kunde se, upptäcka eller registrera.

Lucy på savannen.

Det var en paradox att Mich, när han för all framtid övergivit jorden och Tellus, satt vid sitt arbetsbord och funderade över människornas anmoder Lucy.

Det är inte mycket som den vetenskapliga forskningen kan veta om Lucy som varelse, individ och person. Mich kunde bara anta utifrån föreställningar, hämtade från det Stora Självklara. Det som kunde kallas för allmänbildning, eller möjliga fantasier.

Lucy hade funnits för ungefär tre miljoner år sedan. De fann henne i Hadar, Awashdalen, i Afarsänkan, i Etiopien, i Afrika.

Forskningen gick ständigt framåt, med nya tekniska hjälpmedel, undersökningsmetoder och erfarenheter från tidigare fynd, kunde specialister, experter och amatörer fantisera vidare och föreställa sig nya situationer, händelser och handlingar. Det var inte troligt att Lucy hade levt för sig själv, utan funnits med i en flock eller löst sammanfogad stam eller klan.

Mich hade studerat kråkorna lite då han suttit nere vid Tantolundens park, där människor spelade boule, solade och badade på somrarna. Dit kom kråkorna för att leta matrester i gräset eller äta insekter.

Mich hade försökt att se skillnader på de olika individerna, men de var intill förväxling lika, i utseende och beteende. Säkert hade de rangordningar och primitiva former av regler för vem som fick göra vad, vem som skulle äta först och vem som skulle vakta och bevaka, mot främmande kråkor och inför möjliga hot. Den mat som de inte kunde äta upp med en gång, gömde de i grästuvor på marken. Annars hoppade de runt, vred på sina små huvuden, med skarp blick och god hörsel.

Så kunde Mich föreställa sig att Lucy och hennes närmaste genomlevde sin vardag. De hade någon eller några som vaktade, medan de andra ansträngde sig för att finna föda, vatten och säkerhet. Ute på savannen var det troligtvis kallt på nätterna och hett på dagarna. I perioder föll det kraftiga regn, när det inte var torrt och svårt att finna näringsrik mat.

Eller att Lucy kanske levt uppe bland träden och inte så mycket nere på marken? Lite mer som en apa, än som en människa?

Forskarna antog att hon fallit ner från träden, på en höjd av tolv meter och dött på grund av fallet. 

I en indianstam i Nordamerika fanns en regel om stöld. Den som hade stulit, fick tre chanser. Efter den tredje stölden, fick tjuven välja på att antingen bli utesluten ur stammens liv och gemenskap, eller att bli avrättad. Ofta var det den som stod tjuven närmast, som skötte avrättningen.

Så gott som ingen valde att bli utesluten och leva i ensamhet ute i vildmarken. Därför valde tjuven hellre att bli avrättad. Vad vore ett liv utan gemenskap?

Man skulle kunna tro att den som levde i ensamhet, med tiden skulle finna en annan stam, grupp eller gemenskap. Troligtvis förstod andra stammar och folk att det var något fel på denna person? Kanske att den var sjuk och bar på någon smitta?

Tills att européerna kom dit och det uppstod flera samhällen och gemenskaper. Då kunde även de som tidigare inte kunnat anpassa sig, klara livhanken genom att finna sig ett nytt liv och en ny roll i gränstrakter och zoner mellan folk och stammar. Säkert kunde de som blivit uteslutna, bli till guider och vägvisare för engelsmännen och andra européer som reste västerut, för att erövra vildmarken.

Det var samma metod som neoidealisterna använde sig av, när de uteslöt och isolerade sådana invånare och medborgare i rymdsamhället som inte kunde klara av ett civiliserat och anständigt liv där. Där ute medgavs ingen möjlighet till alternativt tänkande eller alternativa samhällen. Allt måste passa samman, utan större konflikter. Därför sändes sådana som var trotsiga och upproriska, tillbaka ner till jorden och till öar och områden som fanns utanför SpåRätt Eurasia.

Som de människor de var, de flesta yngre män, behövde de kvinnor för att kunna skapa sin egen tillvaro, likt de gamla städerna styrda av sjörövare och andra brottslingar på flykt. SpåRätt Eurasia höll ju på att avfolkas, för att återanpassas till Tellus ekologiska kretslopp och naturstyrda system. De människor som fanns kvar där, var upptagna med att konstruera och tillverka tillräckligt många av andhryber, för att de skulle kunna, med tiden, överta tillverkningen av sig själva. Andra var engagerade i att flytta ut mänskligheten till en dräglig tillvaro ute i rymden. Några av dem fortsatte med tillverkningen av stjärnskepp, som skulle fortsätta att avgå till planeten Ellek.

Vad kan man lära sig från skönlitteraturen?
I ”Röda Dödens Mask” beskriver Edgar Allan Poe hur Döden kommer in på en maskerad, förklädd i en röd mask. Prins Prospero, som har maskeraden, har sett till så att Döden inte på något sätt ska kunna komma in. Men att den skulle komma förklädd, maskerad, hade han inte kunnat föreställa sig.
Människor med privilegier är alltid rädda för att förlora sina privilegier. Därför sätter de upp regler, bestämmelser och lagar om hur privilegierna ska kunna skyddas. För att dessa ska följas, behövs det vakter,stängsel och murar. I alla tider har sådana begränsningar kunnat bestå för en tid, men förr eller senare har trycket utifrån blivit för stort och för starkt.
Snart är Sveriges befolkning uppe i ett antal på tio miljoner människor. Den 31 oktober år 2011 passerade antalet människor på Tellus, sju miljarder individer. Det återkommer ständigt uppgifter om att befolkningsökningen har planat ut, men ändå fortsätter mänskligheten att bli större och antalet individer bli fler.
Åt detta kan varken Sverigedemokraterna eller andra populistiska partier eller politiker göra någonting åt.
De tror säkert det själva, men deras grundinställning är ändå pessimistiskt, fatalistisk och defaitistisk.
Sverigedemokraterna, liksom andra som strävar efter att bevaka sina intressen och bevara sina privilegier, har egentligen ingenting att sätta emot den här utvecklingen. Därför varken diskuteras eller debatteras den. Å ena sidan handlar det om planeten Tellus begränsade resurser. Snart är mänskligheten uppe i att förbruka fyra planeter om året, när det bara finns en tillgänglig.
Voltaire skrev sin roman ”Candide eller Optimismen”, som ett debattinlägg mot Liebniz påstående om att vi ”lever i den bästa av världar”. Boken slutar med att Candide drar sig tillbaka från världen, för att odla sin egen trädgård. Den tidens form av provinsialism och protektionism.
Allt tal om, från vilken politiker eller politisk ideologi som helst, att förstärka gränserna, bygga murar och sätta upp tullar, kontroller och andra säkerhetsåtgärder, är dömda att misslyckas. Trycket kommer ändå att bli för stort och starkt. Tio miljoner svenskar kan inte hålla världen som den ser ut idag, utanför. Det är en illusion!
 
Det är just därför som Nationalismen och Patriotismen inte fungerar i praktiken. Det visar även dessa partier själva, när de alltid utan undantag, söker stöd, hjälp och engagemang från liknade partier, i utlandet. De eftersträvar alltså också en internationell rörelse och globala lösningar, men tror att, liksom i Edgar Allan Poes berättelse om ”The Masque of the Red Death”; att det, med alla tänkbara medel, går att hålla problemen utanför Sverige och Europa, för att medborgarna här ska kunna fortsätta att leva i en idylliserad utopi.
Fan tro’t!

Dag ett i rymdhembygden.

Att anpassa sig till ett liv ute i rymden, var värre än den vanliga jetlaggen, efter en ordinär flygtur. Mich trivdes med en gång i sin nya bostad, men för Zanna var det lite värre. Ingenting var som vanligt. Här ute fanns ingenting av det Stora Självklara. Ingenting var självklart och ingenting gick säkert att förutse. Åtminstone inte de första dagarna och veckorna.

Zanna var trött på morgonen, efter att ha sovit dåligt den första natten. Innan de somnat, kvällen innan, hade de legat och kramats och smekt varandra. Det gav ett tillfälle till njutning och intimitet, men påverkade också kroppens endorfiner och oxytocyner. Om det inte var sömnbringande, så var det ändå rogivande.

Zanna försökte påminna sig om vad hon hade drömt om och tänkt på under nattens timmar, men allt var försvunnet. Hon steg upp, gick ut i badrummet för att gå på toa och ta sig en dusch. Duschen bestod av ett ångmoln som, när det hade blivit till vatten på hennes nakna hud, återgick in i ett fläktsystem. Hon torkade av sig med en handduk och tog på sig sin morgonrock.

När hon kom ut i vardagsrummet, såg hon att taket fortfarande visade den nattsvarta rymden. Hon skiftade inställningen till dag och till solljus. Det slog om till ett bländande dagsljus och hela rummet strålade upp. Hon lade märke till på inställningen, att de kunde anpassa ljuset så att det automatiskt blev till ett motsvarade dygn på jorden. Deras egen belysning skulle synkroniseras med den allmänna klockan, tiden, och årstiden, ute i rymdsamhället.

Zanna väntade på Mich så att de skulle kunna äta frukost tillsammans. Medan han duschade, satte hon sig vid datorn och tittade på den första presentationen av boendet i lägenheten och i SpåRätt Space Society. Det var mycket att lära in och komma ihåg. I bostadens drömmaskin fanns en virtuell guide som kunde visa dem runt och beskriva hur vardagslivet skulle se ut och vad det kunde bestå av.

Pengar fanns det inte, men allt gick att beställa från centrallagret.

Det som omgav dem i deras boende och vardagsliv, kallades för ”Ramverket”. Innanför ramverket fanns allt som de behövde veta, förstå, känna till och bli delaktiga i. Ramverket hade små robotar som arbetade dygnet runt. De brukade kallas för ”hustomtar” eller ”gnomes”. Hustomtarna for ständigt omkring utanför rymdsamhällets utansida, för att besiktiga, kontrollera, laga, reparera, restaurera och byta ut gammalt mot nytt.

Tellus hade ännu så länge tre funktioner, för de boende i rymden. Det var från Tellus man hämtade allt material och materia, för att bygga vidare, förändra och förbättra.

På Tellus skulle andhryberna bygga upp en ny ekologisk verklighet, med alla de nödvändiga kretsloppen. Så var det fortfarande neoluddisternas boplats och hembygd, i deras version av hur världen skulle se ut.

De kriminella på Tellus hade valt att leva som neoluddister. De kunde inte finna det utrymme som de behövde för att skapa en ”svart marknad”, med stulet gods, bedrägerier, solochvårande och bondfångeri, ute i rymden. De var i sina verksamheter beroende av att människor hade föreställningar eller vanföreställningar om det Stora Självklara. Det var ur det som tjuvarna och bedragarna kunde hämta de misstag som var nödvändiga för att vanliga människor skulle kunna ta fel eller tro på sådant som inte fanns.

SpåRätts planlösningar Outspace.

Sedan det Kalla krigets dagar hade rymdforskningen bedrivits av militärer. Det var den trenden som familjen Frånlandsvind och SpåRätt bröt, när de strävade efter att skapa en civiliserad värld, där ute, Outspace.

Deras allra första projekt, med ombyggandet av SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter, till rymdstationen SpåRätt, skulle gå i en anda från upplysningstiden, men också från hembygden och hembygdsrörelsen. Det var därför som de hade så stor hjälp av bibliotekarien från Island, Björn Ìsbjörnsson. Han var mycket duktig och kompetent, med intressen både för idéhistoria och tolkningsläran Hermeneutiken. Björn blev mentor och privatlärare för Sophie Frånlandsvind, som var den som tog det teoretiska och hypotetiska steget ut i rymden, universum och kosmos.

Den första rymdstationen SpåRätt 1, var bara en modell och en prototyp. Av den tillverkade de sedan SpåRätt 2, som blev till den första rymdstationen och stjärnskeppet. Svartråttorna, en av de neoluddistiska terroristgrupperna, attackerade SpåRätt 2 ute i rymden, då det var på väg bort mot planeten Ellek. Hela stjärnskeppet exploderade, tillsammans med svartråttornas egna farkoster. Men byggandet och iordningställandet av SpåRätt 3 var redan färdigt. Med de senaste tekniska innovationer av multi3D-skrivare i jätteformat, kunde de tillsammans skriva ut och formge stjärnskepp efter stjärnskepp. Fram till dess då det första skeppet anlände till Ellek, med en levande besättning av människor och andrarter ombord. De som tillsammans med människorna på Tellus, skulle skapa de första andhryberna.

Det skulle dröja länge innan man ute i rymdstäderna skulle tvingas bygga på höjden. Fördelen med en platt värld, var att allt kunde förflyttas antingen i kulvertar och tunnlar, under, eller ovanför, med drönare, flygcontainers och flygbilar.

För att söka förhindra alltför mycket av krånglig och tidsödande logistik, hade SpåRätt en väl utarbetad arbetsprocess, för att tillgodose varje nyanländ medborgares behov. När Mich och Zanna väl kommit innanför dörrarna till sin nya bostad, var redan kylskåpet och frysen välfyllt, med färdiga rätter och livsmedel, lätta att röra till och laga.

De stora tankar som fanns här och var, innehöll odlingar av havsväxter, tång, sjögräs, alger och plankton. Av dem kunde man tillverka det mesta som funnits på hemmens middagsbord, av falukorv, grönsaker, goda drycker och desserter. Det var meningen att allt det som förr blivit till gödsel, jord och mylla, ute i rymdens växthus och terrarier, skulle bli till koloniträdgårdar och köksträdgårdar. Men det skulle ta tid att få hela det ekologiska systemet att fungera och samverka. Fram till dess hade SpåRätt ett färdigt lager av kemikalier, biologiska organismer och syntetiska substitut, som fick duga tills vidare.

Zanna och Mich kände sig redan som hemma, när de klivit innanför ytterdörren. Allt kändes välbekant och nytt, samtidigt.

Innan de hunnit att sätta sig ner, knackade det på dörren. Mich gick för att öppna. Utanför stod en man och en kvinna.

   Hej, vi hörde just att ni kom! Tänkte bara presentera oss. Vi är era nya grannar här. Jag, sa mannen, heter Joe och det här är min fru och partner, Mary. Vi kommer från England. Vi anlände hit igår, eftermiddag, så vi har sovit vår första natt här hemma, i vårt nya hem!

   Jaha, hej, sa Mich. Jag heter Mich och det här är min sambo Zanna. Vi kom alldeles nyss och kommer från Stockholm. Kul att ni kommer och hälsar på! Har ni varit runt nåt?

   Ja, sa Mary, vi har gjort en liten kort promenad, i grannkvarteren, men det är fortfarande på gång med byggen, överallt. Det kan vara svårt att komma fram, i glastunnlarna.

   Har ni träffat på några andra grannar?

   Nej, inte ännu. Vi tror att vi var först och så nu kommer ni. Trevligt med lite liv och rörelse. Här är annars så tyst och stilla. Ingenting som låter, annat än fläktarna. Om ni tittar dit bort, så kan ni se Solen och Tellus.

   Oj, sa Zanna, är vi så långt borta!