HOW TO MAKE: Deep House – FL Studio tutorial

Igår, den 10 oktober 2019 delade Svenska Akademin ut Årets Pris i Litteratur till Peter Handke.

Det finns många lösa trådar och förbindelser mellan min tolkning av Steganografin och, för mig, betydelsefulla, delar av främst den västerländska populärkulturen.

Konstig nog är jag allra mest påverkad av POP-konstnären Andy Warhol och musikartisten David Bowie.

Men min tolkning av den steganografiska metoden är har också inspirerats mycket av Deep House-musiken.

Kopplingen mellan Bild, Musik och Poesi/Litteratur kom att kallas för ”Multimediashow”.

Vem som var ”först” i vår moderna tid kan nog debatteras i oändlighet, men kombinationen av Sång, Dans, Rörelse, Musik, Rytmer, Toner, Teater, Bilder, Dekor, Myter, Sagor, Legender, Dikt, Poesi,

Inbillning och Illusioner har säkert funnits till och med före Grottkonsten. I mina texter har jag därför ”mixat” in så mycket som kan ”tänjas” innanför samma kluster, grupp och associationskedja.

Idag är det Deep House- musiken som fungerar bäst i samklang med det innehåll jag försöker både ställa samman, ordna, kombinera och ”förväxla”.

”Förväxla” i betydelsen av ”sampla”, ”mixa”, ”förvränga” ”störa” och, framför allt, som ett litet barn, Leka Med”.

Elektronmusiken är inte bara intressant ur musikalisk synvinkel.

Minst lika spännande är maskinerna, tekniken och hopkopplingar av enskilda ord/ljud/begrepp.

I ett djupare skede hoppas jag kunna använda musikbilderna ännu mer som coacher, utmanare och spänningsladdare.

Allt går fortfarande tillbaka till ”Berättelsen om Familjen Frånlandsvind”.

Skulle jag någon gång hamna i en formsvacka eller ”skrivkramp” är det bara att återvända till andra delen av de sammanlagt tio böckerna om Frånlandsvinds”.

Liksom det är jag som hämtar materialet ur min hjärnas djupare lager, är det på samma vis också ”Tydarens” sak att finna, bolla, pussla och leka med sina egna ord och betydelser.

Ett förfarande som jag många gånger använt och fortfarande använder, är ”associationen bredvid och/eller under”.

Jag tror att Warhol och Bowie har det gemensamt att försöka konkretisera vår tids upplevelse eller ”livsstil”: ”Alienationen”.

Ensamma och isolerade i Universum söker vi, var och en för sig, likt Major Tom och Campbell’s soppburk, ett större sammanhang.

Eftersom det för många, ännu så länge kanske inte alla, är skamligt att erkänna denna sociala oförmåga till att uppleva sig tillhöra något större gemensamt, hamnar vi istället i en form av apati, passivitet, ironi, cynism och slutligen, uppgivenhet och nihilism.

Det värsta och sämsta är att ta denna ”Nihilism”, Intighet, på fullaste allvar. Varför?

Alla som försökt har antingen gått under av desperation, självdestruktivitet, eller en mental kvicksand.

Denna fråga, om Uppgivenhetens betydelse och utmaning, är nog den starkaste kärnan i det som jag, med lust, inte, långt ifrån, söker förklara, men processa vidare i.

Meningen var att bearbeta Bok 2 om Familjen Frånlandsvind från början till slut. Någonstans mellan sidorna 8 till 30, hände något.

Det ”något” är jag fortfarande på jakt efter.

Jag tror inte att jag någonsin kommer att hitta fram till det, men i så fall tillhör det ”Leken och Spelet med Uppgivenheten” som motståndare.

fraktal bokomslag

Annonser

Utfyllnadsövningar inspirerade från Övning 6. Övning 6 kan ses som lite av en nyckel till Övning 10. Varför ”Inlevelsebanken” i versaler?

Kan man skapa ett bankkonto för att spara sina ”inlevelser”?

Vore det inte, ur privat synpunkt, bättre att koncentrera sig på upplevelserna eller utlevelserna?

Det kan sägas vara den här textens övergripande fråga.

Andra, med mindre tid kvar av sin nuvarande livstid, kan med fördel gå vidare till:

Övning 3a. Vem var Mary Brand? Version 2.

Text 1.

”Den Abstrakta Autodidakta Anatomen”

Ett dokumentärt drama som utspelar sig i Olof Rudbeck d. ä Gustavianska Anatomiska Teater.

Ett annat löst rykte sprids, sannolikt av kuggade Teoretiska Fysiker, att lokalen egentligen bar namnet ”Den Atomistiska Teatern” därför att den, inspirerad av Demokritos och Epicurus, så småningom skulle ha en stor betydelse i samband med byggandet av tunneln i CERN.

Nutida gustavianer håller med bestämdhet för sant att de som skulle ingå i maskopin mot majestätet, repeterade in attentatet i just denna så barocka byggnad.

Idag ser man det som troligt att det antagligen var av Adeln, då den skulle mista betydande privilegier, lät Anckarströms pipa ryta i Operabaren i Switjods huvudstad.

Rudbeckius var definitivt före sin egen samtid. Han var, kan man nog säga, den tidens motsvarighet till Christofer Polhem.

I vår tid kan ämnet tyckas vara lite föråldrat och förlegat, men då Rudbeckius levde livet, hade frågan om Atlantis som försvann, en internationell avgörande betydelse för att, också ekonomiskt, kulturellt, historisk och politiskt, kunna hävda en slags ”sedvanerätt”. Typ: ”Vi var här först!” Eller till och med: ”Vi var de första människorna på jorden!”

Detta kan för en del väcka tanken om Charles Darwins Evolutionsteori, men det verkar som om han, åtminstone inte i samband med den, skrivit något om vare sig Atlantis eller Atlantiderna.

Rent etymologiskt verkar det finnas en anknytning mellan Atlas, Atlanten och Atlantis.

Rudbeck, eller ”Rudbeckius” var för övrigt en hård kämpe för Göticismen och att bara Sverige eller om han med ordet ”Sverige” också syftat på de övriga riken som, i första, högra handen, tillhörde Skandinaviska halvön och i andra, vänstra, handen, Norden, och i den tredje, ambidextra handen, till och med fiskevattnen i Bottniska viken och Baltiska havet.

Det som är helt säkert är att Rudbeckius i sin berömda skrift om Atlantis, både förutsäger att Götaland ska indelas i dels Västergötland och dels Östergötland. Det finns en teori om att folkgruppen Gotherna, först härstammande från ”Gothland” och därefter, via Roslagen (Rusernas land), vandrade över det isbetäckta inlandshavet och via Finlandia, fortsatte genom nuvarande Estland, Lettland och Litauern, antagligen förbi den stad, Königsberg, nuvarande Kaliningrad, på gränsen mellan nuvarande Litauern och nuvarande Polen som den numera så betydelsefulla filosofen Immanuel Kant hade sin naturliga hemvist.

Inte nog med det. De två Götaländerna får en ännu större geografisk, demografisk och geopolitisk betydelse i samband med Baltzar von Platens konstruktion av Göta kanal.

Hur tydligt det än syns på kartan delar kanalen in Sverige, liksom förr länder som USA, med Nord- och Sydstaterna, USA och Mexico, Nord- och Sydvietnam och Nord- och Sydkorea.

Sannolikt var Baltzar von Platen själv, men också projektets ekonomiska mecenater, åtminstone på idéplanet, starkt påverkad av Rudbeckius Atlantisteori.

Det som, för Tydaren kan betyda något i sammanhanget, är att det var ryska (rusiska) krigsfångar som skötte själva utgrävningen av det kanalbygge som, med facit i handen, kan, inför framtida generationer, ha lika stor betydelse som ”Förbifart Stockholm”.

För vad var Göta Kanal, om inte just en ”Förbifart Stockholm”?

Frågans symboliska colombi ägg är, var, om inte i, som det ofta förklaras nu för tiden, att Göta kanal skulle bli en logistisk transportlinje från Stockholm till Göteborg, så vad då?

Men om man istället, som Tydare, följer med i Rudbeckius logiska, långt ifrån logistiska, tankekedja, inser man snart att det han egentligen avsåg, var att Götaland var den bestående del som, efter att Nordsjöns kontinentalplattor i åratal var på väg att skiljas från varandra, resterna efter att merparten av den geologiska Atlantisformationen glidit ner i Nordsjöns djup och, likt en fallande snöflinga, ner mellan de två nyss nämnda kontinentalsocklarna.

Hur det än är med det, så skrev han i sitt mästerverk ”Atland eller Manhem” (1649 – 1702) att Sverige, men kanske också Norge, var den ursprungliga platsen för ”Det Sjunkna Atlantis.”

Inte alls så otänkbart om Tydaren upptäcker den under havsytan liggande granitåsen som börjar med Hallandsåsen och som skulle kunna utgöra den brustna länk som kvarhöll ”hyllan” Atlantis, som en undervattensförbindelse fram till Oslos ”gryta” och Holmenkollen.

Utan att fördjupa sig alltför djupt i ämnet kan verket ”Det Sjunkna Atlantis” ha gemensamma, naturliga subliminala förbindelser med:

(Vad hette i förnamn? Ropade verkligen Platons mor:

– Platon, lilla! Maten är klar! Glöm inte att tvätta händerna!”)

Platons ”Staten”, (skriven någon gång på 400-talet enligt vår tideräknings början).

Leifr Eirìksson, via Grönland, upptäckt av Amerika, men mera troligt, nuvarande Kanada.

Lite överkurs, men nämnas bör att de hundar som funnits med på vikingaskeppet, molosserhundarna från Romarriket, i det bistra klimatet, om det nu var så kallt i 400-talets Kanada, genetiskt muterades till hundraser som New Newfoundlandshunden, Labrador Retriever och den numera utdöda Sankt Johns Hund.

Francis Bacons ”Nya Atlantis” (skriven i England, åren 1614 – 1618).

Thomas Mores ”Utopia” (från omkring 1516).

Alla de skilda årtalen kan ses som bevis på att ”Atlantis”, mer var ett drömrike och ett luftslott, än att det faktiskt skulle ha funnits i närheten av Gibraltar sundet.

Tydaren kan i detta sammanhang förstå hur känslor omvandlas till upplevelser, upplevelser och erfarenheter, omvandlas till idéer och, med hjälp av associationslekar, blir till grund för subjektiva åsikter.

Alltför sällan ställs den lite generande frågan:

Varför sjönk Atlantis?

Tydaren inser säkert att det, långt nere under havsbottnen, kan anas förbindelser mellan å ena sidan de två kontinentalsocklarna, Hallandsåsen och Holmenkollen.

Också här finns en förväntad antydan till geologisk koppling mellan kontinentalplattornas förskjutningar, från Baltiska Havet, Nordsjön, det Sjunkna Atlantis och vidare ner till Oceanien, Australien, New Zeeland och, i en kringgående rörelse, förenar den fysisk-geografiska världen med myten om Bermudatriangeln.

Det som styrker den här, något kontroversiella, teorin, är att man med den skulle kunna förklara hur Bermudatriangeln och Gibraltarsundet har en underjordisk kanal eller vägtunnel, då kontinentalplattorna, av naturliga, och inte alls oroväckande, pressas samman och av upphettningen underifrån påverkas av Tellus inre glöd, som  biljardbollar eller fallande dominobrickor, med det  becktska citatet: ”Faller en, faller alla”, som förmedlas i dramats titel: ”Alla de som falla”.

Hängivna, näst intill besatta, konspirationsteoretiker propagerar för att The Flying Dutchman, spårlöst har försvunnit ner i Bermudatriangelns djup och att denna ”olyckshändelse” var en hämndaktion styrd från Occitaniens, i exil levande, Konung Roderik.

Även här finns en, om än dristig, association och spekulation om Jules Vernes beskrivning av entrén till Jordens, dvs Tellus, innandöme, fastän han i sitt språkbruk, hellre använder ordet: ”Medelpunkt”. Vore det inte bättre att, med de kunskaper som vi äger idag, förändra det begreppet till: ”Mittpunkt”?

Långt före Rudbeckius, Doktor Livingstone och Albert Schweitzer, kunde upptäcktsresanden Leifr Eirìksson, utan att det nämns varken i krönikor av Publius Cornelius Tacitus, Saxo Grammaticus, på nordiska runstenar, Snorres Eddan, Ansgars anteckningar eller Heliga Birgittas förkomna dagböcker, hänvisa till sådana pergamentrullar på vilka sumerer, faraoniska historieförnekare och gamla greker uppe vid Kung Ottos Syntagma, likt dyngspridare odlar falska rykten, förtal och fördomar.

Ett sådant betydelsefullt fakta är att den forna folkstammen Kaninerna hade, politisk, ekonomiskt och kulturellt,  i samband med Ostindiska Kompaniets upplösning, anfallit ruserna i det fjärran Rutenien.

Det kan på detta intrikata sätt finnas ett samband mellan de tre försvunna rikena: Atlantis, Occitanien och Rutenien. Den kontroversiella fråga som kan göra nutidens faktaresistenta, akademiker ursinniga är att den här tidens maktcentra i ovan nämnda historiska områden, raderats bort från världskartan ungefär samtidigt.

Den borde intressera alla som vill fördjupa sig i Steganografins mytiska hemligheter.

Här en annan, minst lika, om inte annat för att den, hypotetiskt, hände betydligt närmare vår egen tid.

Text 2.

”Söndagsförskärarens sägner.”

Vilka intressen delar ”Söndagsförskäraren”  gemensamt med den ”Abstrakta Autodidakta Anatomen”?

I sann postmodernistisk anda, förstås:

Dekonstruktionen.

Dekonstruktionen kan i mycket påminna om ”diafragmationen”.

Först utförs den nödvändiga analysen.

Där använder Tydaren sådant som vid första ögonkastet kan verka som slumpmässiga sammanträffanden. Som i förklaringen ovan:

Tills vidare är det ingen mening i att sätta in dekonstruktionen i förhållande till ”diafragmationen”.

För att travestera Kants mest kända idé, den om ”Das Ding-an-Sich”, som i allmänhet översätts till ”Tinget-i-Sig”, så kan Tydaren dekonstruera ordet via metoden ”Ordet-i-Sig”.

Det är, kan man nog påstå, ”Ordet-i-sig” som är Steganografins innersta väsen.

I närläsningen försöker man klargöra vad meningen har för betydelse. I mycket liknar närläsandet den litterära översättarens arbetsmetod.

I Steganografins innersta väsen, går man steget längre.

Svenskar som utbildats i den Svenska Folkskolan läste med förtjusning Topelius klassiker: ”Fältskärns berättelser”.

Genom Tydarens skarpa blick upptäcker denne en genom koppling, om än vag, antydan om att Topelius med denna förkortning: ”Fältskärn”, kan ha påverkat August (Ågust) Strindberg i stavelsen av hans drama: ”Fadrern”.

Det är dylika memer som förleder Tydaren ut i okunskapens träskmarker.

”Söndagsförskärarens sägner” har betydligt mer att göra med amatörkocken och söndagskludden ”Jerry Railway”, än med en personligt skildrad tolkning av en historiskt tidsbunden krigssituation.

Självklart är det Konsten som är boven i dramat.

Till att börja med, ”Railway”. Vilken konstnär leder den undflyende associationen till, om inte amerikanen Edward Hopper?

Thomas More, har en så gott som lika stark, associativ anknytning till Henry Moore. Han som skapade, kanske också för egen hand, abstrakta skulpturer som då och då visades i ”The Serpentine Gallery” i Hyde park, i London.

Vem är Francis Bacon, som för övrigt inte kan vara en avlägsen anhörig till den amerikanske aktören Kevin Bacon, om inte han som har målat en egen parafras av Diègo Velásquez’, Påven ”Inocentio X”?

”Leifr Eirìksson” finns det många som heter, men speciellt för den främste av australiensiska Ocianologiska konceptkonstnärer är hans, med en skalenligt replik, fastän underifrån, uppochner och inverterad version av ”In and Out in Outback”.

Icke-Euklidiska geometriker upprepar likt ett mantra (det klassiska ”Aum”) med dårars envishet att myten om De Tre Stora, går tillbaka till alltför subjektiva önsketänkande om det ”Gyldene Snittets”, jämfört med det ”Gyldene Skinnets” steganografiska minutiösa och petimeternoga mätningar av ”Gyldende Snittets” faktiska, inbördes förhållanden: ”3 – 5 – 8”.

Är man tillräckligt slarvig och övertygad om Snittets mystiska, magiska och esoteriska betydelse för byggandet av Partenon, Piero della Francescas ”Jesu dop” (Det är lätt att blanda ihop Piero della Francesca medGiovanni Pico della Mirandola, som är mest berömd för sin skrift: ”Tal om Människans värdighet” från år 1488) Lionardo da Vincis anatomiska studier och Mondrians lek med densamma i ”Broadway Boogie-Woogie”, återstår ingen annan lösning för Tydaren att, så tyst som möjligt, dra sig tillbaka och smyga ut i den fria naturens, pastorala Arkadien.

Den ihärdige slarvern kommer sannolikt att ta upp Nocolas Poussins målning, ”Et in Arcadia Ego”, men med sin envetna envishet, undantränger han envetet att uppleva ådran mellan Poussins mästerverk och Albrecht Dürers ”Melencholia II”.

Tydaren kan till att börja med utläsa denna steganografiskt utformade irrationalitet, med föreställningen om att den verkliga utgångspunkten bör finnas i den platonsk inspirerade Naiva Realismen.

Vidare den platonskt inspirerade Psykologiska Realismen med den, i enlighet med Freuds teorier, lite erotiskt laddade ”Berättelsen om Grottan”.

Den platonskt inspirerade Konceptkonsten, där den närmaste anknytningen, är, inte helt oväntat, Idévärlden.

Idévärlden, varifrån Kant har hämtat sina tankar om ”Das-Ding-in-Sich”, Carl Gustaf Jung sina tankar om Arketyperna och det Kollektiva Omedvetna och den nu så populära virtuella ( i betydelsen ”dygdiga) Matrisen, Urmodern, eller som en del menar, De Oregelbundna Matriserna, ”Urd, Verdandi och Skuld” som, också i vår egen tid, bör, om så bara genom det Undermedvetnas strömmar, låter den isländska Völvan, förutsäga och förutspå sådant som vi som regel inte vill bli medvetna om.

Kännaren har säkert redan förstått att under den jordiska ytan finns ett nätverk av steganografiska kanaliseringar.

Rent steganografiskt kan detta tydas som att Kaosteorin grundar sig på att även Universums ständigt fallande och därför oförklarligt irrationella virrvarr, i en större dimension av rumtiden, ändå förbinder de defragmenterade elementära partiklarna inbördes med varandra.

Detta kan också resulteras i teorin om Wu Li, eller, som det vid en första anblick kan tyckas, oregelbundet snurrande Dervishdansarna.

Tro utan vetande förankrat i den nu gällande verklighetsuppfattningen förblir mer förvirrande, än klarläggande.

Med ”Ordet-i-Sig”-metoden kan Tydaren sätta sig in i den normandiske konungen Daniel le Fou’s ”Doktriner om Vetandets Innersta Natur”:

”Är allt känslor och sinnesförnimmelser?”

Så här kryptiskt svarar le Fou på sin egen ställda fråga:

”-Jo, men visst! Självklart! Varför inte? Fram tills att motsatsen är bevisad, så…” Varifrån detta begrepp ”Ordet-i-Sig” härstammar, är det egentligen ingen som vet.

Daniel le Fou hade, som många monarker på den tiden, ett devis. Hans löd, på normandiska: ”Balance” och, direktöversatt till latin: ”Imperium”.

De mer självsäkra av etymologiskt inriktade semiotiker, lingvister och poststrukturalister antyder att Arthur Schopenhauer, född i Gdansk, Pommern, i Polen, i ett brev till Friedrich Hegel, daterat den 22 februari år 1819, bara som i ett impulsstyrt tankesprång, inte helt olikt den ”Lidnerska knäppen” att Immanuel Kant, med uttrycket ”Tinget-i-Sig” ursprungligen angivit som källa Bibelns Nya Testamentet Johannesevangeliet 1: ”I begynnelsen var Ordet…”Detta skulle också ha inspirerat Myrna Gustafsdottir, född i Mönsterås: ”Består Verkligheten av Ord?”

En sådan epifanisk uppenbarelse, som bara kan jämföras med en zenbuddhistisk kensho!

Det hon antagligen menade var nog:

”Är det våra tankar, känslor, upplevelser, tolkningar och inlevelser som tillsammans bildar den synestiserade dimensionen av rimliga relationer mellan språket, ”orden” och varseblivningsförmåga?

Om det inte känns alltför obekvämt, kan Tydaren här upptäcka en röd tråd från Daniel le Fou (som av sitt eget folk, då de, antagligen, upphetsade av Daniel le Fous halvbror och arvinge till kronan, Bertrand le Hibou, dömdes till att, levande och, å huvudets vägnar, helt frisk, straffas med stegling och därpå att, efter att Bertrand le Hibou, i extas av andrenalin, vidareutvecklat anklagelsen mot le Fou för missbruk av svart magi.

Det var ingen mindre än René Descartes, på väg upp till Drottning Kristina, som överlämnade Daniel le Fous handskrivna anteckningar till Gottfried Wilhelm von Liebniz som i sin tur skickade det vidare, troligtvis med hjälp av Rosenkorsorden, som egentligen var ett täcknamn för dåtidens förnuftsmänniskor, agnostiker och vetenskapsmänniskor, till den unge Immanuel Kant.

Sådana vetenskapsförbindelser var vanliga på den tiden då både Statsmakten och Påvens hemliga polis var på jakt efter gudsförnekare, samhällsomstörtare och människor som av någon underlig anledning börjat fundera över frågor som de ändå inte begrep sig på.

En annan sådan ”brevduveväg” antas förbinda Kant med Ronald A. Knox, vidare till Bertrand Russell och Ludwig Wittgenstein.

Det som var en självklar sanning för människor som levt två generationer tillbaka, kan det i detta ögonblick upplevas som att, av egen fri vilja, låta sig försjunkas ner i apatins behagliga avhållsamhet, som i en mardrömslik repetitivt återkommande déjà vu i non-stop.

Att kunna åtskilja Duplexitet, Perplexitet och Komplexitet på ett förnuftigt sätt. En sak kan Tydaren vara ganska så säker på, att ”Duplexiteten” på något, hittills oförklarligt vis, intimt hänger samman med att, simultant, dubblera och dupera.

Ett annat tecken på det är att även Daniel le Fou, i fotnot, beskriver ett liknande samband. I sina ”Doktriner” upplever han det som ”ytterst stringent”.

Detta kom sedermera kallas för ”Daniel le Fous Lås”. Möjligtvis med hänsyftning på Cristopher Polhems ”Polhemslås”, samt densammes Slussen alldeles nedanför Katarinahissen.

Hänglåset som länkade samman kedjans båda ändar var omöjligt att öppna med bara fingrarna.

För många människor, om de håller sig till de dagliga rutinerna, är det som om vardagens händelser går att förutsäga, men det som hänt förut, kommer helt säkert aldrig mer igen.

Hur kan vi med säkerhet veta det?

Det här för automatiskt tankarna vidare till: ”Chitty Chitty Bang Bang”-teorin.

Konsten att inte kunna framföra automobiler i luften och ovanpå marken, kan inte förklaras på annat sätt än en låsning av placebisk inbillning.

Den att, dels bör Människan visst finna ett möjligt alternativ till ”Ljusets oöverstigliga hastighet”, dels hur Henry Ford d.y. uppfann den första Flygande Autodidakta Bilen. Med den enkla uppfattningen att, eftersom den autodidakta bilen inte vet om att den inte kan flyga, så kan den det.

Som ett litet homage, tripes, till sina andlige förfäder, Henry Ford d.ä, och Charles Lindbergh, döpte han fortskaffningsmedlet till ”The Spirit of Flossie Flopp” och skrev strax därefter den självbiografiskt underbyggda romanen: ”Flossie Flopp, Maskinen och mitt andliga jag”.

Här ett bevingat ord från boken:

”Di Sma far kugghiulen att rotere omkring”.

För övrigt var nyckelromanen tillägnad Frankie ”Junior” Murke och Ann Winter.

Ännu en tillbakablick.

Någonstans och någon gång före Industrialismen, Alienationen och Acklimatisationen, uppstod det som vi idag kallar för:”Asynkroniseringen”.

För att göra detta lite omständligare begrepp, begripligt och mer konkret och handgripligt att handskas med kan Tydaren använda ordet ”Synkopering”, eller en senare utveckling av samman, men lite mer komplicerat rytmmönster,”Riddim”.

Söndagstydaren kan här ha lite svårt att sammanföra det ena ordet med det andra.

Som en förenklad visuell modell kan Tydaren, i vilket stadium som denne än befinner sig i, först se framför sig, ”synkroniseringen”.

Begreppet i sig är, inte förvånande, hämtat från Carl Gustav Jungs egen version av Psykoanalysen, men han använder sig gärna hellre av en slags bestämd form: ”Synkronicitet”.

Hur som helst, i ett annat resonemang, har det inte samma betydelse som här. Här räcker det med själva basgången: ”Att många objekt inbördes vibrerar och på så vis uttrycker ljudvågor inom samma begränsade tidsrymd.”

”Asynkronisering” är alltså en spänningsladdad handling.

Inom andra områden skulle ett sådant agerande antingen betraktas som ovärdigt, eller en distansering till det ”ursprungliga originalet”, men, än så länge, är det just denna anomali eller avdrift som Tydaren snart kommer att inse är själva dynamiken i den steganografiska ”Förväxlingsmetoden”.

Men, varför gå historien i förväg?

Varför avslöja slutet, redan så här i början?

Eftersom alla Tydare med största sannolikhet redan känner till den kekuliska ormen, så tycks det onödigt att dra den historien ännu en gång.

Utanför en dörr hängde ett lås utan nyckel. En något förhastad slutsats är att låset var placerat på ett sådant sätt att det förslöt dörren och därmed förhindrade att någon med avsikt att öppna densamma, men saknade rätt verktyg, inte skulle kunna tränga in.

Men, tänk om låset till äventyrs bara hänger där på väggen, utan att på minsta sätt ha att göra med dörrens funktion?

Vidare, vad är det som säger att man behöver en nyckel för att kunna öppna låset?

Det kan ju faktiskt vara något helt annat sorts lås, exempelvis ett blixtlås.

Detta, om något, är för tydaren en mycket betydelsefull detalj.

Varför bör orden, inte vara, men betraktas som varandes tomma? Den verklighet som borde,  om om inte fanns, ha sitt existensberättigande-i-sig-själv.

För Tydaren är inte Ugglan, men väl Kråkan en symbol för Steganografins innersta väsen.

Varför skulle annars Kråkan användas som förtydligare av sådant som sker runt i Människans vardag?

Vad är skönare än ett beläte med kråksparkar runt ögonen?

Tur har den Tydare vars tecken av en obehörig, uppfattas som kråkfötter.

Vad kan fattiga barn sysselsätta sig med, o inte att hoppa kråka?

Varför är det stelnade slem som fastnat i de två övre andningshålen inre kanaler, ha blivit uppkallat efter denna ursprungliga och förunderliga fågel?

Ett övergivet hus, en gång en snickarglädje, står nu av det som är kvar och ger kråkorna en potentiell existens till att leva ännu en dag.

Man bör visst, om man råkar vara en äkta djurvän, elda för kråkorna.

Prästens lilla kråka skulle ut och åka, men ingen hade hon som körde.

Det är det fina i kråksången. Vad skulle Vincent van Gogh ha målat, om inte kråkorna funnits?

Kråkans betydelse för steganografin kan aldrig nog övervärderas.

Text 3.

”Var rädd om ditt dåliga rykte” I den här texten, kan med fördel användas den något Dickensinspirerande krumeluren ”Pys”.

De objektiva, opersonliga, obalanserade, opartiska och förnuftsvidriga verklighetsförankrade påståendena ingår i abstrakta och paradoxala förklaringsmodeller omformulerade till lögner och förbannade poetiska alster.

Krisen och konflikten skulle förvärras ännu några grader.

Förhandlingarna strandade och Pys tog en time-out till San Domingo.

Vem är den som döljer sig bakom namnet ”Pys”?

Många teologer, eskatologer och bokstavstroende har, på grund av ett slarvigt utfört stavfel av munken, eremiten och särlingen Knott som på den tiden det begav sig, ungefär etthundra år före vår tideräknings början, skrev en sammanfattning av Ökenbrödernas kioskvältare ”Dödahavsrullarna” med de bästa intentioner, men huvudpersonen ifråga, schamanen Gogg, skrev aldrig någonting om några ”budord”.

Det grekiska ordet för ”ängel” betyder ju just ”budbärare”.

Det han menade, eller om det var den allvetande författaren som menade det, var inte ”budord”, utan ”stadsbud”, i betydelsen ”budfirma”.

Det säger sig själv att detta missförstånd, för att inte orsaka religiöst kaos och anarki, har, efter Knotts död, hädangången, återuppstått och återuppenbarat sig, av de mest besatta bör läsas både mellan fingrarna, eller för att infånga andemeningen, mellan första och andra parkett.

Pys kan mycket väl sägas vara en cybernetisk, andlig kombination av Gogg och Knott. Här kan Tydaren upptäcka en direkt anknytning mellan Övning 10 och Övning 6:

”Efter att han, inte helt motvilligt, låtit sig utsättas för hennes förföriska konster, kunde Pys bara sakligt konstatera att han, i ögonvrån lagt märke till ett hål exakt i samma dimension som Rået själv.

Då vände sig rået om, spände blicken i Pys ögon, och, samtidigt som hon lite förstrött viftade med yviga rävsvansen, förvände hans kulturella åsikter till dem som bättre överensstämde med hennes egna.”

Just här bör Tydaren vara extra uppmärksam på den, för steganografen, så avgörande ”förväxlingen”.

För den som tänker fritt och därpå rätt, uppstår plötsligt en rad med hittills obesvarade frågor. Är Rået verkligen ”rått i köttet” eller ”råbarkad”? Svaren till dessa spektakulära frågor kan Tydaren finna i Övning 3a:

Övning 3a. Vem var Mary Brand? Version 2.

Han som samma morgon kastat jutesäckarna med spannmål upp på höskrindan och med en skrotfärdig epatraktor kört lasset till auktionen i godsterminalen?

Ingen kunde tala om vad bonden hette. Det man kände till om honom var att torkan förra sommaren gynnat sådana som honom.

Auktionsförrättaren gick fram med klubba och käpp till hans säckar. Förrättarens högra hand lyfte upp en säck, vägde den med bessmanvågen, skrev på ett papper och överlämnade resultatet. Han öppnade en säck, skopade upp säden, luktade, smakade och spottade ut.  Bara en kort stund senare var hela lasset sålt.

Bonden var över sig av förväntan och lycka. Han tyckte sig vara förtjänt av ett kort besök i värdshusets ölkällare. Bara ett kort, för hemma satt hustrun och barnen oroligt och väntade. Säkert skulle de ändå unna honom åtminstone ett stop öl i vartdera benet och stilla hungern med en stor tallrik sovel.

Bonden sträckte på ryggen och tittade upp mot kyrkans urtavla. Det skulle dröja innan krogen öppnade, så, när han ändå var där och hade tid över, varför inte delta i folklivet på marknaden?

Aha. Ett tält med en spåkvinna inuti.

Madame Cuniligunda ryckte honom i rockslaget och viskade att hon hade något att förmedla som bara angick honom. Ett trick att lura till sig kunder, eller tänk om det hon sa var sant?

Madame Cuniligunda bjöd på kaffekask och läste linjerna i hans vänstra hand.

Då han druckit ur kaffet, vickade hon på koppen och vände den sedan med öppningen nedåt, på kaffefatet. Hon tog fram snuggan, tände och drog ett par bloss. Var det brännvinet i kaffet, eller någonting i piptobaken som påverkade honom?

Illamående, huvudvärk och torr i munnen. Madame Cuniligunda gick fram till en hylla, lyfte fram en träask med snirkliga tecken och tog upp ur den, ett paket. Hon lade det på bordet, knöt upp knuten på ett rött sidenband och vek upp en svart linneduk.

Inuti duken fanns en kortlek som inte alls såg ut som de vanliga. Utan att vidröra korten med händerna, bad hon honom ta leken, blanda korten och kupera. När han var klar, tog hon tillbaka högen, berättade att det var tarotlek, med ursprung från bortre Orienten, Egypten och att kringresande tattare givit henne den i gåva. Detta hade de gjort, viskade hon, därför att någon av byborna på den orten hade stulit en getabock och sedan spritt ryktet att en annan, vars namn ingen kunde eller ville avslöja, hade känt oset av grillad get.

Byborna höll rådslag på kyrkbacken. Då kom Madame Cuneligunda förbi. Då prosten såg henne svor han ve och förbannelse. Den där kvinnan, sa han, hade kommit för att skapa osämja i byn.

Till en början trodde människorna på prostens ord. Hur skulle någon med så hög ställning och oförvitligt samvete, kunna hävda en sådan nattsvart Osanning? Följande söndag, efter kyrkklockornas klang hade tystnat föll ett votivskepp ned från kyrktaket. Prosten skyllde händelsen på rostiga skruvar och slitna rep, men nu, menade åldermannen, hade den högste sagt sitt.

Åldermannen, Sten från Stureby, tog med sig två bonddrängar och gick ut i skogen för att leta upp Madame Cuneligundas boplats. De berättade för henne om hur Gustaf i Frösbacka bara med en hårsmån undsluppit att få skeppet i huvudet. Kunde detta, undrade Sten, vara något annat än ett tecken ifrån ovan?

Madame Cuneligunda ville veta mera. Hon ställde för de andra närvarande, obegripliga frågor som inte alls tycktes ha med varken getabocken, prostens predikan eller att skeppet lossnat från taket, att göra.

Vem, undrade hon, ville trotsa den gudomliga ordningen, anklaga helt främmande för stöld och sprida lögner och förtal?

Alla skakade på huvudet. Ingen visste.

Senare samma dag, återvände en av bonddrängarna. Madame Cuneligunda har aldrig avslöjat hans namn. Det tisslades och tasslades inne i tältet. Drängen smög ut och Madame Cuneligunda förberedde sig inför kvällens uppvisning.

Hon begav sig till kyrkbacken och kallade byn till möte. Att den som styrde över allt ville ha med bybefolkningens vandel att göra, kunde hon inte tro var möjligt. Det fanns större och viktigare ting att handskas med. Dock hade hon en gentjänst att utnyttja. De var alla välkomna till att närvara då hon frammanade den beryktade och av alla folk som levde öster om Jerusalem, fruktade djinnen Metusalemut.

I en nattlig mardröm hade hon, som osynligt vittne, beskådat hur djinnen krupit in genom en spricka i kyrkväggen och besudlat altaruppsatsen med magiska fingerrörelser.

Den allvetande ställde Metusalemut mot väggen. Hade han utfört denna hädelse, eller ej?

Djinnen log försmädligt och skakade på huvudet. Hur skulle han som var så trind och rund, kunna utföra trollkonsten att ta sig igenom den där obetydliga sprickan?

Då lät den i evig tid oändlige kalla in Madame Cuneligunda som vittne. Att svära eden, lova på heder och samvete och underkasta sig budbärarnas analytiska undersökning, kunde räcka men var ej nog.

Hon måste förbli trovärdig och leda till bevis sådana otvetydiga fakta som antingen styrkte eller intygade spegeleffektens upprepningar in i den reella mängdens oändliga strukturalisationsmatris.

Hade hon något val? Vad skulle hända ifall hennes florstunna minnesbilder kunde malas till intet av Djävulens rikt belönade advokat och tillika, och för detta ändamålet, allmänna åklagaren, Samuel Strichenrecht?

Han, alltid varm i kläderna, angrep sådana vilseledande fakta som förvirrade mer än förklarade. Varför överensstämde inte vittnets hågkomster med än så länge istunna bevisföringar?

På samma gång som han, med vidlyftiga men för publikum imponerande advokatyrer, omintetgjorde Madame Cuneligundas ikonoklastiska resonemang, menade Stricherecht att sådana konspirerande manipulationer försatte den juridiska fakulteten i dålig dager.

Hypnotiska tekniker och magiska formler var oförenlig med dagens ontologiska verklighetsbeskrivning. Strichenrecht förklarade Madame Cuneligunda Baragottis upplevelser som partsinlagor, styrda av orimligt önsketänkande och estetiskt laddade med affektiva känslovärderingar.

I Djävulens tjänst, med Metusalemut som andlig vägvisare, kunde Strichenrecht med en korseld av ledande frågor skjuta sönder spontana resonemang och hänvisningar till lösa minnesfragment.

Hans övertygande plädering påvisade det faktum att det enda vittnet, Madame Cuneligunda Baragotti, med nödvändigt bistånd från Horn-Pers utsände, Metusalemut och hans följe av oförlösta gengångare och osaliga andar, utnyttjade exorcismens ädla konst till att förvända synen på målsägande och smida falska ränker mot den enda sanningens talesmän.

Han vände sig direkt till plenum och frågade inställsamt varför Madame Cuneligunda Baragotti, med ord begripliga även för vanligt folk utan högre utbildning, kunde förklara varför de förtappade som med osedvanligt tålamod, skulle invänta ögonblicket för att höra sitt namn ropas upp och därmed vinna tillfället att åter välja mellan den breda vägen eller den smala stigen. Varför skulle just de och inte alla andra, befrias från den verkliga världens blytunga bojor? Varför måste hon som, med höger hand svurit att hålla sig till sanningen, komma med horribla påståenden hämtade från feberdrömmar, hellre än att med förnuftet som verktyg genomskåda Hin Ondes redskap och föredraga sanningen, framför förförelsens lismande leende? Vad var Madame Cuneligunda Baragotti, om inte en förvirrad psykopomp från Skymningens skuggrike, som, likt Albus, Xolotl och Pingla, väckt den hädangångne, numera bortglömde trubaduren Marco Delicato Zerò av Huset Borgia från Occitanien till plötslig insikt om att han, trubaduren, som följt floden Rubicon uppströms, skulle finna ursprunget till myten om Livets källa och dess, av den etruskiske speolologen Marco Andretotti då han utmattad efter kampen mot sin tilltagande Rogertrofobi, från ytan, med den besatte forskarens frenesi, tillämpat icke-euklidiska modeller och logaritmiska tabeller till beräkningen att källvattnet, djupt nere under jordytan där en mänsklig varelse aldrig satt sin fot, från den ena underjordiska sjön till den andra, ut ur ett dolt hål i klippan, samlades att slutligen porla ut i Lourdes.

Samuel Strichenrecht avslutade pläderingen med tiraden av att ur sammanhanget lösryckta invändningar förblivit otillräckliga för att trasa sönder bevisen mot patraskets ärliga uppsåt och så var det med det.

Madame Cuneligunda förblev inte svaret skyldig.

Hon hänvisade till ikonoklastiska gestaltningar av hur Mercurius, handels beskyddare, med Hefastions snabbaste budbärare, brevduvan Orlando av Mecklenburg, färdats fågelvägen mellan Trieste och Rotterdam, landat i slottet Ferdydurke (eller om det var Otrano eller kanske Gormenghast? Därom tvista de lärde) överlämnat de med osynligt bläck ritade hemliga tecknen till den avlägsne släktingen till Maria av Guise, Brett Sinclair.

Detta meddelande, löd, i korta ordalag, att ett alibi i form av ett lönnlöv, tolkats av en trädkrypare som bevisat att de resande vid den tiden för händelsen, befunnit sig på okänd ort.

Tyvärr, erkände Madame Cuneligunda, hade, vid en transport från Brittish Museum till den årliga litteraturfestivalen i Berlin, bladet antingen blivit stulet, eller förkommit.

Som tur var hade Madame Cuneligunda kommit över ett lönnlöv som, i ett fantastiskt sammanträffande, vuxit och därmed upplevt samma händelseförlopp som det, obegripligt nyligen försvunna saknade.

Beviset, med arkivnumret ”Appendix 1” befriade de tilltalade från samtliga anklagelser om getabockens försvinnande, lukten av grillat getkött, de resandes oförklarliga närvaro i byn och eventuella samröre med främmande agenter provokatörer och infiltratörer.

I den rakryggade åklagare Strichenrechts ansikte syntes inte den minsta antydan till upprördhet. Han hostade, drog fram bonjourens kragsnibbar och äskade om tystnad. Hur kunde en sådan välrenommerad domherre som Otto Ottesen Olesen förlita sig på sådana lättviktiga bevis? Han måste, för rättvisans skull, överlämna ärendet till högre instans, för att försäkra allmänheten om ifall domherre Ottesen Olesens intima förhållande med Madame Cuneligunda inte kunde försätta honom i en besvärande ställning som jävig.

Detta, fortsatte åklagaren var ett, men säkert inte det tyngsta, av skälen varför domen, så här redan innan den misstänkte var fälld, måste överklagas till högre ort. 

Madame Cuneligunda hade slingrat sig undan frågan å det grövsta, om djinnen så tvärsäkert hävdade att partsinlagan som sådan, borde ifrågasättas. Som sig bör, knyckte hon på nacken och förklarade iskallt att verkligheten var som den var.

Vad skulle hända annars? Där tomma luckor fanns och de överflödiga bitarna inte kunde fylla ut verklighetens drifter och behov, eller förblev till sådana alltför komplicerade och komplext otvetydiga fakta att verkligheten, i förhållande till dessa, med omedelbar verkan, måste efterkonstrueras till en gällande overklighet.

Exempelvis, hade hon inte uttalat orden att om hennes tolkning av sanningen inte överensstämde med gällande verklighet, skulle hennes själ brinna i helveteselden för evigt?

Hon, förklarade hon, var ett tryggt och rakryggat fruntimmer. Snäll och beskedlig som aldrig någonsin förr. Hon, utan att halka med tungan, berättade vad hon med egna ögon hade sett.  Utan minsta tvivel hade verkligheten, likt ett ting i sig, bytt skepnad och förvandlats till Overkligheten.

För att ställa allt till rätta igen, hade Madame Cuneligunda frammanat Den Sanningssägande Anden Metusalem. Hans herre, Andarnas Skapare och Mästarnas Mästare hade, efter att den onde Metusalemut, av rent okynne berört och vidrört altaruppsatsen, dömt honom till att, i evig tid, alltid förtälja det som var sant och aldrig kunna motstå frestelsen att förtiga det som var okänt för andra. Med dessa bitska ord, föll åklagare Strichenrecht omedelbart till föga.

Den magiska riten skulle, enligt Madame Cuneligunda, bara kunna utföras en molnfri natt då fullmånen lyste och stjärnorna blänkte och blinkade. Hon hade kallat dem upp till det berg som i folkmun hette Dymmeldagsklyftan.

Där stod de i mörkret. En iskall vind från norra Nordsjön blåste förbi och släckte skenet från de fladdrande facklorna. Inifrån mörkret ekade ylet från ingenstans. Vad hade de givit sig in på? Där stod de, utlämnade till oknytt och älvornas rackarspel.

Som från ingenstans uppenbarade sig Madame Cuneligunda. Då, inför alla byns invånare, tände Madame Cuneligunda en eld vars tändvirke bestod av korvpulver från Helveteselden, torkade blad från Kung Salomo Jedidjas lagbok, en näve strö från kaveldunet,  en näve Kärringkrut vars knall skull väcka vilken djinn som sov hur djupt som helst.

Med båda ögonlocken stängda, ritade hon i luften ett femuddigt pentagram, bakfram, uppochner och spegelvänt. Hon mumlade en ramsa med magiska ord som skulle ha fått en sjöman som seglat över de sju haven att storkna, stirrade djinnen djupt i ögonen och föll därpå, utmattad tillbaka ner i fåtöljen.

Bonden bleknade. Var hon sjuk, död, eller ingick det som en, om än oförklarlig så ändå effektfull avslutning på enmansföreställningen? I så fall, vad hade han med det att göra? Just då han skulle smita ut ur tältet, vaknade hon.

I ögonhålorna syntes inget annat än vitt. Fradgan rann utmed hakan. Cuneligunda flämtade, stönade, skrek högt, andetagen ökade och så öppnade hon munnen. Bordet med korten på, hoppade till. Vems rösten än var, så inte kom den från henne.

Med blicken långt bort i fjärran, vände hon stjärnans kort, ett efter ett. Bonden svalde.

Där låg Narren, Döden, Hjulet, Den Hängde och Eremiten.

Cuneligunda tände ett vaxljus och slängde en nypa pulver in i lågan. Bonden kände sig med ens illamående och pyr. Detta, sa Cuneligunda, är för att rena luften från onda andar. Bonden förstod och nickade.

Min herre, sa spåkvinnan, är Mercurius med hans två medhjälpare, schamaner från Sibirien. Narren är du, som både låter dig bedras, men också är beredd till att begå möta nästan tand mot tand. Döden bekräftar att tiden av lidande är överstånden. Hjulet är Ödets hjul. En oväntad förändring väntar. Den Hängde kan, i Dödens närhet, verka vara en bestraffning, men det kommer att hända något som vänder hela din värld uppochner. Eremiten råder dig till att i stunder av ensamhet, begrunda vad detta kan medföra, just för dig och de nära.

Se här, sa hon resolut, tag denna amulett. Bevara den närmast hjärtat och då faror är i antågande, håll amuletten över huvudet och åkalla Mercurius ande, med orden: ”Här står jag och kan intet annat”.  Seså, nu måste jag ta mig en vilostund. Adjö och tack för kaffet!

När vinet går ut, går vettet in.

Arbetslösheten ökar även inom de bästa familjer. Djävulen skulle bli arbetslös, friställd, sparkad, helt utan mening och betydelse, om människorna inte var utrustad med en fri vilja?

Att fritt få välja ett liv i synd, eller att, med ullstrumpor och sjumilastövlarna på, passera Gå, Helvetet, Skärselden och, felfri stiga in genom Paradisets port.

Ett liv på Lätta gatan får aldrig någon avgörande betydelse för världens gång.

Camille var införstådd med att själen först måste frestas, för att därpå föredra att följa den smala vägen. Konstigt vore det ju annars?

Det är den där tippningsstället som förblir avgörande för att Människan ännu en gång i ordningen, ska utsätta sin, om den fortfarande fyller någon vettig funktion, själ för det mycket omtalade syndafallet med den konsekvensen att utdrivningen ur Edens lustgård är en aldrig avslutad händelse.

Självspäkningen och syndabekännelsen pågår fortfarande.

Även vid kanten till Förtappelsens brant, kan Människan med gott humör, optimistiskt stå med fingrarna i syltburken, tränga sig före fram till köttgrytorna, när det gäller se mellan fingrarna, vända ryggen till, ta allt med en klackspark, förgylla vardagen för sig själv och beskylla andra människosjälar för skörlevnad medan den egna förklarar med darrande stämma på rösten att: ”Om själen är svag, är köttet villigt”. Av det enkla skälet gäller det att, även om det inte skulle lukta så angenämt, hålla själen på halster.

Det är med andra ord den tredje parten, Själen, som en slags alienerad, frånskild och isolerad del av Medvetandet, bör axla Människans ansvaret för kontoöverdrag, prokrastinering, marchmellow-testet, Stanford-Binet-testet, terrorbalanser som, så mycket annat, för en barnpedagog specialutbildad i Montessori-leksaker, Erika Eleniaks sandlåda och A. S. Neills Strongarm-träning, kan framstå som en osund själ i en osund kropp.

Mer om detta i samband med Arnold Guelincx tankar om Gud som en kopplingsstation mellan själen och kroppen. Den största, bortsett från ett medvetslöst eller komaliknande tillstånd, främmandegörande, alienerande, åtskillnaden mellan Det Andliga i Kroppen och Det Kroppsliga i Anden.

Warhols medvetna avståndstagande, med utgångspunkt i Duchamps Färdiga Jungfrur som tillverkats enbart för att tillfredsställa Ungkarlsmaskinerna, från det Handgjorda, till den fabrikstillverkade Produkten, Varan som förtunnar blodets stringens.

Den oroliga själen, eftersom det är endast den av kroppens alla organ och lemmar, som med, enligt Normalskalan och Maslows Trappteori, tio procents säkerhet kommer att förpassas till Hades ödsliga skuggterritorier, kan, på grund av sin nervösa läggning, falla till föga framför tröskeln in till Lustgården, dra sig tillbaka med svansen mellan benen och som tröst efter beslutsångesten eller, det som ofta, i synnerhet ute i mediesvängen, cyniskt och krasst, betraktas som en lättjans form av utmattning, egentligen beror på själens uppgivenhet inför parkourhoppet in genom Pärleporten.

För den nu så uppgivna och nedsablade återstoden av Själen återstår bara att kasta in handduken, ta silverskeden i vacker mun, tvaga sig, öppna handskbutik i Fåfängans Marknad och i samvaron av bottenlösa suputar, dricka ymnigt in i medvetslöshetens älvdans, dra kort som inte alls behöver ligga och, just när solen är på väg att stiga upp från nadir, bjuda upp en Fru Lusta, före den försmådde maken Herr Lusta, som just precis innan kommit ut ur sitt chocktillstånd över att just ha utsetts till hanrej, om så blott i tanken hota med metafysisk uppsträckning, är Agenten, det vill säga, Aktören eller Den Handlande, som i just det här sammanhanget inte är identisk med Konsumenten, tar Fröken Frida under sina vingars beskydd, motar Fröken Ulla ut genom grinden och i ett ménage à trois förlustar sig var och en för sig, i sänghalmen, uppe på höskullen eller med tanken på risken för hösnuva, återvänder till de ack så fantasilösa men ändå bekväma dunbolstren som, av en fågelfängare med namnet Papageno, särskilt utvalt svarta svanar, som anses ha mjukare fjädrar än de mera frekvent förekommande, ja, till och med lite tråkigt uttjatade, kanske på grund av förväxlingen med ankungar, vita dito. Någon hugad tydare tycker kan hända att Papageno på något mystiskt sätt verkar bekant?

Antingen är det ett sådant misstag som tydaren själv tidigare begått, då någon helt främmande och okänd människa, har något mycket gemensamt, kanske frisyren, rörelseapparaten, kroppsspråket, eller bara ett särdrag som tycks till största delen överensstämma med en sedan långt tillbaka i tiden, bekants bekant.

Den minsta gemensamma nämnaren skulle, om om inte fanns, vara ett blåsinstrument, men numera är det allmänt känt att Papageno spelade en tidig version av färdigprogrammerad synthdrum kombinerad med samplingsmaskin. Vid det här, kanske i senaste laget, uppstår i tydarens minne ett tankesprång, att misstaget kan ytterst beror på en, lite begripligt, förväxling av klockspelaren Papageno, med trollflöjtsblåsaren Tamino.

Med hjälp av Freuds sinnrika och sinnesutvidgande metod, fria associationer, framträder här, för den påpassligt uppmärksamme tydaren, tre i sig helt fristående, kopplingar, eller förväxlingar.

Den första finns redan inom bekvämt räckhåll, nämligen Taminos flöjt.

Den andra är, i vår stressade värld, lite svårare att upptäcka. Svaret på frågan vad katten gör när råttorna dansar på bordet. Klart som korvspad! Spelar silverflöjt, förstås!

Den tredje hänger intimt samman med den första och den andra.

Tydaren sitter redan inne med två vägledande lösningar, Katten och Trollflöjten.

Om ifall Kattens silverflöjt också är ett instrument för steganografiska förväxlingar, det vill säga, en trollflöjt, spelar i det här sammanhanget, ingen väsentlig roll. Först i det tredje stadiet av förväxling fyller den egenskapen en avgörande funktion. Vem är det som döljer sig bakom Taminos kattmask?

Låt oss inte gå för hastigt fram och steget före. Den här kolan duger att sugas på. För att använda enkla metoder, som brukar hålla i längden och på lång sikt, gäller semantisk och logisk följdriktighet.

I den här plotten förekommer ett till antalet begränsat aktörer och, inte så förvånande, ett likaledes begränsat antal attribut. Här finns en, om än inte så stor, men ändå påtaglig risk att förväxla aktören med attributet. Tamino spelar trollflöjt.

Katten spelar silverflöjt.

Vad gör råttorna när katten tränar på sitt blåsinstrument, jo, om de hör katten spela eller ej, skulle, rent hypotetiskt kunna ha, åtminstone teoretiskt, en viss betydelse, men det avgörande är predikatet, verbets presensform, råttorna dansar. Var de dansar, på bordet, är mer en fråga om deras förmåga till god hörsel och hur väl husets, där bordet för tillfället råkar stå, ytterväggar är, inte bara från vindshastighet och utetemperatur, men också i förhållande till ljudvågor i ljudets hastighet, isolering, är, eller åtminstone, borde, vara. Här kommer själva crescendot. Råttfångaren från Hameln!

Tydaren kan här, tydligare än så här kan det knappast bli, upptäcka det som döjls. Vad är det som döjs? Jo, naturligtvis, barnen? Barnen som råttfångaren lurade in i en grotta och som därpå försvann. Tydaren kanske, lite förnumstigt, undrar vad en sådan gammal otidsenlig amsaga, kan ha för värde? För att till fullo förstå detta, krävs det minst en gnutta, men annars är en skopa fullt tillräckligt, av essensen Fantasi.

Tydaren kanske inte ser skogen för bara träd?

Åter tillbaka till källan:

Tamino, trollflöjten, Katten med silverflöjten, som fortfarande också den kan vara en trollflöjt, seglivade råttor som, först tagit sig en svängom på bordet, går ut för att hämta en nypa luft, hör Råttfångaren spela så förföriskt att de, sannolikt för att de befinner sig i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet, eller intagit, i samband med den hämningslösa dansen, alltför mycket av den, inom råttsamhället, illegala drogen råttgift. En fråga som fortfarande väntar på sitt svar, är om det är aktören ”Råttfångare” eller attributet ”Flöjt”, som i trollflöjt eller silverflöjt, har den säregna egenskapen att, mot eller med deras vilja, individuellt eller kollektivt, upplever sig så varma, eller bara, likt hasande och svängande zombies, antingen, kanske på grund av olycklig kärlek, begår självmord via drunkningsdöden, eller, som, tidigare nämnt, tagit en överdos av den illegala, för råttsläktet, alltför farliga drogen råttgift. För att rätt ska vara rätt, bör tilläggas att, självklart, kan konsekvensen av flöjtspelandet vara både-och.

Drogens inverkan på råttans upplevelse av passionerad förälskelse, eller inbillad kärlek som oundvikligen leder fram till den enda utvägen, åtminstone för råttan i fråga, nedstigandet i floden Weser.

För oss med lite större distans till valsituationen, är det, snudd på, alltför lätt att upptäcka ”Råttfällan” som en alternativ lösning. Med denna i det här fallet lite alltför abstrakt hypotetiska tankekonstruktion, kan ändå övningen bistå tydaren med så mycket tändved, att Steganografins inre kärna, blir helt tydlig och klar.

Så, utan att dra fötterna efter sig, över till nästa övning:

Ute i kylan igen, tar nu Själen sitt förnuft till fånga, klär sig i tagelskjorta, rullar sig i tjära och fjäder, tills att Quinquagesima, i motsats till vad folkmunnen vill, överdrivet tvärsäkert, förväxlar Askonsdag med Dymmelonsdag. Den senare är ett klart och tydligt bevis på att till och med på Dymmelonsdagen, kan en en snöflinga i höga Norden orsaka en cyklon på Nya Guinea. För de tydare som ännu inte hunnit bekanta sig med ämnet Geografi och tillhörande Världsatlasen, kan exemplet om snöbollen som, av naturkrafterna, eller om tydaren så föredrar, en ställföreträdande och överordnad, osynlig människogestalt, med ett utåtriktat andetag, sätter en snöboll i rullning som senare är den tillräckliga orsaken för att en vilande lavin med vindens fart, likt vulkanen Vesuvius överraskade Pompeiis invånare en gång, tränger in, som tsunamivågen in i Khao Lac, över gator och torg, in i gränder och ovanpå hustak och bara fortsätter att rasera allt som är byggt av människohänder.

En uppföljande övning till den tidigare:

Camille var så gott som säker på att just den här gången skulle bli hans sista. Han hade ju ändå sett Fru Fortuna stå här utanför, livs levande. Vid bordet satt tre murarlärlingar och spelade det enda spelet Camille behärskade, Färbl.

De andra runt bordet satt med varsitt stop fyllt upp till kanten. Skummet rann utmed tennet. Hur kunde de ha råd med det?

Han tänkte än en gång på Fru Fortuna, liksom en övervintrad häxa, hade ögonen på skaft, vårta på näsan, en räv bakom örat, samt inte mindre än en katt med silverflöjt eller svansen med de sju katterna. Förväxlingen är den dumdristes bane.

Han log och frågade männen om han fick vara med på ett hörn. De sa ingenting, men nickade. Ölet och korven hade sådan inverkan på Camille att käften gick i ett.

 Hämningarna släppte och han, som annars var så tystlåten, fann på sådana frågor som ingen visste svaren till. De andra tittade irriterat på honom. Då han insett varför, ryste han ofrivilligt till. Spelet var på liv och död och inget tidsfördriv. Om han inte hållit tand för tunga, hade omgivningen hört hans tänder skallra.

Spelet var igång. Där rök Camilles sista marker. Åt vilket håll han än tittade så ingenstans syntes Fru Fortuna till. Hade hon blivit förargad på honom för det där sista stopets skull? Nej, troligtvis inte. Varför skulle hon vara så småaktig? Eller var hon bara en synvilla, en hägring eller hade värdshusets rå förvänt synen på honom?

Han kände kragen strama åt kring halsen och kallsvetten rinna utmed ryggen. Den som ska hängas, drunknar inte. Var fanns nu den tur som han haft en gång tidigare. Visserligen för länge sedan. Han kom inte ihåg när, men så mycket visste han, att det var rena rama sanningen.

Hans tre ödesgudinnor, nornorna Bernadette, Claudette och Nanette stod plötsligt bredvid honom. Var och en av dem kramade om honom och lade i hans knä varsin penningpung. Tyst och utan att röra på läpparna, tackade han Fru Fortuna för att inte ha övergivit honom i denna nödens stund.

Hur han än väntade hamnade de bästa korten aldrig i hans darrande händer. Camille spottade tre gånger på den sista markern han hade kvar. Där försvann den med.

Åter satt han där med två tomma händer. Han såg ännu en gång på Bernadette, Paulette och Nanette. Alla tre nickade och log. Tänk en sådan tur att de hade ett sådant förtroende för honom. Men vad skulle de andra spelarna tycka om att han lade de tre ariadnorna som insats?

När den unge mannen till vänster om honom drog i kepsskärmen, visade den andre tummen upp och den tredje snöt näsan i handen. De hade alltså accepterat hans förslag. Den enda som Camille visste namnet på, var han med kepsen. Albert, hette han.

Det var en sak att stallflickorna ställde upp så mangrant, men att så slarvigt göra sig av med dem, var mer än han Camille klarade av. Aldrig. Hur som helst, så fick det bli. Men den här gången förlitade han sig på ässet i rockärmen.

I utbyte mot en torr skiva kommissbröd hade wanderfugeln Erich van Hessen, klockarsonen från Essen, visat honom falskspelartricket ”Det Gyldene Fyrklövret”.

Erich tog kortleken, låtsades blanda, men letade i själva verket upp de fyra ässen. Dem lade han så att, efter kuperingen, skulle samtliga av de fyra korten hamna bland Camilles kort. Att bli avslöjad som skojare var lika med att se döden i vitögat, antingen med ett nackskott, eller ett svanhopp ner i den tomma simbassängen.

Det var fler än Camille som hamnat i denna brydsamma situation. Albert bet i läppen, tvekade, vred på sig och frågade till slut att om utbölingen Camille fick satsa sina anställda, så gällde väl samma regel också för alla andra. De andra drog ut mungiporna till breda leenden. Camille, som i sin vardag ansåg att ödets lott var till för att utmanas och, även om det visade sig vara en nit, så var det också en av livets erfarenheter. Också en nit kunde bära på annat i sin ryggsäck.

Camille rannsakade samvetet, men alternativet, att förlora sina lojala inkomstkällor, dra skam över sig och slutligen hamna i casinots hål för självspilling, kändes inte alltför lockande. De uppochnervända korten låg på bordet. Nu var klockan slagen och ingen kunde ändra på det.

Albert förlorade. Han erkände sig besegrad, slängde korten på bordet, satte pekfingret och tummen i munnen och lät en gäll busvissling höras i rummet. Dörren intill Amelias boudoir gled upp och den mest bedårande skönheten skred som en gengångare över krogens golvplankor. Camille uppskattade hennes ålder till högst tretton. Albert drog flickan till sig, viskade något i hennes lilla öra och pekade på Camille. Flickan tittade på honom, glittrade med ögonen, log och besvarade ordern med en behaglig nickning.

Camille tackade de tre runt bordet för ärligt spel, reste sig upp, hämtade kring bordet för ett ärligt spel, reste sig och, tillsammans med Bernadette, Paulette och Nanette, hämtade spelvinsten och, i rask takt, övergav

Han tog henne i handen och ledde ut henne i gränden. Han förklarade för henne. De befann sig i samma elände, så varför inte göra vad de kunde för att komma ur den?

Vad heter du? Flickan svarade. Bara ett fåtal känner till min hemlighet. I affärskretsarna bär jag smeknamnet: ”Marie Antoinette, den eviga oskulden.” Camille undrade, hur kan du vara det?

Här har tydaren säkert kommit på frågans, måste erkännas, lite diffusa, lösning. Utan att alltför länge hålla inne med lösningen: Trafficking.

Var så vänlig att håll mitt riktiga namn skyddat. Jag är Elfride Cascade, är egentligen trettio år, men har utseendet på min sida. Då kunden knackar på dörren, tillverkar jag mödomshinnan lätt med en klick benmjölsklister.

Camille var till växten stor och kraftig. Våghalsen som närmat Elfride utan hans tillåtelse, måste i framtiden klara sig med ansiktet ommöblerat.

Elfride, förstod Camille, kom från ett välsituerat hem, med god uppfostran, påhittig, men överdrivet undergiven. Han övervakade henne dygnet runt.

Hon höll på att somna på sängkanten, då han fann på råd. Först kokade han opastöriserad komjölk, fyllde ett glas med den varma drycken och droppade i lite laudanum. Elfride var alltför trött för att misstänka något.

Han undersökte hennes kläder och kropp från topp till tå. En mark här och en kopek där. För säkerhets skull skakade han på henne och tittade på hennes pupiller. Allt tydde på att hon var kvar i drömmarnas rike.

Av en händelse fann han också hennes dagbok. Han gick iväg till centralstationen, satte sig på en bänk vid biljettluckan och väntade på sin tur.

Inget att göra. Han väntade och väntade. En guvernant med en gastande pojke i sjömanskläder underhöll omgivningen. Camille plockade upp Elfrides dagbok ur fickan, läste och höjde på ögonbrynen.

Elfride, Den Eviga Oskulden, hade rymt från far och frun i tredje äktenskapet. Fadern var ägare till Hôtel Orion. Nizzas, på Franska Rivierans, mest besökta sevärdheter. Elfride var ett resultat efter faderns första äktenskap. Hennes far, Emile Cassinière, var en uppkomling från Cucuron, ovanför Aix-en-Provence. Hans far, Bastian Cassinière, var i byn känd som hustrumisshandlare och barnaplågare.

Emile rymde, sov på Côte d’Azurs stränder och levde på att stjäla rester från restauranggästernas tallrikar. Där, en tidig morgon, mötte Emile sin blivande hustru, Elfrides mor, Alexandra Cascade.

Alexandra, uppfostrad i karmelitersystrarnas kloster i Nantes, saknade erfarenheter av Livets Hårda Skola. Hon, med hemlig adress i Monaco och en förmögenhet i värdepapper i ett bankfack i Genève, blev förälskad som en klockarkatt, i den spännande och äventyrlige bondsonen från landet.

Emile och Alexandra förklarades gifta, Abbott Roger le Vieux hade på inrådan av Abedissan La Pompom sammanvigt de tu samtidigt som morgonsolens strålar sken in genom glasfönstren i klostret Marie Bebådelse, av Abbott Roger le Vieux. Med anledning av det kunde Emile ta sig efternamnet ”Emile Cascade”.

Camille blev en uppskattad gäst hos det svenskättade diplomatparet Gunnar och Maja von Oikloef. Deras vardag bestod av ansvarsfyllda förhandlingar och utdragna middagar. Camille, som angenäm konversatör och elegant retoriker, gjorde framsteg i samhällets högre kretsar, fick inblick i herrskapens privatliv till den innersta kretsens högsta kast och anställdes som krönikör i det franska societetsmagasinet: ”Déja Connu”.

Han var på sin tid en populär och inom den akademiska världen, framstående politisk reduktionist och revisionist. Av det skälet blev han misstänkt som landsförrädare och för majestätsbrott. Han fördjupade sig i de narcissiska mystikerna ”Spegelputsarna”, vars huvuddoktrin var att har man en gång putsat spegeln, så får man stå sitt kast.

Över en natt bytte Camille Cascade namn till Cèsar Trajanus Rex. I debattartikeln ”De som sover, syndar inte” väckte Rex för första gången skandal. Men det skulle långt ifrån inte bli den sista.

Studenterna stormade från Sorbonne, ut på Boulevard Saint Michel och Boulevard Saint Germain, byggde, som på Delacroix tid, barrikader och slogs med gendarmer. På kaféernas uteplatser stod stuveriarbetarna från Hallarna och hurrade.

Rex text hade två mål. Det större, att mala ner de vetenskapliga bevisen till strö. Det mindre, ett permanent personangrepp på den vetenskapliga metodiken, strukturanalysens konstruktör, Jean-Hugues Motsmortes. Hagelskurar av usla men omfattande förvrängningar vräkte in över Motsmortes arbetsrum.

Cèsar Trajanus Rex hade en stab av kuggade studenter. Då någon av de väl ansedda och internationellt omtalade forskarna höll föredrag, dröjde det inte länge förrän gaphalsarna överröstade honom med anklagelser om att uppförstora trivialiteter, partiskt överdriva minutiöst granskade alternativa sidospår, eller gräva fram sönderfallande fakta.

Cèsar Trajanus Rex gav eldunderstöd med en ständig ström av ifrågasättande motbevis, provocerande generaliseringar och oproportionerliga jämförelser. Forskarna, menade han, var överskattade och överbetalda överliggare. Karriärister, konformister och nepotister som, till utdelare av stipendier och fonder, utlovade framtida visioner och problemlösningar.

Anklagelserna nådde sitt crescendo när även universitetskanslern Jaan von Schwartzveltmerz upptäckte ett slarvigt faktafel i Motsmortes avhandling:

”Kvantfysiker kan, utifrån Parmenides teser om Föränderligheten, inte styrka spekulationer om varken hinsides, overkliga, annorlunda eller överdrivet överdrivna, parallella verkligheter”.

Motsmortes entledigades på stående fot, på obestämd tid. Rex och hans anhängare utnyttjade Motsmortes nederlag och frånvaro i den offentliga debatten. Cèsar Trajanus Rex fick in sin debattartikel i den framstående belgiska dagstidningen ”La Irréalité Actuelle”:

”Tidsandans reträtt, av Cèsar Trajanus Rex.

Framåt vårkanten spräcker förra årets förlästa bokpuppor sina trånga kokonger för att framträda på världsscenens knakande tiljor. Vad, förutom nostalgiska fantasier, har de, kan man lugnt undra, har de att göra i vår högteknologiska värld?

Vi andra, som frusna och med tomma förråd, tar oss med de sista krafterna ut i den solida kunskapens ljus. Vi, beskaffade med själens odödlighet, oändligt tålamod och öppna ögon för att möta overkligheten som den verkligen är, häpnar, hämtar andan och försjunker djupt ner i medvetenhetens oplöjda mylla.

Jean-Hugues Motsmortes och hans osnutna hejdukar hävdar att det i trasslet av hypotetiska, realistiska och till och med eskapistiska, upplevelsetåtar, ska finnas ett komplext, mångskiktat och sexdimensionellt mönster, där betraktaren, likt bidrottningen i sin bikupa, kan ana konturer av snurrande dervischer och magdansande odalisker.

Vi, opartiska, blåögda och godhjärtade medborgare, söker upp världens främste expert på området: ”Orientaliska mattor från tiden före Al Ghouti-dynastin”, Sir Archibald Dexter-Gordon-Setter. Han har funnit, om än vagt obestämda, men ändå tillräckligt sannolika tekniskt hållbara bevis för sin häpnadsväckande hypotes att mysteriets lösning bör finnas i Dyrnak-mönstret, knuten med den speciella turkiska Sennehknuten. Därom tvista de lärde.

Det är inte första gången som Jean-Hugues Motsmortes avstår från att kommentera kontroversiella, men ytterst trovärdiga, overkliga vinklingar från hans egna teser. Varför?”

La Irréalité Actuelles redaktion har i ett pressmeddelande från Jean-Hugues Motsmortes fått svaret:

”Cèsar Trajanus Rex raljerar. Han påstår att han med sina, från luften, hämtade anklagelser, tjänar folket. Om det vore så väl, borde han forska själv och, istället för att söka krossa redan befintliga bevis, upptäcka och lansera för oss andra, aldrig tidigare hörda teorier. 

Rex vänder sig som vanligt till en av sina lojala bakdantare och jasägare, Doktor Archibald Dexter-Gordon-Setter. En konspirationsteoretiker och rättshaverist som, med hjälp av vansinnigheter och irrläror om det Overkliga, vill skandalisera nya vetenskapliga bevis, för att förvirra vanligt folk. Dexter-Gordon-Setter har just investerat miljarder i sin orientaliska mattsamling. Hans inlaga har därför, för honom själv, en främst ekonomiskt gynnsam betydelse.”

La Irréalité Actuelles redaktion söker nu Cèsar Trajanus Rex och Doktor Archibald Dexter-Gordon-Setter för vidare kommentarer”.

Senare samma dag, hade, ännu så länge, ingenting hörts.

Version 2. Vem var Wes Hardin, myt eller verklighet?

Sagan om legenden Wes Hardin består av många lösa, en hel del, röda, trådar. Det ovissa förblir okänt och mysteriet oförklarligt.

Antingen var det så här, eller på något annat vis. Det är det som skiljer Mystiken och det Mystika, från Mysticismen och det Mystiska.

Före Vilda Västern, fanns ingen Västern alls. Antingen därför att det inte fanns någon ”Vilda Östern”, eller därför att, före Vilda Västern, borde det ha funnits ett ”Orört Västern”, eller åtminstone ett ”Okänt Västern”.

Nytillkomna amerikanare, inte ont anandes kineser, drogades med laudanum, sjanghajades och, tillsammans med otämjda bufflar, transporterades i boskapsvagnar till Kalifornien, Los Angeles, The Strip och den plats som av framtida generationer, skulle bli festplatsen för studentcampus Spring Break, svensexor, möhippor, giftassugna, frånskilda, sniglar och flamingoprydda swingers.

Kort sagt alla dem som haft vägarna förbi Las Vegas, eller bara insett att, som taletsättet lyder: ”De hemmahörande i Las Vegas, stannar, ibland allt för länge, i Las Vegas”.

United States byggdes inte på en dag. Nybyggare och ranchägare anställde hårdhudade och samvetslösa kofösare som drev panikslagna boskapshjordar mot tältplatser i tron att det var campare som försökte smita från avgiften, trots att de borde ha tänkt på att campingägaren själv betalade för underhåll, elektricitet, vatten, avlopp och sådana nöjen som vattenrutschbana samt simlektioner för badkrukor som, så gott som alla, var tillverkade av terrakotta.

Emigranterna och nybyggarna ansökte om orörd mark från USA:s dåvarande regering.

Enligt ”Förklaringen om Medborgarens skyldigheter och rättigheter”, författad av president George Washington och bevittnad av åskledaren Benjamin Franklin och skådespelaren, imitatören och improvisatören Abraham Lincoln, inleddes erövrandet av Vilda Västern strax efter den borgerliga skymningen, någon gång mellan Fjärde och Tionde Oktober. I en del nationalpolitiska sammanhang omnämnt som ”USA:s Oktoberrevolution”. Det skulle kunna vara riktigt, om och endast om man funnit ett enda äkta bevis.

Originaldokumentet försvann troligtvis då Riksarkivet flyttades över till Chelsea Hôtels källare i nuvarande Venezuela, men den hängivne historikern, Doktor Isaac Grotowskij, fann ett trovärdigt faksimil uppklistrad på undersidan av skrivbordet från fregatten HMS Resolute. Grotowskij var en handlingens man. Han kopierade dokumentet och överlämnade faksimilet till Rutherford Birchard Hayes sonsonson, trombonisten och uppfinnaren av cementblandaren, Pete Pitepalti.

Numera kan besökaren med egna ögon studera kopian av faksimilet som ligger bredvid originalet till ”Indian Removal Act”, i Staten Georgias Statsbibliotek. Men minns att den delen av biblioteket är stängt fredag till lördag, samt helger som Pentecostal, The First of Decembre och Lövhyddohögtiden och Kokossöndagen.

Cities som Amityville, Seahaven, Pittsburgh, Sim, Miami och Chicago överskred stadsgränserna.

Gangstergäng och kriminella ligor behärskade den undre världens alla slags former av ledningar. Med dem i sitt våld kunde sorgmantlar, mullvadar, krokodiler, svartråttor och jättelika kackerlackor utöva utpressning mot stadens samtliga laglydiga medborgare.

I Nebraskas utkanter, ungefär vid Coloradofloden och inte långt borta från Alaskas snödjupa granskogar, låg spökstaden Tombstone Scill. Den övergivna övertogs för av franciskanermunkar som tillverkade en egen variant av Muscatell och därför drog till sig allehanda ogifta, men giftasvuxna kvinnor, solidariska solitärer, anemiska eremiter och pseudoreligiösa fanatiker.

Ovanför de förfallna rucklen cirklade kondorerna. Som i en filmatisering av Edward Hopper i samarbete med Marconi, i produktionsbolaget ”Up Against The Wall, Mf”, rullade rotlösa grenverk bort över den vidsträckta prärien. Ormdansare och ormtjusare antastade fredliga skallerormar till att dansa efter deras pipa, men kräldjuret utan ben, gled ner i stenröset och lade sig i en stunds välbehövlig dvala. Alldeles dess för innan hann den snappa it sig en alltför slö och sävlig präriehund som, utan att riktigt tänka sig för, låg och vilade i det gassande solskenet.

Här och där stod träkors, men vem som låg där, sex fot under, var det ingen som visste. Vem skulle det vara? De som bott där ute och livnärt sig på peyotl, skallerormar, skalade skorpioner och sömndruckna präriehundar, hade givit upp sista andan. Om de dess för innan vetat för mycket, hade de, som väntat, försvunnit spårlöst.

Tombstone hade tre lagar. Den första var ett citat från Billy The Preachers lövtunna självbiografi ”Siesta i Sankt Anton”:

”Den som ensam gör, ensam dör.”

 

Den andra var hämtad från ”Vilda västern för Blåbär”:

”Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man.”

 

Den tredje ingick i häftet ”Pseudo-Nasses Uppenbarelser och Mirakler, förmedlade och bearbetade av Frikyrkopastor tillika Handelsresande i tjärtvålen Delight, Johannes Ernest”:

”Äta, eller ätas. Det är frågan.”

 Pastor Ernest, på sin tid en uppskattad predikant och hängiven säljare av Varan, lovade att de kunder som köpt minst tio förpackningar, skulle först och främst, som en ringa gåva, belönas med varsitt exemplar av Pseudo-Nasseskriften ”Släkten komma. Släkten gå.”, signerat av Pastor Johannes Ernest. Och, som gäss på vågen, med helig ande som tungotalare, intuitivt och omedvetet, uppleva den spegelvända världen.

Pastor Ernests rival, ärkefiende och konkurrent, Vild-Masse, som hade för avsikt att misskreditera ”Boplundrar-Ernest”, lurade bakom stallet.

I samma ögonblick som tungomålstalandet skulle börja, störtade han fram, knuffade Pastor Ernest från trälådan och gastade att den enda sanningen kom ur Vild-Nasses mun och inte Pseudo-Nasse. Varför? Jo, därför att Pseudo-Nasse, som namnet angav, tillhörde Overkligheten. Först buade hela publiken, allt fler tystnade, för att därpå, ohejdat, jubla över Vild-Masses modiga visselblåseri.

Vild-Masse höjde rösten och höll upp beviset, skriften: Den falske apokryfen Pseudo-Nasses Förvirrande Overklighet.” Vild-Masse, alias Joseph McDull, mystik gnostiker och hängiven vegetarian, var inte sen att utnyttja tillfället. Han pekade bort mot sitt eget marknadsstånd och deklamerade att, kunder som köpte tre tvålar av märket Ipswich, skulle med egna ögon kunna läsa Vild-Masses häpnadsväckande avslöjanden om Pastor Johannes Ernest.

Bara för att börja med något, sa Vild-Masse, är Johannes Ernest rätta namn, bedragaren och fängelsekunden, Sigfried von Diernhart. Han, den ökände sol-och-våraren, hade en gång, under hypnos, förfört Vild-Masses tilltänkta, Harriet Matta.

Vild-Masse var traditionell i den betydelsen att inget förehavande skulle ske, före bröllopsnatten.

Harriet blev gravid. Sigfried von Diernhart manipulerade och argumenterade att, fastän Vild-Masse aldrig varit intim med Harriet, var han det ofödda barnets första, enda och äkta fader.

Harriet grät. Vild-Masse ställdes inför rätta. von Diernharts kumpan, brännvinsadvokaten Graham Greer, bevisade von Diernharts oskuld. Vid den tidpunkten då barnet skulle blivit till, satt von Diernhart i tåget till Chicago. Alltså hade han ett alibi som var helt vattentätt.

Juryn, enkla och obildade medborgare, trodde blint på von Diernharts oskyldigt villande och virvlande blick. Domaren Merry Pacon satte borgen till den symboliska summan, en piaster. Den hängivnaste av Pastor Ernest lärjungar, fångvaktaren ”Vilde Bill” Forrell, befriade Ernest från handfängslen och, på en och samma gång, tryckte hans händer till sitt bröst.

Innerst inne var Vild-Masse en god man. Han äktade Harriet och beskyddade henne från pöbelhopens spott och spe. Ingen lycka varar för evigt. En vecka senare dog Harriet och det odöpta barnet i en gasolycka. Vild-Masse tog mycket illa vid sig och bar sorgbandet, nu i det ingångna årets modefärg, blå-vitt, i ett helt år. Det var av den enkla anledningen som ensamvargen, revolvermannen, prisjägaren, kvinnokarlen, spelhajen och galningen Wes Hardin drog sitt fjät till Tombstone Scill. Där, insåg han senare, trivdes han som fisken i vattnet.

Som sig bör, av tradition eller ohejdad vana, sparkade Hardin sparkade upp saloonens svängdörrar så att de lossnade från gångjärnen, såg först ingenting men lät sedan de skummande ögonen torka, svepa med blicken över salen, stegade, bredbent och med vaggande gång, fram till baren. Där stod bartendern Jim ”Tom” Hamilton och torkade glas.

Wes var trogen sina vanor. Tom böjde sig ner under disken och kom upp med en hel flaska bourbon av ställets dyraste märke, ”Mary Brand”. Han korkade upp flaskan, tog ett av de nytorkade dricksglasen och fyllde det upp till kanten.  Wes drog in de eldheta spritångorna genom näsborrarna, svepte glaset i ett drag, hostade, spände munnen ut mot giporna och andades.

Det fanns två randiga skäl till att alla valde ”Mary Brand”. Drycken, med en skarp bismak av finkel, präriesand och torkad kaktus, var ett mandomsprov. Ömfotingar och andra veklingar ramlade av pallen efter bara ett halvt glas.

Det andra var att de fyra bootleggers Cartright Bros, hade gjort processen kort med de utbölingar som ville tränga in på deras affärsområden. I praktiken fanns inget annat att få, än ”Mary Brand”.

Legenden om Mary Brand är en historia för sig. Varför, innan den faller ner i glömskans mörker, inte förtälja också den?

Varför hembrygden hette just så, berodde på ett litet missförstånd. De tystlåtna, fyra bröderna Benjamin, Adam, Vesper, och Jonathan, staplade ekfaten på dragkärrans flak. Benjamin funderade. Drycken måste ha ett välklingande namn, lätt att lägga på minnet.

I samma tag när han kastade upp en tunna i vagnen, frågade han sin lite lomhörde broder Adam, vad ska häxbrygden heta? Adam nickade och skrattade. Vesper, som kände sig lite åsidosatt, undrade vad som var så roligt?

Jo, förklarade Adam, Benjamin hade sagt något om att äta… ja, ordet var så oanständigt, att han inte ville upprepa det. Jonathan, som just hivat upp den sista fatet på flaket, kände sig utanför. Vad skrattade de åt?

Jonathan var svagsint och oskuld. Adam kom med en vit lögn, om att Benjamin en gång varit tillsammans med en vindögd tobakshandlerska, Mary Strand, som emigrerat från Dock Street i North Shields i Wales, till en gata förutan gata i Rio de la Plata. Benjamin fick alltid tårar i ögonen då han tänkte på henne. Därför skulle de döpa bourbon efter henne. Jonathan tyckte att idén var god. De skulle äta före transporten.

Jonathan, där han stod ute vid vagnen, såg en tunna med tjära som stod inne i vedbon, tog en måddlare och målade på var och en av tunnorna: ”Ängeln från Skyn: Mary Brand”.

Benjamin var inte född till kock. Den enda rätten han kunde laga, var hamburgare med äkta majonäs och vita bönor i tomatsås. För att spara disk, åt de direkt ur stekpannan. Var och en hade sin egen sked som de, efter maten, odiskade, stoppade i tumstocksfickan.

Så bar det av. Vesper var en fartdåre, men, fastän den osurrade lasten skakade och hoppade, stod den där den stod.

Ingen av dem lade märke till den hembryggda vätskans blivande logga. Ett ekfat med tunnband av handsmitt järn och texten som Johanthan, som bortsett från sitt eget namn, i övrigt analfabet, klottrat ihop.

De for från saloon till saloon. Till slut stod bara ett fat kvar. Den sålde de billigt till stinsen Gregory Briard, som satt på en bänk och rökte majspipa utanför Tombstones järnvägsstation.

En kvart senare ångade tåget från Jackson. Lokföraren Stevie Queen var kamrat till Gregory. På samma tåg arbetade den unge Thomas Alva Edison med att trycka tidningar som han sålde till tågets passagerare.

Briard och Queen tömde varsin skopa med rävgiftet, tappade upp ett antal fickpluntor med texten ”Välkommen tillbaka till Tombstone” på och sålde till hågade turister som, trots alla varningar, vågade sig ända bort till världens ände.

Slumpen, sista slatten och bottensatsen sålde med stor förtjänst till blivande elektricitetsnätsexperten Edison. Edison, då han bjudits in till Vita huset, gav joxet som gåva till president Rutherford B. Hayes. Den rönte stor uppskattning.

Hayes lojale hovmästare och private spritlangare, den ryskfödde Pjotr Wichensky, skötte presidentens egna illegala speakeasy ”The Resident Evens”.

Han sände iväg ett kontrakt från Cartwright Bros, via Edison, Briard och Queen. Men det är en annan historia, som, än idag, i Förbudstidens och Motbokens skugga, är rödstämplad och sekretessbelagd.

Tillbaka till saloonen i Tombstone, Jim och Wes:

Jim, eller Tom, förföljdes av ett uppbåd latifundier från Söderns träskmarker. De hade satt ett pris på hans huvud. I Tombstone var han trygg. Säkerheten sköttes antingen med en sexladdare, eller med en högst levande aligator.

Tillbaka till Overkligheten.

Tom var alltid på sin vakt. Därför var han först att upptäcka Wes ankomst. Han försvann ner bakom disken. De närvarande förstod varför.

Tom, eller Jim, som på den tiden, av sin kära mor, bar dopnamnet Joe hade lyckats fly från bomullsfälten. Vitklädda män med ansikten dolda av stjärnstrutar, red ifatt Joe, bröt ner honom på marken, fjättrade honom med kedjor och förtjusade honom med Western Girls.

Wes hade hört den skränande mobben på långt håll. Han gömde hästen, smög fram till en glänta och osäkrade sin Smith & Wesson Model 3.

Krypskyttar kan i lugn och ro, bevaka läget och invänta rätt tillfälle. Som ensam hade han ett övertag. Han sköt med sin potatispistol tre av de vitklädda, utförde en taktisk manöver, kastade sig ner i dyn och sköt tre till. Fem minuter tidigare hade de maskerade, fega krakarna, skrävlat och vrålat av upphetsning. Nu hade turen vänt. De flydde bort i panik, vände sig om och avlossade sina sista skott ut i ingenstans. Wes befriade Joe från bojorna. Äntligen var han en fri man. Som tur var hade de okända glömt kvar Western Girls.

Nu stod Joe i baren. Han, Tom sa till Wes: Jag är evigt tacksam för ditt mod och handlingskraft. Beställ vad du vill och jag bjuder.

Wes ansikte, uttorkat av dammet, garvat av solen, piskat av störtskurar och hagel och stelnat i duellers dödsföraktande tystnad garvat, sprack upp i ett varmt gapskratt.

Åter tillbaka till Overkligheten.

Han sa: ”I mitten av min levnads bana, övervakad av Klippiga bergens skarpögda kondorer och glupska coyotes, finner jag tröst i livets plågor mot Mary Brands fylliga bröst. En dag, kommer jag inkrypandes på mina bara knän, med knastertorr strupe och utan en cent i fickan, då…”

Nyss återvänd från Verkligheten.

Inte där ännu. Rullar med dollarsedlar skavde innanför Wes boots.

Jag, Wes Harding, bovars, gangsters, ligisters skräck, bjuder laget runt. Notan betalas med belöningspengarna för Casey och Jones-ligan. Jag höll min käresta, älskarinnan Annie Pacemaker, trognare än en nygift ungmö i bröllopssängen, av börden Singel Action Army, Peacemaker och Colt.45 i vänster hand.

Casey och Jones-ligan. Nu eller aldrig. Antingen lätta på trycket, skicka iväg skotten från höften, eller, gräma mig fram till döden. Mitt skjutglada avtryckarfinger fällde den ena efter den andra. Allt som allt, nio män på tre skott.

Turen var på min sida. En krigskamrat, Lenny Porter, från Inbördeskriget hade fått anställning som postiljon och körde diligens över prärien. Vi hissade upp liken från före detta Casey och Jones-ligan på taket, surrade fast dem och överlämnade avskummet till sheriffen i Buford.

Tillbaka till Overkligheten.

Som tack bjöd jag Lenny på chili con carne i den vietnamesiska restaurangen Who’s Who. Vi fortsatte kvällen i Old Martha’s Backyard. Lenny valde den rödhåriga Pixie från Connemara och jag Lili Merleen, specialbeställd från Rote Licht District, i Hamburg. Natten slutade tragiskt. Just då när Lili tänt min innersta låga, riktade Lenny sin Saturday Night Special mot min tinning. Lili hade gömt liten grytrevolver innanför mameluckerna. Kulan träffade honom mitt mellan ögonen och hjärnsubstansen sprutade ut över den storblommiga tapeten.

Jag, Wes avgav löftet till Lili att, om jag en gång ville dra mig tillbaka, odla min trädgård och bilda familj, skulle hon vara min, hittills, tilltänkta. Jag gav både henne och Trixie så mycket de behövde för att köpa sig fria, resa till Los Angeles och starta på ny kula.

Jag, som djupt troende ormdansare uppsökte träkapellet och biktade sig för den svenskättade Vicar Jansen. Vi bad tillsammans om att otrogna själar som missbrukat livet till syndfullt och fördärvligt leverne skulle, i evig tid, det är väl kanske att ta i i överkant men, rätt ska vara rätt, brinna i helvetet.

Hardin var till vardags en tystlåten man. Nu, med whiskeyn innanför västen, öppnade han hjärtat och underhöll omgivningen med historier om fantastiska händelser och egna hjältedåd.

Vanligt folk ska höra när en riktig karl är på väg. Han tömde flaskan i ett drag, rapade, hörde åskan mullra, gjorde plats i byxan och smällde med foten mot fotstödet.

Laglösa, guldgrävare, kofösare, rodeoryttare, drinkare, spelare, kurtisaner och cancanflickor satt som snälla barn för att lyssna på hans sanna och overkliga berättelser hämtade från verkligheten.

Saloonens väggklocka slog tolv slag. Wes var trött och ville gå och sova. Publiken bönade. Bara en historia till. Han tvekade.

Den legendariska musselsäljerskan från Dublin, Molly Malone, satte sig i hans knä och tryckte sina vinröda läppar mot den sträva kinden. Han var den ende i Tombstone Scill som kände till hennes tragiska förflutna. Han ville berätta hennes historia, men hon bad honom bevekande att för guds skull hålla tyst och lade sedan sin smekande, parfymdoftande hand över hans orakade käkparti.

Men, vem var Mary Brand?

Mushin eller Wu Wei. Version 2 och Wes Hardin. Steganografisk övning 7.

På den tiden då alla skulle bokföras och ingå i Skatteförvaltningens rullor, ansåg Adolf Wilhelm Roos, direktören för Postpostmuséet och med omfattande utbildning vid Vasa Trivialskola, att frågan angående Mary Brands verkliga identitet, var på gränsen till överträdande av hennes, om hon nu fanns på riktigt, personliga integritet.

I den mondäna världens kulturvärld innersta krets ansågs hon vara avantgardist,  fanbärare samt styrelseordförande för den sekteristiska organisationen ”Anonyma Artister”.

Där hade hon regelbundna kontakter med gatukonstnären, uteliggaren och ”The Stranger in the Sky” Easy 1 från Hierntrusten Sandviken, suffragetterna Donkey Kong’s Girls och Banksy Johnny Bank Halliday, vilket så småningom ledde fram till hennes storslagna och ärofyllda titel: ”Conseiller ett Intermédiere de Mariage entre les Jeunes Filles d’IT et les Machines Celibataires”.

Före Informationssamhället ansågs ju ett sådant praktiskt förfarande som mirakulöst, men med dagens tekniska hjälpmedel som simpler, slumpgenerator, reverber och joystick, tillhör det forna fogdesamhällets med uppföljaren brukssamhällets primitiva metoder, som ytterst förlegade och omoderna.

Signaturer är fortfarande legio. I spaltmetrarna kan man finna de lite mer fantasieggande ”Det Oklippta fåret Dolly”, ”Stövaren Bertil”, ”Den Eldiga Salamandern Antoinette” eller, ett kanske ännu mer uppfinningsrika ”Textilslöjdlärarinnan Emmie”.

Emmie Grant, som hon egentligen hette hade tillsammans med Mary Brand, bildat handelsbolaget ”Allt för En”.

Vad de hade för affärsidé, är, än så länge höljt i dunkel, men via personjournalister deltidsanställda vid Patent- och Registreringsverket, skulle företaget syssla med ”Litterär framställning i Ord och Bild”.

Som av en händelse råkade personjournalisten Mika Hammar passera den bakgård inne på en gränd där ”Allt för En”:s soptunna, än så länge stod otömd.

Antingen hade Grant eller Brand, av tidsbrist låtit ett manus passera över eller under tuggen.

Mika Hammar var till naturen nyfiken, men, för att dölja sitt hemligaste vapen, hade hon sedan barnsben, innanför Mariaskolans i nygotisk stil, i handmurat engelskt tegel, byggda murar, insett att även en med nio liv utrustade kissekatt, kunde just på grund av dennas nyfikenhet, hamna i repets snara.

Här stod hon nu med dyrgripen i sin högra hand, bläddrade och skummade.

Hon häpnade och hennes aningen för närsynta pupiller vidgades, då hon som träffad av en blixt från klar himmel, läste följande:

”Med ormliknande rörelse och väsande röst besjunger Orm ute på sin sånglinje i Utbacka, hypnotiskt monotont om schamanen Goggs solipsistiska, ryggradslösa inställning, som på ett distanserat och respektlöst sätt, högt och tydligt slår på trumman, med förakt uttalar sig om reptilhjärnans primitiva och ytterst begränsade funktioner.

Därmed klankar Gogg också ner på Orms bidrag till att frigöra Adam och Eva från Goggs auktoritära inflytande.

Gogg kan ha varit mycket kompetent i andra sammanhang, men som förvaltare av en botanisk trädgård och ett smutsigt ohygieniskt och otidsenligt menageri, givit sig själv avsked på blankt papper.

Orm, även om de inte stack ut alltför mycket, hörde med egna öron hur Adam och Eva klagade över oljudet från sina högt kurrande magar.

Så, resonerade Orm, behandlar man inte oskyldiga människobarn.

Var dag, då Orm intagit en näringsrik och välsmakande frukost bestående helt levande åkersork som, fet efter nattens festligheter uppe på högloftet i Goggs lada, förirrat sig in till Edens centrum där Orm utan större ansträngning, snarare avslappnad och tillbakalutad, lät gnagaren förirra sig in i Orms utvidgade gap.

Mätt och glad kröp Orm upp på sin favoritrunsten från Hogrens socken med ormalurer, smälte maten, solade och höll ett vakande öga på Gogg.

Enstöringen och misantropen Gogg hade, som sig bör, vilat på dag sju, försovit sig och gått miste om söndagsgudstjänsten i Edens kyrka i Kirkland.

Han, trots sin höga ställning inom samfundet, var inte över måttan förtjust i hyllandet av föråldrade sägner, myter, dyrkandet av påhittade personer eller allmänna teser och teorier om vad som skulle kunna dölja sig på natten, på slaget tolv, ute i en ensligt skog utanför Falu koppargruva, där mörksuggorna sades, med ett ihåligt och ihållande hoande läte, flyga omkring som blodtörstiga vampyrer.

Gogg hade, som konservativ och oberoende liberal långt ute på mittfältet, välartiga vanor.

Den här veckan, vecka två efter experimentet med Skapelseakten, avvek inte på något sätt från alla de tidigare erorna, eonerna och ljusåren.

Liksom den besatte slalomåkaren och guldmedaljören, utan att på minsta sätt sväva på målet, erkänt i ett soffprogram lett av Milou van Rockfeldt, övning ger färdighet.

Barattåkexperten, räkmackeglidaren och fläskstekaren väljer ett annat uttryck för att säga samma sak. Lite grannlandsinspirerat säger han:

”Turen ökar med hypotenusan på kvadraten”.

Gogg, en av seniorerna nära till ålderspensionen och alla tjänstepensionerna, höll sig i närheten av Helveteselden, Hefaistos smedja, där han kunde bevara värmen under nattskjortan, och vid de, sett ur Goggs självcentrerade hårt vinklade perspektiv, inte överdrivet många tillfällen när Afrodite inte var ute på representation, modellade för Jeanne Lanvin, tillsammans med Athena och Hera agerade domare i den anuella skönhetstävlingen ”Miss Cosmos”, uppe på Ida och då hennes make, deltog i Järntrustens konferenser i Aten, var Gogg, för att inte någon annan skulle hinna före, bjuda ut Afrodite på hejsansvejsan, inte för att försätta Hefaistos på hanrejens ostadiga reservbänk, men med en oskuldsfull och helt i enlighet med dåtidens mera hedonistiska moral, tillsammans med denna gudomliga, gudalika mussel- och ostronöppnerska, avnjuta herdinnornas dans på ängarna, vindruvornas mogna karaktärer och försätta sig i ett uppsluppet tillstånd av berusningens euforier.

Men, som alla tydare säkert redan är förvissade om, var Afrodite, innerligt trött på uppvaktningar, fattiga trubadurer och gondoljärers falska sånger underifrån Rialtos brovalv i Venedig, hade fullt upp med att hålla koll på festglada tjänare och tjänarinnor som mer än gärna, hyrde in DJ Monika Kruse från Berlin, öppnade förråden, föråt sig på herrskapets lagana, halloumi och zampón, krossade geometriska beotiska hydrior samt dansade zorba antingen tills kourtakin och ouzon tagit slut, eller, som längst, från fredag afton till söndag kväll, i nätterna, om man räknar med skottårsdagen, fyra.

Afrodite var på mödernet föräldralös. 

Uranus, fadern skulle enligt Grekiska mytologin, sorgligt men sant, blivit av med sitt könsorgan då hans son, Kronos, den eviga historien om Oidipuskomplexet, först kapat av lemmen och därpå kastat ut den, helt regelvidrigt enligt Miljöförordningen som tveklöst skulle klassa detta som övergödning, rakt ut i böljan den blå.

Den Uppstigande ur Skummet intog därmed sin plats i Panteons Styrelses Arbets- och Ledighetskommitté.

Visst var Gogg, liksom kollegorna uppe på Olympustoppen, slav under Kronos och fast i Moirernas klibbiga väv, men som den fågelfrie, uppstudsige rättshaverist och upprorsman han var, satte lagerkransen på sniskan på skallen, tog fikonbladet från munnen och som en modern Prometeus, överdrev en aning då han som sändebud och hängiven representant för Greklands Daimoniska Försvarare av Derveni-Papyrusen.

Vad tyckte folket på gatan, Atens tysta majoritet, om Den Högste Höjdaren som, så fort tillfälle gavs, förförde bondpigor, för unga för att kunna räkna och skriva, drog skam och nesa över olivodlare, bildade olagliga karteller och illojal konkurrens, försvarade nepotism och incest, och inte minst av allt, använde sin maktställning till att skumma grädden från mjölken, medelst fusk som doping hinna först till köttgrytorna, stå framför tröskeln utanför kvarnen då mjölnaren på slaget sju, efter att ha druckit sitt morgonkaffe och rökt sitt första pipstopp, öppnade porten.

Gogg ville inte vara sämre han.

Gogg, man för sin hatt, gjorde vad han kunde för att inte följa spelreglerna, anpassa sig till döds och inte låta sina håriga ben överdrivet mycket dansa efter Zeus, eller om det var Pans, herdepipa.

Så här kunde en normal arbetsvecka se ut:

Trots att Gogg hade mycket annat att göra på fritiden, som att odla sin trädgård eller, nere i hobbyrummet i källan och angränsande till garaget, leka med bilbanan och modelljärnvägen, måste han också hinna med allt arbete av ideell karaktär. I hemmet var han varken en tyrann eller toffelhjälte.

Gift med Adams ex, den försmådda Lilith, hade Gogg, allt som allt, tio barn att försörja med rena och snygga kläder på kroppen, mat i magen och godis på lördagen. Från gyllene gryning fram till borgerlig skymning.

Barnen, samtliga fem sönerna var döpta till namnet ”Elof” och numrerades enligt det nyligen påhittade personnummersystemet.

De fem töserna bar förnamnet ”Astrid” och till skillnad från bröderna hade de en jämnt tal, till exempel ”0”, ”2”, ”4”, ”6” och ”8”  på den näst sista platsen i de fyra sista siffrorna. Gogg, för att inte glömma bort den här potentiella sifferkombinationen, hade lagt in den som lösenord till sitt kreditkonto i Ebberöds Bank. 

Alla eleverna i privatskolan ”Kunskapssmedjan” hade bara ett och samma ämne på schemat: ”Calle Darwins Evolutionsteori”.

Kreativt och lite lustfyllt bemötte de, de hypotetiska tvivlarnas argument och, på teckningslektionerna, med rikligt detaljerade skolplanscher som förebilder, illustrerade hur Gogg skapat ett hållbart fäste mellan mörker och ljus, himmel och jord, land och vatten och Natt och Dag.

Eftersom efterfrågan på objektivt utbildade lärare förblev alarmerande, hade Gogg och Lilith förlagt Tankesmedjans hemundervisning i, installerade av de omtänksamma och långsiktigt planerade föräldrarna, hemmets vind.

Då både Gogg och hans sambo fruktade ett totalt världsomspännande förintelsekrig, hade Gogg försett salen med kraftiga och ljudisolerade väggar och, mitt på lärarens skrivbord en transistorradio, ”Telefinken”, som visserligen sett sina bästa dagar, men just den här, ett onsdagsexemplar, hade på grund av konsumenternas efterfrågan på måndagsexemplaren, på ”Svarta Fredan” sålts ut till halva priset.

Gogg, återvände, nöjd med sitt kap, lite överdrivet mallig, hem med rak rygg och huvudet på skaft. Innanför huset, med kvartersnamnet ”Pärleporten”, fortfarande med pampuscherna på, öppnade förpackningen, skrev på garantisedeln och, med stolthet i blicken, visade upp apparaten för Lilith.

Hon, som den ekonomiskt lagda kvinna hon var, frågade honom vad han skulle ha ännu en radio till.

Kunde han inte för allt i världen uppnå insikten om att visst vore det fullt tillräckligt att klara krisen med alla de, Lilith hade räknat minst två gånger om, femtioelva mottagare som redan stod där inne i garderobens flygande damm och som, vid det första ögonkastet, vägrade att självmant komma ut?

Gogg, då hon inte omedelbart förstod att han handlat för allas gemensamma bästa, besvarade den retoriska frågan lite surt, men ändå med dåligt samvete, att de där mackapärerna var för länge sedan utgångna, passé och, med en fördröjning på trettio sekunder, efter sin tid.

Han, inte så lite besviken på hennes oförmåga att äga förtroende och ha förståelse för teknikens utveckling, teknologernas kanske alltför utopiska hoppfullhet om tilliten till forskning, framsteg och eskapistisk futurism, ville mena att just den här utgåvan och exemplaret av Den Rasande Roland 303-808, var sammansatt av ingen mindre än ingenjören Cherry-Anne Mullis.

303-808:an var kombimodell av artificiell intelligens och kreativ design.

Fördelen med denna konstruktion, cybernetiskt återvann, tolkade och recyklade samma meddelande som sändes ut genom outputten, direkt in i inputten. Bara generationer in i framtiden skulle kunna inse vikten av att en sådan loop, med förutsättningen att feedbacken var hög nog, i väntan på sista domedagen och undergången, vid sidan om den centrala, hade en separator där Den Enda Kanalen, direktsänd från Motala, om ”Katastrofer som kommit, gått och ändå överlevt”. För att inte lyssnarna/mottagarna/Tydarna helt skulle drunkna i de Saussures signifikanter och figuranter, mjukade radioprataren Göte Mistral upp de senast återkommande kris- och katastrofrapporterna med musik för fullvuxna, sånger om Den Gula Paviljongen, texter som, till minne av Den Tigande Tigern, ”vi har så mycket att säga varandra, men får ingenting, ingenting, sagt” och annan musik från gamla tiders originalinspelningar på ”stenkakor” med Britta Borg, Ulla Billquist, Lasse Lönndahl, Lasse Dahlquist, Harry Brandelius, Lill-Babs och Bertil Boo.

När Gogg var fullt upptagen med att, som han brukade säga, ”kreera” i sin världsverkstad, och Lilith, med sin redan på den tiden så användbara simultankapacitet, hade många bollar samtidigt i luften, dammade, dammsög, körde diskmaskinen, tvättmaskinen, gräsklipparroboten och uppdaterade ”Smarta Husets” senaste program, satte hon in en annons i ”Vaktornet” med rubriken: ”Objektiv Lärarvikarie sökes.”

Den ende som hörde av sig, var en med ett huvud kortare, men ändå metodisk och samvetsgrann, lite för ung för sin ålder, Informator Jean Baptiste Clairyvaux. Lilith tog emot honom, bjöd på nybryggt kokmalet och den sista, återstående biten på fatet, Prinsesstårta, och, när han satt säkert och varm i kläderna på den av kallsvett klibbande stolsitsen, inledde intervjun.

Hon var inte den som vilade på hanen, men för att inte spilla tid i onödan och snarast möjligt komma till skott, sköt från höften.

Först och främst, hur lät hans villkor för att inta platsen?

Då han, bara för något år sedan drabbats av en chock, behandlats för posttraumatisk stressreaktion och därför inte ville påminnas om den makabra och bisarra händelsen, kunde han aldrig någonsin ha i lektionssalen eller annan utrymme för utbildningen, kunna ha dessa i nu nämnd ordning, föremål:

Ingen bild, målning, teckning, byst eller annan experience som kunde associeras till den historiske personen Kung Herodes.

Ingen, hur attraktiv och dansant hon än var, stripteasedansös klädd i sju slöjor.

Inget serverat på ett silverfat, samt inget skvaller om incestuösa förbindelser eller familjeintriger.

Det var allt.

Lilith svarade, med en förstående och inkännande antydan till leende, inget problem.

Kravet som hon och maken Gogg skulle ställa på kandidaten, var att han, om det nu var en ”han”, kunde, utan att darra på läppen, alltför synligt slicka sig om munnen eller vara en ivrig förespråkare för både Nagelfaring och Nagelbitning.

I USA var det av yttersta betydelse att tillhöra någon form av religiös församling. Hur var det med Jean? Trodde han på en allsmäktig, allvetande Gud uppdelad i: Fadern, Sonen och den Helige, eller Heliga, Ande? Ja, men visst, svarade Jean. Det är mer en begreppslig, än metafysisk fråga.

Lilith undrade vad han menade med det. Dolde han här någonstans en i framtiden, kraftig och hållbar, hållhake? Försökte han sätta henne på pottan? Kanske att han, med denna enkla metod och slag under bältet, ville försäkra sig om, att efter arbetsdagens slut, att erhålla damsällskap på rummet, utsvävande glädjeflickor, eller än värre, en ärbar jungfru som han, vid ett tillfälle av omedelbar kättja, utlovat guld och gröna skogar, skänkt en förfalskad förlovningsring av mässing, gjort på smällen och, eftersom hon inte, under skolans biologilektioner, erhållit tillräcklig kunskap om blommor och bin, nu, ovetandes, gick omkring med en bulle i ugnen, födde en kil som hon, med stolta steg ute i solskenet i parken, snart skulle framföra i en fruktkorg? Förutsatt förstås, att Jean efter faderskapstest, verkligen var biologiskt äkta far till avkomman.

Lilith granskade Jeans läppar och med förstoringsglas synade händer, fingrar och naglar.

Utan att visa minsta tecken på sinnesrörelse, insåg hon att Jean skulle kunna vara mannen de sökte. Så var det dags för CV:t med intyg, betyg, referenser och rekommendationer från utbildningar, praktiker och tidigare arbetsgivare.

Lilith ringde upp en av dem, parlören och estradören Hans T. Lemarr och, samtidigt som Jean satt på andra sidan om skrivbordet och med öron stora som grytlock, hörde vilka intima och privata frågor som hon ställde till Lemarr.

Lilith frågade åter igen vad han ansåg om metafysiska föreställningar, hypoteser och teorier?

Han svarade, med höger hand lagd ovanpå Den Heliga Skrift och vänster hand där de allra flesta var utrustade med ett varmt och helgjutet hjärta, att han nog, med största sannolikhet, tillhörde Gnostisk-apostoliska kyrkan, men det var inget som han talade vitt och brett om. Lilith nickade och fortsatte med att delge, för ämbetet, betydelsefull information.

Skolutbildningen hade sina rötter i Kunskapens träd. Ryktesspridare hävdade envist och envetet att denna respektingivande planta, var densamma som Adam och Eva, i brist på meningsfull sysselsättning i semesterorten Paradiset med huvudattraktionen Edens lustgård, brutit mot hotelldirektionens gällande regler och förskansat sig ett av trädets sällsynta och därför värdefulla frukter. En upprorsmakare, Orm, ej att förväxla med ”Röde Orm”, bar skulden till fruktpallandet.

Med endast de två ämnena, ”Charlie Darwins Teori om de Bäst Anpassade” och ”De Sista skola bli de Första” kunde läraren Jean Baptiste väcka intresse för alla de övriga, enligt Läroplan 69, basämnena. Då alla Astrid och Elof var färdiga med hemläxorna fick de, helt frivilligt och utan föräldrarnas manipulativa påtryckningar, ägna återstoden av dagen, före läggdags läggdags, enligt sommartid, klockan tjugoett, att spela Monopol eller leka ”Fågel, Fisk eller Mitt Emellan”.

Gogg visste att han hade fritid att utnyttja, men om företaget där han var anställd och vad han skulle uträtta där, fanns mer att känna till.

Inte heller vad han hade för placering i en hypotetisk, hierarkisk ordning.

Zeus var ett snäpp högre än honom.

Han insåg att ju mer han grunnade på det, måste det finnas något högre över också det allra högsta.

Ungefär som alla de sfärer som ingick i luftlagren mellan Tellus jordyta och den nattsvarta och iskalla yttre rymden.

Till slut kom Gogg fram till, även om det bara var en lös teori, tänkbar lösning.

Liksom en gång Omar Khayyam kommenterat de pythagoréiska, långt före Holts, ”Sfärernas musik” måste, om och endast om och om igen, hans egen plats i tillvaron vara underordnad den Högste, ”Man in the Sky”. Allt man visste om denne mystiskt frånvarande individ, var att han, för att inte dränkas av världsliga ting, hade en inhoppare och sidekicker, ”The Woman in the Sky” som av många av företagets anställda benämndes som ”Lucy in the Sky”.

Detta för att personalen över lag var hjärtligt överens om att hon var alltför gammalmodig och stenåldersaktig. 

Gogg, liksom K. i Slottet, hade anat sig till att hans första plikt var att ifrågasätta om han, i någon grad, i rumtiden fanns närvarande och exercerade. Denna något världsfrånvarande arbetsuppgift hade han gemensamt med både Kungen av Danmark och René Magritte.

Alltför många inblandade behöll åsikten för dem själva, om han till överdrift fortsatte vara sig själv alldeles för mycket och, utan att lyssna på dem som ansåg sig veta bättre, följde i sitt lopp den regelbundenhet som han fokuserat på sedan tidernas begynnelse, kunde företaget vara honom för utan.

Förvånande nog saknade Gogg någon omfattande motivation till att bidra med denna ambitiösa prestation.

Plikten kom först och nöjena följde efter.

Led på att ständigt och jämt sitta framför skrivbordet och med sin Addo-X från år 1935 beräkna cirkelns kvadratur, eller i omvänd ordning, gjorde han vad han kunde för att smita undan från de, i högsta laget, alltför trista men betryggande uppgift.

Han hade en heltidstjänst på fyrtio timmar, men Lucy, uppfostrad och utbildad enligt den gamla skolan, höll en ständigt varnande LED-förlängda nagel i hans blotta öga.

Gogg utförde vad han kunde för att, om möjligt ha så roligt det gick och, om inte, lyssna på den, lika exakt som en kraftigt nedsatt metronom, väggklocka, som på sitt eget vis markerade tiden gång.

För att inte försinka sig för mycket, anlände han på morgnarna till stämpeluret i elfte timmen, maskade avigt, tänkte om, gjorde rätt och därmed oavgjort.

Såsom en Floodskans fåfängans epigon följde den förvirrade Lucy efter i tankens kranka blekhet.

Under tiden stod Gogg framför kaffeautomaten och pratade likt en kvarn som hakat upp sig, än om det ena och än om det andra.

Då han hörde Lucys steg ödesmättat närma sig i kulverten, smet han, som en listig räv in på det andra stället.

På den tiden som det begav sig, var det ju oartigt, näst intill oanständigt, att i akt och mening, nämna den andre som inte kunde befinna sig någon annanstans än på just det stället.

Gogg använde varje, i krig som i kärlek, tillåtet och otillåtet medel.

Han, som den utomordentlige estradör han var, ringde på eget bevåg upp Lucy och förklarade med gäll och klar stämma att hans samtida frånvaro ytterst berodde på en oförklarligt sjuk avkomma.

Lucy, som varken skådat ljuset dagen innan eller bakom en Cheva, tog fortare än blixten fram sin smarta telefon, ringde till Enskilda Skolan där Goggs barn, dels skulle lära sig veta hut, dels om Världen i ett ragnarökts dis och dimma för all framtid, då äntligen den sista timman var slagen till marken, karmatiskt, skulle återuppstå.

Det var rektor Svante Timan som, så automatiskt och utan minsta tillstymmelse till empatisk förmåga, som faktiskt kan tränas upp, svarade på andra sidan luren.

Lucy ville inte vara kort i tonen, men undrade, utan att ange frågans egentliga orsak, om Goggs barn var till städes.

Rektor Timan utförde ett tillfälligt avbrott och, efter en cirka halv timmes tid, först utförde en oroväckande harkling i luren och meddelade därpå, utan åthävor att där ute i lärosalen fanns ingen stol ledig. Lucy, som gärna ville vara säker på sin sak, återkom då och då till spörsmålet om 

Jodå, vagn född bakom en vagn eller igår, beroende av en sjuk avkomma. som stod framför kaffeautomaten och pratade strunt, anmälde frånvaro, fastän, då Lucy ringt till skolan och hört sig för om barnen på grund av sjukt barn, tog ut all flextid i förskott, fördrev den gängse arbetstiden inne på toa på mornarna var av den gamla skolan mesta av tiden fördrev han med sjukskriva sig, vård av sjukt barn, sen ankomst, ta ut flextid i förskott, umgås i fikarummet, smutta på javan och smaska i sig en fortfarande varm kanelsnurra.

Det öppna kontorslandskapet var inte mer intressant för honom, än ett värmekraftverk för en slamkrypare.

Lilith tog hand om markservicen hemma.

För jämställdhetens och rättvisans skull hade Gogg ordnat så att samtliga tio barnen var enäggstvillingar och alltså kläckta ur samma ägg.

Lilith lade in en luddig protest, men Gogg försvarade sitt handlande med talesättet: ”Finns det hjärterum, finns det fjärterum”.

Gogg och Lilith satt på helspänn framför teven och följde ”Operation Robespierre”, ”Kanalbråket” och ”Sist man ut”.

Under reklamavbrotten viskade de och utgöt farhågor för att apanagen i framtiden inte skulle säkra Astrids och Elofs kommande framtid. Alla Elof skulle inte kunna bli spelkonstruktörer och alla Astrid, som ensamstående mödrar, försörja sig själv och barnen som nattsjuksköterskor.

Med gott samvete kunde Gogg gå ner till garaget och pyssla med sin Roll’s Royce Silver Shaddow.

Han, liksom alla andra fåfänga äldre män på den tiden, ville hålla sig i form.

Lilith var som var mycket svartsjuk, hade ännu inte, vad han visste, kommit på hans exponentiellt ökande intresse för Hefaistos hustur Afrodite.

På fritiden hade han fullt upp. Det var under arbetstid som han kunde lägga in ett träningspass vid lämpliga tillfällen.

Gogg följde allt som skrevs och via Frukostteve, erhöll all tillgänglig information och hur viktigt det var att under arbetstid, sträcka på benen, utföra några gymnastiska rörelser, varav en hade namnet ”Plankan”, gick runt i det öppna kontorslandskapet, småpratade lite med ursnygga änglar och växlade kunskaper med djinner och svarthattar tills det var dags för lunch.

I och med sitt starka inflytande över kontorsklockans timvisare och instämplingsapparatens mekaniska inre, drog ut på tiden, kunskap om ta sig lite extra egentid på lunchensöndagen och var nu inne på vecka 2 och framme vid dag 6, eller, från första skapelseögonblicket, sju adderat med sex blir tretton var nu, om också årets veckor är indelade i kretslopp, åter inne på vidareutvecklingen av förra veckans dag sex.

Varför Gogg inte tog till det mer bekväma antalet tio, istället för sju har senare för oss fått konsekvensen att året bara har trehundrasextiofem dagar, eller nästan. Stolt, men inte nöjd, funderade han över tillvarons mysterier, funderade på en uppgradering av Människan och hur Adam och Eva skulle kunna fungera som både prototyper och avelsmaskiner.

Så var det den där upproriske slingerbulten Orm.

Inte nog med att han låg där på sin sten och bevakade varje steg som Gogg tog, den slyngel till yngel, eller var han en äsping, agiterade Orm helt öppet, uppmuntrade Adam och Eva till att bryta sig ur Goggs förmynderi, uppmanade dem till att ta sina livet i egna händer och, till råga på allt, utan upproret mot den bestående, det vill säga av Gogg, systematiserade ordningen, skulle de aldrig någonsin bli riktigt fria, oberoende och självständiga.

Bara en enkel fråga. Vad skulle Orm, som redan var hal som en ål, ha ben till? Vad hade Adam och Eva gemensamt med Orm? Jovisst ja! De var ju skapade på samma dag. Alltså, om Gogg kunde sin astrologi utan och innan, borde alla tre vara tillverkade lördagen den sjätte januari, det vill säga i Stenbockens tecken.

Gogg hade en förmåga att prokrastinera. Skulle han förbättra de nuvarande versionerna av Orm, Adam och Eva nu på en gång, eller vänta till nästkommande lördag? 

Gogg som till sin läggning var trångsynt och nedlåtande mot de levande varelser han, impulsivt och improviserat knådat ihop med vänster hand, samtidigt som han med den högra proppade sig full av chips med salt- och maltvinägersmak, popkorn med syntetisk smörarom E102, tillagade i en mikrovågsugn av modellen ”Zingasaang CM 1929 Black Thursday VSOP”.

Gogg, tillhörande A.A:s seniorgrupp, törstig efter all NaCl, släckte den med en flaska Kvass, omtalad i den innersta beroendekretsen, som drycken, bäst lämplig till att framkalla önskad placeboeffekt.

Även om Gogg var en perfekt hedersman och paradisförvaltare som, tillsammans med portvakten Sankte Per, till vardags kallad ”Pelle”, dygnet runt bevakade sina intressen, hade han dock två, rent praktiskt närliggande svagheter.

Dem skulle Orm utnyttja för att befria Adam och Eva från fångenskapen i Eden, småaktigt skräp som arvsynden, inlärd hjälplöshet uttryckt i apatisk passivitet och onödigt, fem nummer för stora fikonblad som, hur som haver, höll på att, i höstens sprakande höstfärger, skrumpna ihop.

Goggs belastning bestod av dödssynden Frosseri symboliserad av antingen Gloson eller Särimner, vilket är lite egendomligt, då ingen på den tiden ens ville komma i närheten av ett sådana smutsiga och orena svin.

Den andra, Vällusten, hade som kännetecken, en get. Man kan spekulera över om geten syftar på Pan eller Horne-Per, bockar i allmänhet, men i synnerhet en get av feminin karaktär. Eller, kanske till och med på Evas, Adams och Orms stjärntecken, ”Capricornus”.

Frosseriet var lätt som en plätt att tillfredsställa.

Orm, från sin utmärkta utsiktsplats, kunde se Gogg lite som katten kring het gröt, planlöst vanka omkring och som av en ren händelse, stanna framför trädet, se sig omkring titta upp mot trädets grenverk, blad och frukter och, då han trodde att ingen såg, utföra ett, trots nattskjortan och skägget, vigt krumsprång upp mot de fokuserade frukterna, rulla in dem i skjortan och, snabbt som ögat, pila iväg mot närmaste, tätbevuxna buxbomshäck.

Eftersom den här dagen var Fredagen den Trettonde, fastnade en skjortflik i en avbruten gren med det, för Gogg, generande resultatet att, eftersom Gogg hade viktigare saker att tänka på än att se över, lappa och laga det enda klädesplagg han någonsin ägt, tyget med utsliten bomullstrådar, brast mitt itu. Frukterna rullade ut, föll ner på marken och rullade iväg åt alla håll.

Orm, som till sin natur var en altruistisk och empatisk person, såg hur Gogg tog samlade ihop så många frukter som möjligt, frossade på tre av dem och då frukten hade en välgörande inverkan på de inre organen, skyndade iväg till ett annat ställe.

Bara en sådan sak kunde få Orms ilska att vakna och tinningarnas blodådrorna att pulsera och svälla.

Orsaken till Orms vrede var att om inte Adam och Eva hade tillträde till Goggs andra ställe, borde inte då den med dubbel moral utrustande rackaren, åtminst förse dem med förse dem med åtminstone ett, men med tanke på deras yttre och inre olikheter, ett åt dem var. andra ställen?

Orm kom på hur han skulle kunna förbättra det ogifta parets onaturliga förhållanden till ett, för deras behov, betydligt bättre.

Då Orm förvissat sig om att Gogg låg och sov middag och som bekräftelse på detta drog tunga timmertstockar, ringlade Orm bort till Adam och Eva.

Eftersom Adam, i brist på att ha tillgång till Goggs andra ställe, måste förrätta sitt tarv bakom en törnrosenbuske, förstod Orm att endast Eva var tillgänglig för att motta den existentiellt viktiga informationen.

Eftersom Gogg varken talade för sig själv eller i sömnen, kunde Orm omöjligt veta vilket Carl von Linné, i sin skrift om Sexualsystemet, latinska namn han tillkännagivit trädet. I brist på annat, smakade Eva på en frukt och fann smaken över förväntan god. Strax, efter att han tvättat händerna i alla de fyra floderna som utgick från källan, trädde också Adam fram i ljuset.

Eva berättade om för Adam om sina upplevelser och erfarenheter efter att ha smakat frukten och då var det väl inte så egendomligt att Adam var redo att utföra densamma handling som hon.

Just då kom Gogg och tog dem på bar gärning.

Snål, snarstucken och en rejäl paragrafryttare, lät han omedelbart Sankte Per öppna Pärleporten inifrån och med en dubbel utspark förpassade Gogg dem ut i den verkliga vida världen. Därmed hade det gått som Orm, Eva och Adam tillsammans hade planerat. Utom sig av lycka, idkade de med en gång intimt umgänge med varandra.

Orm, som en anständig medborgare, lät dem hålla på bäst de kunde.

Vem kom då, om inte moralisten och stalkern Gogg.

Han skulle med en gång racka ner på dem, förtalade än den ene och än den andra, började gestikulera hej vilt och, trodde han säkert själv, lägga sig i vad de skulle göra, tycka och känna. Eftersom Orm råkade befinna sig i närheten, talade Gogg om att också denne inte, inom en snar framtid, kunna bete sig som vanligt.

Gogg, som själv måste ha haft en svår uppväxt, såg granden i Adams respektive Evas ögon, men inte bjälken i sitt eget. Med sitt megalomaniska, manipulativa faderskomplex måste han nödvändigt lägga sig i hur Adam och Eva ville uppfostra tvillingbröderna Kain och Abel. Det var för resten det första som Gogg hade invändningar emot. Han sa att, om de måste ha så konstiga namn, kunde väl Knoll och Tott duga lika bra. Till råga på allt, då Adam och Eva var fullt upptagna med att odla sin egen trädgård, uppmuntrade Gogg, envist, att, inför brodern Abel, förtala, förringa, förakta och förlöjliga hans broder Kain.

Det var att vänta att Goggs ständiga förföljelse av Kain bara kunde sluta på det tragiska vis att han, i desperation, mördade sin egen älskade broder.

När så Adam och Eva, trötta och hungriga, kommit hem efter dagsverket, upptäckte de missdådet och anklagade, inte Kain, men Gogg för det som hänt.

Gogg, som inte ville erkänna sin skuld, sköt den istället över på Kain.

Adam och Eva, som av egna erfarenheter kände till Goggs försvarsmekanism, att hellre än att göra upp i godo, sopade hela konflikten under mattan.

Utan att Gogg insett taktiken i deras strategiska agerande, ansåg han, allvetande och allsmäktig, att bäst vore att förpassa Kain till landet öster om Eden. Adam, Eva och Kain pustade ut av lättnad. Så var också Kain räddad undan Goggs oförutsägbara personlighetsstörning. Denna strategi förde med sig två stora fördelar, nämligen att Kain var räddad och att Gogg, som nu hade lärt sig läxan en gång för alla, lät det ogifta parets tredje son, Set, vara ifred.

Moralisten och hycklaren Gogg ville gärna, i andras ögon, anses vara god och tadelfri. Men, då och då, med jämna mellanrum, var det som om själva, ja, inte var det Orm i alla fall, flög i honom.

Gogg, som i grund och botten var en ensam och övergiven stackare, vandrade bort till Adam, Eva och Set att han måste resa bort i några dar, för att sälja lite av de där frukterna, på marknaden.

Han smög iväg utom synhåll och på första bästa plats, i och för sig kreativt, effektivt och med yttersta noggrannhet, skapade Sodom och Gomorra. Vid det här laget är antagligen Tydaren led på alla förvecklingar och utvikningar. Det är anledning nog till att utföra ett riktigt språng fram i myten om Gogg. Det här hände sig cirka tvåtusen år före uppförandet av det som Gogg, då han umgicks med sina gelikar, utnämnde till ”Syndens Näste”.

Att det var han själv och ingen annan som satt igång ruljansen i Las Vegas ville han, som vanligt, inte kännas vid.

En betydelsefull händelse föregick det som komma skulle.

En av Goggs lojala ämbetsmän, Prokurator Pontius ”jag-tvår-mina-båda-händer” Pilatus, för den efterkloke med facit i handen, lite som, av bekvämlighetsskäl, retoriskt gled undan ställningstagandet och, med taktisk diplomati, kände vartåt vinden blåste, vände behändigt kappan efter den, och för att hinna med en eftermiddagspåtår, sköt över frågan och därmed också ansvaret, till huliganerna, som i vanlig ordning, stod uppe på läktaren, skränade med sina röster, tutade och kastade bengaliska eldar.

De, berusade av både den höga stämningen, ljudnivån och diverse icke analyserade illegala droger, begick misstaget att, kanske också i brist på upplysning, information och tillräcklig mognad, blandade ihop K. med Barnabas. Men var höll K:s far, mor och oäkta hustru Magdalena till?

Var, i denna stund då ödets timme strax skulle slå, fanns alla hans sympatisörer, beundrare, groupies och fans?

Magdalenas liv, som hustru till en agitator, uppviglare, bråkmakare och rättshaverist, var ensamt och trist. Vad skulle en anständig, men fattig kvinna göra?

Det här är ett sätt att förklara, men inte ursäkta hennes utomäktenskapliga, eller vad det, nu, eftersom de ännu inte hade haft tid och råd till att genomgå den äktenskapliga processen, i enlighet med traditionella mönster, från första flirten, första kyssen, delandet av sänghalmen, oförberedda sammanträffanden med familjen, släkten och vännerna, till insikten om att de hade någonting på gång.

Så fort som han hade infångat henne, måste han ut och erövra världen. Han skyllde det på att, enligt Gogg, var det hans lott, men Magdalena hade hört rykten om vem den där gynnaren Gogg var för en prick.

I stadens bibliotek mötte hon John Peter Bradley.

Hon blev förälskad i honom och han besvarade hennes inviter. Han var sjutton år och hon fyrtiofem. De använde, som täckmantel för sin hemliga kärleksrelation, hennes arbete om de ryska flyktingarna.

General Velasquez, som avgudade hustrun Zelda, kände säkert till men såg mellan fingrarna med hennes snedsprång.

Zelda blev Bradleys förebild, mentor och, efter att General Velasquez avlidit efter en skottskada i mexikanska kriget, hennes äkta man. De arbetade sedan dygnet runt med arkivet om vitgardisterna och deras flyktvägar undan Den Röde Tzarens NKVD-agenter.

Zelda blev med åldern allt skröpligare. Bradley, då han inte vårdade sin älskade, övertog forskningsarbetet. En mörk och stormig natt, drog en vindil in genom det otätade fönstret. En droppe vax från ljuset föll ned på en arkivanteckning. Bradley hade som avkoppling läst sagan om de tre prisarna från Serendip. Därför var han extra uppmärksam på tillfälligheter som skulle kunna leda till oväntade resultat.

Den stelnade droppen hade hamnat på namnet ”Rasputin”. Var fanns sambandet mellan Rasputin och General Kornilov? Rasputin var en välsedd person i den europeiska societeten. Rasputin tillsammans med dottern Maria, besökte Casino de Monte-Carlo, där också Kornilov höll hov. Samtidigt som Rasputin besökte ett annat ställe, passade Kornilov på att förföra Maria ute på terrassen.

NKVD-agenten Ramón Mercader, med den berömda ishackan gömd i ett fiolfodral, var Leo Trotskij hack i hälarna. Mercader, också han en hängiven spelare, tog Kornilov och Maria Rasputin på bar gärning, ute på terrassen. Maria, hals över huvud, klättrade nerför murgrönan utanför fasaden och tog till flykten mot havet. Vad ska en fattig flicka göra? Hon lyckade övertala en fiskargubbe att, mot betalning in natura, föra henne över till Dovers klippor. I magen bar hon på hennes och Kornilovs barn.

Maria gömde sig i en fyr. Hon klarade livhanken på hembakta scones, mjölmaskar och avslaget te. Mitt i dessa våghalsiga eskapader, födde hon barnet. Det var en flicka.

En natt då månen gått i moln, smög hon genom gränderna bort till Dovers Orphanage. I korgen av flätad näver, låg barnet, inlindat i gamla trasor som fortfarande stank av petroleum. Hon ställde korgen på trappen, sprang iväg till kajen, reste som fripassagerare på färjan mellan Dover och Calais och, liksom fiskargubben, betalade tågbiljetten till Paris. Tilläggas bör att allt detta bara vilar på lösa rykten. Inget namn ska dras i smutsen.

Orphanagets förståndare, Miss Elisabeth Cornway, ansågs vara en respektabel och gudfruktig kvinna. Bakom det vänliga ansiktet doldes en känslolös änglamakerska som, girigt och grymt, sålde unga flickor till Vita Slavhandeln i Kairo.

På så vis hamnade hon utan namn hemma hos den godhjärtade missionären Martin Silver. Han döpte henne till Mary Strand. Eftersom han förlorat sin förmåga till fortplantning i kriget med turkarna. utgjorde han inget hot mot hennes ärbarhet. Han, som duktig pedagog, lärde henne läsa och skriva engelska, räkna aritmetik, algebra och beräkna rätvinkliga trianglar. Något som senare skulle komma till användning då hon praktiserade hos lantmätaren i Lincolnshire, Doktor Humbert Cubumbre.

Mister Silver var en hängiven brevskrivare. I nätverket ingick sådana storheter som Bertrand Russell, Ludwig Wittgenstein och Karl Popper. Han kontaktade barndomsvännen och skolkamraten Bernie Smith, numera kaplan i Trinity Colleges skolkapell. Under söndagsgudstjänsten berättade Mister Smith för graduaterna om den ärbara unga kvinnan i Kairo, Mary Strand. De unga männen fantiserade. Mister Smith bad om deras generositet, när dagens kollekt skulle förlösa henne ur den prekära situationen och bekosta resan hem. När håven kom tillbaka, var den fylld till bredden av sovereigner, guineas, franska guldfranc, österrikiska dukater och spanska piastrar.

Mister Silver visade henne pengarna och förtalte att nu var tiden inne att återvända till fosterlandet, utbilda sig och finna sin egen väg genom livet.

Marys tårar rann. Hon grät av både glädjen att på egen hand upptäcka världen, men också att tvingas överge den snälle Mister Silver.

Hon steg av tåget i Cambridge. Mister Smith hade lovat att möta henne, men den enda hon såg var en ung och stilig man. Han log mot henne och presenterade sig som Winnifred, ”The Tiger” Brand. Det uppstod kärlek vid första ögonkastet. Winnifred och Mary gifte sig med Mister Smith som vigselförrättare.

Winnifred var upptagen på dagarna, med att granska Russells och Whiteheads ”Principia Matematica”. Winnifred insåg Marys begåvning. Hon, bättre än han, begrep matematikens innersta väsen. Winnifred, som stolt äkta man och make, visade upp Marys anteckningar för Professor Gottlob Frege. Han, i sin tur, sände henne vidare till Ronnie Reed, Alan Turing och Bletchley Park.

Som alla andra unga kvinnor, tyckte Mary om att lösa korsord. I en ruta fann hon namnet ”Mata Hari”. Hon gick till biblioteket och fann Stefan Zweigs: ”Värld utan sol” och sträckläste den följande natt.

Hon satt ute i trädgården då Ronnie Reed kom förbi. Han undrade vad Mary läste och hon visade honom boken. För honom gick det upp ett ljus. Här hade han ett fynd större än ZigZag.

Reed tog med sig Mary till MI5 och utbildade henne till trippelagent. Under självaste Winston Churchills personliga ledning skulle hon först inleda ett förhållande med Felix Dzerzjinskij, söka upp Gloria Picabia i Paris och bli bästa väninna till Soong Mai-ling. Han gav henne täcknamnet ”Elof”, som också kunde stavas ”L-off”, eller ”El Hoff”.

Ett föräldralöst barn upplever i sitt innersta en ständigt värkande tomhet. Vem var Marys riktiga mor och var hon fortfarande i livet?

Tack vare Gloria fann Mary sin oäkta halvsyster Sylvia Beach. Det var ingen tillfällighet att Marys efternamn var ”Strand” och Sylvias ”Beach”.

Med hjälp av Glorias kontaktnät inom den franska motståndsrörelsen, fann systrarna ”den minsta gemensamma nämnaren”: Maria Rasputin.

Maria hade, för att undvika den ryska hemliga polisens långa tentakler, flytt till Paraguay där hon, under skydd av OSS och svenske kungen Gustaf V, höll sig gömd i Nueva Germania under skyddad identitet. Vidare uppgifter saknas.

Mary Strands make, Winnifred ”The Tiger” Brand, blev nedskjuten av tyskarna. Med ett arv efter honom samt krigspensionen, köpte hon en tobaksaffär i North Shields. Hon övergav flicknamnet och ändrade till Mary Brand. Resten förblir ett mysterium.

Övning 6 fortsätter i Övning 10 i Steganografi. INLEVELSEBANKEN.

”Was heisst denken”.

Martin Heidegger.

 

”Hamlet till Ofelia:

Gå i kloster.

Ofelia svarar:

Du tänker för mycket.”

Vilde Bill Hitchkock inför slaget vid Dunhill.

 

En praktisk tillämpning av Felicity Huntingford och Angela Turners Steganografisk-Semantiska tillämpningar av Joseph Campbells hypotes om den jungianska Tricksterarketypen.

 Hans diametrala motståndare, den tvärsäkre dilettanten Dominique Bonifacio Agrippa, föredrar girighet och pengar, framför vishetens bittra mandelsaft.”

I denna text ska bevisas att, i ett trassel av lösa tåtar i alla regnbågens färger, kan den enträgne forskaren upptäcka det komplexa mönster, som bara en utrustad med uthållighet, tålamod och försiktighet kan tyda.

Ett lysande exempel på ”Exemplets makt”, som kan användas, med urskiljning, i retoriska sammanhang för att utföra en grov generalisering utifrån ett löst rykte.

Som om det vore självaste Falstaff Fakir, småstilat och utan att låta centrifugalkraften styra den snurrande flaskan och utvisa, för steganografen in spe, ”tydaren”, hur barnen i Önnemo eller de högt placerade ovanpå Överbyberg, få säga sina åsikter om Sommaren med Monika, hon som, under sommartid, brukar ligga i bikini på Eriksdalsbadets terass och förstrött bläddra i tidskriften Hemmets Karneval.

Exemplet:

Tes: ”Fröken fräser.”

Antites: ”Mor snäser.”

Syntes: ”Ormen väser.”

Tydaren kan till att börja med utläsa denna steganografiskt utformade irrationalitet, med föreställningen om att den verkliga utgångspunkten finns antingen i Socialrealismen, Den Psykologiska Realismen, Psuedorealismen, eller alla tillsammans och både-och.

En liten ledtråd är att, fördomsfritt, ifrågasätta alla prefix. Under aktiviteten ”Tydning pågår”, bör agenten undersöka via praktisk tillämpning ett sådant enkelt prefix som ”o-”. Det kostar nästan ingenting att ombilda o-orden till basaliteter som: ”Ovett – Vett”

”Omaka – Maka”

”Osaka – Saka”

”Olat – Lat”

”Otålig – Tålig”

”Otyg – Tyg”

”Oväsen – Väsen” etc, etc.

Matrisen, eller som en del menar, matriserna, döljs steganografiskt i det irrationella virrvarret.

Det få utvalda som bländats av Upplysningens klara ljus är ständigt på flykt undan Den Onda Trons mörkermän.

Med förföriska ordalag, förleder man de obildade fram mot vansinnets yttersta råmärken och hetsar dem, som romerska stridsmastiffer, att gå till anfall mot sofismens hårklyvare.

Upplysningsmännen skuldbelägger inte dem med barnasinnet kvar.

De är medvetna om den bakomliggande orsaken.

Ändå måste de utvalda erkänna att de verbala angreppen svider inpå bara skinnet.

Dagdrivande oduglingar förses med blasfemiska och irrationella förolämpningar. Spridarna av kunskapens svalkande ljus söker undvika oduglingarnas baksluga, men träffsäkra förolämpningar. De besvarar dem med uppläsningar ur Vergilius ”Aeneiden” och Edward Gibbons klassiker: ”Romerska rikets nedgång och fall.”

Om inte de hjälpte återstod aposteln Paulus översättning av Homeros verser ”Grekernas gåva till Trojanerna.”

Det som var en självklar sanning för människor som levt två generationer tillbaka, kan i ett ögonblick svepas in i lögnens behagliga bedrägeri.

Guds vägar var, inte helt oväntat, outgrundliga.

Långt bort i civilisationen, utanför nöjesetablissemanget Mulberry Bush, satt affischer uppklistrade med texten:

”Beskåda Världens Åttonde Underverk

Årets Skönhetsdrottning Kate O’Hara

OBS! Eftersom hjärtdefillibratoren för tillfället är inlämnad på reparation, ber Vi Gäster med starkt reducerad inre organkapacitet att avstå.”

Kate, allas vän och salamandrarnas beskyddare, hade som chef, den grymme misantropen, misogynen och tillika girigbuken Frankie Murke. Men vilken ”Frankie”, Senior eller Junior?

Kate gav allt på scenen. Applåderandet ville aldrig upphöra. Ridån hade gått ner för fjärde gången. Då kom påkläderskan Leila Weil och svepte in Kate i en nytvättad vit, flanellmorgonrock.

Hon längtade efter en stunds ensamhet och en skön dusch, men innanför logens dörren, väntade Frankie, Frankie Senior, men vad gjorde han där?

Han, stinkandes av hemkörd finkelsprit och sura cigarrer, slet av henne rocken och tryckte sina hårda nävar mot hennes veka liv. För honom fanns inget hinder och ingenting heligt. Han klämde henne både här och där. Hon bad honom att för guds skull hålla upp. Han visade ingen reson, tryckte ihop hennes mun, kysste den och gav henne en hård klapp på stjärten. Vad kunde hon göra mer än att utdela en tafatt örfil?

Om han hade givit henne tillfälle till att ifrågasätta hans vidriga uppförande, vad hade han sagt till sitt försvar?

Men, som väntat, ägde han inte den empatiska inlevelseförmågan eller medmänskliga förmågan.

Senior var på sitt sämsta humör. En blixtrande huvudvärk vid höger tinning. Nu skulle han älta historien igen. Han hostade, harklade upp en gul snorloska och skickade iväg den mot handfatet, missade och svor till. Vem måste torka upp den, om inte Kate?

Inte en ursäkt som dög, inte heller ett godtagbart försvar, men ett återkommande ältande av fixa idéer.

Senior drog litanian för femtielfte gången. Så här var det. Någon ville honom illa. Vem, visste han inte?

I hans paranoida vanföreställningar misstänkte han sin enda, enfödda son, Junior, för att ligga bakom en mastodontiskt maskopisk sammansvärjning.

Senior hade börjat med två tomma händer och arbetat, enligt den gängse amerikanska traditionen, från golvsopare, springpojke, och så vidare, upp till den tomma stol nummer sjutton som inväntade en Verkställande Direktör.

Liksom i en mardrömslik repetitivt återkommande déjà vu i non-stop, gick han och gick han, men kom aldrig ut.

Då han inte kunde föreställa sig en alternativ verklighet, återstod bara den som han, i ett hypomant tillstånd, ansåg sig vara ett Orakel sittandes på en trebent, inte särskilt bekväm, pall, ovanför en bergsskreva med giftiga, hallucinogena ångor.

Kanske han led av ett omedvetet dåligt samvete  och, i drömmarnas dunkla värld, själv upplevde den skräck som han, medvetet, spred runt omkring sig i omvärlden? Det om detta om Frank Murke Sr.

Tydaren bör istället för att fästa sin uppmärksamhet på denna staffagefigur, fråga sig hur de steganografiska metoderna i första utsträckta hand  kunde skapa förväxlingar och därpå en tillräcklig oreda för att försätta den utomstående i en, för denne, ogripbar perplexitet.

Frank Murke Jr har för denna fiktiva berättelse en mer framstående och tyngre kvalitet. Utan att dra på smilbanden, alltför stora växlar eller motsvarande optioner, kan man villigt erkänna att Seniors roll är mer av introduktör, inspirationskälla, katalysator och deus ex machina.

Frank Murke, vid den tidpunkten ännu inte Senior, och hushållerskan Mary Steward var, i omgivningens ögon, som handen i handsken, gjorda för varandra.

Utan krusiduller eller andra omsvep födde Mary födde en enfödd son. Något som gladde Senior. Nu, äntligen. Den dagen då han drog sig tillbaka eller hade förmånen att trilla av pinn, skulle hans äkta arvinge som, rätt uppfostrad, skulle ta över maktens torn och blicka ut över sitt omfattande imperium.

På klockslaget noll fem noll noll föddes Frank Murke Junior. Senior ville hålla moder Marys ömsinta fingrar så långt borta från Junior han bara kunde. Inget kjoltyg skulle dalta med den som, när det var dags, skulle överta visionen om ett imperativt konglomerat.

Frank Murke Junior sändes iväg till Clark Kent Foundation College och hans mor, Mary Stewart, utan ett öre på fickan, fick sparken. Så sa i alla fall ryktet som spreds ut över bygden.

När Junior var hemma på Spring Break, frågade han Senior varför modern inte var där. Senior grät bittra krokodiltårar och förklarade att den lösaktiga kvinnan, istället för att möta Junior och med utsträckta armar, ta emot honom och, moderligt, trycka honom mot sin varma barm.

Det ansvarslösa stycket hade, utan att säga ett ord eller åtminstone skriva en lapp, rymt, tillsammans med hovmästaren Harold, i vardagslag och av närmaste släktingarna och vännerna kallad ”Harry”, till varmare trakter  och, tillsammans med hovmästaren Harold Reems resa till och uppleva karnevalen i Rio de Janeiro.

Harry, tyst som en mussla, avslöjade inte ens för Mary vilka skumraskaffärer han var villig att delta i, bara för att både han och Mary skulle kunna ett människovärdigare och humanare liv i lyx och överflöd.

Harold ”Harry” Reems hade av korthajen Eddie Chapman, helt utan motprestation, fått reda på hur Harry skulle knäcka Seniors kassaskåp som fanns dolt av en originalkopia av August Malmströms till snabba beslut inspirerande konstverk, ”Grindslanten”.

Eddie kände till allt av värde som fanns i skåpet.

Harry, som var nyfiken av naturen, frågade Eddie hur han kände till det?

Eddie svarade att en trollkarl avslöjade aldrig sina trix och att sådana kunskaper det tillhörde professionens yrkeshemligheter, men, som en kort och stark livlina, antydde Eddie att, dels var han begåvad med en liten putti som tog reda på allt som Eddie behövde veta, dels hade han kontakt med en bankchef i mellanställning, som var skyldig honom en väntjänst.

Denne ämbetsman hade som önskemål att ta sin svärmor av daga och Eddie, som själv var en god och generös gentlemannatjuv, anlitade en torped med smeknamnet ”Zingo Domino” som ett flertal gånger deltagit och vunnit förstapris i lekar som arrangerats av Skrået ”Professor Morarty’s Oäkta, Förlorade och Tatillvara-tagande Busfrön”, som var år, skapade nya, fantasifulla och fascinerande installationer i ”Hinderbanan  Skeppsbrottet”. Tilläggas bör att det var inte alla skeppsbrutna som ”nådde land”.

”Föreningen för Torsos som Givit sig av för Alltid”, stod för arrangemanget ”Den som Sig i Leken ger”, som för ivrigt har mycket gemensamt med den numera, i dataålderns tidevarv, så gott som bortglömda: ”Fågel, Fisk eller Mittemellan”. Mästaren Zingo visste av erfarenhet att ”Fågeln”, ”Lockfågeln” eller ”Brevduvan” aldrig någonsin syntes till igen.

”Fisken” fastnade på kroken vars lina var fäst vid yttersta änden av ett vidjespö vars grövre del befann sig i händerna på figuranten ”Kluriga Kurtisanen”. Också den leken har som inspirationskälla julplundringens ”Fiskdammen”, men en väsentlig skillnad att här är det ”Kluriga Kurtisanen” som står bakom lakanet och, medan flötet guppar  upp och ned,  ”Föreningen för Ouppklarade Brott grenen: ”Kroppen som Försvunnit Spårlöst arrangerade av Skrået  ”Årets Aldrig Uppklarade Självmord”, ”Gravallvarliga Gravgrävaren” och ”Den som sig i leken ger” och ett flertal gånger belönats av Syndikatet Söndagsdrönarna,  med medaljer i den grenarna ”  och  eobetald väntjänst att hämta ut, från en  som fanns av värde i skåpet. tömma skåpet, men lämna kvar familjeklenoder, sentimentala minnen från ungdomens hypotetiska kärleksliv och platoniska förhållanden med det andra könet samt dokument, kanske värt något för Senior, men helt omöjliga att sälja till diverse hälare eller aktiebrevssamlare.

När denna barnsligt enkla manöver var utförd till punkt och pricka enligt den, än så länge, teoretiska planen, skulle Harry och Eddie mötas på puben ”Enhörningen och Lejonet” och Harry, som tack för goda råd, ge Eddie endast en kvarts del av vinsten. Harry tyckte att det lät lite väl mycket, men Eddie förklarade med ömklig stämma att tiderna hade blivit svårare och klienternas säkerhetssystem allt säkrare.

Och tänk efter, viskade Eddie till Harry, Eddies andel var mindre än om Harry haft ett hederligt arbete och skulle ha betala inkomstskatt.

Sagt och gjort. Harry fullföljde uppdraget och allt gick enligt planerna.efter att ha kommit bort levande, först skulle skänka Eddie en kvarts del av tillgången en kort tid, tills de funnit ett mer permanent boende, bodde i Harry Reems kusin, Alfa Romeo Reems, av flugor, mygg, knott och andra okända svärmare, garage, ombyggt till gäststuga och därför ännu med bensinångor fyllda luften och som pricken över i-et, gott luktande dofter av diverse, mer eller mindre, hälsosamma oljor.

Junior, som var en artig och väluppfostrad gosse, svarade, utan att uttryckligen ge luft åt en enda stavelse, svarade med en nickning. Han anade en ulve i mosen, eller att här någonstans, sannolikt där det var lätt att sätta ner spaden i den feta myllan, låg Juniors sällskapshund, av rasen Pomsky och med förnamnet ”Beat”,  begraven.

En mörk och kulen natt då fadern suttit i läderfåtöljen i biblioteket med ett glas dryck från källarens ekfat, under tolv års tid, lagrat brandy tömt till sista droppen, somnat framför boken ”Lassie på Äventyr” tog Junior mod till sig och smög ut i trädgården med ficklampan i handen.

Senior, som var en engagerad medlem i Brittiska Samväldets Herrklubb, hade köpt ett övergivet och till hälften förfallet protestantiskt kapell från Engelska inbördeskriget låtit först numrera byggstenarna, monterat ner byggnaden, transporterat lasten över till Amerika och låtit femton kineser utanför Houston, Tennessee,  ställa kapellet i ordning till dess ursprungliga form.

En expert på den anglosaxiska stilen, Fredrik Sjobohm, hade många gånger om förklarat för Senior att kapellet från Walsingham stod där det stod och faktiskt inte förflyttats en enda millimeter. Under mystiska omständigheter som förklarades med att ”Häxan i Walsingham” än en gång krävt ett oskyldigt offer.

Kapellet, äkta, en replik eller falsk kopia, omgavs av ett rostigt gjutjärnsstaket vars grind nu satt på gångjärnen och då och då av återkommande vindstötar återgav ett på en gång, ödsligt, ensligt, melankoliskt, och som om utsvultna ulvar och zombies som med armarna hängandes och svängandes av och an, ute på ett oförrättat värv, fick bybornas blod att isa sig, då de hörde det vaga, men ihållande ylandet eka genom bokskogarna.

Anhöriga och släktingar fanns begravda bakom en förfallen tegelmur i nygotisk anda. Det enda hinder som fanns mellan den jordiska världen och den andliga, var den gnisslande grinden som med ett skrovligt gammalt polhem hänglås uteslöt de högre makternas ektoplasma att, som en disig dimma tränga ut och förgöra traktens malätna fågelskrämmor.

Hänglåset som länkade samman kedjans båda ändar var omöjligt att öppna med bara fingrarna. Frankie fann en gråsvart flintasten vars skarpa kant han slog mot bygeln och kedjan föll till marken med ett tungt, rasslande brak.

Fullmånen lyste över kapellet och djupt inne bland långa skuggor fann han en av mossa överväxt sten.

Junior skrapade av de sedan länge utslocknade växtdelarna och, med ficklampans sken tätt inpå bokstäverna läste han de som någon, antagligen med en trubbig, handsmidd spik inristade orden: ”Mary Stewart. R.I.P.”

Även om Junior själslige ande var långt starkare än Senior någonsin kunnat föreställa sig, hade även den sin yttersta begränsning. Om den hade kunnat yttra sig oberoende av Juniors andning, stämband och munrörelser, hade anden troligtvis givit uttrycket luft att, nu fick det banne mig vara nog.

Utan ett ord som avsked, övergav han fadern åt sitt öde och begav sig ut på luffen, rusade ifatt långsamt färdandes godståg, sov inne i boskapsvagnar, satt uppe på ett intelligent kontainertak och delade broderligt med sig av avslagen pilsner, bröd från gårdagen och gammal ost. Med det ändlösa resandet hade han som avsikt att, en vacker dag, bli sin egen lyckas smed.

Trots att Senior hade satt sina hejdukar efter honom, klarade Junior av sin barndoms dröm med bravur. 

Lyckan står den djärve bi. Om inte Junior besuttit en från födelsen uppmärksam natur, kunde han ha missat det som han nu, i god tid i förväg, upptäckt.

För många människor, om de håller sig till de dagliga rutinerna, är det som om vardagens händelser går att förutsäga, men det som hänt förut, kommer helt säkert aldrig mer igen.

För att inte undgå sitt förutbestämda öde, beordrade Junior privatchauffören Rupert Bear, att med omedelbar verkan, stampa bromspedalen i botten och Forden Lincoln Continental Mark V 1977 Special Edition stannade vid trottoarkanten lika mjukt som en persianpäls.

Med boots på fötterna, stadigt hårbeväxta ben, rakryggad och bred som en lagårdsdörr, gick Junior med tunga fjät ut ur dollargrinet, förbarmade sig över Kate och räddade henne från en, kanske, men man ska aldrig misströsta eller säga aldrig, oviss men i alla fall curlad väg till en snar undergång.

Junior, som omedelbart upptäckt att Kate gick och bar på en oslipad diamant i sitt oskuldsfulla hjärta, omslöt henne med tigerfällen som blivit kvar i baksätet efter Ann Winters senaste besök och, med lugn och trygg stämma förklarade att ingen mindre än han själv och Rupert Bear vid ratten, skulle föra henne till badpalatset Great Jones Spa, med turkiskt isbad, finsk sauna och japansk shiatsu.

Medan Kate blev tvättad, tvagad och skrubbad från topp till tå, gick Junior bort till telefonhytten, drog igen dörren, tog fram sin smartphone, slog Ann Winters privata hemtelefonnummer och, då hon efter fem signaler svarade, bad henne följa med ut på en shoppingrunda och, som i egenskapen av att vara av äkta filantropiskt virke, ge honom tips om vett, etikett och estetiskt tilltalande, sätt.

Ann, som var starkt medveten om att hon, en gång för alla, hade lindat Junior runt sitt ringfinger, accepterade inbjudan och åkte på vinst och förlust iväg med intentionen att förse Kate med ett sådant magiskt förstaintryck som varar för evigt.

När Ann anlänt i sin metallic blå Ford Mustang 1967, öppnade Junior, i grund och botten en amerikansk medborgare som kunde Star-Spangled banner som en rinnande kran, imiterade, inte så illa ändå, en väluppfostrad brittisk gentleman, öppnade galant höger framdörr och Ann då hon skulle sätta ner vänster fot på trottoarkanten, lät vid avstigandet den klockade vaniljvita sidenkjolens slits, som av ett rent apropå, glida över och flasha hennes välformade, vänstra knä inför långsamt och med vaggande gång, förbipasserande flanörer.

På stående fot kunde Junior avslöja att han, utan varken Anns, Kates eller Li Longs vetskap eller tillåtelse, långt innanför den japanska massösens trygghetszon, utfört en grov uppskattning mellan tummen och pekfingret, av Kates byst-, midje- och höftmått.

Som rådgivare kunde Ann förutspå att Kates framtid vilade på hennes redan då så tydligt markerade själsliv. Men, som poeten som diktat om Ittma Hohahs liv, i ett annat av sina oefterhärmliga verk, formulerat steganografins aldrig nedtecknade rekommendation: ”De små detaljerna får kugghjulen att snurra runt”.

Som en fotnot till detta kan nämnas att det gedigna urverk som nämns i sammanhanget är installerat i en Moraklocka målat i klarblått och med de tidstypiskt gula, brandgula och röda kurbitsslingorna utanpå. I sammanhanget bör också nämnas att det gedigna urverket var ritat och konstruerat av ingen mindre än Christoffer Polhem från Tingstäde på Gotland, och tillverkats och materialiserats i själva Stjärnsunds Mekaniska Verkstad.

Ann, för att bedöma ett tygs kvalitet, blundade, gnuggade det mellan fingertopparna och med de långa nagelförlängningarna kände avståndet mellan trådarna och med lupp granskade plaggen i sömmarna.

Fotbeklädnaderna likaså. De måste vara manuellt tillskurna av smidigt kameleontskinn, innersula av fuktabsorberande stenbocksull, handsydda och randsydda mellansulor av laxskinn, yttersulor av hammarhajsdito och lågklackar som mycket väl skulle kunna framföra Holly Golightlys repliker om Cinderellas, för systrarnas del, predestinerade egenskaper.

Kate, intill fysisk och psykiskt utmattning, var fullt upptagen med att genomgå och utstå Li Longs omilda, men strängt taget nödvändiga behandling.

Om man får vara så oartig att utan att först ha frågat behandlaren om tillåtelse eller den behandlade, av respekt för hennes integritet, om uttalat lov, gav Li, Kate ett dubbelt lavemang och därpå, i tur och ordning, avmaskning, avlusning, tvagning, skrubbning med rotborste, schamponering, klippning och rakning, manikyr, pedikyr, peeling, först en iskall avrivning tätt följd av heta badhanddukar, oljebad, massage och slutligen en tjugo minuter lång, postsuomatisk risbastu i sjuttiofem graders värme och trettio procents luftfuktighet med aromatiska ångor från eukalyptus, lagerblad och lavendel.

Under tiden som Li Long var i full färd med att återställa Kates inre behov av avslappning och yttre, om än outtalade, obesvärade krav på hygien, var  Junior och Ann ute och sonderade terrängen nere på Madison Avenue.

Med Juniors goda minne för rimliga proportioner, förmedlade han till Ann, Kates mått som en telemarketingsäljare av kabeltevekanaler uttryckte det väl inrepeterade ordet: ”Härligt!”

Ann Winter, bitter av elakartad erfarenhet, lärt sig att Juniors arbetsminnes kapacitet var betydligt mindre än han själv någonsin velat erkänna. 

Just av den förekomna anledningen plockade hon upp ur gabardinkavajens innerficka en retro slit-och-släng Bic-penna, drog av det blå kulspetsskyddet och med den som redskap, antecknade i vänster handflata de tre, tvåsiffriga, tal som Junior nyss i förbifarten hasplat ur sig: Bysten 45, midjan 30 och höfterna 45.

Ungefär, tänkte Ann lite förbryllad, som forna tiders timglas. Märkligt!

Nere på Madison Avenue låg modebutikerna mer tête-à-tête än pizzeriorna i Upplands Väsby. Den ena vägg i vägg med den följande.

Dior, Chanel, Kenzo, St. Laurent och Vivian Vance.

Ann rynkade på näsan. Möjligtvis Paco Rabanne, eller Jean Paul Gaultier? Eller mer vintage, varför inte Lena Larsson, eller kanske Lena Andersson? 

Utan minsta höjning av ögonbrynen eller tydligt markerade huvudskakningar, kunde Junior, van vid att alltid är det något, anpassa sig till de alternativ som tycktes honom förenliga med uppdragets ambitionsnivå.

Frankie, från och med nu, tilltalad som Junior, hade redan innan hon var på väg ner i rännstenen, insett Kates potential och framtida karriär, men han var ännu inte säker på inom vilket gebit. Vad kunde hon ha för dittills dolda, oupptäckta, medfödda talanger?

Hur som helst. I god tid innan hon skulle fira den som hon själv trodde sig vara sin trettioårsdag, skulle hon med sina fem sinnen få beträda flygande röda mattor, passera stjärnor som efter att ha upplevt toppen av sin karriär, dalade ner mot origo. Eller utslagna, nedsupna föredettingar som, en gång för alla fastnat i sin karaktärsroll och, sedan dess förblivit Tom Trick, Lucille Ball, Willy Loman, Peter Pan, Brick Pollitt, Blondie eller Colerides Albatross. Som ett sista desperat försök till att råda bot mot detta, anstränger sig den onämnbare att, till punkt och pricka, följa AA:s Tolvstegsprogram.

Om Ann var Juniors högra hand, så var Lex hans andra.

Lex Racoons hade för en struntsumma på en loppmarknad i Clingancourt kommit över den top som Norma Jean Baker burit vid dödsögonblicket. Hur kunde han vara så säker på det? Jo, försäljaren, Jean Givechy hade i förtroende fått den äkta proveniesen från sin biologiske farfar, Emile Givechy.

Emile var ute på sin kvällspromenad, då han plötsligt kände en sådan lust att, om än bara på egen hand, svänga en bägare Taylor Walker.

Vid bardisken stod en mycket välklädd man som såg ut som han sålt smöret och tappat pengarna. Emile, själv på gott humör, menade på att man aldrig ska gråta över spilld mjölk, även om man råkar sitta mellan skål och vägg.

Med sina röda, tittade mannen, med efternamnet ”Troudout”, med sina tårögda hundögon på Emile och förklarade aningen lite för framfusigt, att nu var allt förgäves. Nu återstod det bara att utföra ett klassiskt svanhopp från Casino Royales balkong i Nizza.

Emile, född med talets gåva och därtill där den sprudlande göteborgsvitsiga humorn om Rålle och Lada beskrev med stora ordalag och vida gester att livet är en kabaret där det gäller att hänga med.

Konstförfalskaren Troudout, på samma gång skakad och rörd, erbjöd som ersättning till Emile, det proveniens som skulle bekräfta att det var just den här toppen som omslutit sångerskan av ”My Heart belongs to Daddy” just då hon svalt hennes sista tablett. Först blev Emile imponerad, men ingen frågade honom om var han köpt sin tröja?

Jo, förklarade Troudout lite generat den hade han tidigare samma dag, sålt på loppmarknaden vid Clingancourt, till en man med det ovanliga efternamnet ”Givechy”. Vad hette han i förnamn? Jovisst, ja. Jean Givechy. Så var det.

Emile hade utfört denna gärning för att bevisa, åtminstone för honom själv att han var en verklig människa utrustad med äkta känslor. Allt vad han omgående behövde utföra var att i samspråk med Jean komma överens om en för både far och son lönsamt transaktion.

Kate O’Haras framtid var alltså beroende av ett inte oansenligt, men ändå till antalet begränsat, vad man nu vill kalla dem, agenter, aktörer, organisatörer, entreprenörer, mellanhänder, väskbärare, sockerpappor, eller, som du och jag, helt vanliga, ärliga och plikttrogna skattebetalare som envist och enträget dragit vårt strå till allmänhetens stack?

Där fanns Molly, Frank Murke Senior, om än bortgången så Mary Stewart, Frank Murke Junior, Leila Weil, Rupert, Li Long, Ann Winter, Lex Racoon, Basie, Dalton Trumbo, Dainty, Emil och Jean Givechy, Aliena Stollen, Fröken Emilia von Rittmeister, Generalmajor Alexander von Knööck, Daisy Jordan, Sandra Dadagio och resten är väl mer att betrakta som statister…

Den som en gång sett Basie in action förstod, i bråkdelen av ett ljusår, hur och varför denne antiauktoritäre entreprenör och unge rebell, om han inte redan tillhörde den inre kretsen av levare, mullvadar, luffare, vagabonder, pilgrimer, gårdfarihandlare och resande som i egenskap av fallna serafer och kerubiner, på två vilsna skepp, det ena med det numera lite ovanliga namnet Pequod, eller det andra, ännu mera sällan förekommande, lite barnsligt och löjeväckande, The Flying Dutchman. Det seglade tre skepp på vågen. För det var faktiskt, om man ska vara noggrann, egentligen tre. Det tredje, Medusa, skymdes tyvärr i hastigt flyende dis och dimbankar, men förhöll sig ändå med näsan över vattenytan.

De två som höll på att ramma varandra med bogspröten och galjonsfigurerna som fendrar var i själva verket Pequod och Medusa.

Inte ens på Sjöfartsverket vet man vad The Flying Dutchman hade där att göra, men trodde att kapten Willem van der Decken, som en gång  i tiden varit redig calvinist, nu tappat kontrollen över sitt drickande av nationaldrycken genever och givit styrmannen Smee ordern att, mot fysikens lagar, utföra en kross över Storbritannien och på det drastiska sättet, nå Goda Hoppsudden långt tidigare än planerat.

Hur det stod till med Pequods besättning visste man inte mycket mer än att kaptenen, den enbente Ahab, bröt mot bestämmelsen om valjakten och i övrigt inte uppbar något sken av att vara någon djurvän.

Kaptenen på Medusa, Hugo Duroy de Chaumerey, som på grund av politiska motsättningar inte erövrat besättningens gunst, hade två sällskapsdjur ombord. Den ene var skeppskatten Mauns och det andra, kölsvinet Gloson.

Varför svinet bar det egendomliga namnet, kan dels berott på att hans hans röda ögon var lite glosformade, dels för han, bortsett från att vara kaptenens kelgris, för att fylla en funktion, åt upp överblivna matrester, dels, efter myteriet och skeppsbrottet, då kölistan till plankan var fullbokad, den sjusvansade katten låg i kaptenshytten och, med alla sina svansar, spelade silverflöjt, men någon i manskapet, för att beveka stormen måste offras och kölhalas. Då kom Glosons motorsågsvassa rygg till nytta.

På The Flying Dutchman låg stämningen på skeppet långt under vattenlinjen.

Kaptenen på skutan, Willem van der Decken hade släppt endast en passagerare in över bord, en utländsk medborgare, vad han hette till förnamnet var det ingen som kände till, men efternamnet hade den lite främre orientaliska stavningen Ahasuarus.

Som vanligt var paparazzis, huvudjägare, prisjägare, bountymyterister, sensationsjournalister, eskatologer och pokémondeltagare ute efter hans flintskalliga skalp. De sista skola bli de första, så söndagsseglare och akterseglare låg närmast till hands.

Men, som sagt, besättningen blev alltmer missnöjd. Ahasuarus frågade skeppsgossen Hopp-i-Land-Kalle Andersson, som alla säkert känner igen från kaviartuben, till vardags sa man bara ”Kalle”, om konfliktens problematiska intrig.

Först ville Kalle inte ge svar på tal, men efter en rundlig summa änkeskärv, förklarade han att tackelmatroserna ansåg att, var gång som de skulle klättra upp till de tre aporna (Han som inte hör,Appendix. Han som inte ser, Apenageur, och han som inte vet,Apaculpo. Ingenting att lägga på minnet) men tog matroserna oerhörda och obetalda risker. Apornas enväldige härskare, Kung Louie, var missnöjd med apanaget. Kostnaderna där uppe i masten bara ökade och ökade.

Matrosen Finn Akkusainen menade att, borde inte också besättningen få vara med på ett hörn?

Kapten Willem var tyst och skrapade nervöst med fötterna, men Kung Louie som sedan länge haft valkar i händerna, hänvisade till de tre aporna som visst hade något gemensamt med de tre vandringsmännen på vägen. Först låg förhandlingarna nere, därpå strandade och kontraktet gick ut. Så var allt, ännu en gång, slut.

Ahasuarus hade under sina vandringar, då benen kändes som bly och varken åkarbrasor eller, för att ha råd med en sängfösare, dragandet av timmerstockar från öst till väst och, för att inte dra kustbevakningens blickar till sig, klädde A. ut sig till Paddan som klätt ut sig till tvättgumma, stal bilar som den värsta lyxbilstjuv, rusade motorn som ett skållad nättroll, blev stoppad av en vaken tulltjänsteman i Trelleborg som misstänkte honom för narkotikasmuggling från Pack, men han svor på heder och samvete, under täcknamnet ”Martin Ohlsson” var på väg att gifta bort sin efterblivna avkomma med en flickstackare som gott och väl, skulle rymmas i en normalstor tändsticksask av modell mindre med siluetten av den där grabben med eld i håret.

Ahasuarus var hal som en ål, vis som en uggla  och listig som en räv. Då han inte var ute på uppdrag att söka reda på oframkomliga vägar och anmäla dem till Gatukontoret, kunde han antingen smida ränker, kittla  flickor, reparera punkteringar för tävlande i Vätternrundan samt lära sig sångtexterna från de senast aktuella skillingtrycken, till exempel ”Frieda i Vårstädningen”.

Om man får tro på hans ord och inte ta allt han sa med en nypa salt, var det varken Jeremias i Tröstlösa eller Skånska Lasse, utan just Ahasuarus, under signaturen Västgöta-Max, som knåpat ihop slagdängor som den om Hedvig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, Vildmandens trang, Elektronikvisan eller Kickan i Avatinen.

Som eskapist i exil startade Ahasuarus  charterföretaget ”In Cognito Club” och, när både, av orsaker som tydaren redan är väl medveten om, Hugo Duroy de Chaumerey samt Willem van der Decken blivit strandsatta på öarna Sankta Lucia och Sankta Monika i Ostindien ochKaribiska havet, kunde, med hjälp av satelliten Hep Star som just befann sig ovanför Tel Aviv, fann de två andra nautiska cybernetikerna.

A. hämta dem med amerikanska marinkårens apachehelikopter ”El Gringo” och, som den solidariske vän i nöden han alltid hade varit, utan reservationer, villkor eller diverse intelligenstester, satte in dem i ledningsgruppen, startade rederibolaget ”Tre Bröder” och, som en första gemensam ansträngning, med två gånger tre, lika med sex tomma händer, skapade Europas motsvarighet till Las Vegas, med det lite franskklingande namnet: ”Les Trois Sauvages”En medveten travestering på Las Vegas regel: ”Det man vet innanför Les Trois Sauvages, är som borta med vinden där utanför”.

Detta hade de aldrig klarat utan Ahasuarus handbok: ”Atlas för Vandringsmän”, Willem van der Deckens erfarenhet av att med zeppelinaren The Flying Dutchman som PR- och kryssningsfartyg och där, utanför gondolen låta Hugo Duroy de Chaumereys flygande cirkus och intima privatshow: ”Medusa and her Dancin’ Gorgons” få samtliga åskådare, bortsett från dem som var känsliga för luftgroppar, att tappa hakorna.

Ahasuarus, då han var säker på att verksamheten gick runt, var en rastlös själ och som besatt av att sätta ner sina båda fötter på marken för att på det enkla sättet, utan att lyfta ett finger, försäkra sig om att inte komma någonstans.

Envisare än en otämjd åsna lyfte han sitt högra öga mot himmelen och skådade där en stjärna som antagligen, lite bortom satelliten Hep Star, befann sig någonstans ovanför Betlehem i Judéen.

Senare tiders astrologer vet inte men, efter att ha gått igenom Kabbalans uppgifter om himmelsfenomen, misstänker att, om det alls äger en rimlig och trovärdig förklaring, mycket troligt var en trippelsupernova någonstans innanför Andromedagalaxen.

Vid det här laget, tyckte Ahasuarus att han allt för mycket trasslat in sig i historiens, åtminstone för sin egen högst personliga och privata smak, om än intressanta, så abstrusa järtecken. Vem var han att döma? Vad hade han bidragit med, för att göra världen till en bättre plats att leva i?

Plötsligt, som i ett eldsken från en Bengalisk eld större än K2, upplevde Ahasuarus ett satorilikt mirakel.

Den hisnande insikten om att, äntligen hade hans eviga vandring nått sitt slutliga mål.

Men vem har sagt att han var den som var den?

Nättrollet med ögon stora som plasttallrikar och näsa lång som ett orv, hade simmat mot strömmen och återtagit sin plats under bron.

Trollet, som av Trollmor var döpt till Trams, hade trollbundit Ahasuarus med ett rep tillverkat av spindelväven från fågelspindeln Felix,  och på så vis hållit Ahasuarus på tillräckligt långt avstånd från kontrollspaken.

Ändå kunde resandet ta en annan riktning. Nu, när han åter var som en vanlig människa, istället för att resa mot okända mål, vilket var rätt olidligt i längden, styrde han stegen mot välbesökta turistfällor som Niagarafallen, Kinesiska muren, Disneyworld, Crazeland och sång- och dansparet Doris May Day & Danny Key West.

Nu, när det värsta var över och avklarat, inspirerad av ingen mindre än Renata Chlumska skulle han, ensam och allena, bli den förste som, med hjälp av appen ”Mandelbroed” som på tusendelen av en sekund, beräknade oändliga fraktaler som, in i minsta detalj, beskrev all världens största, medelstora och minsta uddar, kunde ta sig vatten över huvudet utan att bli det minsta våt.

Ännu en tillbakablick.

Många besökare av det numera världsberömda och sägenomspunna etablissemanget ”On the Golden Dole” skakar på huvudet då experterna inom området, med säkra kort på bordet, antyder att Joe, inte kunde vara någon annan än den mycket omtalade ”John Does”.

Eller, som en, av bitter erfarenhet, autodidakt katt, i väntan på rätt tillfälle då råttorna till och med efter tolvslaget, hänsynslöst fortsatte dansa finsk Humpa på salongsbordet, låg i solen och för att vara ren inför den kommande middagen, tvättade framtassarna och med bakbenen, lite arrogant men världsvant, kliade sig bakom de alltför torra öronen.

Med dessa två, från varandra helt skilda världar, kan man förklara hur Basie, med raka steg och moraliskt stöd från Joe bakom disken, passerade dörrvakten Enbente Caesar.

Han, efter att ha tömt fickorna av allt som, i andras ögon, kunde uppfattas som värdefullt, överlämnade till flickan i garderoben, sin slitna och missfärgade raglanrock, med lätta men ändå dödsföraktande steg öppnade och steg in genom dörren till det inre rummet där syndens kända näste pågick som bäst.

Men, varför gå historien i förväg? Varför avslöja slutet, redan så här i början?

Då hade Basie, förutseende och profylaktiskt, låtit en mer eller mindre drogberoende arkivarie, Sandra Dadagio, i utbyte mot en önskvärd och uppskattad naturprodukt, radera Basies ursprungliga namn och uppgifter ur rullorna och efteråt noga kontrollerat att inget fanns kvar som band samman identiteten, den symboliska Basie, med namnet Basie och den fysiska personen, som från och med nu, inget annat hette, än bara Basie. Återstod något, så var i enlighet med termodynamikens andra huvudsats, alltså utraderat och upplöst.

Basie, född om inte igår, så företagsam som få, valde av fri vilja att, utan tvång eller omgivningens alltid så desperat utformade hållhakar, som en ringa hyllning till Mästaren sätta hans egen person i samband med de två ord som innehöll till punkt och pricka samma tecken i ”Count Basie”, i vardagslivet förkortat till bara ”Basie”.

Att Mästarens förnamn, ”Count” alls stod omnämnt, berodde på att Basie, ironisk som han var bekväm med att vara, ville på något sätt meddela de, i det här särskilda sammanhanget, tydare i Steganografi som, i pausen under en mer omfattande analytisk utredning, var så långt bort från en matematisk räknedosa, som bara den pedantiskt noggranne tydaren hade den mentala kapaciteten till att föreställa sig.

Innehavaren och enda säljansvarige var ingen mindre än, utrustad med vasstungat och väloljat munläder, bazookaprickskytten, pacifisten och satyagrahautövaren, Basie.

Väl medveten om att denna i och för sig banala transaktion, från känd till okänd, förr eller senare skulle hamna på tapeten, eller av någon misstänksam, kanske lite avundsjuk, skulle först låta sätta hjulen i rullning för att därpå, när allt kommit igång, stoppa in så många käppar som farten tillät.

Äktenskapet har väl aldrig någonsin, av objektiva betraktare, omtalats som en vapenvila. Av det skälet var det knappast troligt att Sandra Dadagio och Basie hade någon djupare relation.

Basie, med sin intuitiva känslighet, anade huruvida en slipsten borde dras, i riktningen antingen framåt, eller bakåt, men, förutsatt att det fanns tillräckligt med vatten i behållaren under, hur som helst, runt.

Det som, på den tiden då detta begav sig, hade en avgörande betydelse i affärsvärlden, var att behålla ansiktet och en avslappnad attityd.

Visst, det var inget fel med is i magen, men när det knep och ändå inte gav önskat resultat, kunde agenten, kanske motvilligt, men ändå, bita motståndaren i örat, använda sylvassa armbågar och, i värsta fall, slag under bältet.

Alla framgångsrika människor betonar det som Kajsa-Anna Anka aldrig sa, men borde ha sagt. Den som är om sig och kring sig, får också någonting på sig och i sig.

Basie, efter att ha blivit inkallad som en av de frivilliga, insåg snart att om ville han ha ett bekvämare liv, gällde det att, i det här ödesdigra läget, hålla sig borta från att på slagfältet omvandlas till kanonmat, oidentifierbar köttmassa, eller, i bästa fall, en grönsak som på en neurologisk avdelning någonstans, hölls vid liv med defibrillator, respirator, sondmatning, mätning av urin medelst en färdiggraderad urinpåse, rutinerad avtvättning av dagen-efter-illamående sjuksköterskor, morfinderivat med fantasifulla namn som till exempel ”Etorfin”, ”Moramidintermediat” och ”Oxikodon” med olika mängder av verksam substans, antibiotika och, någon gång, men i själva verket, ganska sällan, besök från någon nära anhörig som innerst inne, kanske själv inte medveten om det, ville veta hur länge till grönsaken Dalton Trumbo, skulle hållas vid liv där inne i malpåsen.

För att inte belasta hennes personliga sorg ytterligare några grader,  kan man, kanske logiskt, informera om att också hennes familjenamn var Trumbo, men eftersom det är så vanligt förekommande bör man rakt på sak, berätta att hon otåligt inväntade den ofrånkomliga och avgörande tidpunkt då han äntligen, åtminstone för hennes del, fått somna in.

Utan att sprida ännu ett obekräftat, men illasinnat rykte, påstår man i de inre kretsarna att hon, ifall hennes förnamn helt och hållet överensstämde med stavningen ”Betty”, därpå såg fram emot att fördjupa sin, än så länge, sporadiska kontakt med någon man med namnet ”Rex”, ”Lex” eller ”Plex”. 

Såsom grönsak var risken överhängande att, förr eller senare, skulle han i sitt tillstånd av totalt beroende av växthuseffekten, urvattnas, uttorkas, förtvinas och skrumpna ihop likt en övermogen liten oansenlig morot bortglömd i en matkällare.

Eller, tvärtom, skrumpna, grågula, med ögonen utväxta till rotliknande spröt, potatisar som, så länge de klarade sig undan elakartat mögel och utsvultna parasiter, för att slutligen, i brist på vårdpersonal och vårdplatser, hamna på komposthögen och, i vilket fall som helst, omvandlas till fet och fyllig mylla. Men för potatisen som kunde konsten att överleva och klarat sig igenom alla eklutar, skulle denna tillvaro motsvara en midsommardans med sill, dill och en liten därtill.

Det om detta.

Som gatpojke hade Basie uppfostrats av Magin och hans tuffa gäng, ”De Oregelbundna Bagarna”, eller, ute på gatan, ”Vilda Västerns Lejontänder”. Av dem hade han lärt sig att,  inne i dystra gränder och ute på de ändlösa gatornas trottoarkanter, hålla tand för tunga, eller som olycksfåglarna själva krasst och sparsmakat uttryckte det: ”Hellre örfilad, än skamfilad.”

En hård skola för en del, kanske man kan tycka, men Basie lärde sig att, antingen i en korrespondenskurs i teoretisk, väl medveten om att fysiker är de vetenskapliga forskare som oftast tar destruerar sig själva, fysik eller av andra som uppnått den inte av alla uppskattade, hedervärda och avundsvärda ställning som samhällets absoluta paria.

Allt han hade reserverat åt sig, var en sex kvadratfot del av trottoaren, först på Basin’ Street, och efter att ha utstått och klarat av examen från gatpojke till en av Grevarna från Graven, kunde, mera bekvämt och i tillbakalutat ställning, på Lätta gatan planera inför en inte särdeles ljus framtid och med de två tomma händerna framför sig, komma på att brott visst kunde bli lönsamma, förutsatt att man höll sig på behörigt avstånd på den vildare sidan, från gatans desperados.  

Steganografiska amatörforskare har ställt i rampljuset frågan om hur det gick med Basies korrenspondenskurs, men allt tyder på att han blev kuggad av läraren William Fontana, eller om det var Montana, eller Pontana, då delkursen behandlade ämnet om huruvida vårt Solsystem ute i Universum går att likna vid Orrery.

Han tänkte att till den som har ska det vara givet, men, eftersom han, bortsett från sina två tomma händer, ingenting hade, måste han börja från just den punkten och behålla det i bakhuvudet. Vad skulle det innebära i praktiken? Jo, antingen i negativ eller positiv anda, någonstans att dra. Vad skulle han dra åt, eller dra i?

Trådar, speciellt de som var färgade i rött, växte inte på träd. Var skulle han finna dem, om inte där trådar såldes i parti och minut?

Han fann en tygbutik på Svåra gatan, men upptäckte att priset låg på en sådan hutlös nivå att han inte ens med den bästa vilja i världen, med en normallång antikvariatsstege och sin längsta långfingernagel inte ens kunde beröra dess yttersta kant.

Tyghandlarens dotter, Lucy Jordan, tyckte synd om Basie och sa att hon omöjligt skulle kunna ge honom en lös tråd, men att butiken för tillfället hade två solröda och sorglösa segel till samma pris som för ett.

Eftersom Basie ännu så länge inte var tillräckligt stadd i kassan att han kunde betala i kronor och ören, gjorde de upp en stegrande betalningsplan vars sinnebild i stora drag var identisk med Roger Moores lag. 

Basie gav in allt han kom över och fick i gengäld så gott som ingenting. Han samlade på alltifrån tomglas, stämplade frimärken han funnit i Gatukontorets, av råttor, välbesökta soptunnor, smutsiga och otvättade sedlar hade gjort sitt, konto- och kreditkort som råkat förbli utan spärrar.

Även han töjde på reglerna, kunde han ändå inte ro båten ändå upp på landbacken.

Ute på Lätta gatan gällde fortfarande Djungels outtalade, oskrivna och underförstådda lag. Vinna eller försvinna. Äta kakan eller själv förtäras av utsvultna pirayor i en ganska så trist akvariemiljö vars bakgrund om besökaren var utrustad med gott om tid, svaga ögon och långt gången vattuskräck, skulle kunna påminna om Amazonas.

Basie, efter att ha bortsett från Sandra Dadagio och innan han stött på Lucy Jordan, var som den fattiga flickan, medellös tills han kom på den för honom hittills outnyttjade talangen att på gången känna igen en godtrogen och kärlekskrank panelhöna som, med den biologiska klockan på armen kommit fram till att bättre sänt, än aldrig.

Basie, som den dagdrömmande söndagsfilosof han var, spelade, improviserat och utan färdigskrivet manus, riddaren av den sorglösa skepnaden och i denna uppenbarelse sol-och-vårade panelhönan Dulcinea som inget annat hade för sig än att invänta den rätta men medellöse riddaren på den vite springaren Rosinante.

Vaganten, kanaljen, rosenkavaljeren och löskerkarlen visste med sig, eller troligtvis gissade, att om han själv inte tog tillfället i akt, så, om inom  en halvtimmes tid, skulle Riddar Blåskägg komma och enlevera den fagraste av fagra, Dulcinea. Det vore orättvist, speciellt då han nu själv inte är närvarande och kan försvara sin heder, att anklaga Basie för att vara helt skrupellös.

Skrupulös var han så till vida att han, som tuppen i visan, hellre plockade henne själv, än att överlåta grovjobbet till någon förbipasserande, timanställd vikarie eller inhyrd från någon plockningsanstalt, som, i sämsta fall, kanske både för Basie själv och den oplockade gåsen, som i det här sammanhanget var en, om inte blind så i alla fall, redlös, rådlös och ägglös höna, vore det ju för samtliga inblandade bättre, intalade sig Basie, att helt ta sig an uppgiften, än att hälla ett spann med vatten över hönapönan.

Som alla säkert förstår, gav dessa impulsiva kontakter med affärslivet inte mer än tillräckligt för att inte ta alla tillfällen som erbjöds.

Tomglasen förblev tomma och lockade inte till sig någon främmande själ eller hemlös och herrelös spirituell pratmakare.

Frimärkenas tid var ute. Det fanns betydligt fler samlare, än objekt.

Utanför hushållens brevlådor stod frimärkssamlarna samlade och skränade som vinddrivna gråtrutar, efter de små lappar som alltför ofta avbildade Dyngbaggen som var morgon kämpade med Oidipuskomplexet, inväntade modern och in i det sista prokrastinerade ögonblicket då odjuret slutligen skulle ge upp och själv bädda sängen. 

Brevbärare förr var rädda för morrande hundar med tandgarnityret synligt för alla hågade.

Nu måste de häst-, horn- och håglösa, vardagens ödmjuka hjältar, för att dels lura samlarna, men också plikttroget, i ur som i skur, kunna utföra uppdraget, klä ut sig i andra anständiga yrkesutövares kläder och som gatuarbetare, stambytare, lykttändare, gångtränare och källargubbe, söka reda på  sådana undanskymda dörrar som kunde leda till ett hittills oanvänt men välventilerat skyddsrum, som på grund av ointresset från folket på gatan, förblivit intakta.

Basies far hade just innan han utförde sitt sedan långt tillbaka väl inrepeterade sista andetag, lärt Basie att bekvämligheten är uppfinningarnas moder. Därför började Basie intressera sig mer för kollektiva verksamheter med delat eller inget ansvar, än att på egna ben klättra uppför den Maslowska karriärstegen.

Utanför en dörr hängde ingen nyckel, men en lite trött och sliten skylt som på ett mycket diskret sätt antydde att där innanför skulle finnas, om det fortfarande var till städse, ett rekryteringskontor.

Visst var det väl på något sätt bättre att bli en rekryt, än att som förut, tituleras som ett överflödigt mähä.

Som rekryt skulle han i alla fall ha någonting att äta, någonting att dricka och, om Ananke, Ödets och Nödvändighetens Tvångsgudinna, var på gott humör, någonting att kyssa. För kärlek utan kyssar, är ingen kärlek alls. Gärna någon lik Kristen Stewart, Natalie Portman, Sandra Bullock, Charlize Theron, eller, vad var det nu igen som hon hette, någonting med K… Ko… Kowalski? Kowalaska? Walewska? Kalewska?

Fatalismen var en sak och Defaitismen något helt annat. Livet på andra sidan var alltid grönare och den som sparade, han, förutsatt att inte penningvärdet föll och bankdirektörerna fick sin beskärda del av kakan, hade.

Även om platsen han just nu befann sig på och klädpaltorna som skyddade hans utarmade lekamen från smuts, kyla, vind och ohyra, hade hans möjligheter till, materiellt sätt, högre levnadsstandard och därmed också förlängt liv,  antingen indifferent, potentiellt, eller exponentiellt, avsevärt, med ett snäpp, ökat.

Om Ödets inverkan på Basies liv var, i förhållande alternativa vetenskaper som I Ching, Astrologi och Tarot, betydligt framgångsrikare, så varför inte hjälpa det lite på traven?

Försvarsmakten erbjöd till de nyrekryterade inga särskilt frestande utgångslägen.

För dem som klarat diverse teoretiska boot camp, återstod ett fest i civila kläder där de inmönstrade för att försvinna in i mängden, i grälla camouflagefärger , efter en rikligt frukost bestående av näringsrikt bröd med nykläckta mjölmaskar och till dryck, tungt vatten från en närbelägen källa, som en hjälte från sagans värld, skulle, trots en eländig hösnuva, skilja agnarna från vetet.

Det var under detta välarrangerade gatulopp som Basie äntligen efter så många år, fann sig själv och det han ville brinna för. Ingen visste så väl som honom hur det kändes att hur mycket han än eldade, så var spjället stängt och ingen värme kom upp till kråkorna.

Visst lät kanonmat gott, men det kunde lätt bli för mycket av det goda. Köttmassan, också som korv eller paté, skulle lämna en, åtminstone till att börja med, antydan till efterhängsen bismak som bara efter någon timmes tid hade den oönskade effekten att framkalla först illamående och alldeles efteråt, satte igång de gängse kräkningsreflexerna.

För den arbetsovillige kunde livet som grönsak låta, om inte bekvämt, men som en fullt rimlig lösning på tillvarons oblomska problematik.

En optimistisk dystopi, där allt var till det bästa, men handlingen hängde inte på minsta sätt samman med en medvetet vald intention.

Nej, krigsplatsen var nog inte någon, inte ens på läktarplatsen bredvid kändistidningarnas aktörer eller statister på uppåtgående, något som var överhängande, janssonitisk frestelse

Tillbaka till den krassa verkligheten.

Ensam är inte, som många tycks tro, starkare än kedjans svagaste länk. Till skillnad från humpan, behövs minst två som för att dansa jenka och och visa framfötterna alldeles för många blir antingen en black om foten eller, ännu värre, ett plockepinn som till och med kaosforskarna skulle benämna som huller om buller.

Det som Basie, i nuvarande läget behövde, var en vapendragare i samma kaliber som hans egen. Detta, än så länge, outförda initiativen kunde ifrågasättas både en och två gånger. Tänk om ifall att personen i fråga, ute i levande livet, skulle vara minst lika listig och klok, än han själv trodde sig vara.

Således var Basie inte intresserad av att någon utomstående skulle kunna förväxla denne nyss designade föreställda, anlitade som in i kvarkens minsta por, var identisk med honom själv.

Efter en stunds reflektion kom han att tänka på att i MASH hade förekommit något som tittarna, i brist på bättre ord eller levande fantasi, brukade beskriva som ett radarpar som på samma våglängd, i samma kanal och på bästa sändningstid, pratade i munnen på varandra och på det viset uttalade samma repliker, helt synkroniserat.

Rutinen kunde för publiken verka lite störande, men med tanke på, även om reklaminslagen gav betydligt bättre resultat, kunde producenten, i det här fallet, företaget ”Tre Ess i Mosssen” spara in på de ytterst begränsade resurserna genom att, profylaktiskt, istället för att låta författaren formulera manuskriptet i dialogform, ge den ena originalkopian till Aktören X och den andra till Aktrisen Y, för att därpå, efter att regissören givit den bergmanska klarsignalen om ”Tystnad, Tagning”, naturligtvis, var och en för sig, uttala bokstäverna, stavelserna, meningarna och styckena, med diametralt motsatt frambringande av ljud. Ungefär som det välkända: ”Sadlarna äro åsnade”.

Han, eller om han egentligen visade sig vara en hon, som envisades med att titulera sig som Friherrinnan av Limoges, kunde inte helt oväntat ha alltför högt uppställda målsättningar och ställa till allmän oreda, medvetet eftersträva att komma i tid och otid, förställa sig som  maka-damen i urverket, eller i sämsta fall, försätta kanske både honom och sig själv i ett oväntat, men kanske ändå, åtminstone när även små grytor har öron, välkommet ateistiskt-agnostiskt, välsignat tillstånd.

Med hela den utsikten framför sig, kunde framtidsvisionen om radarparet sönderfalla likt tusen subentropiska bitar.

Där ute i en avlägsen förförort, på ljusårs avstånd från kändismaffian, diskjockeys som spelade deep house högt uppe på skyskrapornas takterrasser, livet i sus och dus, och, när orken fanns och tillfälle gavs, ta tag med ett fast grepp om båda hornen i livets våghalsiga uppkastningar, likt en adrenalinstinn hängandes på sidan om en av fullt raseri hoppandes vildtjur, skulle rodeoryttaren, som i det här fallet inte var densamme som riddaren av den sorglösa skepnaden, fokusera på uppgiften, först föreställa sig den inre bilden av själen som styr över kroppen och därpå i ett tillstånd av tomt sinne, släppa taget samt utföra allt som stod i hans makt, för att, om inte stallknekten Nils Ankarström utfört en häpnadsväckande saltomortal, sitta kvar i orubbat rede, när det i dess ställe egentligen borde ha funnits ett schabrak, en sadel med väl användbara, hellre av, visserligen mjukare, men ändå mer ekonomiskt och estetiskt tilltalande, stigbyglar av gummi.

Var skulle han finna denna Friherre av Limoges,  som till skillnad från honom själv, var utrustad med andra förutsättningar, tillkortakommanden, egenskaper och talanger?

Under en tillfällig ledighet, ”bondpermis” vars uttryck envist hänger kvar från det förindustriella brukssamhället, då härförare, krigsherrar, legoknektar och vasaller lät tvångsvärva bönder och drängar, i hopp om att dessa högst obildbara slöfockar burit på nedärvda och medfödda kunskaper om riddarsporrar, hälsenor, heraldiska vapensköldar, sängfösare, män helt klädda i dykarklockor som väpnaren Sancho Guillermo Vilas med lyftkran, rep, block och hävstänger, satte stridsmannen säkert där han satt, uthärdligt bekvämt, men för den vita Rosinante, första anhalten till tillstånd av artros, ledslitage, ischias och ett ändlöst travande, likt åsnan som har som dagligt uppdrag att gå runt och runt brunnen, inte som katten runt het gröt, för att pumpa upp vatten, färdas på vägen mot ett okänt men ändå följdriktigt slut. Och, hur som helst, ändå slutligen hamna i falundsk gruvkorv.

Som grädde på moset, försåg vapendragaren den unge hjälten med en ergonomiskt utformad spikklubba, nyss utsprungen svärdslilja, sorgmantel, på huvudet en stormhatt och, om tillfälle gavs, istället för att vara tvungen till att gå värdshus förbi, i penningpungen vara utrustad med tillräckligt av kontrareverser för att, efter dagens nappatag på slagfältet, utropa en skål i husets vin och ett fyrfaldigt leve för morgondagens segrare, förse sig med husets alla läckerheter, och om ifall han skulle ha tillräckligt av erforderliga krafter över och om han inte redan somnat under bordet, bedra Klamm på servitrisen Friedas höviska lustar.

Inte nog med det. Bonddrängen, i det här fallet, Sancho Guillermo Vilas, efter att ha klarat av husförhöret, och som ett rinnande vatten lärt sig Lilla Katekesen, samt med acklamation genomgått  generalrepetitionen inför Nattvardsgästerna, borde inför den sista striden ha studerat: 

Allmänt personskydd som allt möjligt mellan satellit och det jordiska, musköter, mörsare, trängen, tränsen, flänsen samt, i brist på annat, vallgravar, skyttegravar, vanliga gravar, gravar i alla former och färger och skyddsvärn som på en gång gav den menige möjligheter till att bli av med de värsta lopporna, tvätta uniformen, ta ett hälsosamt gyttjebad, eller, varför inte, koppla av med skummande läsning av ”Tractatus Logico-Pholosophicus”? 

Basie begav sig på vinst och förlust ut på en sådan, i texten ovan beskriven ”bondpermis”.

För att minimera risken att bli fasttagen, styrde han kosan mot Saigon, där kontakten han eftersökte kunde finnas tillgänglig i någon opiumhåla, ett lusthus eller, efter en natt i Bangkok, lyckan kommer lyckan går, stå i en tågkorridor för att, från station till station, snarast möjligt, få tillgång till ett annat ställe.

Om Basie bara hade vetat hur rätt han skulle få. På baren ”Goto to Go-Go”, en lagom mörk och dyster, rökfylld av det ena och det andra, svettdoftande och unken spritlukt, hak hängde den som skulle bli Basies kompis, kollega och marktjänsteman, Dainty.

Dainty, liksom Basie, hade också först av allt gjort sig av med sin identitet, personuppgifter och CV. Hans devis löd lite lakoniskt: ”Det man inte vet, har heller inget ont av”.

Som två natthökar dök de ner i storstadsdjungeln för lyssna på vrålen från de giriga marknadskrafterna, ta reda på vad kunderna, ännu inte hade en aning om, att de hett eftertraktade och vad underhållsdetaljen i Yokohama i så fall hade att erbjuda.

Basie och Dainty delade de två väsentligaste insikterna om att om någonting är gratis, så kommer räkningen snart som ett ofrankerat brunt kuvert på posten, samt, om något verkar alltför bra, så kan det ändå alltid bli bättre och bättre, dag för dag.

Men ska man skapa något med två tomma händer, behövs åtminstone något stabilt att, som varje erfaren ballongresenär vet, om stormar med störtskurar blev ett återkommande inslag i vardagslivet, tro på.

I den bästa av två grymma världar har flertalet av dem som medelst tvång, utpressning eller ett kors i taket att bära, eller av egen fri vilja, enligt indeterminismens paradox, insett att ett löfte från en givare som vill förbli anonym, aldrig kan vara något mer än tomma ord.

Detta, om något, är för tydaren en mycket betydelsefull detalj. Varför bör orden vara tomma? Jo, som klockaren i sketchen säger, annars kan man ju inte fylla dem med något. Alltså, i och med avsaknaden av tomhet, försvinner steganografens utrymme till att fullfölja sitt hemliga men ändå ack så nödvändiga hantverk.

Basie och Dainty, med kontakter högre upp i den av tradition strikt hierarkiska organisationen, ägde en dyrbar kunskap om att ju fler slevar, desto sämre slängar. Med ett brev hit och ett telefonsamtal dit, kunde de ganska lätt justera sina malplaceringar från västfronten, krigszonen, ingenmansland, eller ännu värre, till eftervärlden.

Även om tricket var gammalt som gatan, kunde ändå inte de rutinerade biljettombokarna hänga med i alla turerna.

Basie och Dainty, mitt framför ögonen på den av övertidsarbete utarbetade tjänstemannen som kände ett starkt behov av att väcka liv i anden med en kopp hederligt skånerostat kokmalet java.

I detta sanslösa tillstånd var det inget problem för radarparet att sänka medvetenhetsgraden på vederbörande och nedanför reservtankens röda streckmarkering, röra till i skallen på den ovan nämnda, så att denne visste varken konkavt eller konvext.

Summa summarum blev att de två enkelbiljetterna till evighetens slutstation, med vindens hastighet, blev ersatta av två förstaklassens bekvämlighetsinrättningar och efter att båda ankommit från ett annat ställe, på givna platser i marketenteriets lägerbyggnad självständigt kunde sköta om handläggningar av administrativa fördelar som beställningslistor, falska namnteckningar och en uppsättning mer eller mindre, med bara ögat, oläsbara stämplar.

Marketenterilägret hade en enda stor nackdel och den var att, innanför arméns högst begränsade ytor, fanns det alltid sysslolösa individer som ingenting hellre önskade än att sätta krokben för intet ont anande förbipasserande, altruistiska välgörare. Alltså måste den välplanerade verksamheten för att uppnå erforderlig friktion, först läggas i träda, och när bästa tillfälle gavs, medelst en hård men rättvis, välplacerad fot, mota ändan ur vagnen, för att slutligen och sist, hamna på gödselstacken eller i komposthögen.

På lagom avstånd, men ändå inom givna ramar, stod en övergiven ambassadörs- och kolonialistvilla, Villa Toscanini, som rymde allt det som Basie och Dainty kunde önska sig för att realisera den gemensamma dröm om en, för var och en av dem eller båda tillsammans, framtid i överflöd.

Förutsatt att innehållet är tydligt och enkelt formulerat med rak ordföljd, subjekt, predikat, objekt, huvudsats och bisats, kan ett brev betyda så mycket mer, än bara en oregerlig svada av invektiv, diftonger och ovett.

Många nybörjare ägnar alltför mycket tid på att, i butiker och på nätet, få tag i bruna kuvert av den rätta nyansen, men det är, som alla vet, som barnet på julaftonen, efter julklappsutdelningen, hellre leker med omslagspapperet, än med den exakta skalmodellen, föreställande Golden Gate-bron och tillverkad av plastmodellföretaget Charlie Rivel.

Varför chansa?

De skrev till President Eisenhower och förklarade att där de befann sig saknades en artist- och underhållningsdetalj. Borde inte detta tomrum, om inte beroende på Horror Vacui, så fort det var möjligt, utfyllas till allas lugn, tröst och muntrationer?

Här, om Basie eller Junior kommit på den tanken i det här läget, skulle Kate O’Hara tidigare än förr, förutsättas ut på banan.

Presidenten, vars täcknamn, antagligen av en ren slump, var ”John Doe”, känd för sin skrupulösa effektivitet, sände omedelbart en order till Basie och Danty, med originalkopior utskrivna av privatsekreteraren Deborah Dungen från Agenturen Dagens Dagsedel, till ekonomi- och personalansvarige Thage Toy-Toy, att snarast skapa, så länge ingenting var uppdagat av i allmänhetens tjänst, public service och statens egenintresse att förse de två med allt de behövde, inklusive Drömslottet Villa Toscanini, med AC, WC, DC, CD och CV.

I detta framtida komplex ingick elektricitet, värme, både införsel av rent vatten och utförsel av förorenat dito, för att först och främst komma inom skotthåll till denna utopiska idé, tillsätta ett intern utredning, ett forskarteam, bestående av inga andra än duon Basie och Dainty, samt en tredje, icke ännu namngiven person, eftersom denne kontrollant,  Agaton Pomeranz, mer ingick i metafysikens domäner, än i den dokumentativa verklighetens.

Den ytterst hemliga, statsanslutna organisationen Far far Away, med en enda chef och anställd, Helmer ”Mister Du En Står det Dig Tusende Åter” Sverker, också, med ett enklare namn kallad Mister Twisted Sister, hade som främsta uppdrag smörja statsapparaten, hålla hjulen igång och presidentens namn utanför.

In absurdum, förneka all kännedom om eventuell obskyr, för att inte säga omoraliska, demoraliserande och dekadenta underjordiska rörelser som, om tillfälle gavs, skulle kunna utvecklas till erosioner, skälvningar och jordbävningar. Allt sådant som, i och för sig alltid väckt allmänhetens intresse. Som vulkanisten sa: ”Här eldas minsann inte för kråkorna!”

Denna kombination av fri passage, carte blanche, maladera delicta och check in blanco, skulle ändå bland moralens väktare och god vän av ordning, kunna betraktas som en persona non grata, men ändå, av någon perifer person i Vita husets Ovala rum, med högsta graden av prioritet, sekretess, godkänd politiskt, religiöst, ekonomiskt och kulturellt samarbete mellan de tre inblandade parterna, som till exempel de tre aporna, lite föråldrad eftergiftspolitik, försedd med fri lejd in i framtidens möjliga rådande förhållanden.  

Som alla statsöverhuvuden före honom var denne John Doe, med en lite mer aktuellt inriktad grammatisk paradigmskiftare och paragrafryttare, nuvarande presidenten, inför nästa valperiod, i vilka sammanhang som hans namn, ”Johnny Does”, ovillkorligen skulle dras ner i smutsen, alltid beredd att finna på en kreativt fyndig, om inte helt vit, så åtminstone vid första anblicken, schackmönstrad, svart-vit lögn. På långt håll och med svaga ögon, blir detta mönster, som alla vet, grågrått. Detta för att, i nödfall, hålla alla utvägar öppna.

Utan tvivel, i stridens hetta kunde samtliga ändamål helga vilka tillgängliga medel, om de inte belastade statens budget alltför mycket, som helst.

Politikerna inför valet utlovade som vanligt till medborgarna populära och livgivande traditioner och muntrationer, bestående av pajkastning, anklagelser om hemligt ekonomiskt stöd till att klamra sig ur hastigt uppvispade rättsskandaler, oönskade beröringar, förfalskade dokument, förtal, oacceptabla personangrepp, var sådant som man, som senator, medborgare, fan av lagen Washington Rednecks, Washington Senators, Washington Wizards, Washinton Flipper Dice och Women’s Liberation Water Polo Roasters, Funck-Westerberg-Runestam-Clevin Research Group, måste lära sig att sådana grabbatag rakt över ytan och diskret under diskstället, ändå kunde ha, vilda bortförklaringar till varför inte gräva upp stridsyxan, alla de begravda byrackorna, uggleboet i mossen, även om de var aldrig så omedgörliga och motvilligt släppte taget, med framfötterna före dra ut alla lik som låg i högar inne i garderoberna och spjärnade emot, likt nyss insjuknade i enligt DSM-7, diagnosen Rigor Mortis, med både motsträviga armar och ben.

Hela denna oerhörda ansträngning enbart för att, inför den kommande framtiden, stadfästa en avgörande kulturpolitisk markör.

Med en lite arrogant gest kunde Johnny Does, senare här i texten förkortat till ”J-oe”, beordra administrationen, med ständigt tillfällig och tillförlitlig hjälp av lojala medarbetare och trogna sympatisörer, i god tid före avtala klockslag med alltför ivriga skjutjärnsjournalister och oavlönade, ideellt arbetande visselblåsare som riskerade liv och hälsa för att utöva sitt av eget initiativ uppdrag att väcka människorna ur deras dogmatiska slummer. Alltid fanns de som skulle sko sig i ogjort väder, doppa näsan i varm choklad med konsekvensen att skinnet på ytan fastnade på ovan nämnda doftorgan. Andra som, fastän de tog sig i akt stoppade ner hela handen i syltburken, som, likt en apfälla slöt sig om näven. Vad händer när sylten utsätts för lufttemperaturen? Jo, den torkar.

Därför var det lätt för lagens väktare att arrestera de insyltade när de togs på bar gärning.

I händelse av detta skulle rörmokare, rörläggare, avloppsrensare, Gatukontoret och andra infiltratörer med falska identitetshandlingar sätta in väl utsövda målvakter i nytillverkade gyllene burar i postmorisk stil, och, när inlandsisen var bruten, vågorna väl lagt sig, stiltje åter rådde och radiotystnaden inte ens släppte igenom ljudet från en fallande stoppnål, börja om från nytt.

Vad är detta, tänker tydaren, om inte ett i raden av avledande förvirringsmoment?

Jo, just den frågan är väntad. Denna oväntade insikt om de avledande förvirringsmomenten är inte ett delmål, utan en passage.

Till skillnad från de oinvigdas upplevelsesfär, ”syltburken” är denna kontrast, om än inte smärtsam, så ändå, ända ut i fingerspetsarna, ett oundvikligt förlopp i steganografins pedagogiskt utformade behavioristiska program där individens själva beteende, oavsett hur attraktivt eller sympatiskt utseendet än är, påverkas av att ingenting är större och mer utmärkande, än, oberoende av Big Bang, ändlösheten som vi, oavsett, etc. etc. en dag, var och en av oss, måste möta ansikte mot ansikte.

Steganografin är inte något nytt påfund tillverkat av en arbetslös antropolog, sysslolös semiotiker eller främmande nomenklatura som styrs från ett Rymdimperium, på en svart stjärna utanför Sirius, vars huvuduppgift är att ”Försvara det Onda som är Godare mer Nöden Kräver”.

Inte heller är det en av alla tänkbara men orimliga konspirationsteorier vars enda syfte är att sätta myror i huvudet på teflonpannor, fakta- och aitibiotikaresistenta bakterier i svang och, ändå inte så helt otroligt, efter att nytillsatta makthavarna enligt deras valmanifest, först skulle tvätta byken på nittio grader Celsius, dammsuga golvet och piska mattorna, passivt låta undersåtarna tvätta sina upphettade hjärnor i trettio grader och, för att spara energi, torka byken tillsammans med hjärnorna, på tumlarens program ”extra torrt”.

Det gammalgrekiska ordet som har omvandlats till till nutidens ”Mystik” anknyter på ett enkelt, lättfattligt, men något oroande sätt till Steganografin i betydelsen: ”Jag döljer”. ”Oroande”, på det viset att Steganografin, åtminstone som den har utformats under mer än tvåtusen år, aldrig någonsin tidigare har förväxlas med ”Mystik” eller, ännu värre, tåpliga trolleritrick utförda av någon påstruken herre med en svart stjärnstrut på huvudet, ett långt spö med en femuddig stjärna fäst längst ut i ena änden, samt en lite maläten och missfärgad nattsärk som han sannolikt, när modern var ute på ett annat ställe, med berått mod och hänsynslös som bara en ”mammas lilla pånke” kan vara när idéerna tryter och den sista utvägen till dagens spånk är att ta första steget ut på golvtiljorna och utföra det som krävdes för att inbilla publiken att hans charlataneri utgjorde en första inblick in i steganografins uppochnervända spegelvärldar.

Om han bara i tid insett sitt misstag, borde han, med hjälp av Ariadnes röda tråd för nödlidande, ha klarat sig ut med livet i behåll.

Steganografin, åtminstone som den artar sig idag är ju ett tillämpbart medel och inte, vilket många tycks tro, en orsak med sig själv som ändamål. Steganografens främsta hantverk, finns ju i och inte bakom eller under, vardagsplågornas oregelbundna repeterationer. 

De objektiva, opersonliga, obalanserade, opartiska och förnuftsvidriga verklighetsförankrade påståendena ingår i abstrakta och paradoxala förklaringsmodeller omformulerade till lögner och förbannade poetiska alster.

Så som sig bör. Vissa ord och begrepp förblir mer lämpliga än andra. Kanske ett problem lämpligt för föga praktiskt sinnade, akademiskt, teoretiskt skolade att ha som hett ämne för doktorand-uppsatsen?

Den hängivne, besatte och ytterst sammansatte tydaren, någon i motsvarande ställning till Mästaren, Legenden, Ikonen, Idolen och Avataren Alan Turing som aldrig tvekade om att samtliga meddelanden innehåller mellan raderna, oskrivna regler om hur formeln och ingår i innehållet. Det är en vida spridd villfarelse att formen, nödvändigt måste omsluta innehållet.

Det gamla, om det lästes med ett öppet sinnelag och, efter en tids avkopplande semester i Andorra, kan granskas med nyformaterade ögon kan, bör, men inte ovillkorligen måste negligera ett budskap som, långt innan någon har kastat en blick på det, inte tillfört någon nytt, utan tillhör den tid som flytt.

Det kan tyckas vara en dåligt formulerad ordvits, men Steganografin, till skillnad från sin dotter Kryptografin, ägnar sig faktiskt åt att, bokstavligen, med larvfötterna i kraftiga, välskötta, men ändå för ömma fötter, överdrivet hårda soldatkängor, krypa in och utforska minsta möjliga skrymsle.

Förr, i alla fall för oss avlägsna dåtiden, när bondebefolkningen satte ner sina barskrapade och såriga av tåbira doftandes fötter ute i tassemarkernas gråzoner, oroade sig de outbildade, ”outbildbara” för orörd natur, arv, miljö, masshypnos och från fjärran planeter med UFO-sändningar av telepati, fanns andra, oförklarliga, men som vi som lever idag, har insett måste vara påhittade faror som de, för att hålla sig själva i spänning och skrämma barnen, möjligtvis, men osäkert varför, ligga undanskymda i mörkret eller på ett annat och för ryggen, axlarna och nacken, bekvämare annat ställe.

Även om myren föreföll mossig, mäktig och mätt, trivdes hoten bättre på medelhårda underlag där sikten mellan älvdans, dis och dimma, var betydligt bättre.

Vidskepelsen var den tidens ”tippningspunkt”.

Skogshuggarens son, som nutida trilskande prästpersondataregisterryttare, berömd i samband med gula men glada änkan, menar egentligen var Skogsvaktarens avkomma, hur det än var med det, så var han av prästen i Utanmyra döpt till inget annat än ”Erk”.

En dag då molnen hopade sig men solstrålarna ännu så länge kunde tränga in mellan granarnas, av barr betäckta, grenverk måste bondsonen Erk bege sig ut i stora Sjumilaskogen för att någonstans i dess mörkna, dystra och löst sammansatta formationer av kamikazeutbildade, utsvultna myggor, finna en gren som var lämplig till att tillverka ett orv.

Om det var på grund av att närmaste byn, på bara en mils avstånd från torpet där Erk hörde hemma, helt var i avsaknad av jäntor i hans egen ålder att vänslas med, eller ett undermedveten, primitiv drift att få uppleva något som han, efter att han funnit en jänta att vänslas med, som i det här enskilda fallet var döpt till ”Maja”, då de slitit hårt och fått de ekonomiska bekymren att halveras, lite räddhågsna, satt igång hjulen att snurra och Erk satt med barnen och barnbarnen kurandes framför, då kråkorna sov och drömde om att utföra storartade kråksprång med kråkfötter och kråksång, brasan i öppna spisen och Maja skötte marktjänsten, kunde han förtälja om att han en gång i hans ungdom, han var väl inte mer än fjorton vårar fyllda, uppfattade ett hålrum som rörde sig framför honom.

Då det vände sig om, förstod han med en gång vad det var, Skogsrået.

De små barnbarnen darrade och, för att känna trygghet, kröp tätt intill varandra. De större barnen knyckte på sina styva nackar, men när de trodde att ingen såg det, darrade lite på läpparna. Tillbaka till Erk och hans ytterst begränsade erfarenheter av oknytt:

Erk höll på att falla baklänges, enligt honom själv av förvåning, men, Maja som kände igen sin makes löss på gången, ropade från skurhinken att Erk verkligen fallit baklänges, men att det i huvudsak berodde på hans överviktiga, etthundratvå centimeter i omkrets runt midjans kulmage, benen, som i det här fallet också omfattade låren, var tunga som bly, de av atros utslitna knäna vek sig och fötterna, trots att hålfotsinläggen skulle motverka höga vrister att, in i det sista vägra utföra sitt dagliga uppdrag.

De, undersåtarna, kulmagen, benen, låren, knäna, fötterna inklusive vristerna, menade samstämmigt att Erk som var deras enväldige härskare, hade sig själv att skylla.

Enligt Viola Arkesus från Flen, som i överensstämmelse med Metodboken följde undersköterskas arbetsbeskrivning på Vårdcentralens laboratorium i Göteborgs och Bohus Län, utsago efter att hon stuckit in en kanyl i Erks vänstra armvecks knöligaste ven, att han tillhörde gruppen AA och som född tidigt på våren, före snösmältningen, var en äkta ”Vintermänniska”.

Om hans rörliga lemmar inte burit sig så illa åt, kunde han kastat sig ut till livet på gatan, tagit till benen och lagt dem på ryggen. Nu, blodet isade sig i ådrorna och han föll föll handlöst baklänges, utan att slå sig sig, av ett helt annat skäl, för han var nämligen förstelnad av skräck. Sa Maja.

Han i sin tur, lade skulden på en allt hårdare jordmån.

Till sitt ömkliga försvar sa han att, om de bara vågat föra fram sina kritiska åsikter då det fortfarande fanns gott om tid över till rationell reflektion och förberedelser inför att grundvattnet skulle eller kunde sjunka under index, sädeskornen hellre än att hamna i plogfåran, av fri vilja hade valt att hellre dra benen efter sig, maska, stå vid kiosken och häcka, och, istället för att bada i gyttja, ligga och sola näck på hälleberget och invänta ännu ett skyfall beroende av klimatförändringen, för att, efter det, masa sig ner till det ljumma vattnet och suga åt sig av den livgivande vätskan.

Då skulle också Erk, känd i bygden för att vara en ivrig förespråkare för backstugesittandet på ljugarbänken med egna ögon inse att, utan syndafloden som profeten Noa (allmän förkortning av Nationella operativa enheten, som är en fristående verksamhet utanför Kungliga Operans framträdanden av Sång- och Dans) skulle åkrarna i det bländande heta solgasset, först torka, skörden slå fel och till Midvinterblotet skulle Maja varken kunna servera syrat bröd, eller hembryggt drickä.

Krisen och konflikten skulle förvärras ännu några grader. Förhandlingarna strandade och Erk tog en time-out till Mauritius.

Benen vägrade fortfarande, på grund av det spända läget, att bära honom, därför kontaktade han det privata livvakt- och ledsagarföretaget Cohors Praetoria och med pengar anslagna från LSS, kunde medföra tvenne vapendragare och rullstolsskjutare, försedda med mörka solglasögon och trendigt skära personliga assistentrockar, ”Bim” och ”Bom”.

Flygbolaget In Deependance, ett litet företag med ytterst begränsade resurser, gammaldags tyska Junker 52-plan som fortskaffningsmedel, urkass personalpolitik där flygvärdinnorna från rysktalande Ukraina och Estland, inköpta via den väletablerada trafficking-kanalen ”Escort on Export” som, dagen därpå skulle fira sitt tioårsjubileum med pompa och ståt, insmugglat öl från Bayern och äkta trollgröt från friluftsmuseet Jamtli, allt till självkostnadspris, själva måste inhandla utsorterade fallskärmar tillverkade av skalbolaget Parachuters Inn och andra säkerhetstillbehör som till exempel en begagnad rutschbana tillverkad av insparks- och coachföreget Hejvadegår, av begagnade, vulkaniserade vinterdäck av märket Route 66.

När Erk, Bim och Bom äntligen anlänt i vanen för dysfunktionella, till Gardermoens Flygplats och Erk, som redan var buren i en rullstol av märket Panthera, med flygplatspersonalen särskilt avsedd för medveten tillgänglighet, flyttades över till en av bolagets egna rullstolar och hans egen lagts in i bagageutrymmet, var han och medhjälparna, därför att Bim och Bom måste ha tid till att äta sin medhavda lunch förvarad i varsin unikabox, byttes de ut mot medhjälparna Arthur och Jeremias.

Flygresan gick över all förväntan. Trots att Arthur och Jeremias var ena lättingar, odugliga och ägnade mesta tiden att, viskandes, utbyta information med den andre, såg Erk till att också de fick en stund på den soliga sandstranden där palmerna trivdes och serviceinriktade ganymeder, så fort som de såg att glasen var tomma, kom och fyllde på med mer av piña coladan och margeritan. Arthur föredrog piña colada och Jeremias, margerita. Själv drack Erk ett glas isvatten direktimporterad från Island. 

Lemmarna och de inre organen lämnade in en misstroendeförklaring till Hjärnkontoret som på den tiden då det begav sig, utgjorde en given del av både den äldre och den yngre av Sten Stureplan, av den närliggande Gallerian, ungefär ett stenkast från Maximpassagen och Norra Malmtorget.

Som tur var för Erk i sin tillfälliga exil, hade kontoret stängt på grund av antingen personalbrist, sjukfrånvaro, semesterledighet, stambyte, eller att hyreskontraktet var omöjligt att, med de nya reglerna om den retroaktiva hyreshöjningen, överklagats till Överståthållarämbetet där Ono Bonone, särbo och i ett löst och fritt förhållande med Hjärnkontorets direktör, Ray Rudzitsky, kunde anklagas för alltifrån mened, medhjälp och osportslig kartellutbildning för blivande insiders.

I kornas juvrar skulle mjölken först stötas till grädde och smör och om någonting därefter fanns över, kunde man kanske också få lite ost till smörgåsen.

Den överhängande risken var förstås att för att utvinna råmjölken, separera grädden, stöta smöret och ysta osten, måste de först och främst utsätta kostackaren, med det lite fantasilösa, men svenskklingande namnet ”Tusensköna”.

Erks och Majas biologiskt, men via konstgjord befruktning, äkta barn, Stig och Stina, hade som vanligt bråkat om vilket namn kossan skulle bära. Stina ville att kreaturet skulle heta, eftersom hon trodde sig vara en svart magiker, ”Lucy” i förkortning av ”Lucifer”.

Stig som av födsel och ohejdad vana, övergivit den katolska-protestantiska läran, och, i en kovändning framför en alldeles färsk komocka, ingått som teoretisk utövare av Kontroversiella Rörelsen Cynist-Nihilisterna, förkortat till KRCN och, efter att ha firat en agnostisk version av en fröjdefull jul, låtit sig indoktrineras med hjälp av diverse härskartekniker och med händerna bakbundna, hört en tidigare vetenskapsjournalist som ägnat en stor del av arbetstiden till att fundera över hur snillena nu för tiden spekulerar, höra honom tala om en ko vars namn, i svensk översättning blir ”Tusensköna”.

Erk och Maja, som både tillhörde den schartauanska trosbekännelsen och ägnade stor del av fritiden till ämnet Botanik, stödde Stig i hans val.

Stina, som kände sig försmådd, utanförskapt och frisinnad, krävde nyval, men med hela sjuttiofem procent av de röstande fyra, förklarades Stigs förslag, med acklamation, ha utgått med segerkransen.

    för ett omständligt kejsarsnitt som, om det verkligen gick i stöpet, därpå stycka Stierna, hänga köttet i visthusboden, lagra osten, sälja smöret, tappa pengarna, gråta över spilld mjölk och med småbarnens svältande magar som med sina gälla skrik och knorranden, under gudstjänsten överröstade orgeln då de, med prästhustrun Magni Sandås som ledsångerska, skulle instämma i ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder…”

Det var inte många som kunde efterleva Guds Tredje Bud. På veckans enda från vardagsarbetet, lediga dag, höll föräldrarna på med körningar till fotbollen, ridskolan, kvalitetstiden, egentiden, söndagsgudstjänten, kyrkkaffet, jordbruksarbetarnas fackliga möte där Joel Hillström först inledde med ett föredrag om Berl Katznelson och efteråt, då fruarna kom in med kaffepettrar, johannor, drömmar och gitterbuggar, lånade Joel först Carl Michaels luta och då han skulle lunka vidare, bad Evert om lov att på hans instrument framföra en Jimi Hendrix-inspirerad version av ”Den Blomstertid nu kommer”. Det lite märkliga i sammanhanget var att vid denna tidpunkt var Jimi Hendrix inte ens påtänkt.

Som avslutning stämde alla unisont upp och sjöng allsången, den uppryckande: ”Svarta Svanen”.

Efteråt sa Joel i förtroende till Erk att enligt hans uppfattning var Talebs lite högtravande ordval alltför nostalgiskt, eskapistiskt och alienerat.

Innan Erk ännu inte hunnit besvara påståendet, fyllde Joel på med ännu en ur luften tagen åsikt: ”- Enligt Bakunin, som var en stor beundrare av Tjajkovskij, ville inte ens den fula ankungen, då den var mitt inne i tonårskrisen, hellre förblev en illa omtyckt anka, än en humorbefriad Svart Svan.

Erk, som ibland, ute i snickarbodens ensamhet, ägnat överdrivet mycket tid till att studera Lena Skoogs undervisning i ”Kvinnans anatomi”, visste med en gång, utan att först ha gått till källan, att framför sig hade han ingen annan än traktens omtalade, men sällan skådade Skoogsvrå.

Efter att han, inte helt motvilligt, låtit sig utsättas för hennes förföriska konster, kunde Erk bara sakligt konstatera att han, i ögonvrån lagt märke till ett hål exakt i samma dimension som Rået själv i ryggen, som naturligtvis inte var ett hålrum, utan, likt en holografiskt utformad, undflyende, försvinnande och bakåtsträvande orakad haka.

Erk, som ansåg sig vara insatt i naturens märkligaste mysterier, bestraffades ändå av trollkonan med att övertygas om att allt omkring honom, efter att rået förvänt hans subjektiva syn på tillvaron, fungerade ungefär som de två mördarna ”Dick” Hickock och Perry Smith, som Truman Capote så levande beskrivit i sin bok ”Med Kallt Blod”, använt sig av, för att inte avslöja sina innersta tankar inför en rätt så ointresserad fångvaktare, som, i brist på kvalitativt bättre litteratur, ägnade största delen av sin uppmärksamhet åt ett nummer av, numera för länge sedan utsålt från det numera nedlagda förlaget Quiet Riot, exemplar av tidskriften Satir ikonologiskt intressanta gravyrer av Christina Lundgren.

Då vände sig rået om, spände blicken i Erks ögon, och, samtidigt som hon lite förstrött viftade med yviga rävsvansen, förvände hans politiska åsikter till dem som bättre överensstämde med hennes egna.

Som nu levande utomförstående är det lätt att tro att denna politiska vilde skulle förvrida de synpunkter som han, om man får ta honom på orden, själv kommit fram till. Höger- och vänsterskalan räcker inte till, utan man måste ta hänsyn till alla de sex väderstrecken.

Efter att tydaren först passerat infasningen, inträdesporten, nybörjarfasen och därpå lärlingsstadiet framträder vardagsbilderna i fler än sex, om än djupare och på samma gång ytligare, det vill säga sammanlagt tolv, dimensioner.

Sådana lite fyrkantiga kubister som Picasso och Tinguely studerat och i sina verk bevisat överensstämma också med sådana intryck som, vulgära vetenskapsmänniskor distanserat definierar som överkurs, öververkligt eller något annat, vad som helst, över.

Andra uttryck, som ”förvillelse” och ”villfarelse” har i modernitetens tidevarv åter kommit till heders. Problemet för steganografen är att, om motparten hamnar i ett tillstånd av vilsenhet och förvirring, vad ska då den ambitiöst tillrättalagda effekten fylla för funktion? Tillrättavisningar? Tillrättalägganden? Omvändelse till omvänd derivering, ofta förekommande med en sofistisk profet som doppar, men inte för djupt, vederbörande under vattenytan?

Motspelaren kan ju omöjligt söka efter det dolda och samtidigt inte ha den ringaste aning om var, inte aktören, men agenten, det vill säga, den som agerar, befinner sig i för slags mångfacetterad sfär inom upplevelsehorisonten.

Att sådana förändringar verkligen förekommer, kan bevisas medelst ”översinnliga” instrument som radioteleskop eller elektropopmikroskop.

Så, tillbaka till övningen. Först en kort resumé och så en inledning till kommande otroligt häpnadsväckande fortsättning:

Lex äkta maka, företagspartner, inspiratör och scandal beauty, Aliena Stollen, föreslog alltså att den än så länge, för gemene man, helt okända Kate O’Hara inför sitt första möte med de publiken i den nedsläckta salongen, utsätta dem, ingen nämnd och ingen glömd, för något så hänsynslöst extravagant.

Med en förväntad precision på mindre än en kvadratmillimeter att det redan på den tiden, gick att överskrida murar och vallar som dygnet runt bevakades av tunga, beväpnade kulspruteskyttar.

Den som undgick den tysta majoriteten kanske därför att, då Fröken Emilia von Rittmeister, nu till åren kommen, men som under hennes glada ungdom tillsammans med Jay, Daisy, Nick och Jordan, med den för henne så omtalade simultankapaciteten, varit drottningens närmaste sällskapsdam och kungens hemligaste älskarinna. Kate O’Hara kunde, men kanske inte borde, med livlig fantasi föreställa sig hur Fröken Emilia i hennes dubbelbottnade position, dolde sig under täcknamnet ”Flossie Flopp”.

Vem skulle hjälpa henne med denna intrikata problemställning, om inte Maja?

Efter att Maja förhört sig in i minsta detalj om vem Kate O’Hara var och vilken orsak hon hade för att styra kosan hit till Tombstone Town, så under flera intervjuer, med Kate som enda åhörare, intervjuade Maja, Fröken Emilia von Rittmeister.

Tyvärr hade Fröken Emilia just inträtt i den andra fasen av Alzheimers självförsjunkna utforskande av själens obotliga ensamhet.

Då Erk inte hade samma psykodramatiska, melodramatiska och romantiska läggning som hustrun, ansåg Maja att, lite som en mjukgörare, intill minsta bokstav, maniskt och nitiskt, följa visan i bakhasorna om Beatrice-Aurore.

Kate tittade först på Fröken Emilia och därefter på Maja.

Hon undrade om hur hon och Maja, utan behörigheter, medicinska referenser och relevant Alzheimer-utbildning, skulle kunna sätta sig in i hur Fröken Emilia, på den tiden då hon ännu så länge var ung, upplevde tillvaron?

Maja, som visste att frågan förr eller senare skulle komma upp på tapeten, var väl förberedd.

Fram ur sin handväska tog hon upp ett slitet exemplar av ”Henrietta Löwenhielms samlade kåserier och kupletter i urval av Fridolf Rudin och John ”Botte-Botte” Botvid och läste högt visans tårdrypande text om den avlidna drömflickan som arbetade deltid eller som inhoppare i en litet bokkafé vid Kornhamnstorg i Gamla stan.

Dubbelmoralen måste ändå ha sin ärliga chans.

Med uttrycklig kraft reagerade Fröken Emilia mot en sådant chockerande, skandalöst spektakel, och för att medvetet betona hur att åstadkomma största möjliga indignation, snörpte på munnen, höjde på de, först plockade och därefter med träkol påmålade ögonbrynen samt, för att lägga ännu mer tyngdkraft bakom orden, i protest åstadkom ett för henne, på äldre dar, typiskt karaktäristiskt kataklysm.

Även i hennes innersta krets kunde man på säkert avstånd uppskatta det omvända blåsljud, som i vardagslag omnämns ”rap” och med vilket hon, efter intagandet av eftermiddagsteét och nybakta scones med ost och det smältande smöret rinnandes utmed kanterna, kände sig ganska så nöjd med.

Kate O’Hara, i rollen som Emilia von Rittmeister, presenterade sig som ingen mindre än Flossie Flopp.

Med kraft och häftiga rörelser hade Fröken Emilia motsatt sig att närvara vid en sådan för hennes egen del, komprometterande historia ur livet. Vem skulle kunna spela Flossie Flopp bättre än Fröken Emilia?

Maja, som var väl insatt i Paradoxal-Absurd Psykoterapi, frågade i förbigående Fröken Emila: ”Vad är det som tjuter?” Fröken Emilia svarade som Grevinnan i en gammal film med namnet ”Moln över Hellesta”, eller om det var ”Smultronstället”:

– Vad det är som tjuter?

– Vad är det för årstid? Är det höst?

– Ja, det är hösten, våt, kall och ruggig, som är här…

– Då är det trumpetsvampar och trattkantareller som tjuter, likt harar, av dödsångern i antågande före vinterns obarmhärtiga köld.

Lex stod där vid bordet med det märkvärdiga tygstycket mellan sina händer. Norma Jean Bakers top. Det vore något för Kate! Så Lex Racoons egna otvättade, svarta, läderbyxor. Kanske några nummer för stora, men då hade Kate, tärd och undernärd, någonting att växa i.

Då Scoutrörelsens borne ledare Robert Baden-Powell ,”BP”, som, utanför regelboken, inlett ett tillfälligt, lite kortvarigt kärleksförhållande med älskarinnan Juliette Gordon Low, efter herdestunden, kom hon med den storartade idén att också det motsvarande könet kunde behöva en sammanhållande och inte alltför kokott och formlinjeutraderande plagg.

BP, som, med huvudet fortfarande under huvudkudden, tog sig för pannan inte därför att han tyckte att hennes förslag var över måttan vidlyftigt, utan av den orsaken att han för tillfället led av en nyss uppkommen lindrigare variant av influensa och upptäckte att, till hans stora besvikelse burken med acetylsalicylsyra var och förblev, tom. Till och med han, trots sin högt uppsatta ställning och sociala status inte undkom samhällets krav på uppoffringar.

”BP” använde sina långt tillbaka bortglömda kontakter inom Brittiska Samväldet, från Kapstaden till Burma och köpte upp ett restlager av sidenfallskärmar.

Flickscouterna hade äran som ideellt uppdrag att, först färga tyget och därpå sy ihop styckena till funktionella, spetsprydda, och inte alltför stora lingerier.

För att inte utomstående kritiskt tänkande fabrikörer skulle uppfatta detta som ett intrång på deras marknadsområden, revir och patenterade tillverkningsprocesser, signerade BP och Juliette Gordon Low samtliga exemplar med stora autografer i senmedeltida gotisk-germansk frakturstil.

BP och Juliette var, som många andra på den tiden, långt före sin tid.

Nu låg de uppsträckta och estetiskt tilltalande benkläderna på bordet framför BP och, det var i den stunden, tack vare mönstrets utformning han kom på att, om man som spejare någon gång blev förföljd ute i skogen, var det särdeles bästa gömstället uppe i ett träd. Därför att, logiskt och följdriktigt, jägarna såg framåt, kanske omkring sig, men mycket sällan uppåt. 

Utan penna var det svårt att skriva. En uppmärksam journalist rusade fram till BP med en gammaldags reservoarpenna. Föremålet i fråga kämpade med sidentygets följsamma, glänsande och elastiska struktur. Med högra handen upptagen av själva skrivandet, återstod det för vänstra handen att hålla ytan tillräckligt stilla.

BP, som i grund och botten var en mycket känslig person, beskrev senare i presentations- och invigningstalet med stora gester hur textilens slippriga karaktär, efter ett antal föreläsningar om den eviga själens obotliga ensamhet, ändå kunde avhjälpa bisarra föreställningar om en allsmäktig men överjordisk gemenskap och, för att överleva och klara sig också genom denna ett av livets frätande faser, intala sig själv att det bästa man kan önska sig, är en stark och okuvlig vilja.

Här kan tydaren upptäcka en sublim 

Aliena hade sedan en tid tillbaka sparat på av henne själv begagnade benunderkläder, tillverkade av det företag som först höll på att sättas i konkurs, för att, i sista sekund, räddas av en dumdristig riskkapitalist och konverteras till skalbolaget ”Parashouters Inn”.

Tydaren bör naturligtvis fråga sig; är det verkligen, ställt utom all rimligt tvivel, att Aliena själv designat och sedan, oaktsamt, utsatt tyget för sådant slitage att ett sådant, annars så hållbart material, spricker på ett sådant ställe där ingen naturlig friktion kan uppstå? Ytterligare en fråga bör dras ut i dagens obarmhärtiga ljus.

Om Aliena själv begagnat just de damunderkläder som ingår i det här sammanhanget, så, dels, var inte antalet fallskärmstrosor alldeles för många för att hon ensam skulle kunna utsätta dem för inre slitage i form av ett sprund, eller hade hon anlitat väninnor, hotellets kvinnliga personal, nunnornas i Ofelias Klosterorden, eller, utan att ha någon aspekt på åldrandets naturliga påverkan på fysionomin,i effekten av utrymmen på populära begravningsplatser, den i vår tid, näst intill bortglömda professionen ”gråterska”.

Nu fick Aliena, via sitt väletablerade nätverk, nys om att något var på gång.

Hon kontaktade marknadsaktören, antingen Basie eller Dainty, och köpte upp samtliga plagg av fallskärmssiden i vintage originalfärger som kroppsfärgat, cerise, lila och sammetsblått.

Tydaren: Hur kunde hon göra det, då hon, enligt den här så utförliga berättelsen, redan ägde tillgång till desamma?

Samtliga av de minimalt utformade underställen bar numera  samma aktningsvärda märke, ”Humblestock”. Den numera bortglömde tillskäraren, modisten och före detta kartritaren på Generalstaben i Norra Bohuslän, Tage von Knööck, hade av fabrikören Hans Henric Humblestock uppsåtligen blivit lurad på sin ärligt införtjänade grundplåt.

Humblestock som nu satt helt säkert i sadeln, förklarade för den, av högst begripliga skäl, något förargade von Knööck att alla insatser, investeringar och initiativ hade satt hans, Humblestocks, ära, heder, bankkonto och företagsförbindelser, i ett riskabelt läge.

Basie betalade för pastisen och Aliena, vid den här tiden van vid affärslivets hastiga omkast, hastade ut på kullerstensgatan och, inne i återvändgränden Cul de Sac, lite i skymundan, på sin smartphone kontakta sin alltid så närvarande, alerta och medgörliga assistent, Daisy.

Daisy, van vid att, innan det var försent och tillfället gått henne ur händerna, infånga och samtidigt oskadliggöra det, rusa åstad i sin nytvättade, glänsande och fritt från repor, svarta Lamborghini, i ett flygande fläng, på bara bråkdelen av en sekund, satt hon så gott som nästan i von Knööcks knä och försökte bevara en ställning som alltför nära, men inte alltför länge kunde för påträngande men omdömeslösa paparazzis ge sken av att något var på gång att utkristallisera till ett årets scoop, bild med i efterhand skrivet reportage.

Ändå hade positioneringen den fördelen att hon med sina begränsade kunskaper i handens anatomi, utan större svårighet, kunde vira von Knööck, för att utföra den ormliknande prestationen, eftersom hon var högerhänt, nästan fyra varv runt sitt välmanikyrerade och så behagliga vänstra handens långfinger.

På så vis kom hon över, inte bara en stående inbjudan till von Knööckska Palatset på Riddarholmen, men också en överenskommelse om att de inte helt nya, men ändå på något vis användbara fallskärmsdetaljerna, i utbyte mot en rund och nätt summa riksdaler inklusive frakt och utan att betala moms, skulle Daisy föra den lättviktiga lasten från Basie, på en tyst överenskommelse med Aliena, via Daisy och vidare till von Knööck och in i Humblestocks magasin.

Här kan tydaren åter upptäcka en illa dold diskrepans.

Det naturliga urvalet, som kreti och pleti på den tiden var uppfostrade till att anse som fysiskt starkare Himän, styrde enväldigt, men som väl ansedda folkliga representanter ägde den unika förmågan att känna till alla de rätta svaren intuitivt och med tungorna rätt rörliga i munnen som Chaim Datts reflexioner uttalade som de först föll dem in.

Liksom alla tidigare kända idoler är de inte försedda med för personen lämpliga attribut.

Snarare accessoarer, åtminstone inte till det yttre, helt olika de sjuttiotalets groupies i varianter som plejader, tribader, okeanider, cyanider, najader, triffider och andra nymfer och parakiter.

Det skulle dock dröja mer än två millennier tills att Människan, i Homo Sapiens gestalt, på planeten Tellus, skulle inse att en sådan hybridisering, på längre sikt, ungefär cirka hundratusen år senare, oundvikligen kunde leda till incestuösa relationer med resultat som, i synnerhet bland fisksläktet Tandpetare, visade i sådana deprimerande uttryck som Lanthandlare Sven Sjökvists Syndrom (i socialmedicinska sammanhang vanligtvis förkortat till LSSS).

Dokumentet, för att stämma överens med gängse seder och bruk, juridiska normer, regler, föreskrifter och rekommendationer, var tänkt att förse var och en seriös, akademiskt utbildad tillskärare, förskärare samt styckmästare, för att inte låta sig utsättas för grannarnas kritiska blickar, under artistnamnet ”Flossie Flopp”tråcklat ihop de lösaktiga rundstycken som tillsammans, sida vid sida, utgöra den eftertraktansvärda produkten.

Eftersom den förut så växande efterfrågan på Himän nu gått in i starkt nedåtstigande regressiv fas, började företagens huvudjägare, kastare, efterforskare och stalkers undersöka vilken hajpad, orealistisk, eskapistisk trends förebild som den nya generationen konsumenter, omedvetet, sublimt och subliminalt, önskade, överskatta, höja till skyarna och, för vilket onämnbart pris som helst sätta guldkant på deras kollektivt undermedvetna, men ändå individuellt anpassade vardagsmiljöer.

Företagen som envist höll fast i den traditionella Himansbilden, dukade under fortare än någon kunnat ana.

Uppstickarna däremot, kom, efter noga överväganden, fram till att framtidens avatar måste vara begåvad med någon annan presentation, ambition och prestation, än att, likt Geckos mytomspunna, hydrauliska konstruktioner, numera digitaliserade och styrda med fjärrkontroller designade av ingen mindre än Mäster Eckhardt,  i huvudsak till för att lyfta tunga grejor, men som också, som ideella sponsorer av ungdomsaktiviteter med avsikt att stärka den kommande generations insikter om självkännedom, motivation, fysisk kondition och psykisk utveckling, till den gravitationsutmanande gymnastgruppen, tidigare ”Veteranerna”, men med en säker uppdatering, frisksportarnätverket ”Storror”.

Av just det skälet, mer eller mindre slumpmässigt utvalda ur det naturliga urvalet, starkt uppåtgående ökningen av utvilade analfabeter, stigmatiker, postgnostiker och titaner.

De hade nämligen, utan den minsta tanke på att följa riktlinjerna för arbetsskydd, utsatt sig för onödiga risker och, i utbyte mot en ringa belöning, erhålla permanent brittiskt medborgarskap i högst tre månader inklusive arbetstillstånd för samma begränsade period.

Hänsyn bör tas i beaktande av om de efter den perioden uppvisat en normal medborgarprestation att med, två gånger två är lika med fyra, fyra tomma händer, förvissa sig om att, om de omedelbart höjde sin respektive produktionsnivå med, lite högt satt mål, men ändå med ett önskvärt utfall inom normalkurvan, till minst etthundra procent.

Lagmännen kunde förstås aldrig uttala sig om det enskilda fallet, men rent generellt, utan att ta någon som helst hänsyn till mediernas ofta för hastigt dragna slutsatser, tillfredsställa lösnummerköparnas otillfredsställda nyfikenhet, avkunna lite för, i förhållande till det, om än hypotetiska, men ändå juridiskt giltiga straffsatsen, kunde, enligt den muntliga, tysta eller outtalade överenskommelsen, uppehålls- och arbetstillståndet förlängas till, om inte obegränsad tid, så åtminstone till Jul, Nyår, Ramadan eller dess motsvarigheter inom Mayaindianerna, Inkariket, Kinesiska muren, Himmelska Hundars frihetsmonument i Tessinparken samt Baltostatyn i Central Park.

Nu stod de alltså redo och med en variant av klassisk betingning undertecknade med en bokstav som i Antikens Rom är symbolen för siffran ”tio”,  bekräftade att samtliga dokumenten inklusive bilagor, partsinlagor, objektiva expertutlåtanden, samt allmänna åsikter från alltifrån springpojkar till Sankt Spiritus Emiritus, att allt var i sin, utan att i onödan förhäva sig, gängse ordning.

Brittiska Samväldets konung, Georg VI, som av sin far Georg V (en bokstav som i Antikens Rom är symbolen för siffran ”fem”) av Storbritannien ärvt tronen samt i paketet ingår en spira och en något maläten hermelinmantel.

Från den biologiskt äkta (som vanligt går de senaste rönen från genetiker och folklivsforskare isär) modern, Mary av Teck, som, för nutidsmänniskan kan te sig lite egendomliga beteendet att i god tid innan det gick hål och staffarna oförminskat föröka sig exponentiellt, brukade stoppa sonen Georgs nedslitna yllesockor med restgarner som Mary, bara för pigga upp vardagens slentrianmässiga åtaganden och plikter med lite spänning, stulit från en envis hovdam som led av ömsom artros, väderknä, väderspänningar, synskada och, med åldern, inte helt olik Beethovens, tilltagande dövhet, lite åderförkalkad som enligt släktträdet och stamtavlan var ingen mindre än tidigare nämnda Fröken Emilia von Rittmeisters halvsyster.

Fröken Gustaviana von Rittmeister, förblev, mot alla odds och efter ett begränsat men ändå ansenligt antal virila adelsmän, kvar i ett ovälsignat tillstånd.

I sin tur, ledde detta inte till något annat än att hon, Fröken Gustaviana von Rittmeister, efter giftermål, skilsmässor, omgiftermål, genomgick personliga kriser, återhämtningar på rekreationsorter, vilohem, inandandes svavelångor och drickandes mineralrikt vatten från en inte alltför långt borta från punschverandan, avlägsen naturlig arrakskälla.

Tydare som är utrustade med en numera sällan förekommande, sentimental ådra, kan emellertid kanske finna tröst i att, efter en längre tids Katt- och Råtta-lek, med extra utrymme för Ombytta Roller, kom den senaste friaren, Friherren Axel van Bloot och Gustaviana von Rittmeister överens om, ifall det skulle råka bli en oförväntat, men välkommen överraskning, ingå i ett tidsbegränsat konversationsäktenskap med tid för annat än att bara sitta i fästmanssoffan och obehindrat förtälja obekräftade, men uppenbara lögner, vecka 1, ha delad vårdnad, eventuellt med tiden, enbart för den möjliga avkommans skull,  vecka 2, leva i samboskap, vecka 3, i särboskap och vecka 4, i glada gravade laxars lag, genomgå stadier av omväxlande apati och ataraxia för att under en tid av tystnad ägna var eftermiddag åt sedesamt celibat.

Men för Fröken Gustaviana von Rittmeister hade striden knappt börjat. Hon kämpade för att både få tillbaka sitt namn som ogift ungmö, samt att hennes mödom fortfarande låg kvar i orubbat bo.

Detta beslut ledde till ett för båda parter tålamodsprövande, men enligt gängse reglemente, pennduell med Patent- och Registringsverkets handläggare Karl Kraus, som, med blåsor i höger hand, gav henne tillståndet att ovillkorligen och oåterkalleligen återgå till att bli densamma som hon varit på dagen en månad före artonårsdagen.

Just här bör tydaren vara extra uppmärksam på den, för steganografen, så avgörande ”förväxlingen”. För den som tänker fritt och därpå rätt, uppstår plötsligt en rad med hittills obesvarade frågor.

Varifrån kom fallskärmarna? Varifrån kom sidenet? Vem köpte sidenet? Vem tillverkade lingerierna? Vem sålde underplaggen? Vem var köparen, eller var det flera aktörer som, i en ännu icke avslöjad kartellbildning, delade på kakan?

Lex äkta maka, företagspartner, inspiratör och trendsättande markör, Aliena Stollen, föreslog något upps

Tillbaka till grunden och början:

Trendsettarna Lex Racoons och Aliena Stollen erbjöd Junior, som varandes Kates agent och manager, att endast mot tjugofem procent av bruttointäkterna, lansera Kate O’Hara som: ”The Natural Woman”.

Likt en Cinderella, en obildad tiggerska, en Eliza Doolittle upplockad från rännstenen vid Time Square, låg det på modefotografen, ”The Good Fairy”, Dorothy Galens professionella ansvar att pressa in en högst motvillig Kate in i Retuscheringsautomaten, för att bara cirka trettioen sekunder senare, visa upp en Kate O’Hara, betydligt skönare och vackrare än robotupplagan av Maria, i Metropolis.

von Knööck däremot, ansåg att han, som snubblat på detta högst enastående tillfälle, då han bara av en händelse befunnit sig på Al Capones terrass och, som man lätt kan tro, inte snubblat på Daisy, men att Daisy, varför kunde han inte för allt i världen förstå, utan vad han kunde begripa, hade för medveten avsikt att tränga in på hans, osynliga men ändå traditionellt bundna, privata sfär.

Det utmärkande för detta utomordentligt unika plagg var att samma slitage av de före detta brukarna, uppstått på exakt samma ställe. Av ovarsamhet och slitage, en naturligt uppsprucken springa i grenen.

Aliena hade sedan en tid tillbaka sparat på de egna benkläder, tillverkade av det före detta skalbolaget ”Parashouters Inn” som satsat hela sitt bolagskapital på från fallskärmssiden i originalfärgen ”cerise” från Brittiska Samväldets storhetsdagar, samtliga underbyxor signerade av, med äkthetsbevis intygad, både Baden-Powells och hans dåvarande tillfälliga älskarinna Juliette Gordon Low.

Att autograferna inte var så lätta att jämföra med alla de övriga av samma personer, kunde bero på att tygets ostyrslade, glänsande elasticitet, var svåra att hålla med endast den andra handens disciplinära åtgärder.

Här en i raden av, i sammanhanget, oförklarade, eller slarvigt bortglömda faktaunderlag. Hur skulle Aliena kunna förklara att hon först köpte benkläderna i färgerna cerise, lika och sammetsblått, av Basie och att BP tillsammans med eskorten Low, nedtecknat sina signaturer på sidenet med originalfärgen ”cerise”?

Inte kan hon väl på allvar mena att hon först tog emot leveransen från Basie, på något sätt, kanske med någon slags silkscreen-metod, färgat om två tredjedelar av totala antalet plagg till en tredjedel lila, en tredjedel sammetsblått och, den tredjedel som enligt utsagan kunde behålla sin ursprungliga cerise-färg?

 Tydaren kan här kanske känna en berättigad undran över varför Aliena var så mån om att utföra en sådant omständligt hanteringssätt?

Detta, om något, är ett gott tecken på att tydaren har börjat få en, om än liten, aning om Steganografins överlägsenhet jämfört med den så vanligt förekommande Kryptografin.

Aliena har naturligtvis för avsikt att, både behålla BP:s och Lows autografer, och på så vis också kunna utnyttja de medföljande äkthetsbevisen.

För att inte tydaren ska gå vilse i skogen för bara träd, hänvisas till Brick O. Bracksons handbok: ”Vilse i boken för bara ord”, med ett ytterst intelligent och utförligt efterord av den kände och erkände experten inom området, den framstående och mest kreative av samtliga inom hans fack, neologisten Samuel P. Madat.

Sidentygstyckena, inklusive autograferna, hade Aliena hade, med enträgen övertalningsförmåga och en god utbildning i prutningskonstens wienklassicistiska verbala retoriska dialektik, på egen hand sökt efter och funnit lagret av originalobjekten strax utanför Saigon. Utan omsvep påstod hon att försäljaren var ingen mindre än Basie.

Societetens favoritförrättare Mister Miles Mooney krävde, inte helt oväntat, av Aliena Stollen, ett separat äkthetsbevis med dna-test för varje enskilt plagg.

Aliena hade, kan man så här i efterhand tycka, absolut ingenting emot detta.

Som söndagsmålare och amatörkonstnär med professionella ambitioner, förklarade hon med sitt lite tillgjorda och just därför gulliga kluckande skratt att faksimilen av äkthetsintygen skulle hon kunna använda i nästkommande, postkonceptuella, holografiska konstprojekt.

Först och främst erkände hon, trots att flera inblandade enträget bad henne om konkreta bevis, att sidentyget från fallskärmarna, hade hon för egna pengar inhandlat av Basie och därefter sålt till Tage von Knööck som i sin tur, i god tro, överlämnat desamma, i samma förpackning, ett mönsterskyddat mönster, till Hans Henric Humblestock.

I just det här ögonblicket, lät Humblestock sin lojale pressekreterare meddela att, bara för tillfället befann sig Humblestock på, inte ens hans själv visste var han var, okänd ort.

Pressekreteraren Aloe Cashmir, som i detta besvärande läge önskade förbli anonym, att dessa löst hopsatta påståenden, helt saknade förankring i den just här och nu pågående verkligheten.

Humblestock förklarade via pressekreteraren, med för tillfällen som detta, som nu i ett passande ögonblick, i hopp om empati och medkänsla, släppte loss återhållna krokodiltårar som i en strid och ymnigt flödande ström rann utmed de för alltför regelbundet intagande av starka drycker, kärlspruckna kindknotorna.

Ursäkten var mer ett konstaterande. Chockvågorna måste ha försatt hans annars så outtömliga minne i ett felsäkert tillstånd. Dessvärre, hade Humblestocks personlige privatläkare Amir Zuzuki, för säkerhets skull bör påpekas att denne Amir Zuzuki  var släkt, åtminstone inte på nära håll, med varken den ene eller andre Zuzuki, lagt märke till att Humblestock, efter den svårartade chocken, kan ha genomgått en, icke så, om inte för hans egen del, så för den närmaste omgivningen, icke så föraktlig personlighetsförändring. Det kan för den oerfarne låta som något allt igenom negativt, men glöm då inte bort att en personlighetsförändring kan också färdas i motsatt riktning, den positiva.

Vad vet, filosoferade Cashmir retoriskt, någon av oss vad som ligger på lur i vårt kollektiva undermedvetna, som enligt de senaste neurologiska rapporterna, åtminstone rent hypotetiskt, kunde finnas någonstans mellan tallkottskörteln och pannloben?

Tydaren kan tycka att det så överdrivet ofta återkommande starkt reorganiserade brittiska fallskärmssidenet i form av ekivoka lingerier ges ett utrymme som inte kan bortförklaras med annat än att stagenokonstruktören i fråga, hyser en speciell, kanske lite avvikande, förkärlek, eller fixering, vid dessa underställ.

I ett annat sammanhang vore detta ett helt rimligt antagande, men här bör påpekas att steganografins huvudfunktion är att dölja, inte avslöja.

Den fråga som tydaren, istället för att framställa ett allmänt tyckande som en väl belagd åsikt, eller avancerad gissning, bör ställa sig, är vad som egentligen, utan syftning på det vardagliga bruket, döljs bakom sidenet.

Vad berättaren åskådliggör medelst denna ganska så torftiga intrig är inte, även om man lätt kan låta sig förföras av denna försmädliga önsketanke, hur en rätt så betydande mängd av brittiskt krigsmaterial, av någon slarvig lageranställd, lagts upp på en, för tygernas bevarande, lämplig hylla, och sedan, när kriget äntligen var över och trupperna, inklusive den slarvige lageranställde, efter uträttat ärende, återvänt till sina ursprungliga stationeringar, utlämnats åt sitt öde, i en lokal som mycket väl kunde benämnas som: ”Glömskans mörker”, eller mera melodramatiskt, ”Dödens väntrum”.

Antingen, ifall man tror på inflytandet från en högre makt, eller av bara en ren tillfällighet, kunde Basie, för tillfället på permission från underhållsdetaljen, under täckmanteln som amerikansk turist, i lugn och ro spankulera omkring som en vanlig människa i Saigons, för Basies vidkommande, okända utkanter.

Basie, som i själ och hjärta var mer av en fransk romantiker i stil med Musset, än en hängiven beundrare av Die Neue Sachlichkeit, eller Den Nya Romanens lite mer avancerade konstruktioner av ”Vägen till Flandern” eller ”Tropismer” tog på måfå upp en sten inte större än han kunde greppa den så att höger hands tumme, utan större ansträngning kunde tillmötesgå densamma handens långfinger och likt en antik romersk katapult, kasta iväg projektilen så att den, lite lustigt, studsade mot en oskyldig och oskyddad brädvägg lite längre bort. 

Tydaren, som ännu inte lagt det här innehållsrika dokumentet på soffbordet och helt försjunkit ner i  dagdrömmarnas artificiella paradis, inser strax att på den tiden, förr, hade människor en helt annan syn på vad som var passande eller ej.

Redan innan de små barnen ute på landsbygdens fäbodvallar lärt sig uttrycka enkla ord som ”dada”, ”mama”, ”kaka”, ”vovvov” och ”kisse” hade de med egna ögon beskådat miraklet då hingsten besteg stoet och ut kom, med hovarna först, ett litet föl i en stor, blöt plastpåse.

I storstadens trångboddhet var det inte heller helt ovanligt att hela familjen, bestående av minst tio personer,  i samma hopfällbara och skrangliga tältsäng, sov skavfötters med varandra. 

Med ett mildare uttryck, de barn som redan var gjorda, kunde efter nio månader och två år, berätta för de nyanlända hur jorden, på ett oförklarligt sätt, snurrade runt sin axel. 

Generalmajor Alexander von Knöök roade sig, på den tiden det begav sig, kungligt med att, på fritiden, vid sidan av sitt ämbete, handla i kvinnodetaljer, attiraljer, accessoarer och ”bling-bling”.

Tack vare dessa i särklass unika, oerhört dyrbara och eftertraktade objekt, kunde von Knöök, likt en fiskare med masken på kroken, förleda lockande , ibland gifta, uttråkade, men ändå charmerande, gräsänkor och ibland hände det att även äventyrslystna, hårdbevakade, giftasvuxna mamsellers förhållningssätt till äktenskapets heliga sakrament, kunde erhålla en inte helt obesvarad puff.

Damen, likaledes mamsellen, utan att bryta vare sig mot den tidens hederskodex, normer och gemensamma värderingar, med löfte om diskretion och sekretess, tillfredsställa sitt materiella begär i utbyte mot agentens handelsvaror och, bara för en gångs skull, i hans omedelbara närhet, utföra ett, i förhållande till ärans höga ställning, vågat, men inte alltför riskfyllt, stavhopp över skaklarna, då hennes äkta make för tillfället utförde en, stort sett en spontant, improviserad bedrift med, berömd för sina rolltolkningar av Dantes Beatrice, Shakespeares Ofelia, Molières Dorine, Strindbergs Fröken Julie och, som en avslutning på en lång karriär, Bulgakovs Hella på Fria Konstnärliga Teatern i Moskva, den legendariska filmstjärnan, Desirée Cousteau.

Efter ett sådant uträttat rutinärende, satte sig von Knöök, tillfredsställd och till freds med sig själv, för att vila på uteterrassen till restaurangen ”Al Capone”, beställde utan omsvep av ganymeden en halv karaff iskall Rack (vars namn, enligt Fader Anthon Bergh som just då antagligen varit inspirerad och på annat sätt påverkad av drycken i fråga, i en kommentar till Bibeltexten om Noa och hans förhållningssätt till andra kravfyllda vätskor förklarat att ordet ”Rack” är en förkortning av finskans ”Rakastaa”.

Detta, menar stol nummer 17 i ett tätt samarbete med Vin- och Spritbolagets idéhistoriker Arthur Lovejoy, efter noggranna återgåenden till källornas ursprung, måste vara en förväxling av hur man på den tiden då det begav sig, så småningom lunkade från Bacchi hem till Sultanen av Arabiens land och, på vägen, gör hembesök hos Hertiginnan av Dolorosa, för att, efter väl uträttat ärende, visitera både Spanien, Collabella, Bordeaux samt andra fornlämningar efter landet Occitanien, därifrån vagabonderna slog följe med varandra och därpå bildade den innersta kretsen av, i närheten av Voltaires tvenne hus, provensalska trubadurtrenden. Lovejoy förklarar längst ner i en not, att ”rack” istället härstammar från den schweiziska osträtten Raclette.

Men ännu har problemet inte fått sin rätta lösning. Generalmajor von Knööck viftade till ganymeden, beställde tre flaskor Kriek samt en normalstor De Fyra Årstiderna.

Alldeles vid bordet intill satt Basie tillsammans med Aliena och sög på favoritaperetifen absint, pastis, ouzo och sambuca. Aliena var måttligt förtjust i mixen, men Basie förklarade högdraget att denna drink, uppkallad efter Gillot, ej att förväxla, eller om man råkar ha just det problemet framför sig, gärna förväxla med Gilot. Det tydaren i så fall bör behålla i minnet är att den först nämnde utforskade äggets inre förändring, medan den andra hellre, med egna ögon i intimt samarbete med handens instinktiva, motiriska rörelsemönster, före skissen till de mer kända ”Citronerna”, lade ner ett antal timmar på att studera om ifall man även på ytan, kunde föreställa sig äggets mysticistiska gåta. Den som, tilläggas bör, Columbus en gång löst, då han med sin besättning en vindstilla dag, inte hade något annat att underhålla sig med.

Junior ville inte vara sämre han. Efter att Kate erhållit de nya, begagnade kläderna, bjöd han henne till Astoria för att två gånger efter varandra, supé på supé, och, som en äkta gentleman, låtit henne sova hemma hos honom, i himmelssängen, medan han låg i sänghalmen i kökets utdragssoffa. Detta var alltså, i korthet, förklaringen till hur Kate O’Hara och Wes mötte varandra.

Wes hade varit i storstan på affärer. Det var för sent att rida tillbaka till Tombstone. Han slog en lov runt kvarteret och upptäckte hotellet, restaurangen, danslokalen, speakeasyn och teatern Mulberry Bush. Skönt att för en gång skull, konfererade han med sig själv, ta ett hett bad, dricka bourbon, röka en äkta cigarr från Havanna och njuta av tillvarons intighet.

Wes betalade för ett rum, tog ett bad, dammade av kläderna och gick till restaurangen La Mouche.

Då servitören uppenbarat sig, frågade Wes vad som var kockens specialitet. Brontobiff med böner, var svaret. En sån, då. Servitören gick ut i köket och ropade beställningen. Servitören återvände och frågade om han önskade en aperitif före maten. En dubbel bourbon, tack! Då servitören, vars namn än så länge förblivit okänt, återvände med ett dubbelt glas eldvatten, viskade han i förtrolighet till Wes:

Om herrn söker underhållning, så köp biljett till kvällens föreställning på Mulberry Bush. Kate O’Hara är skönaste kvinnan i världen.

Gärna det, sa Wes.

Samtidigt som Wes bevakade salen med ena ögat, gav han Joe nicken med vilken han beställde en flaska till.

Byns hängivna spelare sheriffen Gospel Sam, bankdirektören Luke McIncash, stins och amatörtelegrafist Ralph McTell, handelsstationens mångsysslare med tillstånd att sälja skjutvapen, tillika lokala ombudet för Ponnyexpressen och Bell’s Cargo, Mister Sigmund Freund. Sist begravningsentreprenören Big Dog Deepest.

Partiet nådde sitt crescendo och den olidliga spänningen var tjockare än grädde.

Den ociviliserade vilden, spelhajen och revolvermannen Tony Rogers hade nio liv, spelbordet som scen och de andra kunderna som åskådare.

Han satt framför hotellrumspegeln, filade naglarna och tränade in spontana rörelser, kastade menande ögonkast, flörtade med inbillade skönheter, raljerade med nattugglorna och sköt vilt i taket med pekfingrarna som revolverpipor.

Klientelet i saloonen varierade efter årstiderna.

Vid den här tiden på året, kom guldgrävarna med mustascherna slokandes, in i kombinations och ur sadelväskorna kastade rikligt med dollarsedlar omkring sig.

Istret rann utmed hakan då de skrävlandes, skröt, bjöd laget runt och tömde dricksglas efter dricksglas med den bärnstensfärgade drycken.

Löftet de avgett innan de avrest till landet med mjölk och honung, att, först av allt, minnas hur det varit hemma i fosterlandet, ta vad de själva behövde för att klara sig och sedan telegrafera resten hem till föräldrarna. Nu var allt gammal groll glömt och alla oförrätter förlåtna.

Nu, besatta av guldfeber och som aldrig haft så mycket pengar i sina händer, efter att ha fått i sig knockoutdroppar som stadens banditgängs ordförande brukade använda sig av då han lite inställsamt och beskedligt, i samarbete med Joe, ville oskadliggöra sådana ungdomar som alltför lätt, omdömeslöst skulle förbruka sina surt förvärvade penningar på sådana smutsiga sysslor som rent spel och brant fall ner i rännstenen, istället kunde investera dem i sådana, för stadens invånare, nödvändiga välgörenhets- och bekvämlighetsinrättningar.

Alaska-Bob, Finnegan Wake och Gold-Jocke, slumrade till. Försiktiga och fingerfärdiga, muddrade Jill, Mandy, Barbara och Winnie, klädveck efter klädveck.

De plockade dem på minsta cent, stal guldmedaljonger, kedjor och ädelstenar. Allt, var det tänkt, skulle oavbrutet hamna i Joes för ändamålet under disken förvarade kassaskrin.

Senior iakttog minsta gemensamma rörelse och lät två hejdukar förkunna sig om att allt gick i sin vanliga ordning som planerat.

 Eftermiddagen därpå vaknade guldgrävarna. Knäna skakade och händerna skälvde. De befann sig i ett buskage långt utanför stadsgränsen. Till sin förskräckelse upptäckte de att allt guldet var borta och sedelbuntarna försvunna. Vad kunde de göra, annat än gråta och förbanna sin enfaldighet?

De var kanske naiva, men inte så dumma att polisanmäla stölden och föra saken inför domstol. Vad skulle det leda till? Vem skulle tro på dem?

De, utan att först varför, återvände till en smal återvändsgränd alldeles intill Mulberry Bush.Att gå till polisen och i deras sällskap, söka upprättelse, vad skulle det leda till?

Det var alltså då som Senior för första gången mötte Kate O’Hara. Nu känner, så här i efterhand, alla tydare till resten av historien. Slutet gott. Allting gott.

För att inte undgå sitt förutbestämda öde, beordrade Junior privatchauffören Rupert, att med omedelbar verkan, tvärbromsa in Forden Lincoln Continental Mark V 1977 Special Edition vid trottoarkanten.

Med boots på fötterna, stadiga hårbeväxta ben, rakryggad och bred som en lagårdsdörr, gick Junior med tunga fjät ut ur dollargrinet, förbarmade sig över Kate och räddade henne från en, kanske, men man ska aldrig misströsta eller säga aldrig, en oviss framtid som med sämsta utgångsläge, skulle kunna bana raka vägen till en säker undergång…