Det verkade bara finnas en enda lösning: ”Bli Effektivare!”

De som redan förstått den nya koden och lösenordet, sa bara:

” – B… E…!”

Alla, av de redan invigda, förstod. Varför säga så långa ord, när det dög lika bra med en förkortning?

Det blev, som politikerna ofta sa, till ett ”mantra”. De upprepade mantrat var gång som någon höll på att halka efter och bli akterseglad. Lösningen var aldrig, som man skulle kunna tro; att gå en annan väg, eller mot ett annat mål.

Hellre köra runt, runt, runt, än att stå stilla på samma fläck, i flera sekunder. Även om man inte kom någonstans, fanns ambitionen och målet till att öka effektiviteten och effektiviseringen:

”Fake It til U make It!”

Den skylten, ifall Chefen skulle göra en blixtvisit eller en informell kontroll, måste var och en ha uppsatt, väl synlig, i sitt arbetsrum eller ovanför sitt skrivbord, i kontorslandskapet.

Så kom robotarna…

Alla hade ju talat om dem och skrivit om dem, så länge, i åratal. ”Robotiseringen” var ett begrepp, men ingen ville tro på det, förrän de stod där, med ”handen i syltburken” och ”byxorna nere”. När de alla var övertygade om att just deras arbetsprestation kunde bara inte ersättas av en maskin, så var det en morgon ett faktum. Vad kunde den anställde göra? Kontakta sitt fackliga ombud, massmedia, politikerna eller branschorganisationerna? Vem bar ansvaret?

I Mårtens och Esmeraldas världar, var svaret självklart. Det var naturligtvis företaget där de var anställda. Det var det som skulle ta hand om sin personal, i vått och i torrt.

Mårten byttes ut mot en dator. Istället för att sitta och traggla med patienten om vanor och ovanor, svagheter och brister, tillkortakommanden och personliga begränsningar, kunde patienten nu skriva in allting i en diagnosdator, för att sedan bli undersökt av en examineringsrobot. Med en komplett provtagning, kunde alla hypoteser sorteras och anpassas till all kunskap och information som fanns samlad, från patientens födelsedag och fram till det aktuella läkarbesöket.

För säkerhets skull lät sjukvårdens administration en utomstående, ”second opinion”, läkare titta igenom datorns utvärdering. Det kunde också utföras av läkarstudenter, utan att de fick någon information om vem patient var, i det verkliga livet. Det brukade kallas för en: ”Realistisk fallbeskrivning”.

Vad kunde läkaren göra?

Medborgarna hade blivit mer och mer känsliga och anpassningsbara, inför hotbilder som de aldrig kunde vara säkra på om de var fiktion eller verklighet. När överkänsliga medarbetare signalerat om ”vibrationer i luften” på arbetsplatsen, var det nästan redan för sent att reagera.

Bland de neoluddistiska människorna sade man, lakoniskt och ödesmättat att:

”Efter sol kommer regn”.

Så var det inte med dem som höll på att drabbas av effektivitetsmanin.

Människan, med kroppen och hjärnan, ofta presenterade åtskilda från varandra; kunde reagera på tre sätt. En människa gick in i nedstämdhet, uppgivenhet, för att, efter en tid, hamna i depressionens fängelse. Den andres fysiska kropp tog stryk, med högt blodtryck, dålig mage, en allt högre stressnivå, för att så småningom straffas med hjärtinfarkt, stroke eller hjärninfarkt. Med lite tur och stöd från rätt personer, i rätt ögonblick, kunde personen räddas tillbaka till livet. Men, vilket slags liv?

Det var ju samma ekorrhjul, karusell och Grottes kvarn som fortsatte att snurra, runt, runt, i en allt högre hastighet, ju effektivare alla andra i samhället blev.

De utmattningsdeprimerade var deprimerade. Med terapi, motion, mediciner, massage och lite glada tillrop, då och då, kunde de förhoppningsvis hitta till ett bättre jag, än det som övergivit och svikit dem.

Betydligt svårare var det med dem som drabbats av Effektivitetsmanin.

De som förr ansågs lida av Manodepressivitet och som växlade mellan mani och depression, kallades numera för att ha en: ”Bipolär sjukdom eller Personlighetsstörning”.

Under en tid kunde de leva som vanligt, tills att de mer och mer varvade upp och ”lyfte över markens yta”. De kunde bli drömmare, med storslagna visioner, eller bara mer kreativa och effektiva, än vad som kunde anses som normalt.

De som hade blivit testade och undersökta, för att sedan få diagnosen bekräftad av specialistläkaren eller en diagnosrobot, kunde få rätt dos av mediciner, med en depåinjektion eller en intra-agerande robotspindel, som reagerade på signalsubstanser och hormoner, inuti patientens kropp.

Inget av detta fungerade eller var aktuellt i samband med Effektivitetsmanins grymma plågoandar. Skälet var givet. Deras symtom uppmuntrades av samhälle och företag, för att prestera bättre och bli mer effektiva, på arbetsplatsen, i hemmet och på fritiden.

Hennes föräldrar, läkaren Mårten Topp och socionomen Esmeralda Topp, var upptagna med att arbeta och utreda, tills att de kom hem, trötta och nedstämda, för att sätta igång med att gräla och bråka.

Vad kunde de göra åt det? De hade ju båda utbildningar och erfarenheter till att hjälpa sig själva och varandra. De borde kunna förstå och erkänna Zannas situation, när hon försökt sätta sig in i deras vardag, medla och samordna. De var alltför upptagna av sig själva och allt de måste prestera i arbetslivet, för att se över och bortom den egna brunnskanten.

Allt som Zanna kunde göra, var att ta efter deras sätt att söka komma upp ur prestationsfällan. Zanna satsade allt på skolan, för att, snarast möjligt, skaffa sig ett eget liv. Där, i det, skulle hon förbli osårbar, för föräldrarnas dragkamper om hennes uppmärksamhet. Hon kunde alltid försvara sig med:

   Kan inte komma just nu. Vi har skrivning i morgon, i tre olika ämnen, så jag måste plugga!

Eftersom Mårten och Esmeralda, som Zanna fick säga för sina föräldrar, visste hur betydelsefull skolan hade varit för dem, om de, i ungdomens dar, tagit den på större allvar, gav de snart med sig.

Zanna fortsatte envist och envetet att systematiskt spara till ett eget boende, utanför föräldrarnas stoj och stök. Snart var hon färdig med gymnasiet och kunde finna en studentlägenhet, längre bort i en annan stad. Hon blev inte förvånad när Mårten och Esmeralda aldrig hörde av sig. Det var först när Mårten drabbats av den nyupptäckta välfärdsjukdomen ”Effektivitetmani”, som Esmeralda hörde av sig för att be Zanna att återvända hem till dem. Då var det redan för sent.

Zanna kunde förstå varför så många äldre människor kände sig ensamma och isolerade. De hade ju redan bränt alla sina broar och skepp, när de, av överdriven stolthet eller egocentricitet, glömt bort att hålla kontakten även med mera vardagsnära människor.

I skolan hade en av Zannas lärarvikarier pratat om något som kallades för: ”Peters princip”. Den gick ut på att varje anställd lyckades avancera inom sitt företag, upp till sin ”inkompetensnivå”. De hade gjort karriär, utmärkt sig och blivit befordrade upp till sin högsta kompetensnivå. På den skulle de ha stannat och blivit kvar. Eftersom de var karriärister, ambitiösa och ärelystna, med högre lön i siktet, strävade de ännu högre. Då uppnådde de den högsta möjliga, där de saknade den kompetens som behövdes för att förstå sin arbetsbeskrivning, utföra dagliga rutiner och kunna hantera kriser och konflikter. Istället satsade de allt på att försvara sig mot insinuationer, anmärkningar, ironier och sarkasmer, från vänner och från fienden. Eftersom de hade fullt upp med att försvara sin ställning och inkompetens, blev det arbete som de var satta till att utföra, lidande.

I samhällets och företagens strikt ordande hierarkier, kunde bara utgången bli en: de blev kvar där de var. Tills att de gjort bort sig så många gånger och aldrig ville erkänna sina misstag, för att kunna bli bättre och uppnå den sanna kompetensen. De gjorde vad de kunde, fick sin lön och försvarade sig nedåt, för att ingen annan karriärist skulle kunna intrigera och manipulera bort dem.

Mannen, för det var ofta en man, utnyttjade sin hustru, sina barn, sina grannar, vänner och affärsbekanta, till att upprätthålla sin ”image”, självbild och status. Tills att barnen lämnade boet, flyttade bort till ett eget liv och hustrun tröttnat och kanske funnit en annan. Annars tydde hon sig till sina väninnor, som mer än gärna förstod vad hon talade om.

Kvar blev mannen, som mer och mer tyckte synd om sig själv, beklagade sin ensamhet och isolering, men ändå inte kunde svälja sin stolthet. Det måste ju bara vara någon annans fel. Det kunde ju inte vara hans eget. Han som arbetat så hårt!

Några år tidigare kunde han, mannen, om han varit uppmärksam på sina egna känslor och behov, intresserat sig för sin familj; fru och barn, skaffat sig ett liv utanför arbetet, tagit semestrar och inventerat vad han mer skulle vilja hinna med, under den livstid han hade kvar.

Ingenting av detta gjorde han, eftersom att dag följde på dag och allt såg ut som att, in i evigheten, fortsätta på det sättet.

Han frågade sig själv, för att inte avslöja sin osäkerhet, rädsla och beroende för någon annan:

   Men, hur löser alla andra det här problemet? De borde ju uppleva detsamma som jag. Vi sitter ju alla i samma sits, mellan två stolar?

Det sista tyckte han var roligt och fyndigt och skrattade till åt sitt eget skämt. Detta skulle han aldrig, aldrig, våga knysta högt om, på jobbet!

Zannas historia.

Zanna hade, som alla människor, en far och en mor. Båda drabbades under Zannas uppväxt, av diagnosen: ”Effektivitetsmani”.

När forskare inom Psykiatrin, anlitade av redaktionen som gav ut uppföljarna till DSM 4, DSM 5 och senare, sökte vidare efter kunskap om de okända symtomen, var samtliga experter överens om att det var en smal och inte särskilt vanligt förekommande variant av diagnosen: ”Utmattningsdepression”. Flera var också överens om att ”Effektivitetsmanin”, kunde vara ett förstadium till ”Utmattningsdepressionen”.

Den världsberömde psykiatern och beteendevetenskaparen Lars Pastorius Stigheden, nominerad ett flertal gånger till Alfreds Nobels pris i Medicin, höll återkommande föredrag och skrev artiklar i Lancet och Science, för att beskriva och förklara sina teorier om: ”Effektivitetsmanins Orsak och Verkan”. Han hade skrivit en populärvetenskaplig version, som blev till en bästsäljare både i Sverige, USA, Kina och Australien. Neoluddisterna tog den ju som ett bevis på hur Neoidealismen förstört människors liv, när de inte längre kunde kontrollera och markera gränsen mellan arbetsliv och fritid. Kurt Titahn beskrev Effektivitetsmanin som, citat:

”Effektivitetsmanin har uppstått hos människor som ryckts upp från sina rötter, förlorat sin identitet, hembygdskänsla och förankring i den enkla, okomplicerade, konkreta och teknikfria vardagsverkligheten. Allt det som nu neoidealisternas maskiner, datorer, robotar och automater bestulit oss på. Därför flyr människorna och stannar hellre här hos oss, i Australien och Oceanien.” Slut citat.

Lars Pastorius Stigheden var själv, om inte en brinnande och passionerad entusiast, så i sin hållning en utövande neoidealist. Han tog inte aktivt avstånd från Titahns debattinlägg, men trodde ändå att ”Effektivitetsmanin” lika väl skulle kunna drabba neoluddisterna.

Zanna blev därför lite av en ”Pippi Långstrump”, men alls inte någon framtida version av Stieg Larssons och David Lagercrantz hjältinna Lisbeth Salander. Zanna, även om hon kunde uppskatta äventyr och vilda utsvävningar, hade tidigt funnit sitt intresse för att läsa, studera, forska och få veta mera.

I ett krigstillstånd var risken stor att fastna i den invanda verklighetens kvicksand. Sjönk gjorde man ändå alltid, förr eller senare.

De flesta forskare, men också konstnärer, hantverkare och stilbildare, blev bedömda och berömda, efter en första tid av tidskrävande ansträngningar. De erhöll en ställning och en status, för att inleda en karriär. Vem ville, vågade och kunde, över ge ett vinnande koncept?

De fastnade i det som Fabian kallade för ”Det Stora Självklara”. Den verklighet som de som vant sig vid att leva, varken ville eller kunde ifrågasätta, utan att såga av grenen de satt på.

Åter en skillnad mellan neoluddister och neoidealister, när de förra strävade efter att ersätta Gud, medan de senare ville bli Guds like, i att skapa, göra och förverkliga.

När Zanna blev färdig med sitt första utkast, i tre dimensioner, mötte hon skapandets demon. Där och då ställdes hon inför det första valet och villkoret. Hon upplevde sin brist och otillräcklighet, för att våga ta det första steget, ut och in i det okända.

Varje steg såg ut som att vara en upprepning av det förra. Kunde hon se det på det sättet, kom hon ingenstans, utan utförde bara samma rörelser, mot markytans motsträvigheter.

Det var med ett mål och en målsättning framför ögonen och i medvetandet, som hon upplevde en hägrande vision. Den som en gång, förhoppningsvis med hennes hjälp, kunde bli till en realitet.

Det som fanns inuti henne skulle, måste, på något vis nått ut och fram till det påtagliga och konkreta. Det som en gång för alla förändrades människornas vardagsliv. I neoluddisternas värld kallades detta för ”Politik”. I neoidealisternas verklighet blev det till: Konst”.

Det här gav Zanna något att göra, den tiden då hon inte var tillsammans med Fabian. När han satt och sökte information om SpåRätt, för att försöka förstå mer av ”Den Andre Fabian”, hölll Zanna på med detsamma, men för att kunna hitta mer om de konstgjorda biosfärerna, i stjärnskeppens innandömen.

Skillnaden, anade Zanna, fanns i själva gnistan, när intet blev till något. Det som aldrig funnits tidigare, någonsin och som nu för första gången såg dagens ljus. Om inte ute i solljuset, så inne i den skapande människans drömbubbla.

För att klara av att göra och skapa, måste den skapande människan kunna frigöra sig och distansera sig från verklighetens kvicksand och dypöl. Annars blev det nya bara till ännu en avbildning, en kopia, av något som redan fanns.

Zanna Topp hade en, trots att hon var så ung, lång tids erfarenhet från praktisk och tillämpningsbar forskning. Ändå hade hon ingen tidigare upplevelse av hur det var att skapa på riktigt.

Att forska var visst det med ett slags skapande, men det fanns en självklar utgångspunkt i det som redan fanns, innan forskningsarbetet övergick i seriösa konfrontationer med verkligheten. De allra flesta forskarna drev en tes, med intentionen att bevisa att deras tes kunde vara sann. Andra forskare gick in för att bevisa sin egen tes, för att på samma gång motbevisa konkurrenters och antagonisters teser. Det var mitt i detta sammelsurium av idéer, uppfattningar, åsikter och spekulationer, som den verkliga vetenskapen blev till och utformades. Det som blev kvar och blev över, efter alla möjliga och tänkbara sätt att analysera, dissekera, bevisa och motbevisa, var det som alla var eniga om kunde kallas för: Vetenskapen.

Så var det inte inom Skapandet, Kreativiteten och Konsten. Det fanns inget av ”Det Perfekta Schackspelet”, ”Det Perfekta Konstverket” eller ”Den Avslutande Gestaltningen”. För var gång måste ”stafettpinnen” föras vidare, från de gamla, traditionalisterna och puritanerna, fram till de unga och oerfarna, som redan visste allt, förstod och, lite nonchalant och arrogant, kunde luta sig tillbaka, för att övertyga, mer som skådespelare, än som de som sett ovissheten rakt i ögonen.

Bristen var verklig för dem med, men något som de förnekade, för att inte röja sin okunskap, rädsla och förvirring. Naivitetens kranka blekhet försatte dem till handlingsförlamning, passivitet och apati, tills att någon av dem vågade ta det första steget, bort och ut. Då hade de, åtminstone inför sig själva, börjat erkänna bristen. En orsak som var tillräcklig för att ge var och en av dem vilja och motivation till att gå hela vägen fram.

”Zanna’s Organical Park and Grocery Store.”

I värsta, sämsta, fall fick hon låta bygga ett själv, men annars borde hon kunna finna en byggnad, kanske ett nedlagt köpcenter, som hon skulle kunna låta bygga om.

För att börja med något, gjorde hon först en utförlig skiss med sitt ritprogram, i datorn hemma. Därpå överförde hon den tvådimensionella ritningen till en tredimensionell. Den kunde hon projicera ut från datorn, framför sig, i förstärkt verklighet, i en holografisk bild.

Efter att ha justerat en hel del tankefel och felberäkningar, printade hon ut den med sin lilla behändiga 3D-skrivare. I modellen, som hon ställt på bordet med en genomskinlig glasskiva, i arbetsrummet hemma, kunde hon nu titta mer noggrant uppifrån, underifrån och från alla håll och kanter. Här skulle hon ha att jobba med, ett bra tag framöver!

Det roligaste var arbetet med själva parken. Det mest slitsamma och tråkiga, bestod av att fundera ut hur allt skulle hålla samman, fungera och konstrueras, i verkligheten.

Med hjälp från Fabian, snart också indragen i hennes lilla hobbyprojekt, fann Zanna skisserna, konstruktionerna och bilderna från det första riktiga, fungerande stjärnskeppet: SpåRätt 2. Stjärngänget hade studerat dokument från Biosphere Two och andra artificiella klimatexperiment, kulturer och odlingar. De som kunde vara matnyttiga, när resenärerna i stjärnskeppen behövde odla, plocka och hantera nya livsmedel och näringsrika produkter. Bara en sådan enkel sak som att odla tomater, gurkor, pumpor, bönor och medicinalväxter. För att lyckas måste de inte bara känna till växternas och örternas naturliga och normala förutsättningar på planeten Tellus, men konstruera en konstgjord miljö, inuti rymdfarkosterna. De som skulle ta människorna genom ljusårs avstånd, från Tellus till Ellek.

Zanna kunde även utan Fabians hjälp söka kunskap och information om SpåRätt. Den största men kanske inte säkraste källan var en amatörförfattare som bodde i Stockholmsförorten Hässelby, Victor Rangner, också kallad ”Graatass” i sin blogg, som envist och enträget försökt foga samman alla lösa bitar kring familjen Frånlandsvinds öden och äventyr i tio böcker, med den engelska titeln: ”The Frånlandsvind and SpåRätt Saga”. Den var långt ifrån fullständig och perfekt, med en hel del kvar för faktagranskare och källforskare, men i stora svep och inte alltför kritiskt sinnelag, kunde den duga som en första introduktion.

När SpåRätt utvecklats vidare, från att ha kommit till världen som: ”SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter”, passerat stadiet som prototypen till rymdstationen ”SpåRätt 1” för att bli till det allra första stjärnskeppet ”SpåRätt 2” blev sidoeffekten en växande administration som flyttade in till den historiska huvudstaden Stockholm, för att etablera sig som SpåRätt Star City of Stockholm. Redan då var SpåRätt nog med att allt skulle bli rätt, med dokumentation, publiceringar och egna faktagranskningar.

Den digitala, administrativa huvudstaden Stockholm hade man redan innan flyttat ut till Ljusdal, för att skydda mot attacker från neoluddister och andra irritationsmoment.