Varför valde några av neoluddisterna hellre futurologerna, än virtualismen?

Fabian kunde sitta hemma i sin bostad, i väntan på kunder och andra besökare, intresserade av märkliga föremål, artefakter och antikviteter, framför sin dator och ladda ner gratis, ”freewares” av information från SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter. SpåRätt hade ju som en av sina slogans:

”Information måste vara fri och tillgänglig för alla som förstår att använda den rätt”.

Det fanns förstås många fler grupper, rörelser och nätverk i världen, än dessa fyra. De här var, kanske inte de största, men de med störst påverkan på händelseutvecklingen på planeten Tellus.

Unga neoidealister, som Tomas och Tessan, varför total frihet, utan begränsningar, förbud eller inskränkningar. Det var naturligtvis en dröm och en utopi, men efter ett antal heta debatter i samtliga media, röstade neoidealisterna bort alla slags monopol, i ägande och tillverkning. Det möjliggjorde även för de allra mest fattiga, att få tillgång till mediciner, men också till stimulantia, njutningsmedel och andra droger. Restriktioner av olika slag, ledde ofta till mer konkurrens, men också till högre priser och att sådant som var nödvändigt, blev svåråtkomligt.

Från den gamla idealismen, från Platon och fram till Immanuel Kant, Mary Wollstonecraft, Henry David Thoreau och William S. Burroughs, fanns en stark tradition av motstånd mot auktoriteter och formella hierarkier. Det var en av de större skillnaderna i neoidealismen och de tre övriga. Inte därför att auktoriteter och hierarkier alltid var något negativt och destruktivt, utan därför att de, neoidealisterna, menade att varje människa skulle ha rätt till sina egna upplevelser, minnen och erfarenheter. Ingen skulle ha rätt till att tala om för någon annan vad den skulle tänka, känna, erfara eller minnas.

För virtualisterna var det självklart, deras övertygelse; att den sanna verkligheten, den förstärkta virtuella verkligheten, var mer äkta och sann, än den begränsade, tillrättalagda, etablerade vardagen och världen. Friheten fanns i att få uppleva det man önskade, inte att få sig iproppat av någon annan vad som var giltigt.

Neoidealisterna talade om för de som stod i valet och kvalet om neoidealismen eller virtualismen; att den obearbetade, fria och icke-digitaliserade verkligheten, på sikt skulle ge mer, än ett ständigt flöde av njutning, lust och gemenskap.

Futurologerna hade ett mer postindustriellt synsätt på den verklighet som utgjordes av maskiner i dess olika former. Högt upp på deras önskelista om vad maskinerna skulle kunna utföra för tjänster, var som sexmaskiner.

Att neoluddisterna reagerat mot detta bruk eller missbruk, var ingen nyhet. För dem var det ju självklart att en man, en verklig, äkta, biologisk människa av manligt kön, skulle ha sex med en likaledes kvinna, av kvinnligt kön. Tillsammans, i deras förening ”i nöd och lust”, kunde de träda in i Paradiset och Himmelriket, som ett oskiljbart äkta par.

Futurologerna, alltid villiga att förklara för dem som orkade lyssna, sa att de gärna höll med om denna kärleksinställning som neoluddisterna försvarade, men att en maskin inte var och aldrig kunde bli till en riktig, verklig människa och levande varelse. Maskinen, i dess olika versioner, var och förblev ett objekt, en sak, ett ting och ett föremål. Den var inte lämpad för kärlek, förstod inte empati och sympati, hade varken juridiska rättigheter eller skyldigheter och kunde varken bli kränkt eller misshandlad. Fanns sådana känslor hos maskinen, var de inget annat än elektriska impulser, utan inre mening eller betydelse.

Hur mycket än neoluddisterna bevarade och bevakade det som de ansåg vara deras, fortsatte flykten över till virtualister, futurologer och neoidealister. Långt bakom dem, än så länge, fungerade den stora Glömskan som pådrivare.

När Jesus Kristus liknades vid ”Den Gode Herden”, var det hans kärlek till ”fårskocken”, de troende människorna, som ledde dem rätt mot Herren Gud. Då och då hände det att något av fåren eller lammen kommit på avvägar. Då var det herdens uppgift att leta reda på det, oavsett hur betydelsefullt eller borttappat det var.

Så fungerade också den stora Glömskan, när människorna allra mest fruktat att bli bortglömda och försvinna in i det enorma, mörka och dystra molnet.

De neoluddister som var mer skräckslagna inför Glömskan, än som såg som en hägrande dimma att få tillhöra allt från ”förr” i dess nya versioner valde impulsivt virtualismen och en framtid i vr. Den största fördelen med den virtuella verkligheten var att i den fanns det inget utrymme för Glömskan. Den virtuella verkligheten bestod av digitala signalsystem, inordnade efter människornas sinnen. Med kraftiga generatorer, processorer, arbetsminnen, hårddiskar och externa minneslager, kunde virtualisterna vara med och skapa vilket paradis som helst, innanför maskinernas ramar, begränsningar och parametrar.

Med en enkel knapptryckning från Gudfadern själv, Matahari Babuschka eller PseudoSpinoza, kunde hela det virtuella universums världar raderas med ett ”Erase”. Ingen av de beroende i drömmaskinerna kunde uppleva saknad eller nostalgi, då alla deras individuella minnen var sammankopplade till drömmaskinernas gemensamma. Det fanns ingen stor Glömska, eftersom maskinerna rensade och defragmenterade sig själva, tills att hela minnet var formaterat och tomt.

Den konkreta handlingen skulle kunna utföras av någon av de virtualistiska administratörerna, men drömmaskinernas gemensamma dator var inställd på städning av samtliga resurser, vid behov eller automatiskt, en gång i veckan.

När neoluddisterna, med längtan i rösten, beskrivit ”förr”, glömde de bort att det ”förr” de beskrev i ständigt nya, uppgraderade och uppdaterade version av det som en gång varit nytt och okänt, var en väl vald mix av drömmar, idylliseringar och minnen som med tiden blivit förgyllda och retuscherade. De visste vad som var ”rätt” från ”förr”. Välbevakat som det utgjort deras enda värdefulla upplevelser och minnen. Dagligen beskrev de dessa tider och minnen för varandra, med tillrättalägganden och försköningar. De blev allt desperatare i verksamheter som kunde återställa det förflutna till ett evigt paradis och himmelrike, i framtiden. Var och en som började ifrågasätta och betvivla det förr som skulle återkomma och återvända, blev antingen utesluten och isolerad, tills att han eller hon kommit på bättre tankar. Eller så gav de den utsatte extra mycket uppmärksamhet, tillgivenhet, kärlek och förståelse, tills att personen återvände till sin flock, av egen fri vilja.

Andra heta debatter bland neoluddisterna var de som behandlade kvinnorna och barnen. Det var givet att pojkarna skulle ta över och ärva efter männen, fäderna och anfäderna. Mannens betydelse i familjen, byn och samhället, var att försörja sin familj, skaffa mat, göra boendet tryggt och säkert och skydda sin hustru och deras barn.

För att kunna beskriva detta som sant och oantastligt, förklarade männen i samhället att det var ”Guds ordning på jorden”. Att ifrågasätta Mannen och männens betydelse, var detsamma som att kränka Gud, häda och bli anklagad för gudlöshet och upproriskhet. De neoluddistiska männen kunde in i minsta detalj beskriva den ordning som aldrig fick bli ifrågasatt eller på annat sätt försvagad. Eftersom de brast i sin gemensamma förmåga till fantasi och gestaltning, kunde de inte heller tänka sig något annat, än det som redan fanns. Att det sedan kom en och annan kvinna som kom att bli drottning, kejsarinna och ledarinna, kunde bara hända när kvinnan i fråga kunde gynna den gällande ordningen.

Det fanns både män och kvinnor som såg ”Gud” eller ”Gudinnan” som en Moder Jord, som födde, alstrade, gav liv och mening, åt människorna. Det var sannolikt de som i framtiden skulle bli till neoidealister. De som vågade ifrågasätta, fundera, reflektera, undra och diskutera. Samtal som snart bannlystes av de neoluddistiska männen. De två ideologierna var varandras motsatser, men kompletterade också varandra, likt hornet på sagodjuret Enhörningen, eller yin och yang i den gamla kinesiska symbolen.

Det var kanske fel, tänkte Egon, där han satt och läste och antecknade, i SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter; att kalla dem för neoidealister och neoluddister, redan då, men de två riktningarna hade helt säkert funnits långt tillbaka i tiden. Det kunde vara därför som de alltid var i konflikt med varandra och med avsikten att påverka alla människor på jorden.

Som små gnistor tändes människornas eldar, lite varstans på jorden. På dagen var verkligheten oändlig och evig, åt alla håll och kanter. På natten var det endast eldarna som skyddade människorna mot mörkrets makter. Eld sökte sig till eld och människa till människa.

Människorna hade, till skillnad från andra djur, lärt sig att det lönade sig att samarbeta, mer än att utkämpa konflikter och krig. Kriget kunde leda till ett krigsbyte, av mark, saker, män, kvinnor och barn, till slavar, undersåtar, handelsvaror och senare familj, släkt och vänner. De svagare lärde sig att anpassa sig till de starkares önskemål och befallningar. Tills att de studerat och förstått hur de fungerade och agerade, för att senare överlistas och övermannas.

De starkaste överlevarna tog för sig av allt av värde, förde över sin religion, sina värderingar och sitt sätt att leva på, till de svagare och anpassningsbara. När så flock, stam och klan blev större och ökade sitt medlemsantal, övergick de fysiska, hårdföra och destruktiva krigen till debatter, diskussioner och samtal.

Neoluddisterna kunde inte förstå varför inte neoidealisterna tänkte och tyckte som de själva. Det som var rätt för dem, borde, trodde de, vara rätt också för alla andra.

Neoluddisterna höjde kontrollen bland sina medlemmar. När neoidealisterna bara blev fler och fler, kunde straffen bli hårdare och svårare för dem som började tänka i andra banor.

Bevakningen av de egna möjliggjorde för neoidealisterna att verka mer långsiktigt, än att bara argumentera om problem som antingen skulle lösa sig av sig själva, eller bli överspelade och strax tillhöra det förflutna. Dem som den stora Glömskan skulle förtära.

De var så få, så att det knappt märktes, men varje dag vandrade neoluddister över från deras tidigare trygga och säkra territorier, till neoidealisternas och SpåRätts samhällen, verksamheter och framtida projekt.

Neoluddisterna som blev kvar, de som hade det som allra mest svårt att byta fot och riktning, försökte hindra dem som de kallat för ”förrädare”, ”svikare” och ”överlöpare”.

De byggde inte längre höga stängsel, staket och murar för att hålla neoidealisterna på avstånd. Istället var det för att hålla kvar dem som ville bort till något bättre, roligare och mer positivt.

Inte heller de mest hängivna av neoluddister kunde hålla sig kvar i overksamhet och stiltje. Från andra hållet kom den stora Glömskan, likt en enorm, gigantiskt stor naturkatastrof. Den drabbade neoluddisterna utifrån, men också neoidealisterna och andra människor, inifrån. Som en cancersvulst eller benröta, åt den upp allt av materia och hågkomster. Kvar blev sådant som var obetydligt och oansenligt, för de människor som fortfarande kunde uppleva, erfara, veta och förstå. Det som fanns, men saknade betydelse.

Denna sociala och psykologiska incestuösa utveckling, till inavel och de fysiska och psykiska skador och missbildningar som uppstått i dess kölvatten, kunde bli en dyr bakläxa att inse, förstå och rätta till.

Suffragetterna och feminister fick ökat stöd av samhället, när det inte längre var lika intressant vem som hade gjort de nya upptäckterna och uppfinningarna och inte heller hur eller varför.

Marknadsekonomin öppnade för att ”låt bäste man vinna”, vilket också kunde vara en kvinna.

När barnen och ungdomarna gavs tid till att studera och göra det som de var naturligt intresserade av, istället för att arbeta hemma i bondgården eller i fabriker och industrier, lade man märke till att barn som tidigt i livet erhöll möjligheten till att gå i skolan och lära sig läsa, skriva och räkna, fick ett stort försprång jämfört med dem som behandlades som djur och försöka överleva genom livets hårda skola.

Endast vetenskap och forskning kunde utvärdera försök, experiment och resultat, när verkligheten och framtiden annars bara blev som det blev och som det alltid hade varit.

Även bland ursprungsbefolkningarna, med gamla anor och traditioner, höll kvinnorna för sig själva. Deras sedvänjor uppstod ur erfarenheten och övergick till att tolkas i berättelser, sagor och legender. Så kom säkert myten om Prometeus till, titanen som gav människorna Elden. Så kunde det också ha hänt med den gamla stamguden från Bibeln och Moseböckerna, som skapat världen och människorna, till Edens Lustgård. Den människa som blev till den allra första guden.

Sveriges lilla befolkning hade haft en stor fördel. När man i andra länder med större befolkningar snart specialiserat sig, blev till hantverkare, skråväsende och medborgare i de snabbt växande städerna, blev svenskarna och nordborna läraktiga i att kunna mycket om lite, som specialister, och lite om mycket, som generalister. Svenskarna var speciellt duktiga i att idka handel med andra folk, i när och fjärran länder. Kvar blev de som innerst inne var rädda och misstänksamma mot allt som var nytt, främmande och okänt. De utgjorde kärnan i den växande grupp som skulle bli till neoluddisterna. De fann sig i att bli kvar och över, men i värsta fall trångsynta, i bästa fall saktmodiga och stolta.

I lugn och ro kunde de sitta hemma vid sin egen härd och utvärdera vad ”utbölingarna” hade att komma med, när de så väl visste vad som fanns och fungerade, i deras hembygd och bygemenskap.

Med tiden märkte de att de blev allt färre, när de unga flyttade bort och de oföretagsamma och räddhågsna byggde staket och murar för att skydda det som var deras, i en alltmer skrämmande och främmande verklighet.

Vem skulle hjälpa dem, när de blev gamla och ensamma? Vem skulle trösta dem, när skörden ruttnade och brunnen sinade? Varför skulle de inte ha samma rätt till att vara stolta och värdiga, som alla andra?

Ett problem som de upplevde, men inte förstod, var att de var så in i bomben säkra på att de hade rätt. De kunde kritisera neoidealisterna för att vara lätta att rucka på, i deras ställningstaganden och det som var deras, men inte förstå varför att deras ”rätt”, var fel. De hade tillsammans, omedvetet, konstruerat ett tankefel som blivit till ett luftslott. Eftersom de, likt många rationalister och logiker, börjat med att bestämma det som var ”rätt”, gick resten av resonemanget och diskuterandet ut på att berätta och beskriva för varandra, varför det inte kunde vara fel. Deras stolthet bestod av att bekräfta för sig själva och varandra, att ”de andra” inte förstått hur och varför deras slutsats var felaktig. Det berodde på, menade neoluddisterna; att de inte förstått sitt eget värde, sin betydelse och mening, där de fötts, växt upp, bott och levt. De hade en unik kompetens som alla som inte kom därifrån, saknade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 802 andra följare