Människan av folket var sällan någon väluppfostrad retoriker. Därför anlitade klubben intellektuella män med egna åsikter om traditionellt ”skamliga” ämnen. Ställningstaganden för kvinnorna i Aristofanes ”Lysistrate”, Molières ”Hustruskolan”, Vladimir Nabokovs ”Lolita” och alla de suffragetter och frimodiga systrar som, med kropp och själ, bekämpade trångsynta moralister, rigida religiösa, frigida manshaterskor och föråldrade ungmör.

Debatten väckte till liv och retade upp flappers och frigjorda ungkarlsflickor. Vilken man hade rätt till, utan de nödvändiga erfarenheterna, att förse kvinnorna med munkavle, bojor och kyskhetsbälte? Kvinnorna betonade ”det täcka könets” rätt till självständigt liv, av män opåverkade tankar och värderingar, ekonomiskt oberoende och en fri sexualitet utanför samhällets traditionsbundna normer.

Denna heta debatt banade väg för Adam Skott Nadari och hans idé om ”Den subjektiva skönhetens yttre egenskaper”. Ordvalet kan, än idag, tyckas märkligt. Kan subjektivitet, i något sammanhang, formuleras som ”yttre”?

Scott Nadari förklarade sin idé som mer biologisk, än ideologisk. Även den med ont om tid kan nå insikten om att även den mest fullkomliga och perfekta skönheten, styrs och påverkas av den fysiska, biologiska, cellens, ofrånkomliga, entropiskt förutsägbara upplösningen som, utan tvekan, är det svåraste för arten Människas medvetna begåvning till att upptäcka, analysera, erkänna, acceptera och bearbeta.

Scott Nadari, med sitt djupt personliga engagemang, målar med outplånlig skärpa, upp bilden av hur den biologiska klockan, innanför cellens semipermeabla skal, slits ut av tidens tand, blir till slagg och utsöndras med den enkelriktade, enfiliga transportvägen, från cellens specialområde och, så småningom, spolas bort ut i tarmkanalen som ett organiskt avloppssystem.

Det mänskliga förståndet är helt och hållet beroende av den med blotta ögat osynliga processen från näringsintag till utsöndring av slaggprodukter.

Adam Scott Naderi nöjer sig inte med en grovt förenklad förklaring av hur, med personens individuella förmåga till samarbete, det konstanta flödet av proteiner, kolhydrater, fett med mera utgörs av samma mängd. Sedan Descartes dagar har hans misstag upprepats så ofta, att spekulationen om delningen mellan kropp och själ har omtolkats till att skilja huvudet, det vill säga hjärnan, från kroppen och samtidigt uppnå ett anatomiskt önsketänkande om att anden och materian är oförenliga, på samma vis som oljan till vattnet. Det etablerade samhället vill gärna sprida uppfattningen bland folket att de teoretiskt orienterade administratörerna utan vidare kan jämföras med arten Människas förnuft, mentala hjärnkapacitet och själsliga förmåga. Efter den Franska revolutionen, då Kungen och Adeln ersattes av Borgerskapets ledarskikt, måste de ”blåblodigas privilegier” utan att förlora folkets förtroende, formuleras om till en i framtiden välfungerande teori, nämligen den om allas enskilda och oinskränkta rätt till en, om än begränsad, så möjlig att föra över till nästkommande generation antingen biologiskt genom arvsmassan, eller genom egen ambition, psykisk ansträngning, andlig vägledning fram till själslig utveckling, förena de förutsättningar som behövs för att den begåvade också, ute i vardagslivet, ska tillgodogöra sig för andra osynliga möjligheter och sätta in dem i dittills ”onyttiga”, det vill säga, fram till dess, oupptäckta och därmed ”ointressanta” områden.

Descartes misstag används av statens och kyrkans män för att jämföra sig själva, nationens skapare, väktare, konstruktörer, ingenjörer, administratörer, byråkrater, kanslister och alla dem som, altruistiskt och utan personlig vinning, aktivt och oförtröttligt, likt hjärnans förhållande till kroppen, tillverkar celler, kommunicerar via för ändamålet utformade nätverk och följer den plan som uppnår kroppsmaskineriets högsta bränsleförbrukning och därmed, utan jämförelse, starkaste produktionshastighet.

För att få med samtliga medborgare i den gigantiska prestationen, delger man dem sanningen om hjärnan som organisatör och kroppen som verkställande organ. Kungens makt är tillintetgjord och Adeln avskaffad. Någon, oavsett härkomst eller förmögenhet, måste överta ansvaret och leda landet och dess befolkning.

För att uppnå syftet, placerar Scott Naderi sin forne husgud, läkaren, psykiatern och psykoanalytikern Sigmund Freud, på de anklagades bänk. Visserligen har han inte mycket till övers för dennes psykoanalytiska metod, men, den svagaste länken i teorin om arten Människas förmåga till fortplantning, den undermedvetna sexualdriften, är till sin natur, en biologisk, fysisk reaktion som uppstår då subjektet låter sig utmanas eller utsättas av objektets attraktions- eller gravitationskraft. För att inte ett nytt missförstånd ska uppstå, betonar han, mer än Människan medvetna, inifrånstyrda viljeakt, att den situationsbundna energin utlöses av det omedvetna fysiska, biomagnetiska, bipolära spänningsförhållande som vardagsmänniskan i alla samhällsformer och högtstående kulturer har givit den starkt stiliserade symbolen för ”kärlek”, i form av ett med anatomin överensstämmande, mänskligt hjärta.

Freud, menar Scott Naderi, tar sig vatten över huvudet då han, med enda avsikten att hans psykoanalytiska tolkning ska vara identisk med den av Sofokles framställda antika myt om Kung Oidipus, att huvudpersonen ensam, omöjligt kan bära ansvaret för sin, medvetna eller undermedvetna, intention att begå fadermordet för att äkta sin moder.

Enligt Scott Naderi, ska dramats fadersgestalt, Kung Laios själv, ta på sig hundhuvudet och bära skuldbördan. Det var han och ingen annan som, för sitt höga nöjes skull eller en stunds avkopplande förströelse, söker upp Oraklets tält på Agorans marknadsplats och lyssnar till de av opiumruset förvrängda drömmar som gycklaren omvandlar till ord.

Scott Naderi nöjer sig inte med detta. Det är uppenbart att psykoanalytikern Freud, kanske av äregirighet, vill axla hela ansvaret för missförståndet. Men, fortsätter han, så här i eftertankens kranka blekhet, ska man inte förringa Sofokles medverkan i det elaka spelet. Han och ingen annan undviker att betona Herdens betydelse. Associationen går till dem som hellre lyfter fram Barnet i Hans Christian Andersens fenomenala saga om ”Kungens Nya Kläder”, än de bedrägliga Bedragarna. Utan att, i onödan, fördjupa oss i djupare paralleller, är Oraklet och Bedragarna slående lika (enligt Scott Naderi kan legenden om Oidipus vara en förvanskning av berättelsen om Kung Faraos skräck för den egna befolkningens gossebarn, eller Kung Laios latenta vilja att, hellre mörda sin egen älskade son, än att skänka honom en ovillkorlig, faderlig kärlek, där ständiga uppmaningar och påminnelser om att alltid vara ärlig, tala sanning och inte förtiga något, ingår i föräldraansvaret. Tilläggas bör att, i vår egen tid skulle, förhoppningsvis, välutbildade och ekonomiskt oberoende föräldrar, förklara Kung Faraos eller Kung Laios skräck för att vara en paranoid härskare med misstanken om att den för honom okände sonen, det vill säga Oidipus, potentiella roll som ränksmidare, förrädare och vars enda avsikt är att, förr eller senare, undanröja kungen och hans släkt som tronföljare, för alltid. Liksom för Farao (Ramses II?) är barnamordet den enda tänkbara lösningen. I båda fallen ska dådet utföras av någon som inte kan förknippas med mordets anstiftare.

Sofokles utför här den konstfärdighet som av hermeneutikerna döpts till en abrovinkel. Den kan, mycket kortfattad, förklaras så här:

Författaren Sofokles överlåter, men bara för ett ögonblick, sin ställning som den allvetande guden, till en av dramats huvudroller, Kung Laios. Vid det här laget har den uppmärksamme läsaren förstått åt vilket håll historien barkar.

Den förlösande effekten är en följd av de ödmjuka stenografer som i generationer tillbaka bearbetat råmaterialet intill fulländning. Verktyget som används kan tyckas enkelt, ja till och med primitivt.

Metoden påminner om liknelsen med hästen som förs till bäcken för att släcka törsten. Den låter sig ledas fram till det porlande iskalla vattnet, men att tvinga den till att dricka, går inte. Denna, om än uppdiktade, historia kan med fördel användas i det här sammanhanget.

Perspektivförskjutningen påminner om en flod som har sitt utlopp i ett delta. Vattenmassorna sprider sig i kanaler ut i träskmarkerna för att slutligen nå fram till havet. Det öppna systemet ger plats för alternativa händelseförlopp, anakronistiska förvecklingar, kontrafaktiska lösningar och subliminala tolkningar.

Sofokles kan ha inspirerats av Ovidius ”Metamorfoser” (Förvandlingar) och Sagan om Ikaros, på flykt från Kreta och Kung Minos, flyger, med vingar tillverkade av fadern Daidalos, i hybris flyger för nära solen, vaxet som håller samman vingarna, smälter och Ikaros, som faller ner i havet, omkommer. (Mera troligt är att det förhåller sig tvärtom, att det är Ovidius som hämtat den sedelärande berättelsen från Sofokles. Annars brukar man ju, i samband med Ovidius, nämna författaren till Illiaden och Odyssén, greken Homeros.)

Hur som helst. Sofokles, som, i sin briljanta enkelhet, ger Laios vingar. Uppifrån den mytiske rovfågeln Rocks (hämtad från Simbad Sjöfararen ur sagosamlingen ”Tusen och en natt”) Den här gången kan publiken, som om de själva vore närvarande, uppleva överträdelsen av gränslandet mellan evighetsmaskinen, perpetuum mobile, och den räddande ängeln, Deus ex machina. Även här finns likartade drag mellan verklighet och dikt.

(I ”Tusen och en natt” förekommer en mekanisk, flygande, hästmaskin, som i steganografiska sammanhang påminner om så mycket av tidigare, i texten, omnämnda hänvisningar.)

Då Laios tunga slinter uttalar han den oåterkalleliga anklagelsen mot Oidipus. Märkligt, eftersom vid den tidpunkten var Oidipus inte bara ofödd och oskyldig, utan till och med inte ens påtänkt.

En annan av Adam Scott Naderis lärofäder är psykoanalytikern Bruno Bettelheim. Då Scott Naderi hänvisar till honom, syftar han också indirekt på hur psykoanalytikern Gustaf Jung som banbrytande banérförare knyter mattan bestående av myten, sagan och arketypernas medverkan. Beviset på att Jung avviker från tidigare läromästaren, sedermera konkurrenten, Sigmund Freud, är den förstnämndes sökande efter något mer själsligt djupare, än den av Freud så omhuldade mänskliga sexualitetens undermedvetna driftsliv och fortplantningsförmåga. Här kan även amatörpsykoanalytikern, utifrån ytliga kunskaper om hur den primitiva och djuriska arten Homo Sapiens, iscensätter sina existentiella behov med överdrivna associationer, förhastade slutsatser och, inte att förglömma, en projektiv identifikation med de egna drömmarna som schamanens och psykopompens steganografiskt strategiska landmärken. Även med djuplodande studier av dåtidens intellektuella, som Friedrich Nietzsche, Charles Darwin, Karl Marx och Sigmund Freud, är det för entusiasten alltför lätt att dra förhastade slutsatser, finna på vildsinta ”automatiska” associationer med hänvisningar till jättar som Sokrates, Immanuel Kant, René Descartes, Baruch Spinoza, Eduard von Hartmann och Henri Bergson.

Bettelheim endast antyder likheterna mellan den av Bröderna Grimm skarpsynta iakttagelse om hur den ondsinta drottningen missbrukar spegelns naiva svar i sitt eget syfte. Gång på gång försöker hon övertyga spegelns ande att hon själv överträffar den unga flickans spirande mognad. Både Freud och Jung borde, instinktivt, beteckna drottningens besatthet. En självupptagen, navelskådande, narcissistisk fixering som bekämpar det fysiska åldrandets oundvikliga, reduktionistiska, minimalistiska nedbrytande av själen i uppgivenhet och det faktum att kroppens tidigare så osårbarhet nu övergår till ett stadium av sönderfall, tillintetgörelse och slutliga, fysiska, upplösning.

Att den entusiastiska amatören fascineras inför denna ytterst långsamma och därmed plågsamma process, är inte så konstigt. Spegeln (som i myten motsvaras av Oraklet) avväpnar och oskadliggör Drottningens/Kung Laios indirekta försvar av den för dem så avgörande, narcissistiska egocentricitet. (Denna utvecklingskedja används med framgång, av både mytologen Joseph Campbell och den skönlitterära poeten Robert Bly). Sålunda förväxlar de gamla mästarna parafrasen av Döden som Lieman och, i Raider-Waits version av tarotleken, den gamle gubben som Eremiten med krökt rygg, huvan som döljer merparten av huvudet, det långa, vita skägget och lyktan, som i det här fallet motsvarar Diogenes densamma.

Bettelheims lite yviga tolkning av Sofokles nattsvarta drama förser Halleys komet med en hastighet som, i världsrymdens vakuum, för tanken till snigels trevande steg under vitkålsbladen. Ett omen som kan skänka hopp om evig frid i William Shakespeares dramer om Hamlet, Macbeth men i synnerhet då både Romeo och Julia utför sin var för sig, men ändå gemensamma självspillan. I tragedin om Oidipus är det fadern, Kung Laios, som anstiftar och indirekt förorsakar sonens bistra öde.

Att avslöja fadern är långt ifrån tillräckligt. Kung Laios, på ingen annans begäran än sin egen, söker upp och därmed underkastar sig Oraklets konspiratoriska manipulationer. Även i det här sammanhanget är handlingen alltför tydlig för att inte kunna förutses och förutsägas. Vad, eller rättare sagt, vem är det som befriar Kung Laios från ansvar, lögnaktiga beskyllningar och lösa rykten?

Ens omedvetna intuition frambringar associationer till dem främsta av William Shakespeares favoritintriger, förväxlingen. Antingen, för att hålla publiken i spänning, eller dela med sig av den allvetande författarens möjlighet till att, enbart för att roa och underhålla publiken, spela på deras känslor om vilket alternativ som är det som bäst kan föra handlingen framåt. Att, efter detta, utse Sofokles till föregångaren och Shakespeare som hans mest trogne och hängivne följare, kan ur publikens perspektiv nerifrån teaterns första parkett och upp till fjärde raden, rucka på fåtöljen som den tvivlande människan, med kramp i fingrarna och sträckningar i benen, krampaktigt och fastklamrad, kämpar för hur att bevara förlegade torrlagda cynismer och ironiska eller sarkastiska gliringar.

Vi kan, till att börja med, redan på det här stadiet, undersöka om polariseringen gynnar våra intressen eller, medan skymningen faller, fortsätta leta. Gödels ande går igen. Utgångspunkten, som ett litet hommage till lärofäderna, har vi i Faktor X. Vad kan den bestå av? Vi står som handfallna utan sådana praktiskt tillämpade experiment där teorin och spekulationerna, så gott som per automatik, på ett spökliknande vis, från skuggornas värld, framkallar orvets svepande rörelse, yxskaftets hugg och stämjärnets undanröjande egenskaper.

Vi, som förenade i en enda syntetisk person, utför ännu ett våghalsigt hopp från den materiella vardagsverkligheten, över till tarotkortens oförutsägbara arketyper, symboler, eller ifall läsaren föredrar rationalitetens logiska regelbundenhet framför en slumpmässig värld vars mentala föreställningar framställs på spelkortsliknande bilder, kan denne utsätta hypotesen för den i den juridiska terminologins formulering: ”Utom rimligt tvivel…”, som bevis för utslagets riktighet.

Det finns två lika betydelsefulla tolkningar av spådomar. Detta har vi ju redan konstaterat i samband med Sofokles ”Kung Oidipus” och Oraklet i form av en sfinx, eller Spegeln i Bröderna Grimms saga om Snövit. Det gäller också för tarotkorten och dess användningsområde. Det medför att, antingen har någon högre kraft, som Ödets gudinna Tyche, Nödvändighetens gudinna Ananke, den i Kina och Japan överlägsna Qi, med möjlig samverkan med Lagen om Karma, påverkar kortens inbördes ordning. Eller, kanske mer i vår materialistiska, vetenskapliga, agnostiska eller ateistiska synsätt med, just, Slumpen eller ”Faktor X” inverkan på läggningen.

Det kan gå till så här. Avsikten här är inte att krångla till det eller falla i ambiguitetens varggrop. Tarotleken består av två större indelningar. Den ena är den Stora Arkanan och den andra, Lilla Arkanan. Beroende på hur man vill tolka korten, kan de, under blandandet, då och då vända hälften av korthögen upp och ner. Andra föredrar att antingen ha alla korten vända på samma sätt, eller, för att ytterligare förenkla, endast använda korten som tillhör den Stora Arkanan. Som vi snart ska se har den Lilla Arkanans kort ändå ingen betydelse i det här sammanhanget.

Innan det dolda mönstret framträder, kanske någon av läsarna vill veta svaret på frågan sig om hur spådomen, läggandet av tarotkorten, kan medverka i avslöjandet av steganografins semantiska tolkningsföreträden. Det korta svaret är att allt som är större än det objekt som avses döljas, duger som täckmantel. Det längre svaret kommer den nyfikne själv finna, beroende av hur villig denne är att tillfredsställa sina egna begär som, likt speleologen, besatt, med livet som insats, utforska kunskapens grottgångar, underjordiska sjöar och utflöden. För att inte läsaren ska bli alltför besviken och av det skälet överlåta upptäckten av den innersta kärnan till den som, av naturen, är utrustad med kapaciteten, orken, tålamodet och envisheten att hellre fortsätta, än, ovanför avgrunden, avstå och återvända till mänskligheten med oavslutat uppdrag.

Varför gå över ån efter vatten? Den som vid vägskälet ställer sig frågan om vart de åtskilda vägarna kommer leda, kan antingen själv välja, eller överlåta den uppgiften till något okänt. Det saknar betydelse vad man tror eller inte tror. Den ena metoden, förutsatt att premisserna är de samma, går lika bra som den andra. Singla slant, använda röllekestjälkar och utläsa profetian i Förändringarnas Bok, spå i kaffesump eller använda tarotkort? Eftersom den sist nämnda ligger närmast till hand, väljer vi denna.

Tarotlekar finns i många olika versioner. Det finns mediala personer med förmåga att se in i framtiden, som hellre använder Alaister Crowleys, än The Golden Dawns. Här utgår vi ifrån den som är vanligast förekommande och därför enklast att få tag i, Rider-Waites Tarot Deck. De som anser sig spela i en högre division, anser för det mesta att den i mångas ögon, simpla och övertydliga lek, är så utnött och till och med förbrukad såsom den hemliga källans översinnliga redskap. Kan så vara, men dess överskådlighet passar till nybörjarens behov.

För vardagligt bruk är korten, i synnerhet den Stora Arkanan, tillräckligt symbolfyllda och fantasieggande. I asken medföljer ett litet häfte om hur korten ska tolkas, men också en manual om Keltiska korset. En läggning som kommer väl till pass då förstagångsbrukaren ännu inte uppnått den högre nivå av nyfikenhet och snabbt växande intresse.

Först en varning! Tarotleken kallas mycket riktigt för en ”lek”, men den kloke föredrar ändå att förhålla sig försiktig och inte ta ut vinsten i förskott.

Här börjar Övning Ett.

Efter att ha blandat korten och lagt upp dem i enlighet med tillvägagångssättet ”Keltiska korset”, så, omedelbart därpå, upptäcker den uppmärksamme de kort som är avgörande för den fortsatta läsningen och därpå följande tolkningen. Det är naturligtvis upp till var och en hur att förmedla de inbördes förhållandena. Nybörjaren, som en traditionell, västerländsk bokläsare, söker svaret i en kronologisk vandring från kort ett, i mitten av korset, till det sista i pelaren till höger om korset, kort tio. Den mer avancerade uttolkaren har på det här stadiet övergivit markens trygghet för att, likt örnen, intuitivt, utläsa, inte det svar som brukaren trott sig behöva, utan den esoteriska vision som uppstått under läggningen.

Varje läggning är unik. Även om samma kort hamnat på samma ställen, är tolkningen beroende av för vem som korten läggs. Dessutom är tolkandet ett samarbete i förtroende mellan läggaren och för vem korten läggs. Någon en för alla giltig tolkning, objektiv och opartisk, finns inte. Svaret eller, om man så vill, meddelandet, skiljer från person till person. Frågeställaren kan, även utan att ha någon som helst tidigare erfarenhet av tarotkorten, avläsa dem spontant och intuitivt. I vårt exempel är de två sista, längst ner i pelaren, kort nio och kort tio, som väger tyngst. Det nionde kortet visar bilden av ”Hierofanten”, Översteprästen. Vad är Översteprästen, om inte en religiös ledare vars makt är en belöning sänd i förtroende från det högre okända och allvetande väsendet, eller, enligt Spinoza, ”Substansen”? ”Hierofanten är redan här försedd med två, likt teckningen av den gamla gumman som också kan ses som en ung, elegant kvinna, eller både-och, kan antingen tolkas som ”Kejsaren”, eller ”Översteprästen”, eller både-och.

Det tionde och sista kortet ”Eremiten” är på evig vandring med lyktan i handen, den som ”söker en människa”. Vilken människa, Oidipus, Hamlet och Snövit, eller den som uppfylld av människokärlek, visar oss vägen till sanningen och bort från sagogestalternas svart-vita värld.

Den frimodige har vid det här stadiet insett skillnaden på Sofokles tolkning gällande verkliga människor av kött och blod, medan Oraklet, ser mer till den fysiska handlingen än förlitar sig på personbeskrivningens karaktärsdrag.

Vi står oss släta utan Sofokles anakronistiskt färgade glasögonen på nästippen. Endast med dem närmast näthinnan kan vi, empatiskt, med intellektet, förstå de människor som, osjälviskt, med sensmoralen i tanken, tillkännager karaktärerna deras inre förhoppningar och besvikelser.

Annonser

”Appendix 1.

En praktisk tillämpning av Felicity Huntingford och Angela Turners Steganografisk-Semantiska regler formulerade utifrån den Cambellianska hypotesen om Tricksterarketypen.

Inledande förord.

Kommer Trickstermänniskan att ersätta den nuvarande Narcissusmänniskan?

Har Jaroslav Haseks roman om den tappre soldaten Svejk avsatt spår i artisten Andy Warhols intervjuteknik?

I denna förkortade version ska bevisas att, i ett trassel av lösa tåtar i alla regnbågens färger, kan endast den enträgne forskaren, utrustad med jägarens tålamod och bytets försiktighet, uppskatta värdet av det komplexa mönster som antingen uppstår som en följd av elektroniska impulser i hjärnans associationsbanor, eller den spontana reaktion som utlöses av kvantfysiska störningar i direkt samarbete med aktörens, agentens, eller i det här sammanhanget, operatören. Den utomstående observatören granskar kritiskt hur matrisen, i sitt dolda, stenografiskt utformade dolda hålrum, påverkas av omgivningens irrationella virrvarr.

I den berömda kultfilmen ersätts William Burroughs av Marshall McLuhan. Det kan tyckas vara antingen en slumpens skördar, en ren tillfällighet, en efterbild av den steganografiska-semantiska matrisen, eller som i vår tid, förklaras med begreppet ”serendipititet”.

Fåtalet utvalda som bländats av Upplysningens kunskapsförmedlande ljus har lyckats fly ut från strukturens faradayianska burar, genom den exkrementsfyllda underjordiska passagen, till motståndarsidans återhämtningscentral.

De andra, obildade, förleds medelst förföriska ordalag mot vansinnets yttersta råmärken och hetsar dem med de alla de medel som står till buds, att anfalla sofisternas hårklyverier.

Upplysningsmännen, medvetna om den bakomliggande orsaken, skuldbelägger inte dem som frivilligt erkänner att de väl riktade verbala angreppen överlägset överträffar de fysiska motsvarigheternas begränsade effekter.

Vid en hastig, första anblick, kan folkets revansch tyckas överdriven, till och med patetisk, eller bara som ett dånande nacksving i luften. I andra, trivialare, sammanhang, kan detta bara tolkas på ett enda sätt, nämligen som kollektivisternas bedrägliga men icke erkända misstag. Dogmatiska och liberalistiskt sinnade prokuratorer anlitar, i skydd av lönngångarna, dagdrivande oduglingar som med blasfemiska förolämpningar har för avsikt att bedöva de trovärdiga faktaföreställningarnas rötter, luckra upp torr och uppsprucken jord, avlägsna tecken som i framtida kartläggares beskrivningar kan orsaka alltför vidlyftiga spekulationer.

Kartläggarna kan, men inte med säkerhet, fastställas som identiska med kunskapsspridarna. Fördolda under vattnet i enmansubåtar, låter kunskapens svalkande stänk, på lång sikt, vittra sönder pirens vågbrytare och i förebyggande syfte oskadliggöra antagonisternas baksluga förolämpningar. Hamninloppet dämpar bruset och allt återvänder till hur det var förr.

Detta förfarande kan låta uppfriskande nytt, men så är icke fallet. Lär av klassiker som Homeros ”Odysseus Irrfärder”, Vergilius ”Aeneiden”, Jonathan Swifts ”Gullivers Resor”, Herman Melvilles ”Moby Dick”, eller, som grädde på moset, Jack Londons ”Varg-Larsen”. Visserligen överkurs, men bör ändå ingå i litteraturlistan, Edward Gibbons ”Romerska rikets nedgång och fall”.

Urvalet böcker har samma funktion. Översinnliga magnetvågor upplöser, likt kungsvatten på guldtackan, de verbala krumbukter som agitatorerna sammanlänkat till retoriska hägringar. Vad består illusionerna av, om inte vanföreställningarnas förföriska slöjdanser? Nuets försvarsadvokater förklarar bort faktumet att, för bara två generationer tillbaka i tiden, trodde den vuxna befolkningen  på amsagor om mirakulösa bländverks behagliga blå dunster.

Hur otroligt detta än kan låta, finns klargörande exempel:

En gång var Titanus Rex namn för gemene man lika betydelselöst som universums innersta centrum. Men vem var han som under så många år skyddade sig bakom denna pseudonym?

Camille Pelletier-Malinois föddes i Nantes år 1890. Den ensamstående modern, Therese Malinois, arbetade på slottet som tvätterska och slottsfruns personliga sömmerska. Med den dåliga lönen var det så gott som omöjligt att tillgodose Camilles behov.

Fadern, Jean-Marie Pelletier, var till yrket gravsättare med den militära graden kapten i reserven. 1916 var ett olycksår. I ett kast vändes hela tillvaron uppochner.

Fadern hade av överståthållarämbetet utsetts till den tillkommande regentens kalfaktor. Regenten, under täcknamnet ”Tiabo”, eller ”Tiamo”, satt i skyddet av en söndersprängd pansarvagn och skrev den i framtiden så betydelsefulla biografin och strategiska instruktionsboken ”Hjältens fostran”. Pelletier var på väg till pentryt för att hämta en kopp kaffe, då en skärva från en shrapnel, slog ner som en blixt i hans stålhjälm och klöv hjärnan i två utmed hjärnbalken fristående delar.

Modern grät då hon läste upp brevet för sonen. Camille undrade hur livet kunde vara så grymt. Han satt apatiskt vid härden och påtade i askan, förföll i grubblerier och sökte svaret på vem som bar skulden till faderns bortgång. Han kunde omöjligt acceptera att sådana olyckshändelser förekommer var dag i stridens heta skyttegravar.

Svaret han kom fram till var logiskt, men knappast rationellt. Då modern överlevt fadern, måste hon på något vis ha medverkat till hans frånfälle. Hans förhastade slutsatser rusade som kulblixtar ut från öppna spisen. Innerst inne förstod han att antagandet om moderns utomäktenskapliga förhållande med generalmajor Anton von Klingenkampff saknade konkreta belägg.

Hade Camille drömt, eller vad hade han för bevis att grunda misstankarna på?

Som omnämnts flera gånger tidigare. En tillfällighet, slump eller hämtat från Nornornas väv?

Sent på kvällen. Han hade dragit täcket upp till halsen, då magen gjorde sig påmind. Stigen ner till hemlighuset gick förbi fönstergluggen i stallet. Där utifrån hörde Camille röster som viskade. Han kikade in. Där stod modern och förde ett konspiratoriskt samtal med generalmajoren. Just därför att han inte kunde höra vad de sa, måste det handla om oskadliggörandet av hans älskade far. Generalmajoren var ledare för den stab som, med hjälp av spejare, spanare och spioner, kartlade fiendens hårdbevakade territorier. Eftersom fadern inte tillhörde någon av dessa yrkeskategorier, måste något annat ha hänt.

Forsen av vilda fantasier bröt igenom omdömets slussportar. Hans förmåga till kritiskt tänkande överrumplades av febriga frossbrytande hjärnstormar. Generalmajoren, som antagligen varit alltför generös med permissionerna, möjliggjorde för de välutbildade exploatörerna, en kvälls avkopplande atmosfär på kvarterskrogen Svarta katten. De förlustade sig med flickorna, berusades av brännvinet, sparkade utåt med benen i en kosackdans och lät kvinnfolket dra med dem upp till rummen på övervåningen.

I det läget tog generalmajoren tillfället. Ett bryderi hade uppstått bortom taggtrådsstängslet och inne på minfältet. Hur skulle han lösa situationen innan den nuvarande gnistan utlöste en skogsbrand? En sak var säker. Han, som enda officer i stabstältet, kunde inte, utan bestraffning, överge sin post.

Då, just i samma ögonblick, kom kalfaktorn förbi med en kopp kaffe. Generalmajoren begav sig ut till Tiabo och bad om ursäkt för sin fadäs. Kunde inte kalfaktorn ta sig en tur över frontlinjen?

Den unge Camilles misstankar malde på som en perpetuum mobile. I så unga år saknade han kunskapen om att ingenjören Arkimedes från Syrakusa redan år 241 före vår tidräknings början, funnit lösningen på detta paradoxala mysterium. Arkimedes, i sitt dagliga bad, tyckte att en vetenskapsman som tillverkar en maskin vars enda produkt är sin fortsatta rörelse, är funktionslös.

Inte heller Camilles traumatiska tvångstankar ledde någonstans. Hur han än spekulerade, formulerade teorier och hypoteser, förblev problemet olöst. Hur han än så önskade, kunde modern eller generalmajoren inte beskyllas för något som de inte hade gjort.

Camille, som var mycket modersbunden, förlät Therese. Kriget tog slut. Camille, då överraskningen kom, bemötte den med jämnmod. I populärhistoriska biografier förklaras det mentala hoppet från anklagande son till accepterande ungersven, som krisens avslutande fas.

Efterforskningarna upphörde aldrig. Krigsarkivariernas härolder läste upp namnlistor över omkomna. Sjukhusadministratörer granskade patientjournaler och förteckningar över operationer och lemlästade med amputationer och kvittenser på tillverkade proteser. Ingen kunde lösa detta mysterium. Hade hans kropp sprängts i bitar, eller vad hade hänt?

Många år senare flöt sanningen upp till ytan. Den av shrapneln lobotomerade fadern hade förlorat minnet och irrat omkring bakom fiendelinjen. En familj, Grannadier, bodde på en enslig bondgård på slätten mellan Mont Blanc och Ardennerna. Eftersom de själva mist en av sönerna i kriget, tog de sig an den förvirrade Jean-Marie Pelletier. Där blev han kvar återstoden av livet.

Familjen Grannadier, som djupt troende zwinglianer, förde med sig Pelletier till söndagsgudstjänsten. De hade för avsikt att reformera Pelletier till den sanna tron, men prosten Claude Camier hade invändningar. Familjen Grannadier hade givit honom smeknamnet ”Âne”, eftersom hans skratt lät som en åsnas, men vad, undrade prosten, var hans riktiga namn? Det var det ingen som visste. Familjen undersökte honom, men ett enstavigt, nasalt skri, papperslös och med kläderna i trasor, vad kunde han tillhöra? Prosten ville ha honom till katolik, men Grannadiers ansåg att Âne, som vuxen person, borde äga rätt till att själva välja trossamfund. Prosten fann på en kompromiss. Om familjefadern Francisco Grannadier gick med på att bli Ânes förmyndare, skulle prosten framställa en ansökan till Zwinglikyrkan i Wien. Och så blev det.

Camille Pelletier-Malinois sökte lyckan i främmande land. Det var lång väg från Osnabrück till Wien. Han försörjde sig ibland som dräng, ibland med att tigga och man kan inte utesluta att han då och då, i yttersta nödfall, också tog tillvara en och annan potatis eller morot.

Han satt vid dikesrenen och vilade. En traktor kom förbi. Han liftade och nådde på så sätt fram till drömmarnas stad, Wien. Så länge han såg något så när välvårdad ut, borstade kläderna rena från strån och damm, kammade håret i mittbena, ansade mustascherna och svärtade ögonbrynen släpptes han in varthän han önskade. I mängden av turistande åskådare upplevde han med bondpojkens intensitet Schweizergardet som vaktade Vatikanstaten och spanska ridskolans kavalleri. Kanske uppiggande för ögonblicket, men med tiden skulle även han dras ner i apatins träsk. Än en gång frågade han sig, vad göra innan det är för sent?

I barndomen hade han, liksom många andra inför livets tröskel, frågat sig vad som var meningen med allt detta, vad det nu var. Frågan orsakade djupare tvivel. Han behövde något att brinna för, utstå entusiasmens glödande kolgång, älska, hylla och beundra. Från denna stund och in i framtiden, förblev han en sökare.

I Wien dansade och skrattade man. Staden var till för alla, både hög som låg. I nöjes- och glädjekvarteren fanns livsfilosofer, utstötta petimätrar, original och andra särlingar. Av dem lärde han sig leva hand ur mun, leta tidningar att sova på, eller stoppa ner i kängorna. Orientaliska gurus som, i gengäld mot något annat, undervisade honom i kortkonster, tantrisk yoga, fakirernas ormtjuseri, reptrick och flagellanternas självspäkningar.

På söndagsmorgonen satt han, likt de andra tiggarna, vid kyrkporten med utsträckt hand. Livet var olika. En kväll värkte magen av hunger. Morgonen därpå gjorde stadens borgmästare ett spontant besök i kyrkan. Regnet störtade ner, men av de vise männen hade Camille lärt sig att armodet är tiggarens viktigaste redskap.

Borgmästaren skulle veckan därpå gifta bort sin dotter Elvira. Det var därför han besökte kyrkan, bokade in bröllopet och, i stundens glädje, ville dela med sig av lyckan till alla och envar. Borgmästaren skulle ge Camille en hygglig dusör, men bara om han först ärligt kunde besvara frågan om hur att på bästa sätt spendera pengarna.

Camille, som haft god tid på sig att tänka ut svaret, räknade upp. Köpa mat, kläder och skor, besöka badhuset, ta in på vandrarhemmet och, för de sista slantarna, köpa akvarellfärger, penslar och grängat papper. Han planerade att med dem måla tavlor och sälja dem, med bra förtjänst, till utifrån kommande turister. Borgmästaren skrattade och kände sig som Sankt Nikolaus. Detta var något att berätta för barnbarnen.

Freden varade inte länge. Europas andra sammanbrott. Utan turister, inget bröd. De hemlösa ökade i antal, bosatte sig i kåkstaden Kanaan, bakom centralstationens bortre banvall. 

Camille var inget undantag. Kriget närmade sig med stormsteg. När nöden knackade på dörren, hade moralen inget värde. Var morgon, i ur som i skur, hasade han sig fram till stationen, tiggde och bad om att få bära resenärernas väskor och, för att inte väcka gendarmernas uppmärksamhet, frågade försiktigt om sällskapet händelsevis önskade någon värmande sängkamrat? Sutenörens gebit överensstämde inte riktigt med hans ideal, men, som Blinda Sara sa, vad ska en fattig flicka göra?

Det som staterna förlorade på kriget, hamnade på svarta marknaden. Ödets stjärna hade utrustat Camille med bondens list, stadspojkens driftighet och en stor nypa ren tur.

Gatans regel löd att den som inte är om sig och kring sig, får ingenting i sig eller på sig. Ord och inga visor han lärt sig från före detta rektorn för flickinternatet Cinderella II med deltidsarbetet på 65 procent, som hjälpreda till stadens änglamakerska, Fräulein Wilhelmina Dürchenspleller, som själv genomgått livets hårda skola, från att, som föräldralöst barn, lämnats kvar på internatets farstutrappa, utstått systrarnas upptuktelser, de äldre flickornas pennalistiska smädelser och med skolledningens goda minne, först i tysthet utstått elevernas kamratfostran för att sedan avancera till hierarkins självklara ledare. Som den högst upp i näringskedjan var det ingen som vågade protestera då samtliga inblandade, skolstyrelsen, aktieägarna, elevkåren samt eleverna, med acklamation, utsåg just henne till kårordförande och den enda med rätt att välja vice ordförande, sekreterare, kassör samt två suppleanter. Ingen vågade heller ifrågasätta att hon, i den egenskapen, ur skolans elevfond betalade skolans årsavgift, köpte för henne anständiga fritidskläder och högklackade skor, VIP-kortet till dansstället Freak Out, och med möjlighet till obegränsade kontantuttag, direktanslutit sitt Exclusive Golden Gate-kreditkort till, av ekonomiskt oberoende anhörigas stöd till menlösa flickors fortsatta framgång inom idrott, vetenskap, kultur och föredömligt beteende, det nummerkonto med prefixet tillhörande Banque Oblique Strategies Inc. vars huvudkontor, av välunderrättade källor, antogs ligga i Schweiz, antingen i Zürich eller Basel, eller både-och.

Föräldrar eller andra aktieägare som i diskretion föreslog att detta handhavande borde förses med, i och för sig, väl tilltagna restriktioner, kunde räkna minuterna tills de uteslöts ur föräldraföreningen Den Goda Gudmodern, a-aktieägare i Cinderella II Unlimited, skolans idrottsklubb Isprinsessorna, och för evigt utestängda och utsparkade i kylan.

Wilhelmina, som nu av alla beundrarinnor, lojala sympatisörer, skolans hejaklack och den till internatet anslutna flickscoutkåren Stjärnstrumporna, fått smeknamnet ”Winnie” (och av hennes, av begripliga skäl, anonyma, belackare erhållit öknamnet ”Piggie”) hade, i skolans Institution för avancerade fördjupningsstudier i klassisk, aristotelisk etik, som troligtvis upptäcktes, tolkades och förmedlades av Thomas Edward Lawrence. Enligt hans än så länge, av utrikespolitiska skäl, sekretessbelagda anteckningar, skulle i det, med stenblock förslutna och med översteprästen Dioklemedes sigill, förseglade hermetisk tillslutna tomrummet ha bevarat de ungtjurar vars kroppar huggits upp med mykeniska dubbelyxor för att, ögonblicket efter, de mandomsmogna sönerna till östortodoxinspirerade utövare av Mitraskulten, skulle kunna slita loss oxhjärtat ur offerdjuret och, medan hjärtmuskelns vänstra kammare med största ansträngning, försökte pumpa ut Livets saft till aorta, med visdomständerna dra ut blodiga slamsor från denna Ursprungets källa. Ynglingarna, vars blodbestänkta lemmar ryckte av paryxismisk, extatisk besatthet, svimmade av, domnade bort i ett nirvanalikt komatillstånd.

Man bör kanske i sammanhanget nämna, om inte annat undslippa de äldre forskarkollegornas gliringar, att i det, på den tiden av vildväxande ginst, betäckta karga klipplandskapet kan ha varit platsen där Edens lustgårds fyra floder Pishon, Gihon, Hiddekel och Frat, det vill säga de fyra ursprungliga stammarna delades upp i dogmatiska Mitrasdyrkare, de av romarna förföljda, med ”ICHTHUS”-fisken som kännetecken, Kristi blodsbröder, de dionysiska satyrernas och menadernas backanaler och förstadiet till katarerna lär ha hämtat ur Polycarpus gnostisk-apokryfiska Ballineses Bok. Sådana bestialiska fester kan, utan alltför djupgående analyser, påminna om de mysteriespel som man också tror ha förekommit i Pompeji, stunden då den flytande lavamassan från vulkanen Vesuvius utbrott, år 79 e.v.t (som, enligt fåraherden och eremiten Stephanius de Vesuvio, den ende som lär ha undkommit katastrofen, i sin dagbok berättat: ”Stoiker och liknande fatalister) bedömer händelsen som en i raden av liknande, oundvikliga, olyckor. Den även i vår tid så kontroversielle, men intresseväckande engelska författaren och forskaren Robert Graves har av en slump funnit ett hittills okänt dokument, en pergamentrulle med text skriven med bläck från ett rart exemplar av åttaarmiga Octopodan.

Världens främsta lingvister, semiotiker, kryptografer, till och med den svenske grafologen Johannes Schwejk, har gått bet på uppgiften bestående av att, med röntgenfotografering och pixelförskjutningar, upptäcka hur de med symboler laddade tecknen skulle kunna ha samma grafiska snitt som det enda kvarvarande dokumentet om sökandet efter svaret på gåtan om det Gyllene Skinnet varit ett fysiskt ting, bland andra icke namngivna ledtrådar.

Kan detta vara möjligt? Vad har dagens forskare att tillgå, annat än geologiska lager på lager, där de, om de hade tur, med rutsystemet som enkelt, men välfungerande tekniskt redskap, borde kunna upptäcka, koncentrera sig på och fokusera all tillgänglig energi, på den enda punkt, markerad med röd sprejfärg och, om dagsljuset till äventyrs skulle utebli, radioaktivt, men kontaminerat, damm.

Den bäst lämpade experten, vetenskapsgeneralisten, etologen, ekologen, hedersdoktorn i teoretisk cybernetik, Ordföranden för Robert Graves Vänner, lingvisten, amatörarkeologen samt studiekamrat till Ludwig Wittgenstein, Bertrand Russell, Karl Popper och A.E. Whitehead, universalgeniet från Andorra Universitetet, Sir Danny Boyer, löste det för samtliga inblandade, provocerande problemet att fastställa ovan nämnda punkt även med matematiskt objektiva, av vetenskap och beprövad erfarenhet, formulerade axiom, postulat och principer. (Detta finns utförligt beskriven i ”Festskriften om Professor Emeritus Danny Boyer som med oregelbunden boolesk algebra, konstruerat formler till att improvisera, utifrån Johann Sebastian Bachs verk ”Der kunst der Fuge” och ”Goldbergvariationer”, alltför högt tryck inom de senast framställda flödesscheman som redan före första spadtaget vågat rikta sin kritik mot flödesschemanas underdimensionerade ledningssystem.”

Hungerstrejka är bättre än ”klimatstrejka”.
 
Hungerstrejkande kan utföras av vem som helst, när som helst och var som helst.
 
Människor kan hungerstrejka, för klimatet, hemma, i bilen, på arbetsplatsen, på semestern, på helger som Julafton, Nyårsafton, Påskafton och Midsommarafton.
 
Att hungerstrejka innebär på intet sätt att arbetsstrejka, maska, sova, förhindra andras framkomlighet, sluta konsumera eller sluta se till sin nästa.
 
Att hungerstrejka innebär inte, direkt i alla fall, att belasta sjuk- och hälsovården, vårdcentralen, akutmottagningarna, tandläkarna, fängelserna eller andra sociala verksamheter eller instanser.
 
Vem kan se vad du håller på med i ditt hem?
 
Ingen kan, via mobiltelefonen, datorn eller andra digitala prylar, upptäcka din brist på energiintag, initiativförmåga, koncentrationsförmåga, fysiska styrka eller ökande irritation, frustration, magbesvär, huvudvärk, passivitet och apati.
 
Allt detta finns ju inuti dig och kan inte kontrolleras av varken SL:s vakter, webbkameror, parkeringsvakter, telemarketingförsäljare, informations- och upplysningscentraler, Livsmedelsverket, Konsumentverket, Socialdepartementet eller Sveriges Riksdag.
 
Har inte alla den självklara rättigheten att avstå ifrån mat?
 
Om man ska tvinga människor att äta, så måste även de som annars tigger för att klara livhanken, förses med samma näringsrika mat.
 
Beslutsfattarna kan ju inte tvinga den ena att äta, medan den som inte har råd, måste avstå, eller?
Hungerstrejker är både lagliga och svåra att förhindra.
 
Vem som helst kan se att människor över hela världen försöker påverka dagens beslutsfattare och makthavare.
 
Att skriva på namnlistor, demonstrera, skriva insändare, sittstrejka och på andra sätt försöka påverka våra ”demokratiskt folkvalda representanter” är helt meningslöst.
 
De har sina agendor och de medborgare som inte är intresserade av att vara med och delta, förverkliga och hylla sig själva och varandra för det, hamnar ”ute i kylan”.
 
Arbeta måste man.
 
Betala skatt måste man.
 
Följa lagar och regler, måste man.
 
Men det finns ingen lag som säger att man måste äta.
 
Det vore i sig intressant, för det skulle i praktiken innebära att även de som inte har mat för dagen, måste ha tillfälle till att följa lagen.
 
Vad händer annars?
 
Jo, då måste samhället förse de svältande med näringsrik kost.
 
Man kan jämföra med en militärarmé.
 
Får soldaterna inget att äta, så kan de ju inte heller kriga.
 
För att vinna kriget, måste de alltså få i sig tillräckligt med näringsrik mat för att orka med att inte bara hålla ut, men också att avancera framåt.
 
I dagens eller morgondagens samhälle kan mänsklig arbetskraft förstås ersättas av maskiner, men vem ska ha tid och råd till att inhandla, köpa och konsumera produkterna?
 
Konsumentlagen handlar så gott som alltid om varans kvalitet och kvantitet, men om förpackningen sägs ingenting.
 
Dagligen köper vi det nödvändiga, men hamnar i en ständigt växande hög av plast, papper, aluminium m m.
Hungerstrejka är det enda medlet som fungerar på riktigt.
 
Arbeta måste vi.
 
Vi måste betala skatt.
 
Vi måste ha nånstans att bo.
 
Vi måste kunna resa till och från arbetet.
 
Människor idag fantiserar om ”medborgarlön” eller ”basic income”.
 
På vilket sätt skulle det påverka jordens resurser, eller den orättvisa fördelningen av densamma?
 
Vi har friheten till delta, men inte till att avstå?
 
Var och en har full frihet att hungerstrejka.
 
Som bostadslös, hemlös, utan pension eller studiemedel, som varken skulle räcka till det nödvändiga för utom bostad, värme, vatten och el, vad kan vi människor göra idag?
 
Att ta oss av daga, är på sätt och vis att hålla nere samhällets och skattebetalarnas kostnader.
 
På så vis byter man, enkelt och effektivt, ut en ”arbetstrött” eller ”utmattningsdeprimerad”, med en arbetsför som har egen lön, betalar skatt och, i alla fall inte i nuet, belastar samhällets resurser och ekonomi.
 
Det har aldrig saknats människor som vill arbeta för att tjäna pengar. Att ”konsumtionsstrejka” går ut över dem som arbetar.
 
Företagen drar ner på verksamheten, ersätter mänsklig arbetskraft med maskiner, sänker priserna och kommer med erbjudanden som ingen kan motstå.
 
Att hungerstrejka är att ge andra människor, med sämre ekonomi och sämre tillgång till näringsrika födoämnen, möjlighet att, på kort sikt, få i sig mer energi till att ta hand om sig själva och de närmaste, och på längre sikt, öka produktionen samtidigt som priserna fortfarande är låga.

Konflikten i vardagsverkligheten.

Det tillhör vardagen att de ytterst få utvalda, vars sinnen utvecklar förmågan att uppfatta paradigmskiftets metamorfos, i tid och otid, måste utstå det förvirrade, obildade kollektivets spott och spe. Vad finns det för anledning till att, för att skapa panik och kaos, skrika blasfemiska och sarkastiska förolämpningar till dem vill offra sin korta livstid till mänsklighetens bästa? Eftersom alla inblandade känner till svaret, är frågan retorisk.

Appendix 1. Om verklighetens tillstånd.

En praktisk tillämpning av Felicity Huntingford och Angela Turners Steganografisk-Semantiska kritiska granskning av Joseph Campbells hypotes om den jungianska Tricksterarketypen.

Förord.

Det begåvade barnet överlever tack vare syntesen av teoretiska kunskaper utvalda genom mognande omdöme. Dess diametrala motsats, den tvärsäkre dilettanten, som saknar nödvändigt tålamod, tid till att slutföra komplexa och avancerade uppgifter, tillräckligt av målinriktad motivation som följer en långsiktig, välplanerad strategi. Den otränade blicken ser härvan av osammanhängande trådändar, men klarar inte av ansträngningen till att koncentrera sig på och genomskåda det steganografiskt manipulerade mönster som, enligt Gödels första ofullständighetsteorem, fäster kött på ursprungsmatrisens skelett.

Inledning.

Priset för att uppnå den finala sanningen om de verkliga tingens beskaffenhet kan, för den oinvigde tyckas alltför högt. Svaret på frågan om verkligheten verkligen kan bli ännu verkligare, än den redan är?

Uppfattningen och den uttalade åsikten om sakens innersta väsen bygger på vanföreställningen, synvillan eller den oerfarnes motvilja att utforska verklighetens många dimensioner. Den naive realistens första och största motstånd utgörs ett sedan vaggan inlärt vanetänkande. Barnets falska tro är inget självbedrägeri, eller önsketänkande. Det kan omedvetet ana sig till att verklighetens begränsningar inte finns bakom eller bortom de synliga, fysiska tingen. Därför kan de som lever kvar i den föreställningen, uppleva en chockartad skräck, som, i obearbetat skick leder vidare till en traumatisk, skräckfylld chock. Den naive realisten upplever hotet, inte som bortträngningen av den tvådimensionella verklighetens bräcklighet. Tvärtom. Att introduktörerna av den Nya läran, med sina outtröttliga ansträngningar till slut tränger igenom den lättbegripliga verklighetens florstunna hinna. Den eskalerande motsättningen öppnar för återkommande strider mellan nuvarande Realister och blivande Idealister. Är konflikten ett konkret bevis på paradigmskiftet från med ord, bilder och symboler, lättillgängliga upplevelsen, över till en andlighet där den fysiska verkligheten bara spelar en underordnad statistroll?