”DOGGYNOSER”: Smell sniffer indicates that your female dog is in heat.

Varför finns det ingen elektronisk ”sniffer” som kan analysera doften av en löptiks hormoner eller en hanhunds testosteroner?

Det finns flera sätt att avgöra ifall din tik löper, men är det verkligen det du vill veta?

Kanske, men troligtvis inte.

Det är mer sannolikt att du vill veta hur hanhunden kan nosa sig till om en tik löper.

Med dagens elektroniska högteknologi vore det en enkel sak att sätta ihop en sådan ”luktanalysator” som, på en mätskala, anger antingen vilken fas av löpningen som tiken befinner sig i, eller hanhundens testosteronnivå.

Kanske båda skalorna inte ryms inom samma apparat, men enkelt vore det om ägare till hanhundar och ägare till hundtikar kan förutse om hundarnas möte kommer ha en sexuellt betingad reaktion, eller ej.

Idag är, än så länge (åtminstone vad jag känner till), den säkraste metoden är att en okastrerad hanhund luktar på tiken ifall hon löper eller inte. Om hon höglöper, eller om hon befinner sig i början eller slutet av löpperioden.

Även för dem som sysslar med professionell hundavel bör det vara praktiskt med en sådan elektronisk ”sniffare”.

Idag används ”sniffers” för att få veta om en person, t ex i kontrollen till en flygplats, har på sig en bomb eller andra explosiva kemikalier.

Polis och militär använder liknande utrustningar i sina yrkesverksamheter.

En annan liknande apparat är den som ”sakletare” och ”guldgrävare” använder sig av: metalldetektor.

Vad skulle en sådan, i brist på namn, ”DOGGYNOSER”, kunna kosta på marknaden?

300 kronor (30$) upp till 1000 kronor (100$)

Praktisk storlek:

Som en elektrisk rakapparat, eller en mobiltelefon (smart phone eller cell phone)

Den bör vara enkel att köpa i nätbutiker, zooaffärer och andra butiker som säljer hundtillbehör, fritids- och hemelektronik.

© Victor Rangner 

Hässelby, Stockholm, Sweden 2018-12-07

Annonser

”De sista skola bli de första”.

Världen idag är delad på så vis att vi (mänskligheten) antingen måste påbörja en ”läkeprocess”, eller ”amputation”. Offra andra, för att, åtminstone vad vi inbillar oss, klara oss själva.

 ”Blodförgiftningen” pågår just här och nu, medan ”läkeprocessen” mer är till för att ”bota symtomen”.

Moralistiska ideal och åsikter ges varje möjligt tillfälle, medan realistiska och konkreta handlingar, skjuts över till nästkommande generation av makthavare, beslutsfattare och politiker på alla nivåer.

Vem av dem vågar ta första steget till att avsluta ett projekt som kan bli både nationalekonomiskt lönsamt och gynna den egna arbetsmarknaden?

Vi är redan förstörda. Det kan påminna om alkoholism, rökning och andra droger.

Produkter som ger oss lite respit till, förrän vi drabbas av välfärdssjukdomar, utmattningsdepressioner, alltför mycket stillasittande, överkonsumtion (samla och spara materiella föremål) och skräck inför framtiden (tomheten och ensamheten).

Antar att vi (mänskligheten) började förstöra för oss själva naturen och planeten, för cirka 12000 år sedan.

Då övergick vi från nomadlivet till jordbruk, fast boende (fastigheter, byar och samhällen)

Under tiden som nomader kunde vi inte spara och lagra.

I agrarsamhället kom ”samlandet i ladorna” igång.

Med samlandet uppstod byteshandeln och så småningom en alltmer omfattande kommers.

Med handeln kom konkurrensen, tillgång och efterfrågan.

Eftersom de som påbörjat handeln aldrig brydde sig om att verkligen ta reda på hur produkterna blivit till, kände de köpstarka frihet från samvete och långsiktighet:

”Det händer ju någon annanstans. Där har vi ingen kontroll och alltså inget ansvar för konsekvenserna. Det får de som bor där, ta hand om. De känner bäst till hur de vill ha det.”

Kaffe odlades i Sydamerika och Afrika.

Tidigare lyxartiklar fanns snart tillgängliga för (nästan) alla.

Vad kan vi göra idag? Tänk om vi (överlevande) måste återgå till livet som nomader?

Tänk om jordbruket och råvaruproduktionen bara är ett stadium i vår (mänsklighetens) redan så korta historia?

Det är här, tror jag, som vi (de med egendomar) måste välja; antingen ”amputera” andra delar av mänskligheten och planeten, för att själva överleva.

Eller, redan idag, leva med ”läkeprocessen”. ”Vi rika”, kosta vad det kosta vill, har redan gjort vårt val.

Om vi vill veta hur hela detta tänkesätt uppstod, kan man läsa Bibelns Gamla testamentet, om Gud, Adam och Eva, Kain och Abel. Babels torn och Noas ark.

I mycket förkortad version, handlar Bibeln om vem som äger rätt till egendom.

Den som förblir fattig genom livet, för att därpå bli rikligen belönad i livet efter detta.

Om Jesus Kristus var en ”revolutionär”, så blev konsekvensen för honom, korsfästningen.

Men göra sig fri från egendomen, är, för dem som har, som att upphöra att andas.

”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.”

Vad en ”har”, kan tolkas som antingen en materiell eller andlig fråga:

Ty den som är rik, åt honom skall varda givet, så att han får över nog, men den som icke har, kommer ingenting bli kvar.

Eller:

Ty den som har *tro*, åt honom skall varda, så han får en allt starkare tro, men den som icke har tro, från honom skall tagas också den tro han har.

Enligt min mening, en återgång från materialism till andlig livsstil.

Den excentriske miljardären Wilhelm Straahelm hade för en struntsumma lagt vantarna på godset Stiernholm. Det var marken som han var ute efter. Gården, vad skulle han med den till? Jo, förverkliga ytterligare en av barndomsdrömmarna, ett hotell. Eller, varför inte smida medan järnet var hett, en hotellkedja, ungefär som Holy Night Time’s.

Ville tänkte efter. Om sjömannen hade en flicka i varje hamn, så ägde han, minst, ett gods i varje län. Men hur skulle han, alltid i farten, hinna med arbetet som hotelldirektör? Den ansvarslöse brodern Kalle kunde bli en bra målvakt. Kalle hade ett problem som han aldrig velat erkänna, sponken. Han var, bortsett från begivenhet på starka drycker, dyskalkylektiker. Ville fattade inte vad ordet betydde, men Kalle kunde inte skilja på en etta eller sjua. Ville, efter att ha förtjänat sin första miljon, lärde Kalle hur han skulle föra kassabok och lägga upp en budget.

Ville lade kassaboken på Kalles köksbord. Där förblev den liggandes. Kalle lånade titt som tätt pengar av brodern. Vid ett sådant tillfälle, tog Ville initiativet till en snabbvisit. Kalle öppnade först dörren och skyndade sedan in på toaletten. Då passade Ville på att bläddra i kassaboken. Helt tom, från pärm till pärm. Kalle kom in i köket. Ville stod där med anklagande blick. Han frågade brodern om hur det kom sig att sidorna var tomma. Kalle skyllde på att han inte hade någon penna. Ville tittade på fönsterbrädan och där låg en helt oanvänd kulspetspenna. Men kvitton och reverser? Kalle såg ledsen ut. Antingen hade han slarvat bort dem, eller så fanns de kvar, fuktiga och trasiga, i höger täckjacksficka. Detta med hotellkedjans ekonomi kunde Ville lösa med en, i hans affärer, väl insatt och hänsynsfull ekonomisk rådgivare. Bengt ”Bengan” Hongery, skulle passa som handen i handsken.

Betydligt värre var det med hotellens barer. Skulle brodern verkligen kunna hålla begäret stången?

Vinsten skulle oavkortat gå till Straahelm Finance United, i Antwerpen.

Tillbaka till Stiernholm. Ladan, vagnslidret, verkstan, skjulen etcetera, vad skulle han ha dem till? Kaffeved!

Bara de närmaste vännerna fick använda smeknamnet ”Ville”. Det höll bettlarna på avstånd och, när lusten föll på, skriva hetsiga insändare om ungdomen och tidsandan. Fruntimmer var bra att ha, men varför binda sig till en och samma? Såsom ungkarl behöll han friheten att byta kvinnor som andra män bytte skjorta. Skvallret gick. Vännerna viskade att detta kunde bli en black om foten. Ondsinnade tungor smackande och antydde att detta var ”Aschelkobbens” akilleshäl och hållhake. Intill Grevinnan Madeleine de Montrouges lilla söta öra, antyddes att, i hennes frånvaro, levde hennes mest intime vän, så fördomsfritt att det gränsade till prekärt.

Madeleine var införstådd med och till och med, underförstått, godkänt nödlösningen, Gloria Easterfield. Gloria var visserligen ute efter honom, men varför beröva henne en sådan välsmakande dröm? Vid de tillfällen då Madeleine rest på visit till sin farbror Gaston Jeneanet, i eremitaget utanför Menton, höll hennes kammarjungfru Rachilde, Ville under bevakning.

För att undvika Rachildes alltför närgångna observationer, lät han återställa skjulen till ”hembygd” och, inför vännernas skratt, döpte området till ”Kohagen med gödselstacken”. Den stanken, visste han, skulle Rachildes nästipp inte utstå.

Hon var alltför nyfiken. Han kom på ett hemligt lösen. Vännerna blev ”Tomtar” och lösenordet, ”Jag har inte alla tomtar hemma”! Då visste ”Tomtarna” vad som var på gång.

Ville hade sin egen samling av ”Sirener och Amazoner”. Dem ville han ha för sig själv. De andra ”tomtarna” lät sig nöjas med älvor, skogsrån, najader och allsköns trolltöser.

”Kohagen” var på allas läppar. Affärsvännerna skröt om rekreationen i lantlig miljö, fiskevatten med äkta kräftor, minigolfbanan och en före detta världsmästare i skidskytte, försåg dem med rådjursstekar som kocken tillagat med rödvinssås.

Men, något som ingen annan hade, något exklusivt… Då kom han på, den förfallna förrådsbyggnaden! Vad skulle han ha i den? En samling, men inte vilken som helst. En förstärkning av hans ställning i affärsvärlden? Bilar? Enmotoriga flygplan med flera vingpar? Molekylära borrmaskiner? Plötsligt kom han på, innovatörernas handtillverkade prototyper av skördetröskor!

Sammanhang. Gamla undervisade unga om händelser och erfarenheter. Var barn hade hört moderns hjärtslag. Då de äldre slog rytmen på trumman och lät bildernas ljud höras, uppstod något större.

De gamla förstod. Allt och alla levde i ett sammanhang, men vad var det? Stammen skulle aldrig klara sig utan ljuset. Därför, trodde de, hade människorna och ljuset samma ursprung.

En äldste hade fötts utan ögon. För att bidra med något, slog han på trumman och framkallade händelser från avlägsna landskap. Människorna i stammen samlades kring honom och förmedlade allt märkligt de varit med om. Han lyssnade, ställde frågor och föll sedan ihop. De andra väntade med spänning. Först hördes ett bedövande dån och äldsten försvann i ett moln av rök. Så stod äldsten där framför dem. Han höll upp armarna mot himlen. Sammanhanget, sa han, visar oss vägen ditåt. Han föll utmattad till marken och somnade.

Stammen vandrade åt det hållet som äldsten pekat. De kom fram

till en ravin med ett högt berg på den ena sidan och en djup vik på den andra. Vatten föll uppifrån berget och rann i en fåra ner till havet. Intill floden fanns en stor slätt och på den växter med goda rötter. I närheten av ravinen gick en stor flock med renar och betade lav.

Stammens råd bestämde att stanna, åtminstone så länge som förhållanden var gynnsamma.

De använde segt gräs till snören och rep. Det dög också till att väva tyg med. De knöt nät och fiskade i viken. De fäste upp fiskarna på ställningar och lät dem torka i vinden. De ätliga rötterna var hårda och sega. Man visste hur att tillverka kärl av lera och kokade rötterna över elden.

Bortom slätten fanns en skog. Människorna flätade samman vidjor och tätade springorna med lera. Vildhundar, vargar, vädrade i vinden. Utanför kojorna låg matavfallet och luktade. Man kastade sten på vildhundarna, åt köttet, gjorde smycken av tänderna och värmde sig med pälsarna.

Människorna lärde hur att fälla träd och bygga hus. I tryggheten kunde kvinnorna föda fler barn och stammen växte. De bar med sig erfarenheterna från tiden som vandringsfolk. Att döda bytesdjuren med kastpinnar, stenar och spjut, var tidsödande och tålamodsprövande.

De grävde fallgropar, fäste vassa stenar på långa stavar. Jakten var krävande, men gav lite i gengäld.

På platsen där friskt vatten rann, törstiga djurdjur, ätbara växter, fisk i viken, bördig slättmark, sänkan skyddad från oväder, skogen med bränsle och byggmaterial, fanns tid över till annat än överlevnad. På ständigt resande fot, fanns ingen tid över till annat.

Från tiden som nomader visste man hur att jaga ren med fällor, stenar och spjut. Doften från matavfallet lockade till sig vargar. De skrämde bort farliga och opålitliga vildhundar med höga ljud och stenkastning. Ett fåtal av dem var fredliga och höll sig i närheten av byn. Invånarna insåg att hundarna var till nytta.

De fångade boskap, stängslade in och tämjde dem. De undersökte var växterna trivdes, grävde upp plantor och satte ner dem i den bördiga jorden. De slog ner pålar i marken och byggde skydd mot krävande väder. Stammen hade bildat ett samhälle.

Ett sätt av överleva hade delats i två. Nomader och Bofasta. Nomaderna var beroende av att färdas. De bofasta ordnade naturen efter deras behov.

I den högt vördade Absalom Truls memoarer hade samlaren helt glömt sina första trevande försök. Han nämnde aldrig samlingarna av ölkapsyler, tändsticksasksetiketter, sockerbitsomslag och porslinsäggkoppar.

Varför fanns de inte med? Teorierna var många. Om han skämdes för dem som alltför betydelselösa och inte ville kasta godbitarna i munnen på antagonisterna. Som bland alla andra sammanhang där människor möts, uppstod kotterier av meningsmotståndare. Försvarare av gamla samlingar och avantgardisterna, de som ville komma med något nytt.

Då Absalom gick i folkskolan borde läraren i Historia, Georg Montelius, ha uppmuntrat och stöttat elevens ovanliga begåvning. Men det råkade sig så att Montelius innerst inne var avundsjuk på Absaloms besatthet. Han inte bara ringaktade, utan till och med skymfade pojken.

Absaloms samlarmani påverkade negativt studierna. Dåligt pålästa läxor gav usla slutbetyg. Vid anställningsintervjun lämnade han fram papperet för personalchefen, som först ögnade igenom det och sedan skakade på huvudet.

Fadern kastade ut honom från hemmets trygga vrå och skrek:

–          Du drar skam över vårt hus! Visa dig inte förrän du har ett hederligt arbete!

Vad det skulle vara? Människornas intressen är begränsade. Grannens gräs är alltid grönare. Han sålde sin första kompletta samling och blev miljonär. Alla dörrar öppnades för honom, men den hemma förblev stängd.

Spelkulorna var gjorda av sten. Rykande färska såldes de i burkar eller små plastkassar. Kulorna utgjorde både redskapet och spelmarker. En primitiv föregångare till golf, bowling, roulett, curling och kanske flipper?

Spelplanen var utsökt enkel. Allt som behövdes var en yta med lagom friktion. Alla kände till reglerna. Mycket skicklighet och lite tur. För kulorna användes en kulpåse. Som med spelmarkerna i roulett. Ju fler kulor man ägde, desto större var chansen att komma över fler. Vet inte om spelet förekom världen över. Före stenkulorna användes nötter.

Spelandet förutsatte ett mål, vanligtvis en grop.  Måtten var exakta. Den fick varken vara för stor eller för liten. Spelaren skulle med ett välriktat skott, stöta till kulan i gropen. Då vann han, eller hon, tillbaka den egna och potten, den i gropen.

Spänningen höjdes med nya regler. Tre kulor bildade basen på en pyramid och ovanpå den lades ännu en kula. Spelaren höll fram ena handen och spände, likt hanen på en revolver, tummen mot avtryckaren, det vill säga pekfingret. I loppet, vecket emellan tummen och pekfingret, lades stenkulan. Alla spelarna omkring höll andan. Med tur och skicklighet tog han hem vinsten med fyra kulor.

En spelare halade fram en glaskula. Den var värd lika mycket som fem stenkulor. Spelaren förlorade stenkula efter stenkula. Då han hade endast glaskulan kvar, växlade han in den i banken och fick ut fem stenkulor. Oturen vände. Spelaren, då han drog sig ur spelet, hade vunnit tio stenkulor och så glaskulan.

En av spelarna fann en dankkula på gatan. Vad kunde den vara värd? De enades om tio stenkulor, eller två glaskulor.

Två spelare var ute på skattjakt och, inne i ett förfallet skjul fann de högar med dankar. De avslöjade inte fyndet för de andra. Dankvärdet steg på börsen och nådde en hausse. Stenkulevärdet rasade och glaskulorna sprack. Kartellen växlade in dank efter dank. Banken gick i konkurs och de övriga spelarna var satta i skuld. En av dem misstänkte att affären inte gått rätt till. Då dagens spel var över, följde i smyg efter de sammansvurna två. De, inte ont anandes, ledde förföljaren till skattgömman. Han höll sig gömd, väntade tills de andra gått, och därpå fyllde fickorna fulla.

Dagen efter samlades spelarna. Till att börja med var insatserna låga. Stenkulorna rullade. De som uppnått högre vinster, växlade in stenkulorna till glaskulor. Banken offentliggjorde att glaskulorna tagit slut.

Lurendrejarna log mot varandra. För att inleda den planerade spelkulekuppen, hade de rekognoserat grannkvarteren och lagt upp en strategi. Den var lika genial som enkel. De spankulerade fram till kvarterets spelhåla, viskade lågt för spelarna helt hörbara skrytsamma kommentarer. De låtsades inte märka de allt ilsknare blickarna. Slutligen bröt banken spelet och sa, med irriterad röst att nu skulle de där visa vad de dög till.

Lurendrejarna var inga storspelare. Var gång stenkulorna tog slut, sköt de över en dank till banken, som, enligt reglerna, gav dem tio nya. Så småningom var de andra luspanka och banken sprängd. De två anklagades för falskspel. Men, sa den ene, enligt reglerna var en dank värd tio spelkulor, eller hur?

Lurendrejarna fortsatte turnén.

Förföljaren hade genomskådat deras plan. Han förutsåg vilka kvarter som stod på tur och var nästa tillslag skulle bli. Lurendrejarna följde samma mönster som gångerna innan. De ställde sig som åskådare, teaterviskade och skröt. Bilden förändrades. Tidigare lurade bildade en ring omkring dem och de insåg att spelet var förlorat. Förföljaren skulle visa var danklagret fanns. Alla följdes åt till planket, men spelglädjen hade försvunnit. Någon upptäckte att dörren till ett plåtskjul stod på glänt. De kikade in. Hjul, träpallar och järnrör. Kulsamlandets tid var ute och in trädde lådbilens era.

Ägaren till modehuset La Comete, Renard de Montrouge, knackade nervöst fingertopparna mot skrivbordsskivan. Tänk om någon annan hunnit före? Tänk om bibliotekarien, med spionkameran i kulpennan, arbetade för konkurrenten Paulette Claudette?

Bibliotekarien Jaen Gaulier stapplade in i maestrons kontor och ställde ljudlöst, för att inte störa chefen i bearbetningsfasen, boktraven på bordet. Högst upp låg konstböcker om Manet, Bonnard och Toulouse-Lautrec.

de Montrouge drog av korken på en svart tuschpenna och satte udden mot Manet’s målning ”Barflickan” och lät inspirationens ande ta över. Han följde som alltid den enkla regeln: Tanken hämnar kraftens flöde.

Matt efter ansträngningen, beordrade han Jaen Gaulier om att omedelbart ta fram kulpennan, knäcka den mitt itu och kasta båda delarna i papperskorgen. Renard de Montrouge hade personligen valt ut sina medarbetare. Bibliotekarien skulle lämna över den boken till B, nästa till G, den därpå till T och den sista i traven till… ” – Vad tycker Jaen?… Till P. Är det bra?” Jaen nickade.

 

På golvet var Pip, Montrouge’s högra hand. När inte Pip var i närheten, kallade man Renard de Montrouge för ”Éhé”. Öknamnet var påhittat av de Montrouge’s försmådde älskare, sutenören och ficktjuven Gerard le Canard. Ryktet gick att de Montrouge och Canard planerat hur de tillsammans skulle starta modehuset Renard & Canard. de Montrouge’s mor, Grevinnan Madeleine de Montrouge, ville, på grund av hans förhållande med Canard, göra sonen arvlös.

Med kontakter i undre världen, köpte Canard vätecyaniden av Le Pharmacien Mac le Couteau. Grevinnan de Montrouge sände en invitation till Renard att, tillsammans med vännen Canard, komma på supé. De två anade anledningen till hennes plötsliga välvilja.

Mycket riktigt! Efter maten ville hon att de förflyttade sig till hennes käre make, grevens bibliotek. James Jeeves, betjänten, serverade glas med grevinnans favorit, portvinet Armagnac. De utbringade en skål, ”Pour l’Avenir”. Så, på stående fot, deklarerade modern sina avsikter. Etiketten föreskriver, menade hon, att den som testamentet berör, hennes ende son och arvinge, Renard, ska bli den förste att få kännedom om hennes oåterkalleliga beslut. Men, sade Renard, har Mor inte avslöjat det ens för advokat de Rastignac? Grevinnan, förolämpad, rodnade av återhållen ilska. Hon rusade ut i hallen och in i sovrummet. För att lugna ner sig, lät öppnade hon korken till flaskan med laudanum och lät tre droppar falla ner i ett glas med vatten. Det tömde hon i ett enda drag och, för att mildra ansiktsrodnaden, pudrade näsan.

Samtidigt hällde Gerard giftet i moderns portvinsglas och rörde om med en liten silversked.

Tillbaka igen, höjde Renard och Canard glasen och skålade med grevinnan: ”Pour l’Avenir”. Då grevinnan segnade ner, slocknade ljusen och Renard såg det som ett varsel. Renard föreslog att, medan han skickade hem betjänten och sprang bort till Gendarmeriet, skulle Canard städa upp och diska glasen.

Poliskommissarien Dupin var lika godtrogen som godmodig. Han vandrade runt i bostaden, sökte efter bevis, men höll med Renard om, med största sannolikhet, hade grevinnan fått i sig för mycket laudanum.

En vecka senare kom Renard in på polisstationen och bad om ett samtal med kommissarien. Dupin, som just skulle gå på lunch, ville ändå höra vad Renard ville. De gick in på Dupins kontor. Renard, innan han stängde dörren, tittade för att se om någon tjuvlyssnade. Dupin sade till Renard att sätta sig ner. Jo, förklarade Renard. Han varit i biblioteket och letat efter en bok. Då råkade han stöta till raden av böcker och uppfattade ett krasande ljud. Innanför böckerna fann han ett omkullvält portvinsglas. Se här, sa han, tog fram ett bylte ur rockfickan, vek upp kanterna och gav Dupin, glaset.

 

Håll upp glaset mot ljuset, sa Renard, så upptäcker kommissarien något märkligt. Dupin lyfte glaset och tittade. Så återvände hans blick till Renard. Renard, utan ett ord, nickade. De konstaterade tillsammans att glaset hade, istället för bara ett, två helt olika fingeravtryck. Dupin vek ihop lät assistenten Precard, cykla iväg med det till Förste byltet och Ett glas, som, om Dupin höll upp det mot ljuset, skulle han tydligt kunna se två helt olika fingeravtryck. Dupin svepte in bevismaterialet i en handduk och lät assistent Precard cykla iväg med paketet till Förste kriminaltekniker Przybyszewski. Han studerade avtrycken och sa till Precard att återvända om tre veckor. Przybyszewski, som föredrog att arbeta ensam, utförde ett antal kemiska experiment. Han fann att, utom allt rimligt tvivel, tillhörde det ena fingeravtrycket Grevinnan Madeleine Christine de Montrouge och det andra Gerard Canard.

  Renard ville först inte gå med på att Canard ens i sina tankar skulle kunna utföra något så fruktansvärt. Glaset bevisade motsatsen och Canard saknade alibi. Renard, Canards bäste vän, med gråten i halsen, menade ändå att ärligheten varar längst. Canard sattes i buren. Advokat de Rastignac förklarade Renard som ende arvinge. För att i framtiden inte bli misstänkliggjord, anlitade den förmögne greven Renard de Montrouge en belgisk detektivbyrå, Aristide Carax och son.

 

Renard, i sin nya samhällsställning, lät kalla på Dupin. Betjänten Jeeves James hade blivit entledigad och ersatts av en fager ung tysk. Hans namn förblev okänt, men på golvet sades att mannen, numera kallad Pip, tjänat kalfaktor hos Brasiliens Charge d’affair, före detta SS-officeren, Herrmann Schüss. Renard, enligt James, hade låtit en sedelbunt försvinna ner i Dupins rockficka. Flera av gendarmerna hade berättat att Dupin, efter besöket hos Renard, betedde sig underligt. Han förklarade sig ha upplevt ett yrselanfall. Därefter gick han hem.

Morgon därpå, ingen Dupin. På eftermiddagen kom ett bud in med ett telegram. Dupin begärde avsked. Svaret på hans anhållan, skulle skickas till Rio de Janeiros huvudpostkontor, poste restante.

På gendarmeriet anställdes en ny och oerfaren kontorist, Emanuel Cayot. Hela hans person väckte en oförklarlig avsky. En lismande karriärist, petimäter, paragrafryttare, pedant och, till råga på allt, oerhört kompetent. Vad skulle de göra med Cayot? Assistenten Morgue kom på lösningen. För att Cayot skulle kunna visa hur duktig han var, beordrades han att rensa ut överflödiga arkivhandlingar. Därmed borde Cayots betydelse vara ute ur leken. Men icke. Cayot vände och vred på mapparna. Så fanns han, där det borde finnas, ingenting! 

 

Cayot anmälde till chefen sin upptäckt. Mappen om Canard var borta. Chefen, Guillaume Brazziniac, för att inte visa sitt missnöje med Cayot, höll god min. Cayot gav sig inte. Vad göra? Han skrev ett brev och sände det till Justitiepalatset.

Med denna handling orsakade Cayot en rättsskandal jämförbar med Affären Dreyfus.

Stolar rasade och huvuden föll, men Greven Renard de Montrouge lät saken bero. Han anställde Pip till sin trotjänare, hämtade ut hälften av arvet och öppnade modehuset La Comete.

Det enda som fick honom ur balans, var när han hörde hur någon viskade: ”Ébé”.

Hans avvikande beteende inleddes av ett yrselanfall. Dupin sjukanmälde sig. Kollegorna var avundsjuka och sa till chefen att Dupin samarbetade med höjdare inom SS. Dupin, listig som en räv, lade skulden på Canard och gick därefter under jorden. Canard sattes i buren. Han svor, precis innan Madame Gillotin kysst hans nytvättade nacke: ” – Från och med nu, är Renard, Ébé.”

 

Ebé kopierade, ändrade och valde bland de dyraste tygerna. Han gav instruktioner till Cave Penier, världens skickligaste skräddare. Peniers allt-i-allo, tillskäraren Paul Bribraque, hanterade saxen som slaktaren, sin revbensdragare. Modehuset Comete presenterade kreationen på visningar och mässor. Mannekängerna rundade kortsidan på kattpromenaden och skyltdockorna i varuhusfönstren krossade glaset. Comete sålde kopieringsrättigheter. Piraterna ovilliga att gå på plankan och bli till hajmat, ändrade på kragen, flyttade veck och sydde in axelvaddar i puffärmarna.

Ebé köpte upp allt han kom över. Modefotografer tipsade om loppmarknader och andrahandsaffärer. Han köpte för en spottstyver, L’Art Nouveau-objekt, långt innan stilen kommit tillbaka.

Ebé härmade, kopierade och tillverkade egna versioner. Comete inledde en ny era för samlarna. De som mer köpte för kärlekens skull, än för pengarna, kunde med tiden leva gott på det som från början varit en hobby. Samlare värnade om sitt dåliga rykte. Sådana som vanliga människor ansåg som egna, asociala, frånvarande och till och med suspekta. Alltid fanns någon som förstod att utnyttja dessa svagheter. Dupin, famlade i mörkret och snubblade på ett korn. Eller, rättare sagt, två korn. Den ene var Epoussant och den andre, kompanjonen Embaissier. I den undre världen gick de under benämningen E et E.