En samling består av ett tema med variationer. 

En samling av samma sak, är ologiskt och förnuftsvidrigt.

Vilken dåre till frimärkssamlare komponerar en samling av frimärken med samma motiv, färg och valör?

Det är de medvetna eller omedvetna korrigeringarna som gör samlingen till en dyrgrip.

För oss seriösa samlare är samlandet ingen lek.

Samlandet kräver av samlaren sinne för ordning och reda.

Å andra sidan, en erkänd samling inger respekt, slumpen raderas och ojämnheterna planas ut.

Samlandet är inte en ”mani”.

Tvärtom består kreativiteten, skapandet av en samling, en inbillad men ytterst betydelsefull avgränsning mot omvärlden.

Att uppnå den perfekta, fullständiga samlingen är ingen konst.

Visst, det krävs tålamod, tid, information och en hel del pengar.

Men med det är ingenting omöjligt.

Den skapande samlaren är inom sitt område en allsmäktig gud.

Redan det första objektet kommer att påverka samlingens begränsningar.

Detaljrikedomen är avgörande.

Samlingen består av ett planetarium av system, klasser, typer och sorter.

Var och en av kategorierna är åtskilda av täta skott.

Samlandet innebär osynliga lagar och regler.

Trots samlarens ansträngningar och envishet, är det samlarakademiernas godkännande som gäller. 

Annonser

Berättelsen om familjen Frånlandsvind.

Fredagen den 6 juli 2018.

 

En presentation. Hela berättelsen är på tio romaner. En science fiction, som utspelar sig från cirka 1970 till då människorna, ”neoidealisterna” flyttar ut i rymden.

 

Neoidealisterna är motståndare till ”neoluddisterna”. Konflikten uppstår redan på 1600-talet, då den vetenskapliga revolutionen kommer igång. Den förstärks i och med att filosofen Immanuel Kant skriver sin text om ”Upplysningen”, om människan som omyndigförklarar sig själv.

Ned Ludd, myt eller verklighet, slår sönder vävramarna och ”ludditerna” uppstår. Kampen mot tekniken, maskinerna och ”Tiden”.

Med industrialismen förstärks konflikten. Antalet människor i Sverige och världen ökar. Människor får det bättre materiellt, men på bekostnad av ett andligt liv. 

Ludditerna blir till ”luddister” som använder ”luddismen” som ideologi.

När välfärden når sin topp på 70-talet, blir ”Neoluddismen” en vidareutveckling av luddismen.

 

Den vetenskapliga revolutionen äger en tro på människans förmåga till att mogna och myndigförklara samhällets medborgare. 

När luddismen i dess olika former tar initiativet över maktapparaten bildar den vetenskapliga revolutionens förespråkare en social-kulturell ideologi som bygger på framtidstro.

Familjen Frånlandsvind blir en av de ledande grupperna för denna omställning. Människans utveckling från omedveten till medveten, kallas i böckerna för ”Ådran”.

 

Böckerna är inga ”Star Wars” eller ”Star Trek”. Inte heller någon dystopi, katastrofberättelse eller undergångsprofetia. Snarare ett försök till att beskriva mänsklighetens existentiella situation idag, 2018 och framåt.

 

Till förebilder har jag haft Jules Vernes ”Resan till Månen”, Isaac Asimovs ”Stiftelsen”, Harry Martinsson ”Aniara” och Arthur C. Clarkes ”Möte med Rama”.

 

Många science fictionberättelser handlar om Människan ute i rymden, ofta i militära kläder och organisationer. Det jag har försökt att skapa är varför Människan valde rymden som lösning och hur hon, den civila mänskligheten, tog sig ut dit.

 

Mer en problemformulering, än en eller flera möjliga lösningar. Vilka alternativ kan vi se som möjliga idag?

 

Vilka alternativ skulle hela mänskligheten kunna och vilja acceptera?

 

Kanske att litteraturen i vår tid är på väg att bli alltför långsam och alltför krävande för nutidens stressade stadsbor?

 

Kan så vara, men för mig, Victor Rangner, har böckerna ändå känts angelägna om att bli skrivna.

Ett sätt att både försöka hantera och förklara samtiden, men också ett nöje och en terapi. Kanske för att slippa oron inför nuet, ångest inför framtiden och inför klimatförändringen, flyktingströmmarna med mera?

 

Eftersom det behövs en övergripande intrig, så består intrigen i min bok om kampen mellan Neoluddister, som fruktar samtiden, digitaliseringen, automatiseringen och allt Det Nya.

Den andra ideologiska motpolen är Neoidealisterna som är teknikvänliga, tror på framtiden och, likt Christofer Columbus en gång, reser ut i det okända, ut i rymden, för att finna en ny värld att göra beboelig för människorna.

 

Som en skildring av Tekniken som sitt eget mål och Vetenskapen som en ersättning för en ”Gud”, en andlighet och det, för all framtid, större sammanhang som mänskligheten ingår i som en oansenlig energi.

För mig är litteraturen först och främst en källa (av flera) till att fantisera, föreställa och gestalta.

Vetenskapsmän och forskare behöver konstnärer och författare för att kunna gestalta sina idéer. Det är ett ömsesidigt beroende, i Konst & Vetenskap.

Visseljohannan.

Hon sov inte så djupt att hon drömde, men fantasierna flödade fritt. Bilder framträdde av bekanta ljud och röster. Hon var tio år och befann sig i Knuttorp, stugan på Trallholmen. På semester med pappa Rudolf, mamma Kristin, brodern Johan och hunden Tummen. Från köket hördes ett ihållande tjut. Kristin sprang in.

          Vad är det, undrade Turid.

          Det är en kaffepanna. Den kallades förr, för ”visseljohanna”. Nu är det dags att ha i kokmalet kaffe.

          Varför piper den så högt?

          För att vattnet kokar. Ångan pressas igenom ett litet hål i locket. Då är det dags att lägga i kaffet. Det kokar upp lite en gång till, så står kaffet och drar. Sumpen lägger sig på botten och sen är kaffet klart att hälla upp.

Turid minns att hon stod och tittade på visseljohannan. Kristin tog av den från plattan, hällde i kaffepulvret och ställde den tillbaka på värmen. Hon höll i handtaget, beredd att lyfta.

Nästa minnesklipp var hemifrån Vanadisvägen. En svart liten dosa fäst vid en nyckelknippa. Johan sa:

          Göm nycklarna så ska du få se!

          Då får du vända dig om.

          Okej, men det spelar ingen roll. Har du gömt den nu?

Hon skyndade att gömma den under en stolsdyna i köket.

          Ja, de finner du inte så lätt.

          Vänta nu.

          Ska du inte fråga ”fågel, fisk eller mitt emellan”?

Han formade läpparna till ett plutande och visslade till. Då hördes ett högt ljud.

          Där är den, sa Johan och pekade på köksstolen.

          Vilket fusk.

Turid ryckte till. Hon öppnade ögonen, stirrade upp i taket och letade reda på mobilen.

          Ja, det är Fogelquist.

          Hej! Det är Turid! Nu ska du få höra!

          Hej, Turid.

          Här ska du höra. Jag har en idé.

          Jag lyssnar, sa Fogelquist.

          Känner du till vad en ”visseljohanna” är?

          Visst. Jag har en sån i verkstan. När jag är inne i arbetet, är det lätt hänt att vattnet kokar torrt.

          Kommer du ihåg en pryl som var populär för många år sen. ”Keyfinder”. Minns du den?

          Javisst. Problemet var att den pep alldeles för ofta. Om nån visslade på jobbet, pep det från alla kavajer och handväskor. Ett himla oväsen!

          Min idé är den här. Om du lägger in en sån där manick i varje ”uggla” och, om den blir stulen, visslar vi eller ägaren på en melodi. Då vet vi att det är du som tillverkat skrivaren.

          Mycket bra. En variant av en trojansk häst.

          Just det. En trojansk uggla!

          Jag lägger in den i inkubationsfasen så länge. Nu piper ”visseljohannan”. Fikadags!

          Jag hör av mig om vad som händer. Ha det! Hej!

På svenska:

De allra flesta har sett på Julaftonen strax efter kl.15, Donald Duck, Mickey Mouse och Goofy på campingsemester.

Många om inte alla svenskar har någon gång varit ute och campat.

Ett slags nomadliv, med bekväma kläder, lätt utrustning och inga höga krav på sol och sommarvärme.

Det blir som det blir.

Man lär att anpassa sig.

Antingen ett väl förberett friluftsliv med frystorkad mat och gott om myggmedel.

Eller att resa med husvagn eller tält, från campingplats till campingplats.

Inte så noga med duschandet.

Bad i hav eller sjöar.

Overaller eller kortbyxor och t-shirt. Sandaler och badskor.

Möjligtvis långbyxor och gummistövlar vid sankmark och knott.

Säkert har både Armani och Dior satsat på utekläder och friluftskläder.

Annars är campinglivet enkelt, billigt och bekvämt.

Jämfört med vardagslivet hemma i bostaden, behöver campinglivet inte handla om ”preppers” eller ”survivers”.

Campinglivet är mer ”militärt” i den betydelsen att man tar vara på det som finns, än att ta med en alltför tung packning.

Vandrarfolk som samer, inuiter, tjutjuker eller andra ”primitiva”, natur- och ursprungsbefolkningar behärskade den konsten.

Fördelen med campinglivet är just att det påminner så mycket om nomadlivets rörlighet.

Den som har vanan att campa, behöver inga magiska tricks som att göra upp eld med pinnar eller stål och flinta. Även om kan vara bra att kunna.

Klimatförändringen måste inte visa sig i katastrofer och leda till kurser i överlevnad i nödsituationer.

Visar sig flera tecken på varaktiga problem, är det bara att packa ner sina campingsaker, lätta kläder och livsmedel.

Resten får vara kvar.

Händer inget, så är det bara att återvända.

Allt kommer att stå som det var.

Förhoppningsvis lär man sig lite om vad det är som man verkligen behöver.

Idag, måndagen den 25 juni 2018, laddar de politiska partierna inför riksdagsval, kommunalval och landstingsval.

När jag växte upp, på 60-talet, pågick debatten om att också Sverige skulle ha atombomber att försvara sig med.

Man antog då att om Sverige hade kärnvapen, så skulle ingen stormakt våga anfalla oss.

Under och efter andra världskriget hade flera länder, nationer, fått diktatorer till härskare.

Nazityskland, Italien, Spanien, Grekland, Sovjetunionen och Östblocket.

Diktaturer som idag är borta.

Varför då?

Den enkla orsaken är att diktaturer i en extrem vilja till självstyre och oberoende isolerar sig från omvärlden.

Deras självtillräcklighet och självgodhet leder inte till något samarbete. 

Ekonomin drabbas.

Kulturutbytet drabbas.

Vem vill sitta och lyssna på en tråkig diktator hela dagarna?

De som kan, försöker att fly.

Därför blir flykten, otroligt nog, förbjuden och de flyende ”oskadliggörs”.

Varför?

Därför att när för många flyr, visar det på att någonting är fel.

Vem kan lita på någon som alltid är beredd på att bryta sina löften av egoistiska skäl?

En annan sak är att människor vill trivas, ha trevligt, roa sig och se fram emot något. Någonting annorlunda. Omväxling förnöjer.

Som Pete Seeger sjöng:

”When will they ever learn?”

Sanningen är att de är desperata.

På sitt sätt, försöker de också fly från en framtid som de inte kan kontrollera eller betvinga.

Just nu är det SD som är i ropet.

Det är som att ”Följa John”. Alla enas om vem som är ”John” och så följer man med i svängarna så gott man kan.

Frank ”Frankie Boy” Sinatra sjöng:

”I did it my way”.

Det är just de som dagens politiker saknar.

De stirrar sig alla blinda på samma lösning.

De saknar självförtroende och själslig styrka.

De är flockmänniskor i en konsumistisk värld.

Också politiken ska konsumeras. Politikerna finner problem och skapar lösningar.

Väljarna är konsumenter som går in i den ”politiska butiken” och väljer bland åsikter och antaganden.

En gång var Ny Demokrati i ropet. Ny Demokrati gick framåt, tills att partiet splittrades. De som försökte ta över, kunde inte samarbeta och enas.

Är det någonting som Jimmie Åkesson kan, så är det att hålla motpolerna inom Sverigedemokraterna inom gränserna för vad som anses vara acceptabelt.

Att han sedan vänder kappan efter vinden och erbjuder dem han just för stunden talar inför det som de efterfrågar, är något som väljarna inte bryr sig om.

”Ge människorna inte vad de vill ha, men det som de tror att de vill ha..”

Som en pendel som svänger framåt och åter.

Missnöjet har två riktningar.

Den ena är extrovert. Det är den politiska agendan. Den materiella världen är relativt lätt att justera enligt ens egna drömmar och ideal.

Den andra är introvert.

En andlig värld som politikerna idag inte alls behärskar. Varför ökar människors missnöje över sådant som inte är materiellt mätbart. Hur mäter man andlig utveckling, rent statistiskt?

Det är ett problem som ingen vet svaret på och därför inte heller vill erkänna att det finns.

Det är därför som populismen får vind i seglen och försöker leva kvar i en materiell-konsumistisk verklighetsuppfattning.

Andlig tillfredsställelse kan man bara, med frihetens villkor, skapa själv.

Förutsättningarna är många. Friheten väger tyngst.

Vilken politiker eller politiskt parti strävar efter frihet?

Friheten består ju av att inte tvingas till att ingå i en kollektiv, flockanpassad tillvaro.

Svenska fackföreningsrörelsen tvångsanslöt människor inom offentliga sektorn.

Alla ska få vara med. De som inte vill, ska tvingas till det.

Så har det varit inom Svenska Kyrkan.

Så är det idag med Kungahuset.

Politikerna, med den bästa vilja i världen, kan inte tvinga medborgarna till att vara eller bli fria.

Frihet kan inte läras ut.

Friheten ryms inte i någon begränsad ideologi.

De politiker som talar om frihet, menar deras tolkning av frihet.

Frihet till utbildning.

Men frihet till att lära sig vad då, varför då och till vad då?

Många är de som försökt ta patent på frihetens kaleidoskopiska dimensioner.

De handlar sällan om att tillåta, utan att begränsa, förbjuda och fördöma.

Anpassning till döds.

När medborgarna äntligen förstår vilken slags frihet de har förlorat, kan det redan vara för sent.

Stängslen är redan uppsatta.

Murarna är redan byggda.

Vakterna står redan i vakttornen med sina vapen skjutklara.

Politikerna erbjuder en materiell frihet, medan medborgarna vill välja vilken frihet de vill ha.

Det var det som filosofen Immanuel Kant menade med ”Upplysningen”.

Vi har ännu inte, efter drygt trehundra år, kommit därhän.

Därför är illusionen, trolleriet, så viktigt för politikerna.

De vill visa att det är just den materiella friheten som medborgarna drömmer om.

Men är det så?

Den andliga dimension som fortfarande sprider sig i väst, är Buddhismen.

En stillsam, rofylld, meditativ och reflekterande vardagsverklighet.

Ingen gud eller förmyndare.

Bara en sittställning för att uppnå upplysning. Varför är inte Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna lika kritiska mot den religionsfilosofin, som de är mot Islamismen?

Jo, därför att de har själva inte något alternativ att erbjuda.

Visst, de hänvisar till den kristna moralen och den kristna traditionen, men det är skillnad på religion och moral.

Religion och andlighet är så mycket mer än bara religiösa föreställningar om hur man ska leva.

Inte ens KD, Kristdemokraterna, talar idag om en lagstiftning som bygger på Tio Guds Bud.

Varför inte?

Jo, budorden är så svåra att tillämpa i ett materialistiskt-konsumistiskt samhälle.

Ett samhälle där allt ska gå att sälja och köpa.

Tycker vi inte om det vi har, så köp nytt och släng bort det gamla.

Det finns naturligtvis andra sådana andliga rörelser också, men alla handlar om samma slags andliga frihet.

De som formulerat:

”Jag behöver inte mer. Jag är nöjd med det som är.” Eller:

”Ingen ska tala om för mig vad jag ska tycka, vad jag vill eller hur jag ska leva. Det angår bara mig!”

Ju äldre du blir, desto mer medveten blir du också om vad du aldrig kommer att göra.

Alternativen avtar med tiden.

Ålderdomen är ett minne för livet.

Det du kunde göra igår, kan du inte längre göra idag.

Det du kan göra idag, kommer du inte att kunna göra i morgon.

Därför gäller det att höja ribban, istället för att sänka den. Du kan inte veta idag vad du inte kommer att kunna göra i morgon.

Du kan aldrig veta säkert om det kommer att bli en morgondag, men varför bekymra sig om det, idag?

”Tomorrow never knows” som The Beatles skrev.

Idag är det så många som lever i ”nuet” att de glömmer bort hur det var igår och hur nuet kommer att påverka morgondagen och framtiden.

Framtiden är våra förväntningar, men också mycket mer än det.

Även om många inte tror eller anpassar sina handlingar idag efter detta, så kan de kristna ha rätt:

”Jesus kommer snart. Är du redo?”. 

Eller ”Armageddon” och Johannes uppenbarelsebok”.

Det intressanta med framtiden är inte vad vi tror kommer att hända, utan vad vi vill ska hända.

I dagens folktro har ”Gud” ersatts av ”Verkligheten”.

De ”gudstroende” kallar sig nu för tiden, för ”realister”.

Extremister har blivit till eskapister.

De gör allt för att fly verkligheten, eftersom de inte har kraft eller energi till att förändra den.

De försöker, istället för att delta i verkligheten, sätta en mur framför den, i hopp om att verkligheten ska stanna och bestå i samma tillstånd, bara därför att muren står där.

I boken om ”Eremiterna i tajgan”, en fantastisk bok om ryska gammaltroende som bor ute i den sibiriska urskogen, blir det viktigaste, det att hålla sig till, den religion som de tror på, men framför allt tidräkningen.

Utan tiden går vi vilse.

Tillvaron är för stor, utan teoretiska begränsningar i tiden och rummet.

Tidrummet.

Rumtiden.

Rummet vi lever i. 

Tiden som vi lever oss in i.

Händelseögonblicket.

En tidsintervall i Människans timme.

Den ena dagen kan tyckas vara den andra lik, men överallt sker mikroskopiska förändringar som vi, med våra fem sinnen, har svårt att lägga märke till.

I våra tankar och i vårt minne, mannaminne, blir allt till slut intet.

Tillvaron är så oändligt mycket större än oss.

Hur många apparater och instrument vi än använder oss av, kommer vi aldrig att upptäcka Tidens början och Rummets slut.

Förr eller senare måste vi inse att vi inte kan komma längre, inte kan nå längre.

Kanske där som Vetenskapen övergår i Religion eller Ödestro?

Charles Darwins bedrift var att kunna kartlägga och lägga fram en teori om Anpassningen.

Idag upplever fler och fler av oss, tillvarons ”Anpassning till döds”.

När vi inte orkar anpassa oss längre, tvingas vi ut i isolering, ut i flykt, drömmar eller önsketänkande.

Bekvämligheten och effektiviteten är ett självbedrägeri. Den tid som sparas in, finns inte att hämta ut, någon annanstans eller någon annan gång.

Den förblir borta.

Endast en tunn hinna skiljer Anarkismen från Fascismen.

Rädslan för eget ansvar.

Rädslan för att bli fördömd.

Dömd till frihet.

Anarkismen, i dess sociala betydelse, är en naiv trotsighet. En dröm om den totalitära utopin.

Drömmen om att alla ska vara lika fria,både själsligen och kroppsligen.

Alla måste anpassa sig till oskrivna lagar.

Ett samhälle in absurdum.

Ett samhälle utan sammanhållning, solidaritet och gemenskap.

Där alla är fria, är alla också ofria.

Gränserna blir så obegripliga och bestraffningarna så osäkra och oförutsägbara, att ingen vågar vara annorlunda eller handla autonomiskt självständigt.

Människorna letar efter en irrationell och ständigt föränderlig kod.

Ett lösenord som alla tror sig känna till, men aldrig kan uttala eller förmedla.

Man antar att det ojämlika förhållandet uppstod när nomaderna, jägare och samlare, blev bofasta, odlade och födde upp boskap.

Cowboyen förblir nomad, medan Ranchägaren blir bofast och ägare.

Ägandet i sig är en illusion.

Ägandet är en social överenskommelse.

Egendomen är och förblir begränsad i tiden och rummet.

För eremiterna ute i tajgan är pengar, en sedel, ingenting värd.

En synål är mer värdefull, än guld.

De livnär sig på egen odlad potatis och cedernötter de plockar ute i skogen.

Allt arbete utför de själva.

Den som inte gör något, kommer snart att gå under.

De lever i verkligheten, i Gud.

En gång, på 1600-talet, när Peter den Store var tsar i Ryssland, förföljdes de för sin ortodoxa kristna tro.

De flydde längre och längre bort.

De bodde i byar, tills att de var tvungna, för att överleva och behålla sin tro, också att fly därifrån.

Konstigt nog betraktas de bara som några ”galningar”, obegripliga, egensinniga, sektmedlemmar och som om de levde på stenåldern eller medeltiden.

Men är inte deras liv verkligare än vårt?

De beskriver inte livet utifrån.

De befinner sig inne, inuti, livet.

Som när inuiterna en gång levde i snöhyddor, igloos.

Inget ägande. Ingen egendom. Inget sparande. Inget kapital, förutom var och ens egna kunskaper och erfarenheter.

Inga böcker och skrifter.

Föreställningar om det som fanns bortom och över livet i nuet.

Våra civilisationer gör allt för att få oss att glömma och förtränga det här tillståndet.

Ändå upplever vi det i våra drömmar, i skönlitteraturen, poesin, teatern, musiken, dansen, ritualerna, vardagsrutinerna och vad som ska hända sedan.

De före oss har blivit till sagor, myter, mytologi och religion.

Vi, idag, vår västerländska civilisation, odlar en kultur om vår egen betydelse.

Bortsett från Tiden och Rummet, ger vi sakerna och tillstånden omkring oss namn och beteckningar.

Symboler och tecken som ger oss upplevelsen av att delta i något större sammanhang.

För var gång som vi är framme vid den bortersta gränsen, inser vi att något större,bortom den, sträcker sig ännu längre bort…

Ord som:

”Gud är större”

Eller:

”Gud är allsmäktig”

kan ge oss upplevelsen om att vara delaktiga i denna evigt utvidgande oändliga större.

Ändå behöver vi det!

Den inre friheten betyder mer, än den yttre.

Därför kan vi alltid, var och en eller alla tillsammans, utöka Tiden och Rummet inom oss, utan att förirra oss ut i ett intet eller ingenstans.

Den slags frihet som både Anarkismen och Fascismen aldrig kommer att förstå.

I vårt samhälle, i Sverige, idag, onsdagen den 20 juni 2018, blir människor alltmer stressade, utmattade, deprimerade och apatiska, av jakten på materiella fördelar.

Människor söker positionera sig, framhäva sitt egenvärde, betydelse och status.

Problemet är att de är alltför upptagna av detta, så att de inte längre, likt eremiterna i tajgan, deltar i det som finns och händer omkring dem.

Likt diktatorer och envåldshärskare som Vladimir Putin, Donald Trump, med flera i Turkiet, Nordkorea och mindre stater, ser de människor, men inte naturen.

De har fastnat och är fjättrade i Antropocentrismen.

De lever kvar i illusionen och önsketänkandet om att Människa står mot Människa. Att Charles Darwins teorier bara var ett slags omskrivningar och tolkningar av arten Människans styrkeförhållanden och inbördes betydelser.

De brister inte alls i betydelsen av någon gemensam tolkning av det förflutna.

De kan säkert sitt lands historia.

De har blivit sin egen tids ”skräcködlor”.

De är artefakter, kvarlämningar från en tid som Verkligheten, Gud eller Världsalltet redan lämnat bakom sig.

De kör bil och reser i flygplan, men romantiserar färder med häst och vagn, eller vandrare utan hem, hembygd eller rötter.

De är, kort sagt, instängda i ett nu.

Ett nu som alltid har varit, är och förblir, en enslig och isolerad ensamcell.

De hyllar individens frihet, därför att de aldrig, aldrig, kommer att kunna uppleva någon gemenskap.

Ett antropocentriskt, egocentriskt, nihilistiskt ”samuel beckettsk” solipsistiskt ”ägg”.

Därför förblir de dömda till att misslyckas.

De har ingenting att föra vidare. Allt det som de har, vill de behålla för sig själva.

Individen (den odelbara), liksom man trodde om atomen (odelbar) en gång, kan splittras.

Tre saker vet vi säkert: 

Vi kommer alla att dö en gång. 

Vi vet egentligen ingenting.

Allting förändras. Ingenting består.

Jag flyttade ut till Hässelby från innerstan för att njuta mer av naturen. Nu, snart trettio år senare, har innerstan flyttat efter. Hässelby har varit fint på många sätt, men nu byggs hus på varje tom markyta.

”Hela Sverige ska leva”. På 1970-talet delade svenska staten ut ”utflyttningsbidrag” till företagen.

Landsbygden avfolkades.  Varför inte idag erbjuda medborgarna samma möjlighet? Varför ska alla tvingas bo i stan om de trivs och vill bo kvar med anknytningen till hembygden? Gör människorna inte mer nytta där de är?

Förtätningen är ett val, men vem vinner på det? 

Husen utanför stan är fortfarande billiga.

Varför inte skicka ut en förfrågan, t ex från Skatteverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, om att överlåta bostaden i stan till en nyinflyttad, så att de stadsbor som tröttnat på stan, kan flytta ut?

Hyresbostaden (eller bostadsrätten) skulle ju ändå ge så mycket i ekonomisk vinst att det vore lönsammare att ”utlokalisera” pensionärer till renoverade och upprustade gårdar och hus på landsbygden.

Medborgarlön skulle inte vara den enda lösningen, men en ”basinkomst” för de som vill stanna kvar i sin hembygd, eller flytta tillbaka eller ut från stan. Problemet med motsättningen mellan stad och landsbygd skulle snart vara löst. Alla vill faktiskt inte bo i stan.