Det man inte gjort själv, var det heller ingen annan som utförde. Att prata var ”munväder”. Att tänka ledde ingenstans. Att läsa var att inbilla sig att man visste och kunde något som bara fanns i den där boken. Det tog tid från sysslorna och mättade inga magar. På dagen när det var ljust, skulle man arbeta. På kvällen när det mörknat, var det dags att sova. Att läsa i ljuset från ett sterinljus eller en fotogenlampa, kostade också det pengar. Om framtiden fanns borta i förväntanshorisonten, befann sig det förflutna, ”förr”, i förhållande till vad som fanns kvar ” i folkminne”. Det som ingen kom ihåg, fanns inte längre.

Anitra och Adam insåg till slut att de gett sig in i ett sisyfosarbete. De skulle aldrig med dagens teknik och synsätt kunna omfatta allt det som Gustaf burit med sig i sitt inre. Det var både bortom ljud och ljus.

Risken fanns att de istället för att ge liv åt den Gustaf som funnits, tillförde mer än det Gustaf själv hade kunnat förmedla, om han fortfarande varit i livet. De blev med ens medvetna om att de höll på att, inte återskapa den gamla Gustaf, men att uppfinna en helt ny version av honom.

Efter turen till Enköping reste de tillbaka till Star City of Stockholm och deras laboratorium med Gustafrummet, inom SpåRätts forskningsområde.

De hade med sig Tummen och tömde roboten på allt möjligt material och information de samlat från Dreva Bruk, SpåRätt Kunskaps- och Informationscenter och Gustaf Bloms bondgård.

Det var långt ifrån att hälla ner alla ingredienserna i en matberedare, för att låta den mixa samman allt till något konkret. Deras insats blev att samla in det funna i hanterbara små påsar och i digitala minnen. De hade gott om apparater till för att analysera kemiskt, fysiskt, biologiskt och genetiskt, allt av damm, jord, textiler, trä och annat material. Från varje enskild partikel kunde de utvinna upp till femtio olika kvaliteter. De som gick att väga, mäta och syntetisera.

Annonser