Neoluddisterna hade talat om ”hjärnans och händernas arbete” och om den intimitet, näst intill ett kärleksförhållande, starkare än yrkesstolthet, inför sitt dagliga arbete och de prestationer som varje hantverkare utfört med den ”tysta kunskapens” hjälp. I arbetsinsatsen och tillverkningsprocessen övergick rutinarbetet till att bli ett hantverk, ett konsthantverk och ett konstnärskap.

Med datorernas, maskinernas, robotarnas och automaternas teknologi, distanserades människan från sitt livs mening: att skapa, tillverka, uppfinna och upptäcka.

Vad var det som utgjorde denna ”arbetets kärna”?

   Jag tror, sa Anitra, att neoluddisterna finner sitt ansvar i det fysiska och det sinnliga. Det räcker inte med en teori eller en hypotes. De vill känna och uppleva, på ett annat sätt, än neoidealisterna.

   Ja, det tror jag med. Ända sedan industrialismens begynnelse har arbetet blivit något mer avlägset. Hembygden var ju någonstans där man arbetade. Man arbetade där man bodde och levde, och tvärtom. Så ökade avståndet mellan liv, boende och arbete, till in i våra tiders städer, specialisering och distansering.

Annonser