Det har nog varit neoluddisternas enkla och naturliga förklaring, mot neoidealisterna; att man inte kan uppnå samma upplevelse och känsla, när man trycker på knappar, som när man lärt sig att hantera ett verktyg, att själv tänka ut ett vackert mönster eller att se resultatet av gårdagens arbetsinsats, när man vaknat, morgonen därpå.

   Men är det så stor skillnad på andrarten Gustaf 1 och hans förebild bonden som levde i sin hembygd, Gustaf Blom?

   Det kan påminna om det gamla utrycket ”cyberrymden”, som man nästan aldrig använder i vår tid. Eller i filmer som Matrix, där hela verkligheten är ett falsarium, ett konstverk eller fiktion, i en virtuell och artificiell vardag.

   Det vore som om vi, varje dag skulle leva och arbeta i en virtuell, tredimensionell, verklighet. När arbetsdagen är slut, stiger man ut ur arbetsvärlden, stänger av datorn för dagen och hela den värld man har vistats i, är borta. Nästa dag sätter man igång datorn igen och arbetsvärlden återuppstår, från de ögonblicket man lämnade den.

   Vad händer då med kärleken och distansen?

   Kroppen blir mer till ett bihang, som, liksom på nätterna förr, finns till endast för att utföra rörelser och instruktioner som leder till ett arbetsresultat i den virtuella verkligheten.

   I så fall skulle stjärngängets och SpåRätts utbyggnad av en människovärld, ute i rymden, vara helt i onödan, eller hur?

   Det påminner mig om en gammal zenbuddhistisk berättelse, om en berömd konstnär som målade en målning föreställande ett landskap. När han var klar med målningen, gick han in i den och försvann.

Annonser