Den nya maskinmänniskan.

En annan lösning gällde arbetsmarknaden. Vad skulle människor kunna göra, för att tjäna ihop till en dräglig tillvaro?

Det var tänkt att människor skulle kunna bli till assistenter åt robotarna. Robotarna blev till de underordnade människornas chefer och arbetsledare.

Från det gamla neoluddistiska perspektivet var en effektiv arbetare ”som en maskin” på sin arbetsplats. Han eller hon arbetade på, utan avbrott eller reflekterande, tills att arbetsuppgiften var slutförd.

Det omvända gällde konstigt nog också; en maskin fungerade som bäst, när den ”var som en människa”.

Med de nya cybernetiska robotarna, ingick den mänskliga varelsen som en del av maskinen, som en mänsklig resurs till att tillmötesgå maskinens behov och krav på att ”vara mänsklig”.

Det nya arbetet kom att kallas för ”cyborgassistent”. Förr, hade en sådan assistent säkert varit en cyborg som assisterade en människa. I den neoidealistiska världen var det tvärtom; en människa som fanns till för att tillmötesgå maskinens, automatens eller robotens krav på att förstå, tolka och kunna samarbeta med en funktion, en drift eller en kapacitet.

I den neoluddistiska världsbilden var slutresultatet ändå bedömt av en människa, åt en annan människa, eller ett företag ägt och styrt av en människa.

Med hotet från Singulariteten, när robotar, androider, cyborger och andrarter skulle gå om Homo sapiens och mänskligheten, blev människorna slavar under maskinerna.

Annonser