Människorna hade alltid uppskattat konkurrens. De konkurrerade med varandra. De konkurrerade med djuren. När så berättelserna om gudarna blev till, ville människorna bli till gudar, eller till och med ännu bättre än dem. Det som av antikens greker kallats för ”hybris”, eller övermod.

Kyrkan hade bestämt att människorna inte fick likna sig själva eller varandra med Gud. Det var att häda och de kunde bli dömda för kätteri, med hårda förhörsmetoder, tortyr och avrättningar.

Med Upplysningen blev Gud till Den Stora Mekanikern, Urmakaren eller Maskinskötaren, då hela världen, kosmos och universum, var som en maskin.

När människorna skapade de mekaniska maskinerna, ville människorna bli till maskiner. De tillverkade maskiner, mekaniska dockor med urverk, som liknade människor.

Människan härmade maskinerna och tillverkade maskiner som blev alltmer människolika, androider och humanoider.

Ellekarnas, Gustaf 1:s, Tomas och Tessans plan var som ”droppen som urholkar stenen”, långsiktig och långtgående.

Det skulle alltid finnas de människor som var kloka och erfarna nog att se igenom det som planen gick ut på; att utmanövrera Sapiens, människorna.

Vilket var det säkraste sättet att få människorna att acceptera andhyberna? Jo, förklarade Gustaf, att få dem att tro att de kunde konkurrera och tävla med dem. Tills de en dag skulle förstå att de inte haft en chans, ens i början.

Annonser