Kainsmärket.

Georg kom gående fram till huset. Det var som om han visste att de var där.

De övergav vindsutrymmet och övervåningen för att hinna ner innan han kommit fram. Så hörde de en knackning på dörren på framsidan. Elisabet gick och öppnade.

   Hej, sa Georg, är det här ni håller hus? Jag som har letat och letat…

   Hej Georg. Var är de andra?

   Ni tappade ju bort mig, och jag har tappat bort dem. Eftersom jag vet att ni är lite mer framåt och företagsamma, så chansade jag på att finna er först. Och jag fick rätt!

   Hej Georg, sa Berndt och klev fram.

   Jaså, du är också här, sa Georg glatt. Det kunde man ana att där Elisabet finns, finns också Berra!

Fixa kom springandes, skällde på Georg och visade tänderna.

   Har ni skaffat hund också? Den borde ni skjuta. Kommer bara att ställa till elände och äter mycket gör de också. Den kan jag fixa åt er, om ni har nån bössa. Eller det går ju lika bra med en hammare.

   Det är vår hund och den rör du inte, sa Berndt.

   Nåja, det är ett senare problem. Har ni nåt käk, jag är hungrig som en varg!

   Vi har några konserver som du kan öppna och värma.

   Det låter gott! Gärna chili-con-carne eller fläsk med bruna bönor, om det finns?

Berndt och Elisabet ville visa sig vänliga och gästvänliga. De kunde inte ana vad Georg hade i kikaren, men de fruktade det värsta. Det var bara en tidsfråga innan han skulle börja ta över och ställa skåpet där han ville ha det. Vad skulle de göra? Det var ingen idé att försöka med örterna igen.

Elisabet hjälpte honom att värma några konserver med korvgryta i en kastrull på vedspisen. Han satte sig ner och åt glupskt, fastän maten säkert var brännhet.

   Vad gör ni här då? Vad är planerna, frågade Georg mellan tuggorna.

   Vi håller mest på att plocka i ordning, svarade Berndt.

Berndt hade med tecken visat att han ville ta över samtalet. Elisabet gick in i köket och låtsades sortera knivar och gafflar efter disken.

   Vilken tur att jag fann er då. Ni försvann ju lite hastigt och lustigt, när jag råkat tuppa av, helt oväntat. Ni kunde ju ha väntat tills jag vaknat, eller?

   Vi försökte väcka dig, men ville skynda på innan det mörknat. Vi gissade att du snart skulle hinna ifatt oss.

   Ja, då hade ni sannerligen rätt, för här är jag! De andra kommer nog snart också.

   Men, varför kom du från motsatta hållet?

   Jaså, du såg det? Jo, jag var tvungen att gå runt ett stort område med sankmark. Märkligt! På en del ställen är marken torr som fnöske. Markerna runt omkring är överfyllda av vatten. Att inte den torra marken drar till sig av överflödet?

   Om det är för torrt, kanske marken är för hård för vattnet att ta sig in, där jorden är för kompakt.

   Så rätt så! Så sant så! Du har verkligen huvet på skaft, du!

Tillsammans med Georg gick Berndt och Elisabet husesyn. De var noga med att hålla hemligheterna och dyrbarheterna för sig själva.

Annonser