Andhryberna skulle bli de första riktigt fria levande varelserna på Tellus. De som saknade föräldrar och andra släktingar. De skulle sakna anknytningar och hemhörighet, för att kunna röra sig fritt och obehindrat. De som varken var beroende av familjen, släkten, vännerna, umgängeskretsen, grannarna eller abstrakta former av samhällen. De hade inga förhållanden bakåt i tiden och skulle heller aldrig få några egna barn eller barnbarn. Som självständiga och oberoende enheter kunde de, likt gudar, vandra omkring på jorden.

Det kunde vara så som det var tänkt, men skulle deras verklighet bli sådan?

Mary Shelleys roman ”Frankensteins monster” hade en undertitel: ”Den moderne Prometeus”. Men vem skulle vara Prometeus, Doktor Victor Frankenstein, eller det monster som han skapat?

Prometeus var varken människa eller gud. Han tillhörde titanerna och hans namn betydde ”Den som tänker före”. Hans bror hette Epimeteus, ”den som tänker efter”, den omdömeslöse brodern.

Prometeus stal elden från gudarna, för att ge till människorna. Att gudarna skyddade elden, kallades av grekerna för ”den oligarkiska principen”. För att Prometeus stulit elden och givit den åt människorna, straffade gudarna honom.

Adam, som själv var något av en doktor Frankenstein, i företaget AndroArt, förstod det som att ”elden” i berättelsen om Prometeus och om Frankensteins monster, var detsamma som ”livet”. Det var elden som frigjort människan från de övriga djurens jordbundna liv. Med elden med sig, kunde de vara och färdas vart de ville och hur de önskade.

Annonser