Det allra första flyktingmotståndet inom SpåRätt Eurasia tunnades ut och avtog. När flyktingströmmen fortsatte, fann staten och SpåRätt på nya lösningar till hur att evakuera människor, samla dem i dugliga snabbt byggda samhällen, med det mesta av konfortabelt boende. De försågs med fotbollsplaner, golfbanor, hacker- och makerspaces och större trädgårdsparker och koloniområden. Det fanns en väsentlig skillnad mellan de nyss anlända flyktingarna och medborgarna. Flyktingarna hade tvingats till att tänka positivt, kreativt och konstruktivt. De hade genom sina umbäranden under flykten lärt sig hur skört livet kan vara och att det enda sättet att komma vidare och överleva, var att stå ut med prövningarna.

Neoluddisterna som ville försvara sina områden, boenden och marker, skapade medborgargarden och skyddade sig med stängsel, murar av gamla bilar och annat skrot och med illegala vapen eller sådant i deras vardag som de trodde att de kunde försvara sig med. Det var som att bygga murar av sand, mot en tsunamivåg.

Neoluddisterna ville försvara det som de ansåg var deras och sitt; hembygden, landsbygden, den vilda naturen, djuren, traditioner, vanor och sedvänjor. De förväntade sig att staten och SpåRätt skulle stå på deras sida, mot de nya, främmande och okända.

SpåRätt hade sedan länge redan övergivit de gamla gränsmarkeringarna mellan länder, stater och nationer. Allt presenterades statistiskt. Den ena var lika god som den andra. En målning av Rembrandt eller Liljefors var lika mycket värd som en av Andy Warhol eller Jean Michel Basquiat. Vilket barn som helst kunde växa upp till en ny Einstein eller Tessla. Varken gener, generationer eller identitet kunde avgöra vem som skulle prioriteras och äga företräde.

SpåRätt och stjärngänget fortsatte att söka efter och sålla ut sådana människor som skulle kunna gagna det mänskliga släktet, i samarbete med ellekarna, för att kunna förverkliga andhryberna.

Annonser