Harriet satt hela eftermiddagarna och studerade den gamla sextitalsserien, komedin ”Lucy Show”. Den hade ett tempo och en timing som hon gillade. Hennes version gick hem hos publiken över hela världen, även hos neoluddisterna.

Spelfilms- och dokumentärfilmsmarknaden utgjordes till största delen av ”indie” och independentfilmbolag. Små bolag som konkurrerade med varandra om att tillverka, spela in och sälja egna filmprojekt och produkter. På så vis kunde de stora filmbolagen undvika att tillverka ”kalkonfilmer” och felsatsningar. De små filmbolagen och deras producenter och regissörer fick sköta om satsningarna och investeringarna, för att sedan kunna bevisa att det fanns en möjlig potential hos filmen när den var färdig.

Skådespelare användes fortfarande, men var i mycket ersatta och utbytta till kloner, look-a-likes, stuntmän, holografier och digitala dataanimationer.

De skådespelare som var som mest framgångsrika, var de som själva var look-a-likes till verkliga människor. De som hyrdes in för att hoppa in och ersätta kontroversiella opinionsbildare, politiker och företagsledare. Vid en större strejk, där sådana fortfarande förekom, var det så gott som alltid en look-a-like eller en klon som representerade och höll tal. Var den riktiga, äkta människan fanns, var det bara ett fåtal som visste.

När attentaten mot samhällets ledande skikt tillhörde vardagen, blev det billigare att sätta in kloner, än att riskera ett riktigt människoliv, ha hög säkerhetsnivå, med livvakter och övervakningssystem. Gick det åt en klon, så stod det tusenden åter.

Annonser