Med neoluddisterna i framtiden.

Neoidealisterna hade aldrig någonsin underskattat de ideal och traditioner som neoluddisterna hållit högt. Det var som om neoluddisterna fruktat framtiden, likt ett svart hål ute i den kalla, nattsvarta rymden. Därför blev de allt desperatare. De ville inte dra klockan tillbaka. Då skulle tiden ännu en gång fortsätta i samma riktning som Jim Leggs vision om Ådran. Deras hopp stod till att tiden skulle ändra riktning, i etthundraåttio grader. Eftersom det inte var möjligt att stanna tiden, hoppades de att de kunde återvända till den cirkulära tiden, med klockans visare som gick runt, medurs och medsols. Årets årstider och månader skulle igen rulla runt, runt, i en cirkel.

De som trodde att de kunde med alla maktens medel, övertyga livet, verkligheten och världen om att detta vore det bättre alternativet.

Därför utsåg de Egon till sin värsta fiende. Såsom den första andhryben såg de honom som en personifikation av allt det nya, okända och främmande. Han var onormal och onaturlig, fastän han blivit till på det naturliga sättet.

Maskingänget gav ökade resurser till att tillverka fler hangarer med drömmaskiner åt neorealisterna. Baltazar liknade utvecklingen med det gamla Romarriket, där ”bröd och skådespel” gav folket liv, rörelse och mening med sitt liv i vardagen. SpåRätt Dream Machines datorer, robotor och 3D-skrivare arbetade dygnet runt med att tillverka nya drömmaskiner. Bill och Maria var fullt upptagna med att komma på nya simuleringar och appar, för att hålla neorealisterna kvar i deras frivilliga fångenskap. De tvingades varken till att bygga några pyramider eller en ny Göta kanal. De kunde uppleva livet, fortsatt i rus, sus och dus.

Annonser