Den västerländska civilisationen försökte än en gång i människornas evolutionära utveckling, skapa och iscensätta en konflikt som, på sikt, innebar ännu ett steg i Människans behovstrappa.

Kurt Titahn och neoluddisterna hade länge varnat för detta; att utvecklingen skulle leda till mänsklighetens undergång och förfall. Endast genom att återgå till det gamla och invanda, kunde människorna räddas från Harmageddon. Det var då inte så konstigt att hembygdsrörelsen, rädda kulturarvet och andra nostalgiska, retro- och vintagegrupper med tiden fann varandra i den neoluddistiska rörelsen. Med sagor, myter och legender om ”Vad far gör är alltid rätt”, ville de återskapa och återupprätta det ”förr” som nu för all framtid var passé, överspelat och borta. Det var som att placera in Amishfolket och Antroposoferna, i ett Sim City-spel. Det fungerade inte, i ett sådant utvecklingssammanhang, utan att förr eller senare övergå i neoidealismen.

Matahari Babuschkas och PseudoSpinozas neorealism hade en något bättre och starkare potential, men fastnade i stället i sådana motsättningar som ofta uppstått bland religiösa och politiska föreningar och sekter. Man utvecklades genom att utesluta de som vågade ifrågasätta och komma med tänkbara alternativa lösningar.

Annonser