Från det livet hade Berndt och Elisabet klarat sig undan. De hoppades att fler av flyktingar skulle hitta fram till dem, men satte upp villkor över hur livet på gården skulle se ut. De ville inte ha mer än de behövde och kunde hantera.

Världens befolkningar rörde sig i olika riktningar, ut i rymden, in i cyberrymden eller bort från folkvandringarnas stängsel.

Bernt och Elisabet försökte föreställa sig hur människor levt förr, utan att fastna i neoluddisternas naturromantik och lantlivsidyll. De skojade och skämtade om att de två åter hade blivit till Adam och Eva, i Edens lustgård. Någon gud fanns inte, men kanske skulle dyka upp, vilken dag som helst?

Med de apparater som vakterna lämnat kvar i huset, hade de två kunnat koppla upp sig till Internet, avlyssnat radiosändningar, spanat med radar och satt upp dolda kameror ute i skogen. Men de avstod. Kontrollen skulle ta alldeles för mycket glädje och livslust från dem. De skulle ständigt vara vaksamma och oroliga, sova dåligt och leva i misstänksamhet. Samtidigt skulle deras livstid gå åt till sådant som skulle kunna ske eller skapa problem, när de kunde leva i nuet och ha det bra.

Annonser