Just detta, visste han, var en av de djupt liggande orsakerna till att hans son Stellan Titahn övergett neoluddismen. För neoluddisterna var identiteten grundläggande för varje sammankomst och sammanhållning; detta att vara lika och att vara samma, detsamma och desamma. I neoidealismen och futurologin fanns en större acceptans och tolerans, gentemot de som var olika, annorlunda och medvetna om sig själva, på ett annat sätt. Den slags tolerans fanns möjligen för ledarskiktet och de som skulle bli till myter i historiens glansdagrar. De som skulle återkomma som gudar, när folket led under arbetets ok, vardagens slit, upprepningar och enformighet.

Kurt var på så sätt ensam om att fundera ut en neoluddistisk form av futurologin. Hans version av cyborgen Mao var lite av en ”plåtniklas”, fastän alla detaljer och reservdelar var organiska och genetiskt odlade. De var som en gammaldags ikeamöbel, där bitarna inte riktigt passade samman och skruvar och muttrar saknades i förpackningen.

Annonser