Först och främst genom att låta robotarna arbeta åt dem, som slavar, maskiner och automater. Androiderna skulle ersätta alla människor som annars skulle drabbas av förnedring, förödmjukelser, förtappelse och andra själsliga plågor. Till sist skulle cyborgerna, reservdelsmänniskorna, med sina konstgjorda, syntetiska och artificiella kroppsdelar och organ, kunna frälsa människorna från Döden.

När lidandet försvunnit, kunde människorna uppleva sig frälsta från Tyngden, Tyngdlagen och Tellus dragningskraft. Som om Människan befunnit sig på Månen, skulle hon kunna ta jättesprång, högt över jordens och jordbundenhetens yta. Hon skulle kunna glömma vilka som möjliggjort detta nya tillstånd; ellekarna, för att åter hylla och berömma sig själv och sin egen arts förträfflighet, i Universum.

Gustaf funderade på att presentera andhryberna på ett annat sätt, än det som ellekarna tidigare kommit överens om, med människorna i stjärngänget, maskingänget och SpåRätt.

När andhryberna ersatt människorna på jorden, befriades de också för alltid från Guds Allseende Öga.

Själens, människans levande kännetecken, förhållande till kroppen, var en minst sagt komplicerad fråga. Själen kunde ses som att vara en del av Gud, eller till och med, i vissa tolkningar, Gud i Människan. När människorna dog, övergav deras själar kroppen för att övergå i ett högre stadium och tillstånd. Det var människornas själar, inte deras kroppar, som kyrkan och prästerna påstod plågades i Helvetet, genomgick Skärselden och uppnådde det bästa stadiet av alla, i Paradiset.

Robotar, androider, cyborger och andrarter, var alla utan själar, eller ”drömbubblor”. Andrarter, syntetiskt i en simulerad parningsakt i multi3D-skrivarna, där de bildade hybridformen Andrhyberna, försågs samtidigt med drömbubblan, eller om det nu var detsamma som en ”själ”?

Det hade funnits evolutionära teorier om att det aldrig funnits några blandäktenskap eller gemensamma avkommor, mellan Homo neandertalis och Homo sapiens sapiens. Ett evolutionärt hopp, skutt eller språng, utgjorde en knivskarp skillnad mellan raserna och arterna. Men senare genetisk forskning kunde påvisa att gränsen inte var riktigt så exakt, som man tidigare hade trott och hoppats.

Annonser