Någon har myntat utrycket:

”Det finns två slags människor; de som delar in allt i två, och de som inte gör det”.

Så kunde även sägas om Humorn, Spelet och Leken:
”Den som sig i leken ger, får leken tåla”.

Det som kunde vara på låtsas, påhittat och med små justeringar i detaljerna, för den ena, var på blodigt allvar för den andre.

Sir Charles Chaplin, eller ”luffaren Charlie” var i stumfilmen ”Moderna Tider” en gestaltning av ”den oskyldige, naive och oerfarne arbetaren”. Luddisten, eller neoluddisten, om man så ville. Han som var människan i maskinen, som maskinens slav, robotiserad och omänskliggjord, för att, som man kunde se på filmens affisch, passa in bland maskinernas kugghjul.

Men maskinen var inte Charlies fiende, lika lite som tekniken var det. Männen runt omkring arbetaren vid det löpande bandet, Charlie, såg honom antingen som ett objekt, eller, i bästa fall, som: ”Den Mänskliga Faktorn”.

Neoluddisterna kunde lika mycket vara för tolkningen, som emot den. Förbättrandet av gårdagens maskiner, skulle förenkla för morgondagens arbetare. Så länge som de nu hade ett arbete?

Neoidealisterna och futuristerna var de som ville befria människorna från det skadliga, tråkiga och själsdödande arbetet, inte neoluddisterna. Men vad hade de att erbjuda, istället? Ingenting.

Därför välkomnades av neoluddister och virtualister, spel som Minecraft och Pokémon Go.

Annonser