PseudoSpinoza och Matahari Babuschka möttes i en tevestudio, för att debattera om den verkliga verklighetens begränsningar, i tiden och rummet.

De hade, insåg de snart, en gemensam strategi. De använde orden, begreppen och idéerna på ett eget påhittat sätt. De knådade orden till att kunna tolkas och få flera betydelser, samtidigt. Med orden i sin makt, fann de varandra och bildade först neorealisterna och kort därpå virtualisterna.

Deras första gemensamma överenskommelse och grundregel var att den virtuella verkligheten, VR, eller i vardagstal, vr, utgjorde en bättre värld och tillvaro än den vanliga vardagsverkligheten. Det var som i den gamla filmindustrins dagar, från Hollywood, när allt var tillrättalagt och anpassat för att locka en stor publik och sälja många biljetter.

Den andra regeln handlade om att ”skilja agnarna från vetet” och ”kattorna från hermelinerna”. Det effektivaste medlet var att tillverka egna vr-maskiner, eller, som de kallade dem för: ”Drömmaskinerna”.

Den tredje regeln gick ut på att skapa först ett tillfälligt, men med tiden permanent beroende av drömmaskinernas förförande visioner. Utan sin drömmaskin skulle varje virtualist känna sig ”halv” och ofullständig; ”handikappad”.

Annonser