Folket utan land.

Liksom det fanns individer som saknat hur det var förr, nostalgiskt, retro och i vintage, fanns andra som, likt barn på julaftonen, gladde sig åt och hyllade det moderna, framtiden och det absolut nya.

Bland neoidealister och futurologer fanns de flesta av dem inom Ministralen, de anställda och frivilliga som arbetade med service, var socialt kompetenta och visste säkert vilken kniv och gaffel man skulle börja med och vilket glas man först skulle dricka ur.

På 1970-talet kallades de för ”jetsetfolket”. De åkte från land till land, plats till plats, från hotell till hotell och från fest till fest, för att mötas, träffas, äta, dansa och trivas tillsammans.

Hade liknande människor inte alltid träffats på offentliga tillställningar, privata fester och där de kunde ses och synas?

De behövde ingen annan sammanhållande länk än att vistas tillsammans, känna varandra och vara varandras gamman och glädje.

Styrdes de av rädslan för ensamheten, eller lusten till att höra det senaste skvallret om de som inte var närvarande, på samma plats, samma fest, i samma stad eller land?

”Alla var där”, men inte på samma gång, samtidigt och med samma människor. Det gav nya tillfällen till att gissa, spekulera, bli nyfikna på och hålla ryktena i rörelse.

Annonser