Neoidealister, i spåren efter Rationalismen och Positivismen, kunde inte heller de hantera att människornas medvetande måste kunna hantera en så otrolig mängd information om livet på planeten Tellus, att det kunde likna draken som åt upp sin egen svans.

Varje ny kunskap krävde av de som över huvud taget gav den uppmärksamhet, möjligheten eller skyldigheten till att beakta vilka konsekvenser den kunde få, eller ges av människorna i nuet eller i framtiden.

Neoluddister hade ett flertal gånger försökt att gå i Glömskans tjänst, genom att bränna upp böcker och andra dokument, riva byggnader, förstöra naturens underverk, eller i vardagen ignorera sådant som kunde väcka medvetenheten till liv.

Det uppstod alltid nya domedagsprofeter, konspirationsteoretiker, religiösa och politiska sekter som sökte uppmärksamhet och förklarade människorna hotade till döden och världens undergång. Eftersom de, åtminstone i tanken, kunde ha rätt, så var det i grunden ingen nyhet eller något att förvånas över. Det fanns alltid de som var oroliga, nervösa och lättskrämda, som tog hotet på allvar, tills att olyckshändelsen uteblev.

I massmedia och bland politiker drev man också upp stämningar av hotbilder och katastrofer, då man trodde sig ha funnit bevis på ondskefulla människor och hemliga rörelser.

Skillnaden var kanske inte så stor ändå. I forna tider hade dessa fått ställa sig på en låda vid Speaker’s Corner, eller viskandes tala om märkliga människor och konstiga apparater, vid tågstationer, posten, telefonkioskerna och andra mötesplatser.

Annonser