När den stora Glömskan drog fram över Oceaniens utmarker, förflyttade sig människorna närmare städerna, eller blev kvar ute i Glömskan. Alla hade inte orken att fly, eller ens brydde sig om det. Varför skulle det vara bättre att leva, någon annanstans?

Som fåren i en fårskock samlades neoluddisterna utanför Mataharis och PseudoSpinozas drömmaskiner. Vad hade de annat att välja på, än avlägsna och kärleksfulla drömmar om ett bättre liv i den virtuella verklighetens ljus- och färgskimrande vardag? Medborgarlönerna var globala och gav utrymme för alla att förlägga sin framtid i en drömmaskin.

I drömmaskinen kopierades var och en över till en avatar och en helt fungerande drömbild av hur de sett ut i den verkliga världen. Ålderstecken, skrynklor, fettveck och annat bristfälligt var lätt att retuschera bort, i maskinens digitala bildredigeringsprogram. Äntligen fick alla människor chansen till att förverkliga sig själva, invändigt och utvändigt.

Filosofen René Descartes hade på 1600-talet gjort den sedan dess förhärskande uppdelningen av människans själ för sig och kroppen för sig. Det hade sedan dess funnits med i den västerländska kulturen i allt från skönlitteratur och konst, till sjukvårdens somatiska och psykiatriska vård.

Annonser