Skillnaden mellan neoidealisterna och futurologerna handlade i mycket om synen på framtiden och det förflutna. Futurologerna var helt ointresserade av det som hänt, alltid inriktade på det kommande.

Neoidealisterna höll kvar vid och stod kvar i sin idealism om en metafysisk världsbild, ovanför och utöver det rent materiella, på planeten. Flera av dem fortsatte i neoluddistiska tankebanor och tänkesätt, fastän de inte var medvetna om det. Det kunde futurologerna se som ett hinder och en black om foten.

Gudfadern såg över sina revir och territorier, bortom de två, tre och fyra dimensionerna. När Kurt Titahn dött, handlade Gudfadern strategiskt för att fånga upp det tomrum i maktkampen som uppstått efteråt.

Gudfadern var i själ och hjärta neoluddist. För att kunna förutse hur människornas behov och begär styrde deras handlingar i det praktiska vardagslivet, måste han hålla fast vid tesen att människorna aldrig förändrades. De kunde försöka, men hur mycket de än ansträngde sig, höll de krampaktigt fast vid det som de en gång lärt sig. Han såg dem som det stod formulerat i den kinesiska furstespegeln Dao-de-Jing; som ”hundar av halm”, alltid redo att offra eller offras. De var dagsländor och endagsvarelser.

Annonser