Evert och Anneli visste om någon hur minnet spelade människorna i allmänhet och neoluddisterna i synnerhet, sitt spratt. Det första, tänkte Evert på, var sådana misstag som kom fram i vittnespsykologin, i domstolar och rättegångar. En person, ett vittne, kunde mycket väl ha varit på en viss plats vid en bestämd tidpunkt, men just när det märkvärdiga inträffade, tittade vittnet bort åt ett annat håll. Allt stämde, utom det som vittnet verkligen såg, upplevde och uppfattade. Var hela händelsen en efterkonstruktion, eller ett önsketänkande om att vilja vara till lags?

Människor ville vara en del av gemenskapen, eller ett större, betydelsefullare sammanhang. Där skulle de bli uppmärksammade och omgivningen skulle känna igen dem, efteråt. Det var inget konstigt med det. Tvärtom, helt naturligt och normalt. Över allt där människor fanns, sökte de sig till varandra, för att uppleva samvaro, trivsel, omtanke och ett liv tillsammans. Så var det bara och så hade det varit i alla tider.

Evert var gift med Anneli. Tillsammans hade de barnen Sophie och Adam, tvillingarna. Evert var son till Johan och Ylva. Johan var son till Rudolf och Kristin och bror till Turid. I samma familj och i samma släkt, delade de på mycket gemensamt. De var vana egna företagare och försörjde sig på sin kreativa skaparförmåga, i ord och bild. De hade också det gemensamt att de var mer intresserade av framtiden, än av det förflutna, även om speciellt Ylvas föräldrar, Sven och Siv, älskade ting och berättelser om hembygden och landsbygden.

Annonser