Det var först när upptäcktsresanden kom tillbaka från sina resor, som de infödda, neoluddisternas föregångare, insåg att det fanns andra folk, med andra gudar, gudinnor, översinnliga väsen, kulturer och traditioner. Varför var det givet att man skulle tro på en gudom som inte ville en väl? Var guden en dålig gud, var det väl bara att byta ut den mot en bättre, godare eller trivsammare?

Det gick berättelser om hur kristna i Skandinavien tvingade de asatroende till omvändelse under galgen eller svärdet, till att istället tro på Vitekrist. Det fanns flera orsaker och sanningar om varför den utifrån kommande Guden var bättre, då de kunde öka handeln och få kontakt med andra riken och länder, i Sydeuropa, Tyskland, Frankrike och Påvens Rom. Det var mer lönsamt att bli en del av det större, än att hålla sig kvar hemma bland de sina.

Även bland de kristna fanns det föreställningar om att Gud, Jesus Kristus, ärkeänglarna eller andra budbärare, kom ner till människorna i deras vardagsslit. Nu var inte bara arbetet till för dem själva. Nu skulle skatten betalas till överheten, herrefolket, kungen och kyrkan. Det innebar inte bara mindre av skörden, utan också att betala i arbetstid och arbetskraft.

Arbetstiden skulle finnas i att stå till tjänst, eller i beredskap. Samhällets administration ingick i allas vardag, i bokstäver, skrivna avtal, föreskrifter och siffror. Med det kom också det betalda arbetet. När uppgiften eller uppdraget var slutfört, kunde den arbetande erhålla lön, in natura eller i pengar. Med pengarna i omlopp, slapp människorna byta varor och tjänster med varandra. Pengarna kunde man spara och sparade pengar kunde lånas ut och ge ränta. På så vis kunde människorna också ”spara på handlingar”. När livet var levt och den sista dagen återstod, kunde den döende belönas av Gud, på Den Andra Sidan, med att komma till Himmelriket och Paradiset, eller till att brinna och plågas, för evig tid, i Helvetet och Gehenna. I Himmelriket fick man bara uppleva det härliga, sköna och värdefulla. Där fanns inget arbete, inget straff och inga plågor. Den vanliga människan hade på så vis sparat sina handlingar i ett godhetskonto, färdigt att kvitteras ut, efter livet.

Annonser