Egon gick runt och pysslade med sina antikviteter, samtidigt som han funderade över hur på det stora hela lika händelseförlopp kunde ge så olika resultat.

Utanför passerade Långholmsgatan, åt ena hållet bort mot Hornstull, med bron över till Liljeholmen. Åt det andra fortsatte gatan över Västerbron, bort mot Fridhemsplan och Kungsholmen, eller till Essingeleden.

Huset var gammalt, troligtvis från mitten eller slutet av 1800-talet. Det fanns en hiss, men i källaren kunde man fortfarande duscha och tvätta sig, eftersom huset inte var byggt med badrum och badkar i lägenheterna. Innanför porten fanns utrymmet för Sankta Johannas kyrka. Det var egentligen för litet för att vara en kyrka, mer av ett kapell eller ett bönhus.

Innanför ytterdörren till Egons lägenhet och bostad, fanns en förstuga som också kunde användas som kök eller kokskåp. Till vänster gick det upp en liten trappa till den avsats där videobutiken legat. Rummet fick en del av sitt begränsade ljus utifrån gatan, genom dammiga och nedsmutsade skyltfönster. Där stod också högar och travar med neddammade föremål, prydnadssaker, gammalmodiga elektriska redskap, kartor, bilder och konstverk.

Egon försökte förklara för sig själv hur allt hamnat där. Det enda han kunde komma på, var att, när hyresgäster flyttat och inte hade möjlighet att ta med sig allt, ställt in det i det då tomma utrymmet. Som en slags sakernas begravningsplats, tills någon slängde dem, eller att de kom till användning igen.

Det var ju så bland människorna; att de allra flesta av dem var ”följare”, inte ”finnare”. Finnarna letade oroligt likt nervösa och intelligenta kråkor och råttor, efter det som var användbart och intressant. Följarna sprang efter finnarna, för att försöka finna före dem, det som kunde eller skulle bli åtråvärt och värdefullt, i framtiden. Eftersom följarna hade den inre egenskapen att kunna finna själva, skyndade de sig för att leta efter sådant som de trodde att finnarna skulle bli nyfikna på. En jakt och kamp som följarna var dömda till att förlora, eftersom det alltid var finnarna som avgjorde vad som hade den rätta touchen.

Annonser