Sveriges lilla befolkning hade haft en stor fördel. När man i andra länder med större befolkningar snart specialiserat sig, blev till hantverkare, skråväsende och medborgare i de snabbt växande städerna, blev svenskarna och nordborna läraktiga i att kunna mycket om lite, som specialister, och lite om mycket, som generalister. Svenskarna var speciellt duktiga i att idka handel med andra folk, i när och fjärran länder. Kvar blev de som innerst inne var rädda och misstänksamma mot allt som var nytt, främmande och okänt. De utgjorde kärnan i den växande grupp som skulle bli till neoluddisterna. De fann sig i att bli kvar och över, men i värsta fall trångsynta, i bästa fall saktmodiga och stolta.

I lugn och ro kunde de sitta hemma vid sin egen härd och utvärdera vad ”utbölingarna” hade att komma med, när de så väl visste vad som fanns och fungerade, i deras hembygd och bygemenskap.

Med tiden märkte de att de blev allt färre, när de unga flyttade bort och de oföretagsamma och räddhågsna byggde staket och murar för att skydda det som var deras, i en alltmer skrämmande och främmande verklighet.

Vem skulle hjälpa dem, när de blev gamla och ensamma? Vem skulle trösta dem, när skörden ruttnade och brunnen sinade? Varför skulle de inte ha samma rätt till att vara stolta och värdiga, som alla andra?

Ett problem som de upplevde, men inte förstod, var att de var så in i bomben säkra på att de hade rätt. De kunde kritisera neoidealisterna för att vara lätta att rucka på, i deras ställningstaganden och det som var deras, men inte förstå varför att deras ”rätt”, var fel. De hade tillsammans, omedvetet, konstruerat ett tankefel som blivit till ett luftslott. Eftersom de, likt många rationalister och logiker, börjat med att bestämma det som var ”rätt”, gick resten av resonemanget och diskuterandet ut på att berätta och beskriva för varandra, varför det inte kunde vara fel. Deras stolthet bestod av att bekräfta för sig själva och varandra, att ”de andra” inte förstått hur och varför deras slutsats var felaktig. Det berodde på, menade neoluddisterna; att de inte förstått sitt eget värde, sin betydelse och mening, där de fötts, växt upp, bott och levt. De hade en unik kompetens som alla som inte kom därifrån, saknade.

Annonser