Som små gnistor tändes människornas eldar, lite varstans på jorden. På dagen var verkligheten oändlig och evig, åt alla håll och kanter. På natten var det endast eldarna som skyddade människorna mot mörkrets makter. Eld sökte sig till eld och människa till människa.

Människorna hade, till skillnad från andra djur, lärt sig att det lönade sig att samarbeta, mer än att utkämpa konflikter och krig. Kriget kunde leda till ett krigsbyte, av mark, saker, män, kvinnor och barn, till slavar, undersåtar, handelsvaror och senare familj, släkt och vänner. De svagare lärde sig att anpassa sig till de starkares önskemål och befallningar. Tills att de studerat och förstått hur de fungerade och agerade, för att senare överlistas och övermannas.

De starkaste överlevarna tog för sig av allt av värde, förde över sin religion, sina värderingar och sitt sätt att leva på, till de svagare och anpassningsbara. När så flock, stam och klan blev större och ökade sitt medlemsantal, övergick de fysiska, hårdföra och destruktiva krigen till debatter, diskussioner och samtal.

Neoluddisterna kunde inte förstå varför inte neoidealisterna tänkte och tyckte som de själva. Det som var rätt för dem, borde, trodde de, vara rätt också för alla andra.

Neoluddisterna höjde kontrollen bland sina medlemmar. När neoidealisterna bara blev fler och fler, kunde straffen bli hårdare och svårare för dem som började tänka i andra banor.

Bevakningen av de egna möjliggjorde för neoidealisterna att verka mer långsiktigt, än att bara argumentera om problem som antingen skulle lösa sig av sig själva, eller bli överspelade och strax tillhöra det förflutna. Dem som den stora Glömskan skulle förtära.

De var så få, så att det knappt märktes, men varje dag vandrade neoluddister över från deras tidigare trygga och säkra territorier, till neoidealisternas och SpåRätts samhällen, verksamheter och framtida projekt.

Neoluddisterna som blev kvar, de som hade det som allra mest svårt att byta fot och riktning, försökte hindra dem som de kallat för ”förrädare”, ”svikare” och ”överlöpare”.

De byggde inte längre höga stängsel, staket och murar för att hålla neoidealisterna på avstånd. Istället var det för att hålla kvar dem som ville bort till något bättre, roligare och mer positivt.

Inte heller de mest hängivna av neoluddister kunde hålla sig kvar i overksamhet och stiltje. Från andra hållet kom den stora Glömskan, likt en enorm, gigantiskt stor naturkatastrof. Den drabbade neoluddisterna utifrån, men också neoidealisterna och andra människor, inifrån. Som en cancersvulst eller benröta, åt den upp allt av materia och hågkomster. Kvar blev sådant som var obetydligt och oansenligt, för de människor som fortfarande kunde uppleva, erfara, veta och förstå. Det som fanns, men saknade betydelse.

Annonser