Människans potentialitet.

Fabian kunde se och uppleva människorna på ett annat sätt, bättre än de själva. Det var som om människorna studerat sina nära släktingar bland aporna, som schimpanser, bonoboner och orangutanger.

När andhryberna skulle ta över efter människorna, utgick de från en annan värld och verklighetsuppfattning, än föregångarna i de ekologiska biosfärerna.

Det fanns uppgifter, fakta, från forskare om människornas förmågor och begränsningar, som återkom i populärlitteraturen under det tidiga 2000-talet. Ett sådant påstående var att en människa behövde tiotusen timmar på sig, cirka tio år, av daglig träning, för att bli riktigt bra på något. Ett annat gick ut på att människorna använde bara en bråkdel av sin hjärnas kapacitet, neuroner och, underförstått, intelligens, under sin livstid.

Fabian, i sin ensamhet bland alla gamla saker och antikviteter, kunde fundera och resonera kring sådana idéer.

Det första påståendet, om hur mycket tid som krävdes för att bli bättre än sin omgivning på någon specialitet, kunde vara sant. Problemet var, trodde Fabian; att människor som levde med all teknik omkring sig, blev alltmer splittrade, när de måste välja mellan det ena intresset och det andra. Forskarna kallade detta beteende för att människorna ”zappade”; hoppade rastlöst från det ena engagemanget till det andra. Schimpanser och orangutanger hade det förhållandevis lätt, när de hade att välja mellan att äta, sova, umgås eller bara kasta sig mellan grenarna uppe vid trädkronorna. Det var ett snabbt val som gällde; den ena grenen eller den andra.

Annonser