Människorna hade i alla tider försökt att förutsäga framtiden. De trodde att de ingick i en större plan, en högre ordning, där de var speciellt lämpade, utvalda och unika.

Vetenskapsmänniskorna lade fram faktum efter faktum och bevis på bevis; planeten Tellus var inte Världens, Universums och Kosmos, mitt och centrum. Under jordens yta fanns inget Helvetet. Solen och de andra planeterna rörde sig inte kring ett centrum som utgjordes av den lilla planeten Tellus. Antikens grekiska och romerska gudar och gudinnor ersattes av den judiske stamguden Jahve; från polyteism till monoteism.

Var gång sökte den härskande klassen få bekräftat från de lärde att de var utvalda, unika och gudalika. Gång efter annan hamnade de i radioskugga, när verkligheten inte bekräftat deras förhoppningar och önskningar.

Det fäste och det land som Gud skapat i Bibelns Genesis, Första Mosebok, delade upp sig i kontinenter, med kontinentalförskjutningar, jordbävningar, sprickor under havsytan, med tsunamivågor som följd.

Bit efter bit av den föreställningsvärld som människorna försökt skapa åt de sina, förföll och rämnade ner i en absolut avgrund.

Vetenskapsmänniskorna upplyste människorna om att de kunde styra sina egna liv, utan att vara beroende av varken gudar, härskare, överhöghet eller andra självutnämnda auktoriteter.

Snart insåg de klokaste och erfarnaste, som fortfarande var i livet och kvar i friheten; att sådant tänkande kunde leda till fängelse, tortyr och dödsstraff. Därför bildade de sådana rörelser som Rosenkorsarna, där de kunde använda konstiga ord och uttryck, för att mena något annat än det som de sa. Det fick gärna låta som rappakalja, hellre än att de som fruktade dem skulle kunna ana sig till vad de egentligen diskuterat.

När så andra förnumstiga förståsigpåare ville rätta Rosenkorsarna i deras felaktiga föreställningar och hypoteser, besvarades de med tystnad, eller ännu värre av obegripligheter. De hade inte längre råd med att söka upplysa folket eller de obildade. Hellre lät de utbyta upplevelser och erfarenheter efter experiment, endast till dem som hade den rätta förståelsen och insikten. Därför var det inte så konstigt att vetenskapens banbrytare, sådana som Isaac Newton, René Descartes, Voltaire och von Leibniz kunde syssla med både astronomi, astrologi och alkemi. Det var, liksom matematiken, ett språk; till för att dela med sig, inte för att frälsa och utbilda kreti och pleti.

Annonser