Nostalgisterna.

När neoluddisterna splittrades efter deras ledare Kurt Titahn gått ur tiden, bildades åter smågrupper, subkulturer och extremistiska nätverk av mer eller mindre liktänkande individer.

Även i sociala sammanhang brukade det uppstå en första fas av nyhetens behag, placeboeffekten, gruppförälskelse och ”lovebombing”. Alla försäkrade varandra om deras hängivenhet, engagemang, inspiration och bekräfta förmågan till att samarbeta, även när man tyckte lite annorlunda eller hade andra egna erfarenheter.

Nätverken var mest aktiva på Internet och i sociala grupper på nätet, men några få var också verksamma i den fysiska verkligheten. En av dessa kallade sig för ”Neoluddisternas barnbarn”. De kom senare att byta till det enklare namnet: Nostalgisterna. De hade långsiktiga planer på hur de skulle komma förbi neoidealisternas andliga övertag.

”Neoluddisternas barnbarn” följde en tysk europeisk tradition tillbaka till ”Adolf Hitlers barnbarn” och ”RAF – Baader Meinhofs barnbarn”. De var militanta och romantiska, med kläder, smycken och andra stilar som gick tillbaka till ungdomsrevolternas 68-rörelser, hippievågen med ”Peace, Love and Understanding”, en ultraliberal syn på sexualitet och illegala droger, som allt var förbundet med en stark dogmatism och dubbelmoral. Det var väntat, för de som kände ingen reaktionsmönstret bland sociala subkulturer och minoriteter, att pendeln snart skulle svänga över till det motsatta hållet och riktningen. Det var som om för mycket frihet manade till ökad kontroll, dominansbehov och ”konkurrensdjävulen”. Det uppstod alltid, förr eller senare, uppgörelser mellan ledargestalter, grupper med snarlikt innehåll och intriger som kunde handla om allt från svartsjukedramer förskingring av pengar och bedrägerier. Falska intyg, betyg och rekommendationsbrev visades upp som bevis, eller publicerades för att svärta ner motståndarna, i massmedia.

Annonser