Världen, verkligheten och Tellus höll på att försvinna ut i periferin. Det som människorna trott vara alltings mitt, blev alltmer avlägset, tills att allt mer liknade ett moln av kaos. Någonstans i det molnet sökte Människan sitt ursprung, sin betydelse och sin riktning.

Fabian trodde att det var efter det Andra världskriget som människorna verkligen upplevde Kaos. Att människorna kunde vara så bestialiska att man inte bara avsiktligt utnyttjat, plågat och dödat varandra, var ingenting nytt under solen. Det helt nya kom med kärnvapnen och atombomben, då människorna till och med var beredda till att förinta sig själva, för att kunna besegra fienden. Vad skulle finnas kvar, av allt det som Människan och mänskligheten skapat, när allt kunde slås i spillror bara på några minuter?

Det kaos som neoidealisterna menat funnits hos de obildade och obildbara, fanns nu även hos dem med hög intelligens, hög utbildning, mycket vetande och lång livserfarenhet. Hos neoluddisterna uppstod istället ett förakt för de intelligenta, Intelligentian och de intellektuella, som blandades med vardagens misstänksamhet mot överhögheten och de lärda. De som borde veta bättre, var lika styrda som de obildade, av sitt inre kaos, omedvetna drifter, behov och begär. På jorden uppstod en existentiell och global ensamhet. Var människorna verkligen ensamma och utlämnade till sig själva, i denna nattsvarta, oändliga och eviga rymd?

Fanns det verkligen inget hopp?

Annonser