Medan neoidealisterna, med SpåRätt allra längst närmast förväntanshorisonten, in i den upptäckta möjliga framtiden, sökte efter de upptäckter och uppfinningar som skulle vara nödvändiga för att kunna fortsätta den oändliga resan, bort och ut, såg nostalgisterna som sitt mål att återerövra eller helst förinta Glömskan.

Nostalgisterna fruktade mer än allt annat Glömskan, trots att de förlade sina ideologiska värderingar i händelser, människor, minnesbilder och föremål, souvenirer, i deras omedelbara närhet. Det var som om de trodde att allt som redan uppslukats, förtärts och frätts sönder av Glömskans syrafyllda dimbankar, skulle gå att återskapa, in i en för deras vidkommande, önskvärd värld och verklighet.

Fabian, fastän han var den första av en ny art på planeten Tellus, kunde förstå och känna med nostalgisternas desperation. Deras längtan och saknad av något bestående i tillvaron, fick dem att ifrågasätta och utmana allt som neoidealisterna ville förklara och försvara. Fabian själv var ju medveten om att denna uppgörelse skulle bli avgörande för den art, Andhryberna, som han var den förste representanten för. För vilken art som helst skulle detta kunna upplevas som ett hot, men Fabian visste bättre. Det berodde på själva tillverkningsprocessen, av Andhryberna.

Annonser