De, de blivande neoluddisterna, som kunde hålla sig kvar på landsbygden och i hembygden, enades i ett ökat motstånd mot städernas mentala och sociala magneter. Eftersom det var tidigare familjemedlemmar, släktingar, vänner, grannar och andra tidigare medlemmar i samma hembygd och bygemenskap som flyttat bort och in till städerna, kunde de ses som ”högfärdiga” och ”malliga” svikare. De som inte kunde hålla stången, mot städernas lockelser, pengarnas makt och möjligheter till en karriär, med ökad bekvämlighet och löften om en framtid.

Grannarnas gårdar förföll. Hembygden blev till glesbygd eller ödebygd. Opersonliga och högeffektiva företag köpte upp skogen, marken och åkrarna omkring. Husen var det ingen som var intresserad av, inte heller vilka som bott där, hur de levt eller vad som hänt med dem under deras levnad nära den vilda och otämjda naturen.

Bönder med större egendomar och som hängde med i den agrara utvecklingen, kunde utöka sina betesmarker, köpa moderna mjölkningsmaskiner, för att mjölken skulle transporteras in, sterilt och färdigseparerad, till mjölkcentraler, fabriker, grossister och livsmedelskedjor.

De övriga äldre och inte så initiativrika, försörjde sig bäst de kunde, fram till den ytterst begränsade ålderspensionen, på småjobb, lite jakt och fiske, guida turister och förklara hur de infödda och uppvuxna i hembygden, kunde minnas tiden ifrån ”förr”.

Det var ingenting som lockade dem, i framtiden, eftersom det som hänt det senaste århundradet, under 1900-talet, bara lett till större svårigheter och ökade besvärligheter. De längtade tillbaka till den saktmodiga lunk de vuxit upp med, då de hade haft tid till att begrunda vädret, spekulera om hur skörden skulle bli, den nästkommande vinterns snö och kyla och med den kanske hunger och nöd.

Under deras uppväxt hade de varit vana vid att gå ut i skog och mark, plocka bär och svamp, för att lägga in, safta och sylta. Sådant de kunde sälja på marknader, eller ha själva, för att sätta lite guldkant på vardagstillvaron.

Nu hade någonting gått sitt lopp och nått till dess ände. Fler och fler tillkortakommanden hade kommit till korta.

Deras liv bestod av vanor, rutiner, väl inarbetade beteenden, likt de maskiner de snart skulle ersättas av, i framtiden.

De levde likt djur i en biotop och en biosfär där de upplevde sig delaktiga och med en naturlig och självklar mening och betydelse, i en ödestro och förutbestämda till att fullfölja det som deras anfäder och förfäder sedan tidernas begynnelse påbörjat.

Med husdjur och sällskapsdjur hade de ömt vårdat men också hänsynslöst och grymt tagit det som de ansett sig ha rätt till, då Herren Gud utsett dem till härskare, arvtagare och representanter på jorden. Det var praktiken som styrde allt, av det som måste göras och hur allt skulle ske. Ingen skulle ha rätt till att döma, förakta eller förödmjuka dem, då de gjort sitt bästa, vad de ansett rätt och riktigt, från arla morgon till sen kväll, i alla väder och årstider.

De förväntade sig ett Guds Straff, i verkan efter en eldsvåda, en hård storm, en översvämning eller annan oförutsedd naturkatastrof. Människor hade i alla tider plågats av hunger och svält, drabbats av olyckor i hårt skogsarbete eller fisketurer ute på sjöar och hav, för att gå över is på ringlande forsar, eller när de oförsiktigt gått alltför nära en brant eller ett stup. De som förirrat sig ute i mörka skogen, eller nära gruvhål och i gruvornas orter, när järnmalm, koppar och silver skulle brytas.

Nu fanns ingenting av allt detta kvar. Den stora Glömskan var på väg att förtära, sluka, fräta sönder och förånga allt.

Annonser