En av de vanligast förekommande frågorna om arten Människas psyke och mentala kapacitet, var den om: ”Det Omedvetna”, också ibland kallat för ”Det Undermedvetna”.

Begreppet ”Det Omedvetna” blev mest känt och använt i samband med psykoanalytikern Carl Gustaf Jung. Hans, en gång i tiden, lärare, bästa vän och konkurrent, den mer berömde, omtalade och omdebatterade, medicine doktorn Sigmund Freud, använde hellre begreppet: ”Det Undermedvetna”.

I båda fallen utgick dessa psykoanalytiker från tanken att ”Det Medvetna” hos arten Människa, endast kunde ses som ”toppen på ett isberg”. Resten av ”isberget” doldes för personen själv, patienten, klienten eller den som psykoanalytikern skulle behandla. För att komma åt tidiga trauman, inre psykiska konflikter, föreställningar och vanföreställningar, skulle patienten, med hjälp av psykoanalysen, tränga igenom personens ”psykiska försvarsmekanismer”.

Under den senare delen av 1900-talet blev alltmer av Psykoanalysen i allmänhet och Sigmund Freud i synnerhet, ifrågasatt. Hans teorier reducerades till skrönor, villfarelser, anekdoter, myter och legender. Sigmund Freuds nobelpris i litteratur ansågs överdrivet, en tidstypisk ”hype” av förklaringar som inte höll för noggrannare forskningar, experiment och diagnoser. Antagonisterna menade att det fanns inga bevis för att teorierna stämde överens med en fysiskt undersökt verklighet. Sigmund Freud må ha varit en god diktare, bra författare och kanske insiktsfull observatör. Numera var det, igen, Naturvetenskapen, Medicinen, Biologin och Beteendevetenskapen som gällde och satte ut ramar och begränsningar. Mycket kunde förklaras genetiskt, med teser om Beteendevetenskapens idéer om ”Straff och Belöning”, ”Operant betingning”, Utvecklingspsykologi och, med neoluddisternas självklara ordval: ”Sunt bondförnuft”; ”klipp dig och skaffa dig ett jobb!” och ”Du tänker för mycket!”, ”Skärp dig!” och ”På det sättet blir inga barn gjorda!”.

Modernismen och Moderniteten uppstod i dess första faser, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det var med föregångare av Charles Baudelaire, Karl Marx och Walter Benjamin. Filosofer som Friedrich Nietzsche, Arthur Schopenhauer, Henri Bergson, John Dewey och senare Bertrand Russell. De som ville ifrågasätta den gamla världens värden och värderingar. Med Ludwig Wittgensteins språkfilosofi öppnades ännu en dörr till ”Det Omedvetna” och ”Det Undermedvetna”. Ett återkommande tema handlade om Sexualiteten och framför allt: ”Homosexualiteten”.

Den modernistiska rörelsen och i alla dess olika uttryck, i Konst, Musik, Teater, Film, Dans, var starkt påverkade av Psykoanalysen, då de menade att deras kulturella strävan, uppdrag och mission, var att förmedla till vanliga människor: ”Individens frigörelse och frihet”.

”Fri” från vad då? ”Fri” till vad då?

Ur Bibelns Nya Testamentet Johannes Evangelium, hade människorna lärt sig att: ”Sanningen ska göra er fria”.

Vad bestod och innehöll den ”sanningen” för ord, uttryck och begrepp, som hade den makten?

Antikens filosofer, som Sokrates och Platon, hade använt sig av dialektik; ”att finna sanningen genom frågor och svar”, som Sokrates använt i sin ”barnmorskemetod” till att förlösa människor från deras vanföreställningar. Platon hade i sin bok ”Staten” beskrivit filosofernas mening och betydelse i den del som kom att kallas för ”Grottan”.

Karl Marx hade haft både politiska och sociala visioner, i sina två böcker ”Kapitalet” och ”Det Kommunistiska Manifestet”. Sigmund Freud och senare modernisterna och konstnärer och poeter bland Surrealisterna, sökte efter en liknande ”frigörelse”.

I denna ”frigörelse” ingick tankar och teorier om ”Homosexualiteten”. Sigmund Freud hade skrivit om ”Oidipuskomplexet”. Hans teori gick ut på att sonen i familjen, kärnfamiljen, hade i ett tidigt stadium i sin utveckling till fullvärdig och ansvarskännande människa och medborgare, en ”omedveten” önskan om att konkurrera med sin far för att kunna erövra sin mor, som sexuell handling och social och psykologisk status. Kunde sonen ”lyckas” med detta utmanövrerande av fadern eller fadersgestalten, kunde detta leda till att sonen, senare i livet, blev ”latent homosexuell” eller ”öppet homosexuell”.

Det skulle naturligtvis ses som ett misslyckande, av föräldrarna, samhället och ”civilisationen”, om en son skulle stanna i denna fas av ”oidupuskomplex”. Blev sonen istället medveten om sin ”drift”, ”omedvetna önskan” eller ”psykiska behov”, kunde psykoanalytisk behandling hjälpa honom förbi detta ”komplex”, för att gå vidare till att bli ”normal”.

För att stödja och hjälpa svaga och osäkra föräldrar, förklarade ofta psykologerna enligt denna tradition, att deras son eller dotter; ”är normal”.

Denna förändring i familjeförhållandena, den sociala hierarkin, auktoritetstron och chauvinismen bland ”riktiga män och karlar” och bland de som ”hyllade Kungen och Fosterlandet”, medförde att en annan motsättning i samhället uppstod: De Konservativa tog upp striden mot De Radikala. De som kämpade för att det gamla skulle bestå och de som verkade för förändringar.

Det var, tänkte Fabian; lätt att tro att De Konservativa var lika med Neoluddismen och De Radikala desamma som Neoidealisterna. Det var, ljusårs avstånd, från att vara så okomplicerat!

Annonser