I den levande varelsens existentiella, primitiva, val, fanns två möjligheter: att stanna eller att gå. Det var lättare att finna någon som höll sig på marken, stilla, i passiv väntan eller en förväntan om att någon annan skulle uppenbara sig och komma fram, till denna utvalda plats.

Varför förflytta sig bort, när man hade det så bra, där man var?

”Borta bra, men hemma bäst”.

I forna tider kunde människorna fortfarande uppleva sig vara som djur. Det fanns vilda och farliga rovdjur, eller tama, underkuvade och stillastående betesdjur och flockdjur.

Före Upplysningstiden hade man trott att allt i världen var stillastående och bestående, fram tills att man fann fynd av fossiler, urtidsdjur, dinosaurier och skelettdelar, i grottor, håligheter i marken, eller när man grävde efter metaller, nere i gruvhålornas djupa mörker.

Filosofen John Locke menade att människan föddes som ett ”tabula rasa”; ett oskrivet blad, med alla möjligheterna kvar. Var och en skulle kunna skapa sig själv, för att bli ”sin egen lyckas smed” i den ursprungliga liberalistiska, frisinnade, filosofin.

När Charles Darwin kom med sin Utvecklingslära, trodde man att varje levande varelse kunde utvecklas till vad som helst, hur som helst, bara det fanns ett återkommande behov. Det var därför som giraffen hade så lång hals, för att nå upp till bladen högt uppe i trädkronorna. Det var därför som valen kunde andas under vattenytan och fåglarna ta sin flykt upp i skyn, för att kunna undkomma sina fiender på marken.

Skulle också människorna kunna utveckla vingar, eller åter kunna leva under vattenytan? Var det så som Gud hade menat, eller var allt styrt av psykologiska krafter, drifter och behov, lust och njutning, för att undvika konflikter, smärta och lidande?

Skulle en människa också evolutionärt och genetiskt kunna utveckla fasettögon, likt flugan som satt på köksbordet?

Det kunde ingen svara på och hur som helst kom man fram till att det måste ta en mycket lång tid för generna, cellerna, kroppen och arvsanlagen, att genomgå sådana förändringar.

Därför hade människorna blivit allt bättre på att begrunda, konstruera, tillverka, förändra och förbättra tillvaron och verkligheten, omkring sig. Människan behövde inga vingar, eftersom hon kunde bygga en luftballong eller en flygmaskin. Hon behövde ingen häst och vagn, när hon kunde köpa och köra en bil. Ingen sjö var för stor och inget hav oändligt, när människorna tillsammans kunde fara fram över eller under vattenytan, i båtar, fartyg och flygplan.

När den amerikanske astronauten Neil Armstrong utförde sitt berömda steg på Månens yta, 1969, var det, som hans ofta sedan citerade mening löd:

”Ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten”.

Vart skulle detta steg bära hän?

Annonser