Fabian förstod att bland alla sådana folk, stammar, grupper, gemenskaper, sammanslutningar och föreningar; förekom det något som alltid motsvarade ”Det Stora Självklara”. Stort som en underjordisk sjö, med vattenytan mellan berg och klippor, som förångades upp till ett moln, med antydningar, gissningar, uppfattningar och improviserade tankesprång.

En självsäker neoluddist kunde hävda:

   Skulle människan flyga, så skulle Gud eller Naturen ha givit henne vingar!

När de första automobilerna fördes fram på stadsgator och landsvägar, kunde omgivningen med samma självsäkerhet uppmana dem till att:

” – Skaffa dig en häst och vagn istället!

En nutida neoidealist, historielös och utan kunskaper om den tekniska utvecklingen kunde skämta:

   Människor förr kunde inte köra bil, därför var de tvungna att använda häst och vagn!

   Men, det fanns ju inga bilar?!

   Nä, just precis. Du ser!

Fabian förstod det som att människor i framkanten av utvecklingen, närmast förväntanshorisonten, inom den närmaste framtiden, var tillhörde dem som först upptäckte, upplevde och uppfann framtiden, vid den diffusa gränsen mellan det möjliga och det omöjliga, där metafysik och tro, mötte konst och vetenskap, för att snart bli en naturlig och normal beståndsdel av vardagen och ”Det Stora Självklara”.

Uttrycket från Upplysningstiden och Idealismen:

” – Människan har alltid drömt om att kunna flyga!”

Omvandlades av deras arvtagare neoidealisterna till:

” – Människan har alltid velat resa ut i rymden!”

Annonser