Defaitismen, den ödesmättade ödestron, överfördes från handling till handling och från samtal till samtal, mellan människorna. Djävulen var på väg att segra, då Gud var dag förlorade människor med ”fri vilja”, till att välja det enda rätta, goda, sanna och riktiga, eller det orätta, onda, lögnaktiga och felaktiga. När vanligt folk lät sig förföras av frestelser och lockelser, ner i förfall, synder och förtappelse. Den slutliga kampen stod mellan Gud och Djävulen, vid Domedagens slut. Det var ändå människorna, De Godas, sak att ställa allt till ordning och rätta, igen. Några få samlades till enskilda samtal, för att förenas i hembygdens bygemenskap, för att föra Neoluddismens budskap vidare, till familjen, släkten, grannarna, vännerna och alla anhöriga i städer, på fabrikernas matsalar och fikarum, till spontana möten, på utflykter, utomhus, i lador, uthus och förråd.

De som alla förstod och var överens om vad som var ”självklart”. Det som aldrig behövde ifrågasättas, granskas, diskuteras, debatteras eller värderas.

Nostalgisterna visste och kände, med hjärtat, dessa människors lidande och smärta, när de hade insett vad som höll på att gå förlorat, i framtidens accelererande utvecklingshastighet.

Med facit i handen, visste de att neoluddismen och neoluddisterna höll på att dö ut, med de som nu var gamla och orkeslösa, av de äldsta kämparna. Vem skulle ta över, efter dem, och föra deras, Neoluddismens, stafettpinne vidare?

Annonser