Fabians obekräftade misstankar.

Det enkla skälet, tänkte Fabian, till att neoluddisterna och nostalgisterna hade fel och inte rätt, var att människorna än en gång skulle gå in i samma återvändsgränd, upprepa samma misstag, men med den nya tidens starkare, kraftigare och effektivare verktyg, redskap, maskiner och apparater.

Vad skulle hända om neoluddisterna, mot alla nuvarande odds, skulle återerövra planeten Tellus från neoidealisterna och SpåRätt, för att, med värsta och sämsta tänkbara scenario; oskadliggöra, döda, avrätta och decimera antalet neoidealister och därmed en majoritet av mänskligheten?

Eftersom neoluddisterna och virtualisterna var fastlåsta i sin cirkulära tolkning av verkligheten, gick runt i en ond cirkel i samma kretslopp och åter skulle begå samma misstag, var utgången förutsägbar och självklar. Mänskligheten, med neoluddisterna i ledningen, skulle åter bli fler, skapa samma överbefolkning och en överkapacitet av mänsklig arbetskraft, för att snart åter bli tvungna att dra åt snaran och gräva en grop åt sig själva att falla i. Var gång skulle det uppstå nya neoidealister, men eftersom deras ideal, tankar, teorier och idéer skulle bli allt färre, kunde neoluddisterna endast lösa hela det mänskliga dilemmat genom att med tiden försitta sina chanser och möjligheter till varaktig förändring. Den enda återstående, rimliga, möjligheten för dem att överleva, skulle bli att aldrig bli fler än de varit i den föregående generationer av levande människor. Dessa skulle ändå fortsätta att förbruka planetens ändliga resurser, tills att dessa helt tagit slut. Eftersom de inte haft några planer på att bege sig ut i rymden, var deras öde utmätt av tiden och rummet. De hade, kort sagt; ”målat in sig i ett hörn”.

Annonser