Nu ska du få se, sa Zanna.

Hon öppnade Gevaliaburken, tog upp ett mått och mätte upp några skopor av de nyrostade kaffebönorna. Dem hällde hon försiktigt ner i den lilla lådan av trä, i bottnen av kaffekvarnen. Hon hade ställt in kvarnen på ”grovmalet”. Så sköt hon in lådan och började svänga runt på veven, ovanpå kvarnen. Så höll hon på i några minuter, för att öppna lådan igen och besiktiga kaffekornens storlek. De var färdigmalda och klara för nästa etapp.

Vatten hade hon redan fyllt på i visseljohannan.

   Vet du varför kaffekannan kallas för en ”visseljohanna”?

   Nä, sa Fabian. För att den visslar?

   Nja. Är inte helt säker på att det är så som jag tror, men jag antar att det är från en gammal slagdänga, från förrförra seklet, som hette: ”Kan du vissla, Johanna?” Vet du hur den går?

   Ingen aning, sa Fabian med ett inställsamt leende.

   Jo, så här!

Så sjöng hon refrängen för att avsluta med att vissla en trudelutt. Så skrattade hon med ett mjukt skratt.

   Kul, sa Fabian.

Just då började visseljohannan att pipa och tjuta.

Zanna tog av kannan från induktionshällen, tog av locket med visselpipan i och hällde i allt av de grovmalda kaffekornen. Så satte hon tillbaka den på samma plats där en hade stått, på plattan. Innan den hade börjat låta igen, lyfte hon på locket, för att se om kaffet börjat sjuda. Det hade det. Hon tog av kaffekannan från plattan, ställde den på eternitplattan, tog en matsked av metall och rörde om några gånger. Så lät hon det stå, för att kaffet skulle sjunka till bottnen och bli till kaffesump.

   Det här, serru, sa Zanna, är riktigt, äkta gammaldags, kokkaffe. Så här drack man kaffe, förr. Då använde man förstås öppen eld, en vedspis eller en gasspis. Men det var för tungt och krångligt att ta med!

Hon tog en grytlapp hon haft med sig, hemvirkad av grovt bomullsgarn, lyfte upp kannan, bar in den i butiken och ställde den på en tunn mönstrad träplatta hon funnit på en byrå borta under fönstret. Genom den smutsiga fönsterrutan kunde man se människors ben, när de gick förbi, utanför på gatan. Så gick hon tillbaka till köket för att hämta de två runda burkarna. Hon kom tillbaka.

   Se här, sa hon när hon öppnat de båda locken, här är hembakat bröd. Äkta kanelsnurror, med äkta smör, äkta kanel och riktigt farligt raffinerat, vitt strösocker! I den andra burken har vi sockerkaka, samt de förr så obligatoriska sju sorters kakorna. Allt mycket retro, vintage och hur man hade festligt och trevligt förr, på den svenska hembygdens köksbord, när det kom främmande gäster på besök. Var så god och smaka på, Fabian, medans kaffet är hett och gott!

För Fabian var allt detta helt nytt och okänt. Visst hade han läst och gått igenom beskrivningar av hur man skulle dricka kaffe, äta bullar och kakor, för att umgås och samtala, vid fikat, hemma hos vanligt folk.

Det var lätt att bilda sig den förutfattade meningen att Fabian kunde se ut som en utomjording och ”extraterrestial”, med stort huvud, ödleliknande människokropp, långa ben och lite vimsiga kroppsrörelser, men han såg ut som vilken ung människoman som helst. Detta för att skydda honom från obehagliga händelser och människors närgångenhet, när de uppmärksammade något främmande som också kunde verka skrämmande och kanske farligt. Det var så som Jim Legg och Adam Frånlandsvind hade tänkt, då de utformat och tillverkat honom, enligt ellekarnas beskrivning och Björn Ìsbjörnssons och Sophie Frånlandsvinds noggranna rekommendationer och specifikationer.

Annonser