För att lära sig mer om Fantomen, satte han sig ner framför sin datarobot och skrev behändigt in de få sökord som roboten behövde.

Sökmotorernas tid var för länge sedan förbi. Som vanligt var det amatörer, hackare och självupplärda programmakare som gett sig katten på att tillverka en egen modell av en helt säker och ointaglig dator. Efter att de stora sökmotorerna slagit igenom på Internet, övergick alltfler till att lägga ut allt möjligt i moln, ute i cyberrymden. Men det som var enkelt, lätt och bekvämt för användaren, var nästan lika tillgängligt för obehöriga och crackare. Varför krångla med att infiltrera och kapa en dator, när man lika väl bara kunde lossa förtöjningarna mellan användarens dator och all betydelsefull information som fanns i densammes moln? Det var som att sätta fast en klämma på en slang. Vips, så var den annars så lättillgängliga informationen försvunnen och borta. Tills att användaren gick med på att betala ut en lösensumma, eller förse brottslingen med annan värdefull information.

Dataroboten var uppbyggd som ett eget nätverk, intranät, server och flexibla, mobila ”underhuggare” till virtuella datorer. Istället för att använda samma dator, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år, skapade dataroboten en helt ny dator, för var gång som användaren, Fabian, ville ut och söka på nätet eller tillverka något eget. Dataroboten var som en bachorgel, eller en syntheziser, för den vetgirige informationssökaren. Som den berömde konstnären Pablo Picasso en gång hade uttryckt det:

”Jag söker inte. Jag finner”.

Annonser