Jim Legg, Turid Frånlandsvinds livskamrat och partner, hade under sin tid i arbetet med underrättelse, spioneri, information och avancerad diplomati, tränat en hel del olika orientaliska kampsporter. Till en början för att kunna försvara sig själv och möjliga informatörer, för att snart intressera sig för filosofin, kroppsrörelsernas betydelse, funktioner och effekter, på lite längre sikt. Han kunde träna sparring i ringen eller på dojomattan, men inte ute i verkliga livet. Det var ändå sällan som ord övergick i handling.

I de olika konsterna och skolorna var en hel del träningsformer döpta efter djurnamn; som Tigern, Draken, Apan, Tranan och Ormen. Men, tänkte Jim; inte sitter väl djur och mediterar, för att nå en högre insikt i tillvaron? Eller gör de det?

Att mästarna i konsterna studerat djurens rörelser, för att hämta idéer, inspiration och rörelsemönster, visste alla som hållit på ett tag. Det fanns berättelser och gåtor som handlade om vilda djur, husdjur och sällskapsdjur. En berättelse om en gammal katt, van vid att fånga råttor, som bara såg ut som att sitta och vila och dåsa. Tills att katten tog ett språng och fångade en helt överrumplad råtta.

Rovdjuren i deras strategi från stillhet till optimal rörelse, övergick från vila till yttersta anspänning och ansträngning, utan varken uppvärmning eller andra förberedelser. Sekunden innan kunde de ligga eller sitta i till synes ett nästan dvalliknande tillstånd, med ögonen lätt slutna eller stilla som om de satt och grunnade på något.

Den mest kända koan av alla, från Zenbuddhismen, kallades: ”Mu”. En svensk skulle kunna tro att den handlade om en ko, men den handlade, indirekt, om en hund, eller alla hundar:

En lärjunge till en zenmästare, frågade sin lärare:

” – Har en hund ”buddhanatur” (möjlighet till att uppnå Upplysning, ”enlightenment”, ”Satori” eller att bli en buddha)?”

Zenmästaren svarade:

” – Mu!”

Då uppnådde hans lärjunge ”Satori”.

Jim Legg var varken en zenbuddhist eller en zenmästare, men han tolkade ordet ”Mu!” som att betyda: ” – Nu räcker det!”

Det intressanta för Jim Legg, nu, var inte vad som var kärnan i berättelsen, för en aspirant till zenbuddhismens lära och praktik, utan varför handlade berättelsen just om en ”hund”?

Det fanns, vad Jim visste, inga rörelseövningar eller former som hette något som: ”Hundens form”. Inte heller: ”Vargens form”?

Annonser