Konkurrenter.

Zanna och Fabian träffades allt oftare och blev till ett par, ett äkta riktigt kärlekspar, utan att någon av dem var medvetna om det. De trodde ju båda att de aldrig skulle kunna förstå varandra över artgränserna, de höga murar som avgränsade Människan från Andhryben. Men Naturen, eller Gud, ville annorlunda.

De bodde och levde fortfarande åtskilda, men träffades så gott som varje dag. Zanna blev alltmer involverad i Fabians projekt om ReplicArt och om ”Den Andre Fabian”. Det som de båda trodde var Nostalgisternas arbete under tystnad, nere i bunkergrottan, i Australiens Outback.

En dag, tidigt på förmiddagen, kom Zanna som vanligt till Fabian, för att vara med och utforska vad han kunde ha i sina gömmor. Hon frågade:

   Tycker du om överraskningar?

   Javisst! Alltid. Jag är funtad, jag menar, konstruerad så. Den väsentliga skillnaden mellan en Människa och en Andhryb, är ju, till det inre; att välja upplevelse hellre än minne.

   Idag har jag tänkt, sa Zanna, att vi ska prata om vad jag sysslar med. Tror att det kan vara en överraskning och ny upplevelse för dig, Fabian. Så att du inte fastnar här i ditt elfenbenstorn eller källarhåla.

   Kul! Bra! Jag är med!

   Då åker vi!

   Va? Ska vi åka?

   Javisst! Vi ska ta min förarlösa flygbil till mitt kontor och forskningslaboratorium, i SpåRätt Star City of Stockholm University. Där jag forskar om just skillnaden mellan den art som håller på att försvinna, Människan, och den art som kommer att ta över efter Människan, Andhryben.

De gick ut på den hårt trafikerade Långholmsgatan och satte sig i Zannas förarlösa flygbil av det gamla hederliga märket Corvette. Så gjorde flygbilen en gir över Hornstull, vattnet mellan Långholmen och Reimersholme, förbi Liljeholmens industriområde och bort över den lilla skogen utmed strandkanten. Ett område som glömts bort av stadsplanerarna och husbyggarna, när alla svenskar skulle flytta in till de nybyggda husen i den nya internationella megastaden Stockholm, någon gång i 2000-talets början.

Det var inte mycket trafik i luften så här på förmiddagen. De flesta av invånarna satt upptagna med att spela förstärkta dataspel, eller beklaga sig över de alltför lågt satta medborgarlönerna. Andra var redan i försjunkenhetens komaliknande tillstånd, i sina virtuella upplevelsemaskiner.

Flygbilen väjde för några jumbocontaindrönare, som förde laster från fartyg och superdrönare, från andra delar av världen. De som sedan skulle lastas ur, med robotar eller redan förpackade och färdigprogrammerade drönare. Likt konstgjorda bin flög de ut från sin kupa, för att transportera varor ut till distributionscentraler, lager eller direkt hem till kunderna. Många av de specialbeställda transporterna hade som mål en livsmedelskedja, ett köpcentrum eller en storslagen restaurang, som ville ha färska ostron, grönsaker och frukter, direkt till köket för servering till eftermiddagens prominenta gäster.

Flygbilen landade på taket till SpåRätt University of Stockholm. De tog hissen ner till marken och gick bort till det hus som Zanna kallade för ”Katthuset”. Det innehöll inga katter, men husets fasad, framifrån, såg ut som ett katthuvud, med två toppar, ”kattöron” uppepå det lite avrundade hustaket.

Med kattliknande, avsmalnande fönster på ovanvåningen, en gammaldags fläkttrumma, ur funktion, som påminde om en nos och en grovt randad dörr, med lodräta linjer, fanns det något kattliknande över uttrycket.

De gick in och tog trappan upp till övervåningen. Det var där som Zanna, ensam eller tillsammans med några trainees och assistenter, arbetade på dagarna.

Zanna var en sådan person till sin läggning, att hon alltid hade huvudet fullt med idéer, tankar, teorier och spekulationer. När hennes arbetsminne styrde vardagens göromål, följde andra delar av hjärnan, med associationsbanor och det episodiska minnet i processande i bakhuvudet och långtidsminnet som sorterade, filtrerade och reducerade, intryck och infall, från det som kunde vara av värde, på lite längre sikt.

Hon ställde ifrån sig några väskor och kassar hon, som vanligt, hade med sig. Så vände hon sig mot Fabian och frågade lite pillemariskt:

   Fabian, vet du vad man menar med ordet ”konkurrens”?

   Ja, det finns väl ord i andra språk, som franskan och engelskan, med: ”concour”, det vill säga att man tävlar om nåt?

   Vad jag vet om andhryberna, så är de, åtminstone teoretiskt, öförmögna till att tävla. Stämmer det?

   Jo, det gör det nog.

   Så om två andhryber vill ha samma sak och det finns bara en sån sak, som de inte kan dela på. Vad gör de då?

   Enligt reglerna så ska den som är starkast söka sig till något annat, bortom och utöver det som de, som människor, skulle ha kämpat om.

Annonser