I ett krigstillstånd var risken stor att fastna i den invanda verklighetens kvicksand. Sjönk gjorde man ändå alltid, förr eller senare.

De flesta forskare, men också konstnärer, hantverkare och stilbildare, blev bedömda och berömda, efter en första tid av tidskrävande ansträngningar. De erhöll en ställning och en status, för att inleda en karriär. Vem ville, vågade och kunde, över ge ett vinnande koncept?

De fastnade i det som Fabian kallade för ”Det Stora Självklara”. Den verklighet som de som vant sig vid att leva, varken ville eller kunde ifrågasätta, utan att såga av grenen de satt på.

Åter en skillnad mellan neoluddister och neoidealister, när de förra strävade efter att ersätta Gud, medan de senare ville bli Guds like, i att skapa, göra och förverkliga.

När Zanna blev färdig med sitt första utkast, i tre dimensioner, mötte hon skapandets demon. Där och då ställdes hon inför det första valet och villkoret. Hon upplevde sin brist och otillräcklighet, för att våga ta det första steget, ut och in i det okända.

Varje steg såg ut som att vara en upprepning av det förra. Kunde hon se det på det sättet, kom hon ingenstans, utan utförde bara samma rörelser, mot markytans motsträvigheter.

Det var med ett mål och en målsättning framför ögonen och i medvetandet, som hon upplevde en hägrande vision. Den som en gång, förhoppningsvis med hennes hjälp, kunde bli till en realitet.

Det som fanns inuti henne skulle, måste, på något vis nått ut och fram till det påtagliga och konkreta. Det som en gång för alla förändrades människornas vardagsliv. I neoluddisternas värld kallades detta för ”Politik”. I neoidealisternas verklighet blev det till: Konst”.

Det här gav Zanna något att göra, den tiden då hon inte var tillsammans med Fabian. När han satt och sökte information om SpåRätt, för att försöka förstå mer av ”Den Andre Fabian”, hölll Zanna på med detsamma, men för att kunna hitta mer om de konstgjorda biosfärerna, i stjärnskeppens innandömen.

Skillnaden, anade Zanna, fanns i själva gnistan, när intet blev till något. Det som aldrig funnits tidigare, någonsin och som nu för första gången såg dagens ljus. Om inte ute i solljuset, så inne i den skapande människans drömbubbla.

För att klara av att göra och skapa, måste den skapande människan kunna frigöra sig och distansera sig från verklighetens kvicksand och dypöl. Annars blev det nya bara till ännu en avbildning, en kopia, av något som redan fanns.

Annonser