Fabian skulle senare, enligt Zanna, komma att kalla denna ”likvärdighetsprincip” som: ”Antropocentrismens sista gemensamma manifestation”. Hade han inte rätt?

Vad var det för skillnad på att ”övertala” och att ”övertyga”? I hopp om att den andra till sist skulle ge upp och ge med sig, försökte de som inte var så bra på att argumentera, logiskt och rationellt, med att överrösta, överrumpla, muta, hota, straffa, isolera eller utesluta.

Vilka var de ”människor” som omfattades av principen om att vara lika mycket värda?

Tidigare i historien hade människor sökt sätta upp gränser för vilka som skulle räknas dit och vilka som skulle uteslutas. Det var som en lektion i Matematikens ”Mängdläran”, när någon noga utvald auktoritet, expert eller specialist, med ett kraftigt tag om pennan, drog en cirkel runt ”De Få Utvalda”.

På det viset hade det fortsatt, tills att till och med neoluddister och mer trångsynta neoidealister blivit tvungna att erkänna att det fanns andra levande varelser, åtminstone på planeten Ellek.

För socialantropologen och forskaren, vad vid att analysera, definiera, förklara och fundera ut hypoteser, Zanna visste att ursprungsbefolkningar, när de blivit upptäckta och förstådda, alla kallat sig för deras språks motsvarighet till begreppet: ”Människa”, eller, på latin, ”Homo sapiens sapiens”.

Var ellekarna, borta på planeten Ellek, på ljusårs avstånd från deras egen planet, Tellus, också ”Människor”, eller, åtminstone, likvärdiga människorna?

Varför hade Fabian kallat principen för: ”Antropocentrismens sista manifestation”?

Från varje stam, by och samhälle, delades människorna in i ”vi” och ”dem”. ”Dem” kunde vara de i grannbyn, i den närmaste stammen eller från ett annat samhälle. Det som var främmande, okänt och kanske skrämmande och lite spännande.

I neoluddismens nutid kunde Fabian ses som ett ”monster”, ett ”missfoster” och en ”attraktion” för att locka publik till det vetenskapliga nöjesfältet. Han var varken ett djur eller en människa, inte heller ett både-och. Han var absolut, hur som helst, ingen människa.

I en serietidning eller en amerikansk underhållningsfilm från Hollywood, skulle han kunna presenteras som en slags ”Superhjälte”. Men han kunde varken röra sig med Blixtens hastighet, flyga som Superman, eller kasta ut spindelväv likt Spiderman. Han var inte heller liten som Atom, eller någon superintelligent ärkefiende till någon av superhjältarna.

Därför höll han sig undan, i sin antikaffär på Långholmsgatan nummer 11.

Vid en närmare undersökning, som om han vore misstänkt för ett grovt brott, kunde varje undersökningsexpert, rättsmedicinare eller annan erfaren juridisk specialist, snart konstatera att han var: ”Människo-olik”.

Under senare delen av 1900-talet uppstod nya synsätt inom den akademiska filosofin och språkvetenskapen. En del grundade sig på forskning och fakta hämtade från Genetiken, andra från Genusvetenskapen. Varför skulle en människa som hade ärftliga skador och brister i ett sammanhang, räknas som handikapppad och dysfunktionell, även i andra? Varför skulle en Man behandlas annorlunda än en kvinna, om de båda hade exakt samma förutsättningar, begränsningar, tillgångar och resurser, oberoende av deras, var och ens, könstillhörighet?

De mer avancerade, offensiva och progressiva, flyttade snart över samma frågor till att gälla för andra djur och levande varelser. Varför var arten Människa så unik och speciell? Kunde det inte hänga samman med gamla föreställningar, myter, legender och traditioner från Kristindomen och andra monoteistiska religioner?

Så uppstod Artismen och Speciesismen, med frågor som:

” – Skulle inte varje tänkbar art av levande varelser, här på jorden eller någon annanstans i universum, prioritera och sätta sig själva i en högre, betydelsefullare och viktigare position, om det var möjligt för dem att uttrycka sig på samma sätt som människorna?”

Eller:

” – Vilka kommer vi människor här på planeten Tellus inte att kalla för människor och likvärdiga oss, i morgon eller någon gång i framtiden?”

Annonser