Ellekarna var ju inga människor. De var ellekare, med lite andra förutsättningar, men ändå, i det stora hela, ganska lika. Deras evolutionära och existentiella utveckling på sin hemplanet kunde starkt påminna om människornas och arten Homo sapiens sapiens, på Tellus. Det var bara det att ellekarna var några steg före.

Zak, Mona, Liz och Ben kunde inse och förstå att ellekarna, osjälviskt, hela tiden, sedan de mött först Kristin och därpå Sophie och senare Jim Legg och Adam, vetat att det varit för sent för att rädda sin egen befolkning, men kanske att det var möjligt för dem att hjälpa människorna på Tellus. Det var också därför som de varit så angelägna om att människorna, speciellt neoidealisterna, skulle resa hela den långa vägen genom rymden, bort till Ellek, vid stjärnan Vega, i Lyrans stjärnbild. Då skulle kanske äntligen människorna förstå, vart de var på väg och varför.

Ellekarna var i sina fysiska kroppar försvagade, fjära och skira, nästan som tyllväv i vinden på ett gammaldags klädsträck. Det var som om de drabbats av hiv och aids; svaga, bräckliga och sköra.

När de två paren frågade dem om varför de såg ut som de gjorde och om de var sjuka, svarade ellekarna med vaga antydningar:

   Ni ska få veta mer om detta, i en serie föreläsningar som vi håller på att ställa samman. Vi var först oroliga för att ni inte skulle kunna förstå. Nu när vi tror att ni kan ta till er den här kunskapen och förstå erfarenheten, vill vi försöka göra den begriplig och tillräckligt sentimental, för att ni ska kunna föra era upplevelser vidare till de andra i stjärnskeppen.

De två paren förstod att det var något sorgligt de skulle få ta del av. Därför ville de inte visa sig alltför ivriga eller okänsliga.

De som överlevt av besättningen och resenärerna från SpåRätt 4 skulle samlas i en stor föreläsningssal, i ett av ellekarnas administrationsbyggnader. Där skulle de också få möjlighet till att, för första gången sedan avresan, kontakta och kommunicera med sin hemplanets befolkning, om de fanns kvar?

Zak, Mona, Liz och Ben förberedde sig inför mötet; informationen från ellekarna och vad de själva skulle sända för information till SpåRätt Star City of Stockholm:

   Härligt, sa Ben, att äntligen, äntligen ha kommit fram. Det trodde vi aldrig!

   Nej, sa Liz. Nu är vi här!

   Ska vi fortsätta att hålla oss för oss själva, undrade Mona?

   Ja, det är nog lika bra det, svarade Zak. Vi vet ju hur det gick i stjärnskeppet. Tur att vi inte beblandat oss med alla människorna i besättningen, i de stora matsalarna och i skybaren och vilstolarna! Då kanske vi inte stått här, just nu?

   Det är lite konstigt, tycker jag, sa Mona, att ellekarna inte är som vi, individer med namn. De ser ju väldigt lika ut och är svåra att lära känna. De är som ett flöde, eller en massa.

   Ja, sa Zak. De kan ju ha passerat den individuella fasen?

   Minns, sa Liz, att både Kristin och Sophie Frånlandsvind liknat dem vid hattifnattarna, i Tove Janssons böcker om Mumintrollet. Tunna, skira, nästan genomskinliga och vingliga.

   Exakt, svarade Mona. Som dallrande, vibrerande, skakande, spöken!

   Det kanske är just det som de är, sa Ben.

   Vad då? Spöken?

   Ja, nånting ditåt. Att de sett annorlunda ut, tidigare?

   Kan det va så?

   Nu kan vi gå in. Hoppas vi får veta mera!

De gick in, tillsammans med de andra människorna från SpåRätt 4, in i föreläsningssalen. Även om de hade rätt till att röra sig fritt ute på Elleks jord, höll de sig alla lite på avstånd av rädsla och försiktighet. De visste inte säkert om de själva var kontaminerade, eller om ellekarna ville hålla dem i karantän?

Annonser