Sverige låg avsides till, från händelseutvecklingen i det moderna Europa. Det som kom till Sverige, utifrån, hämtades dit av någon med en annorlunda åsikt, uppfattning, karaktär och vilja. En sådan stark personlighet, var ”nattklubbsdrottningen” Alexandra Charles, född med det mer anspråkslösa, gamla vallonska efternamnet, Lill Gefvert. Efter de båda världskrigen, öppnades världen igen. Människor blev åter nyfikna och intresserade av det annorlunda, speciella och unika, utanför Sveriges och Nordens begränsade tillvaro. Modet, med kläder, bilar, musik och underhållning, gjorde vardagen mer spännande och rolig, än den värld som Rudolf vuxit upp i, med den lutherska versionen av Protestantismen, finrummen, konungamakten och adelsfamiljernas hemlighetsfulla liv.

Den konstintresserade Rudolf besökte förstås Stockholms alla museer. Speciellt Nationalmuseum, med Prins Eugens samlingar och till Sverige inhämtade konstverk. Snart skulle också Moderna Museet öppna sina portar mot Modernismen, med Picasso, Braque, Chagall, Matisse, Edward Munch, Marcel Duchamp och Andy Warhol.

Rudolf hade senare läst i en intervju med Andy Warhol, hans svar på vem som var den största konstnären, när Warhol växte upp, när han var barn och konststuderande, i gruvstaden Pittsburg. Andy Warhol svarade att:

   Det är nog Walt Disney.

Det tyckte Rudolf var ett märkligt svar. Var Andy Warhol verkligen allvarlig, när han svarat så? Eller var det ännu en ironi, sådana som Warhol brukade strö omkring sig, kryptiska och dubbeltydiga?

Walt Disney sedd som en konstnär?

Disney var ju mest känd för sina tecknade, animerade, filmer. Det mesta var för barn, men kunde vara underhållande även för vuxna. Det fanns andra liknande filmskapare, som paret William Hannah och Joseph Barbera. Eller den svenske tecknaren Victor Bergdahl, med Kapten Grogg.

Walt Disney byggde upp en hel filmindustri, men gav också ut sina verk i andra media, som serietidningar, böcker, spel och nöjesetablissemangen Disneyland och Disneyworld, i USA och Frankrike.

Det var visst imponerande, tyckte Rudolf, men, den vanliga frågan återkom:

”Är detta verkligen konst?”

Det var som vanligt, en fråga som skulle besvaras av eftervärldens kommande generationer. När något helt nytt skapades, uppstod det från det aldrig tidigare skådade och upplevda, en förändring i världen. Detta förstod konstkännare, konstsamlare och andra experter, bättre efter konstgeniet Pablo Picassos version av måleri och konst: Kubismen.

Sådana stilar som man tidigare kallat för ”negerkonst”, ”primitiv konst” eller ”konst från det gamla Egypten”, kunde man numera referera till som just: ”kubistisk”. Detsamma hände strax senare, med: ”Surrealismen”. Människor, även i sina egna begränsade vardagsliv, kunde kalla en stämning, en upplevelse eller en erfarenhet, drömsk eller absurd, för: ”surrealistisk”.

Annonser