Mich, om ifall han förstått rätt, insåg att nostalgisterna inte kunnat ta in och bearbeta det faktum som SpåRätt och neoidealisterna och ellekarna varit så väl medvetna om; att planeten Tellus höll på att ta slut.

Med övergången från människor till andhryber, kunde de senare överleva och klara sig i en mycket mer ekonomiskt resurssnål förbrukning av jordens ändliga resurser. Detta tack vare att de kunde ”rätta munnen efter matsäcken”. Visade det sig att jorden inte skulle räcka till åt lika många, i framtiden, så var det bara att inte tillverka lika många av andhryberna.

Nostalgisterna skulle se detta erkännande som en brist i deras gemenskap, andliga hembygd och karaktärssvaghet, men andhryberna var inte lika känsliga, sentimentala och egenkära. Deras upplevelser betydde mer än deras minnen. Det som varit var för all framtid borta, passé, över och tillhörde den Stora Glömskan. Nuet var förstås den mest betydelsefulla av alla upplevelser, men alltid i perspektivet av den framtid som var möjlig, trolig och mest sannolik.

Det nostalgisterna inte hade med i beräkningarna, var att Mao 2 4 Caesar skulle börja sina erövringar, redan i det här livet. Detta var, menade ellekarna senare, för att Mao saknade den lilla och till synes betydelselösa ”drömbubblan”. Han saknade förmågan till att kunna drömma.

Annonser