”Frihet under ansvar” var en gammal politisk slogan från Sveriges 1980-tal. Senare skulle neoidealisterna göra om Biskop Thomas Simonsson i Strängnäs Frihetssång eller Engelbrektssången till SpåRätt Star City of Scandinavias ”nationalsång”, eller, som de hellre kallade den: ”Framtidssången”:

”Frihet är det bästa ting

Som sökas kan all världen

För den som frihet kan bära,

För den som frihet kan bära.”

Det var den som fanns inristad i entrén till SpåRättkomplexet, ute där Lill-Jansskogen en gång hade legat, där stjärnspindlarna tränat för att bli bäst i parcour, freerunning och tynglöshetsövningar. Där en gång August Strindberg hade förespått, fastän han hade haft fel, i sin stockholmsskildring ”Röda Rummet”:

Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…

Människorna, de fattiga och desperata stackarna, hade väntat och väntat, men ingen hade kommit. Varken Revolutionen, Messias, Gud eller herr Albert Godot. Väntan övergick i besvikelse, uppgivenhet, desperation och, slutligen i ilska och hämndgirighet.

De gjorde som fångarna i Kumla, när skådespelaren och regissören Jan Jönsson skulle sätta upp pjäsen av Samuel Beckett: ”I Väntan på Godot”. De tröttnade på att vänta, vänta och vänta…

Revolutionen kom av sig, någon gång i början av 1900-talet, när Industrialismen, Kapitalismen och Individualismen gjorde alla människor glada och lyckliga, istället för Socialismen och Kommunismen.

Frihet var en sak. Rättvisa något helt annat.

Androidvakten visade Zanna vägen fram till Anna-Sara Wahlbratts kontors- och mottagningsrum. När vakten hade gått, bad Anna-Sara Zanna om att sätta sig ner, i en gammaldags retrofåtölj av blänkande svart oxskinnsläder:

   Jaha, sa Anna-Sara lite vitsigt; frågan är inte vad vi kan göra för dig, utan vad du kan göra för oss. Inte sant?

Anna-Sara var klädd i en strikt kontorsdräkt, sannolikt en äkta Dior, svartglänsande siden med övertoner av pariserblått och koboltviolett. Under kavajen bar hon en lite urringad blus som säkert var en av de få av urvalet från Laura Ashley’s sortiment, kanske en ”Embellished Sleeveless Top”, men utan att vara varken ”embellished” eller ”sleeveless”. En ”top” helt enkelt, med ärmar och avsmalnande midja. Kvar fanns ändå de utsmyckningar av silvermetall, med en lite utstickande ornamentik och brodyr. På fötterna bar hon de sedvanliga Daleskorna, som var så populära bland cyborgkvinnor i managementrörelsen och ”i farten”. De aningen för smaltillverkade cyborgbenen bar ändå helt godkända vintage sidenstrumpor, med söm på undersidan av häl, vad och lår. Det kunde Zanna ana då Anna-Sara, sannolikt avsiktligt, flashade sina vackra lemmar.

   Just det, sa Zanna. Koka kaffe och sånt? Eller?

   Nej, inga ”eller”. Det är du som har ansvaret att veta vad vi behöver. Annars skulle vi lika gärna kunna använda en robot eller android. Problemet med dem är just alla dessa ”eller”. De saknar ju både finkänslighet och intuition. Inte orkar vi gå och fundera på vad vi vill ha. Det är ju sådant som människorna är så duktiga på att räkna ut.

   Bra, då vet jag.

   Va, är du näsvis? Nej, skrattade Anna-Sara med sitt lite alltför syntetiska cyborgskratt, jag bara skämtade. Kul, va? Till allvaret nu. Vi har läst dina CV:n och du har ju en otrolig bredd av kunskaper men inte lika stor erfarenhet, eller hur?

   Nej, det är sant. Det är ju inte svårt att samla kunskap och information idag, men erfarenhet är näst intill omöjligt. Om det ens går?

   Ja, vi får se hur det går för dig här… Se, hon tittade på dataskärmen; nu har vi fått svaren på dina tester nerifrån entrén. Det ser bra ut. Du är godkänd, på nästan allt. Dina serotoninhalter är lite låga och adrenalinet är också lite lågt. Men det gör inte så mycket. Vi söker ju varken några äventyrerskor eller människor som kan bli alltför nyfikna eller påstridiga. Vad säger du om att börja i morgon bitti, klockan sju och trettio?

   Härligt! Visst!

   Bra, då ses vi! Se till att du klär dig ungefär som jag, men med vissa prisskillnader, förstås. Tack och Adjö!

Zanna gjorde höger om, öppnade dörren, stängde den bakom sig, utan att vare sig nicka eller ge något ögonkast till Anna-Sara Wahlbratt. Det hade hon inte heller väntat sig, när hon var en cyborg utan människors ständiga behov av gemensamma överenskommelser, uppmärksamhet eller bekräftelse. Huvudsaken var att allt gick på räls.

Annonser