Naturisterna ville på sätt och vis ha mer av oordning. De ville se Naturen som Gud och Herre och det som var naturligt var därmed också tillåtet. Igen kom frågan upp: vem eller vilka ska döma, bedöma avgöra och fördöma?

Naturisterna kunde bryta mot lagar och föreskrifter, med stöd för att deras handlingar varit ”naturliga”. För vem eller vilka var vissa handlingar, det motsatta: ”onaturliga”?

Badandet blev deras vanliga sätt att mötas och sammanstråla, för att demonstrera sitt missnöje mot ”de onaturliga” neoidealisterna. En ledare blev först den andre sonen, halvbrodern, till Tomas Titahn: Frank Titahn. Han var en son från Kurt Titahns första kärleksförhållande, med Margareta af Sparfuggla. Frank Titahn skulle gå i bräschen för att visa på att neoidealisterna inte alltid var så vetenskapligt bevandrade och förankrade.

Mich kunde inte annat än att tycka och till en viss del hålla med Frank Titahn och Naturisterna. Fanns det bara en enda korrekt tolkning av vad som var eller kunde vara Naturen, nämlingen den naturvetenskapliga, från skolämnena Biologi, Fysik, Zoologi, Genetik, Kemi, Neurovetenskap, Matematik, Logik och djupt ner låsta i föreställningar om hur, men inte varför, världen var beskaffad som den var?

Poängen med naturisternas kritik var att neoidealismen var lika mycket ett barn av det Stora Självklara, som neoluddismen.

Det kunde påminna om Ludwig Wittgensteins kritik av René Descartes påstående om: ”Cogito, ergo Sum”. Som kunde översättas till: ”Jag tvivlar, alltså så finns jag”. Men, som Wittgenstein visade på, tvivlade Descartes inte på sitt språk, sin förståelse av språket, ordvalet, med mera.

Annonser