Ute i rymden.

De allra mest etablerade av neoidealisterna var dels engagerade i vad som hände på planeten Ellek, dels vad som kunde hända på planeten Tellus, dels hur AndroArt utvecklade andhryberna, men med ett avgörande intresse för hur de skulle fortsätta expansionen och Exodus, ute i rymden.

Såg man krasst på det hela, så var rymden människornas, mänsklighetens och arten Människas enda hopp in i framtidens nattsvarta mörker. På planeten Ellek skulle de människor och ellekarna, i sitt luftandliga tillstånd, framavla en egen andhrybstam. Samma sak som skulle ske på Tellus, när människorna långsamt men säkert skulle möta samma undergång som neandertalarna och homo erectus, en gång. Ute i rymden skulle Människan, äntligen, bli sin egen Skapare och Gud.

Ellekarna hade, när de blivit alltmer ideella och idealistiska, övergått i ett eteriskt, luftandeliknande tillstånd. De kollektiviserades och konturer och hudbegränsningar suddades ut, när de övergick från att vara individer med integritet, till varelser som inte längre hade så stor betydelse, annat än för gemenskapen, flocken, gruppen, klanen och stammen. Det var snudd på att de kunde ha blivit mer neoluddistiska i sitt nya tillstånd, än neoluddisterna nere på Tellus och i Australasien. Deras strävan efter att erövra världen var nu en logisk paradox och kullerbytta, eftersom de nu själva var den värld som de en gång velat göra om till sin egen motsvarighet av den neoidealistiska.

Deras städer och samhällen kom att likna de forna tiders science fiction-illustrationer, av rymdmetropoler, gigantiska konstruktioner, tunnlar, broar, torn och flygande farkoster. Men, vad hade de; vad var deras mål och syfte med alltsammans? Att överleva, ännu en dag? Att ”vänta på Godot”? Han, vem han nu var, som aldrig skulle komma?

Tellusiterna, som de numera kallade sig, visste hur det hade gått för ellekarna. Att sträva efter ännu högre idealism, skulle vara att, på sikt, uppgå i Intet, eller ett möjligt Nirvana. Var det verkligen målet och meningen med alltihop?

Annonser